Kierkegaard och kosläpp

Det är rejält med försommarväder i Skåne. Alldeles för varmt, skönt att det fläktar lite. Befinner mig i Skurup med sambo och bonusbarnbarn. Det är traditionsenligt kosläpp på Nils Holgerssongymnasiet. I min naiva värld tänkte jag att vi kanske skulle vara ett tjugotal personer som skulle se korna rusa ut på grönbete. Nu var det nästan lika mycket publik som under en Kalmarmatch på Guldfågeln. Sanslöst!

Har under dagen gått och tänkt på Kierkegaard och hans sinnlighet, innerlighet och andlighet. Jag har under de senaste månaderna nördat ned i Sören Kierkegaards värld. Filosofen, teologen och författaren som levde i Köpenhamn under 1800-talets första hälft och som startade en värld av existentiella tankegångar. Så till den grad att man brukar kalla honom en av grundarna till existentialismen.

Kierkegaard bröt mot den rådande konventionen genom att bland annat ifrågasätta auktoriteter, kritisera kyrkan, inte bli präst som pappa ville, klä sig efter eget huvud och bryta förlovningen med sin stora kärlek Regine. Allt detta för att följa sin inre sanning som alla hade en enda utgångspunkt – vad är meningen med livet.

När jag ser korna skutta omkring kan jag inte låta bli att bli upprymd inombords. Det är en sådan otrolig glädje som kossorna förmedlar. Inga tankar på livets mening där inte, utan bara njuta av stunden. Eller så är det just meningen med livet de förmedlar – att skutta runt på en äng en vårdag.

Kierkegaard trodde att människan är konstruerad så att hon måste söka efter livets mening och han menade att det finns tre stadier som människan kan ta sig igenom för att nå dit. Det första stadiet, det sinnliga, är materiellt och attraherar våra sinnen. Vi samlar på oss saker, berusar oss med ting och mår bra av det. Men till slut känns det tomt och vi börjar se inåt i oss själva och där hittar vi vår inre röst, vår egen sanning. Vårt autentiska jag. Då har vi nått det andra stadiet, det innerliga. Kierkegaard menade att innerlighet är att vara närvarande i sig själv. Att vara här och nu. Här gäller det att våga göra val och handla efter sin inre röst. I det sista stadiet, det andliga, ser vi utanför oss själva och söker efter något mer, något som kanske inte kan förklaras, alltet eller en Gud.

Jag lever I det innerliga numer med en stark dragning åt det andliga. Jag har släppt det sinnliga, Kanske med ålderns rätt. Gud är drivkraften i mitt liv och jag hänger bara med. Jag tömmer min skål varje morgon och ber Gud fylla den med innehåll. Jag vet inte riktigt vad Kierkegaard hade sagt om det. Kanske hade han sagt att man måste pröva sig fram och hitta sina egna steg mot meningen med livet för just mig. Var och en vill och längtar ju efter olika saker. Kierkegaard menar att det bara är du själv som kan hitta din sanning genom att titta inåt i dig själv. Men det finns ingen moral i att vi alla ska komma lika långt eller finna samma mening.

För Kierkegaard är det viktigt att människan gör egna val. Jag tänker också så. Själva väljandet är det mänskliga livets storhet. Dock består valet inte i ett val mellan det ena eller det andra utan i att välja eller att inte välja. Att välja det etiska och moralistiska eller att inte välja det etiska och moralistiska. Ty den som väljer det etiska väljer det goda och står på så sätt i ett absolut förhållande till tillvaron till skillnad från den som inte väljer det etiska och sålunda fortfar med sin relativa hållning genom livet och därmed förlorar sig själv. Den som väljer det etiska väljer det goda därför att hen väljer det absoluta men därav följer ingalunda att den som så väljer inte, på nytt kan välja det onda.

Varje ögonblick betyder ett nytt val, men för den som valt det etiska sker alla val hädanefter utifrån en helt ny utgångspunkt. Människan handlar istället för att något bara händer henne, hon medverkar själv genom sina val till sin egen bestämmelse. Att välja det etiska är, enligt Kierkegaard, att välja sig själv i sin eviga giltighet. Därför är varje ögonblick viktigt, ty varje ögonblick är evighetens nedslag i tiden. I varje ögonblick finns det en möjlighet att välja. Inte ett val mellan det ena eller det andra utan mellan att välja och att inte välja. Att människan har en evig giltighet beror på att hon är bestämd som ande, det vill säga människan kännetecknas av sin frihet och sin medvetenhet. Denna medvetenhet är människan inte alltid medveten om, utan anden kan så att säga finnas ”slumrande” i människan. Anden pockar på att få uppmärksamhet. Därför lyckas inte estetikern att finna ro, eftersom han lever ett oegentligt liv helt upptaget av sinnesnjutningar.

Kanske är det detta med den inre resan och finna sig själv som jag tycker så mycket om hos Kierkegaard. Jag finner det sedan tidigare hos mystikerna på 1300-talet i form av Mäster Eckhardt och Thomas af Kempis och 1500-talets Johannes av Korset. I modern tid är det Dag Hammarskjöld som närmast beskriver den inre resan och att tömma skålen varje dag. Inte hos så många andra nutidsmänniskor. Nu är det mer ”likes” i sociala medier eller selfies eller ytliga instagrambilder som gäller. Karriär med mycket pengar, det är nutidsmänniskans skål.

När jag ser korna skutta omkring på grönbettet tror jag att de är lyckligare än många nutidsmänniskor. Korna kanske har förstått Kierkegaards vision om att njuta innerligt av varje ögonblick. Jag låter det stanna vid dessa tankar för denna gång. Jag är inte klar med Kierkegaard, inte på långa vägar, det inser jag. Däremot är ögonblicket när korna skuttar över för denna gång. Nu går de omkring i hagen och mår bra. Ögonblicket av eufori är förbi, nu är det födointag som gäller i sakta mak.

/m