Möten med Martin

Vi har sista passet för dagen. Vår liturgilärare ska precis gå igenom handbokens steg kring Begravningsgudstjänst med nattvard för oss. J-P tar ordet och nämner att biskop emeritus Martin Lönnebo har avlidit. Vi tar en stund och låter biskop emeritus vara i våra tankar en stund.

När jag tar bussen hem från utbildningsinstitutet kan jag inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka till Lönnebo och vad han har betytt för mig och för oss alla. Införandet av ljusbärarna runt omkring i våra kyrkor samt frälsarkransen är naturligtvis två av de delar som vi bär vidare från Lönnebo. För egen del tänker jag på några av de möten jag haft förmånen att få möta biskop emeritus.

Första gången var hösten 1988 eller våren 1989. Jag hade flyttat till Linköping, sommaren -88, och påbörjat studier i ekonomi på Linköpings Universitet. Jag hade deltagit några ggr på gudstjänst i Sankt Lars kyrka några söndagar men jag var på den tiden inte en särskild frekvent gudstjänstbesökare. Vid ett tillfälle fick jag för mig att gå på gudstjänst i Domkyrkan. Guds försyn såg till att just vid den gudstjänsten så var biskop Lönnebo celebrant. Religionens fem språk var en klassiker redan då, så jag tror jag blev mer hänförd över att jag stod öga mot öga med författaren Lönnebo mer än det faktum att jag just då firade nattvard tillsammans med biskop Lönnebo. Hade jag vetat att det var enda tillfället jag kom att få fira nattvard med biskop Lönnebo hade jag antagligen bevarat själva nattvardsdelen högre i mitt hjärta.

Eftersom biskop Lönnebo var biskop i Linköping ända till 1995 har jag, som många andra Linköpingsbor, mött den ödmjuke biskopen vid ett flertalet tillfällen. När jag fick samtala en stund med biskop Lönnebo på tu man hand var han dock redan emeritus. Det var på Vårdnäs stiftsgård en kväll. Jag var där med ett gäng chefer från Landstinget som jag hade föreläsningar för kring ledarskap. Vid kvällens middag blev jag varse om att biskop emeritus fanns i lokalen. Han satt en bit bort och åt middag vid ett annat bord. Efter middagen smet jag in i kapellet. Jag satt en stund för mig själv, ensam i kapellet. Efter en stund hörde jag bakom mig att någon annan kom in genom dörren och jag vände mig försiktigt om för att se ifall det var någon av landstingets chefer som kom in. Döm om min förvåning när jag fick se en ensam biskop Lönnebo komma in.

Vi blev sittandes tysta en stund innan jag tog mod till mig och erkände att jag tyckte mycket om Religionens fem språk. Han log och kom och satte sig bredvid mig. Han undrade vad jag gjorde där. Jag berättade om mitt arbete och min föreläsning. Jag kommer inte riktigt ihåg men han var där för att det var någon slags stiftsgrupp som han var ditbjuden till. Vi pratade om mycket. Slaka kyrka kom upp som spörsmål och han sa att han älskade dess rosa fasadfärg om våren. Vi pratade skidåkning. Jag minns att det precis varit något mästerskap och vi pratade om hur det hade gått. Vi pratade om tro och naturligtvis om Hammarskjöld. Jag minns att han pratade om Schweitzer, som han sa att även Hammarskjöld var influerad av. Efter en stund var ögonblicket förbi och vi sa god natt till varandra.

Sista gången jag träffar, eller snarare ser biskop Lönnebo, är även det en tillfällighet. Jag besöker mina föräldrar i Flen några dagar i januari och på hemväg stannar jag naturligtvis till och träffar mina barn i Linköping. Återigen är det Guds försyn som gör att biskop emeritus och mina vägar ska korsas. En vän till mig som lånat några av mina teologiböcker och jag bestämmer träff vid Domkyrkan i Linköping den 21 januari. Det visar sig att det är högmässa med mottagande av biskop Marika Markovits den dagen.

Naturligtvis är det procession men det finns en person som ledsagas in i koret innan alla andra, nämligen biskop emeritus Martin Lönnebo. Med sin tydliga, vita mitra på plats, ledsagas han till sin plats. Min vän Annie och jag ser honom bara på avstånd. Han väcker sådan värme, empati och kärlek. Jag ler inombords. Nu när han är på plats – kan den nya biskopen hälsas välkommen.

Det blev sista gången jag såg biskop emeritus Lönnebo. Ikväll tar jag fram hans bok, Religionens fem språk. Tänder ett ljus och läser hans ord. Ljusbärarna, frälsarkransen och hans ord i alla dessa böcker kommer för evigt eka i våra hjärtan. I alla fall hos mig.

/m