Har haft en härlig arbetsdag med många fina samtal. Var därför på fint humör när jag påbörjade dagens löppass ikväll. Min fru följde med mig de första tre kilometrarna och sedan sprang jag ytterligare tre kilometer, så sex kilometer in på dagens löpkonto. Run streak day 3490.

De senaste åren har jag läst en hel del litteratur om Run streak. Det har kommit relativt många artiklar om fenomenet som har varit ganska ytliga i sitt innehåll. Det har handlat mest om fenomenet som sådant och inte så mycket om effekterna för individen. Barraclough skrev dock i den internationella delen av Runners world en intressant artikel i december förra året om hur populär fenomenet Run streak har blivit. Helt klart läsvärd som fenomenartikel.

Jag vill dock slå ett slag för tre artiklar som jag dock tycker ger en mer intressant vinkling på hur individen påverkas. Hur vi som sysslar med run streak mår. Den första artikeln är delvis en generell artikel om varför vissa människor sysslar med fysisk aktivitet och andra inte alls. Den utgår från fysisk aktivitet överhuvudtaget och därmed inte run streak specifikt. Däremot är den väldigt läsvärd för att förstå varför människor börjar med exempelvis run streak. Artikeln är skriven av Bauman, Reis, Sallis, Wells, Loos och Martin och har namnet, ”Correlates of physical activity: Why are some people physically active and others not?”

Den andra artikeln jag vill tipsa om behandlar det här med skador och ifall den som håller på med löpning mer konsekvent än andra blir mer skadad. Denna artikel gör även en intressant korrelation med de som inte alls springer. Studien i sig ger visserligen ganska självklara slutsatser men den ger sig också in på det psykiska tänkandet när det gäller träning, vilket jag tycker är intressant. Artikeln heter, ”The impact of running injuries in relation to other reasons for discouninued running in novice runners”. Den är skriven av Bertelsen, Rasmussen och Nielsen.

Avslutningsvis kommer jag till en nysläppt artikel som jag har gått och väntat på. Jag har vetat om studien ett tag och den försöker ta ett helhetsgrepp på de som sysslar med run streak och hur deras livsstil gör att övriga livet påverkas positivt eller negativt. Föga förvånande för en run streakar, så kommer de till slutsatsen att run streakares löpning och konsekventa, dagliga aktivitet har en avsevärd positiv effekt på övriga livet. Det är en kortfattat studie som alla kan ta del av. Den heter ”Look over there! A streakar! Qualitative Study examina streaming as behaviour change technique for habit formation in recreational runners” och är skriven av Curran, Parade, Özakinci, Tymowski-Gionet och Dombrowski.

Alla dessa artiklar finns att finna på nätet. Det finns naturligtvis mycket mer men jag bjuder er på dessa just nu!

God läsning och fortsätt att följa och stötta min nedräkning!

/m

Jag ger mig ikväll ut ånyo på en löprunda med relativt lätta steg. Det är mörkt och jag låter stegen i sig bli det ljusa i mitt liv. Att få komma ut och springa några kilometer efter en lång dag är bland det bästa jag vet. Det behöver inte vara svårare. Snöra på sig skorna och ge sig ut och springa några kilometrar. Svårare än så behöver det inte vara. Det svåra är att göra det varje dag – år ut och år in. Oavsett vad som händer i ditt liv…du ska bara ut!

Om lite drygt ett halvår fyller jag 56 år och jag har i princip sprungit hela mitt liv men det är de senaste 3489 dagarna jag har räknat varje dags löprunda. 

För ett tag sedan kom vi och prata om min run streak på jobbet och jag slängde ur mig att det har varit det enda konstanta i mitt turbulenta liv de senaste 9,5 åren. Naturligtvis stämmer inte det, men inte långt därifrån. Detta är det jag har gjort varje dag i över 9,5 år och det konstanta har en ritualitet i sig som gör det svårt för mig att bryta.

För ett år sedan bröt jag ledbandet i ena foten och tänkte att nu är run streaken död. Morgonen efter min vrickning haltade jag så ut från vårt hus där vi hade vår tillfälliga vistelse. Sömnen hade varit brutalt frånvarande. Foten värkte och var svullen. Varje steg kändes som en plåga. Jag tänkte på Predikaren och att ”allt har sin tid” och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. Jag kan inte säga att den löprundan och de efterföljande månaders dagliga löpturer var en njutning…men streaken höll och nu är foten relativt läkt. 

Löpningen har också varit en konstant faktor genom mina upp- och nedgångar i livet. Jag har skrivit en hel bok om hur det kommer sig att jag hade bestämt mig för att avsluta mitt liv, så det låter jag bero. I boken, Jag är paria, som är en autofiktiv biografi beskriver jag en tid där jag gick från framgångsrik hög chef till ett mediadrev till ett beslut om ett sista andetag vid Backåkra en majdag. Symeons ord om att låta sin tjänare gå hem uttalade jag i bilen på väg till Backåkra kommer jag ihåg. Hur suicidal jag verkligen var får vi nog aldrig reda på så här i efterhand men jag träffade någon där som gjorde att mitt liv vände och tog en ny riktning. Den kvällsturen när jag återkom hem och gav mig ut på en löprunda kommer jag aldrig att glömma.

Det konstanta i mitt liv genom att springa varje dag handlar också om en frihet. Det kan låta märkligt men det finns ett beslut som jag aldrig behöver ta. Beslutet ifall jag ska träna idag eller ej, ett sådant beslut existerar inte i mitt liv. Jag tränar helt enkelt varje dag. Det är således inte en fråga OM jag ska springa en dag utan enbart NÄR under dagen det ska ske. Det finns således en slags frihet i att slippa ta ett sådant beslut.

Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med run streak. 

Nu vill jag tacka livet för gåvan att den har givit mig förmågan att kunna springa varje dag. Jag räknar ned dagarna till 10 år och jag hoppas att ni vill följa min nedräkning och kanske bidra med en liten slant till min ACT-kampanj, Runstreak för ACT. Bifogar QR-koden här nedanför! Följ min nedräkning här! Mer info om kampanjen finns här!

Vi hörs snart igen!

/m

Det är en ynnest att kunna ha möjlighet att ge sig ut och springa. Att dessutom kunna göra det varje dag är en gåva. Det är så jag ser på min run streak. Varje dag som jag kommer ut är jag lycklig, för alternativet vore mycket sämre.

Det är nu snart 10 år sedan jag bestämde mig för att börja springa varje dag. Det är klart att livet har haft sina prövningar under den här perioden, men min löpning har varit det dagliga nav som livet i övrigt har kretsat kring. Det har aldrig varit tal om ifall jag ska träna, utan enbart NÄR under dagen denna träning ska ske.

Nu har jag bestämt mig för att räkna ned till min 10-årsdag. Jag påbörjade min dagliga löpning den 26:e april år 2015 och därför tänker jag att jag ska räkna ned till den 26:e april 2025.

Jag gör denna nedräkning tillsammans med ACT. Ni kan både följa min nedräkning och bidra med frivilliga gåvor till min kampanj. Här på min hemsida samt mina sociala kanaler på Instagram och Facebook kan ni följa nedräkningen. Jag ska försöka samla ihop så mycket gåvopengar som bara är möjligt som oavkortat går till ACT:s biståndsarbete. Samtidigt ska jag via mina kanaler slå ett slag för den existentiella hälsan. Med blogginlägg och andra uppdateringar kan ni följa min resa fram till 26:e april 2025.

Hoppas att ni vill följa mig och bidra till en god sak!

/m

Under helgen har jag varit i underbara Börringe kyrkogård och kyrka. Jag har vandrat i den fantastiska kyrkogården, Guds åker, som är som en park. Jag har pratat med människor som har besökt sina näras viloplatser när de har tänt ljus för någon eller några de håller kära. Jag har lyssnat till berättelser om ögonblick, möten och en bygds utveckling och förvandling. Livsberättelser.

Lördagskvällens minnesgudstjänst och söndagens musikgudstjänst blev så berörande som gudstjänster i allhelgonatider kan bli. Fantastiska ögonblick.

När jag efter minnesgudstjänsten tog en tur i Börringe kyrkogård och såg alla dessa tända ljus slog det mig att alla dessa människors liv, öden och ögonblick som gått före oss är unika. Det finns enbart en av dig och en av mig och så kommer det att vara i evinnerlig tid. Under predikan under söndagens musikgudstjänst föll det sig naturligt att nämna detta faktum.

För detta gäller inte enbart oss människor utan även djur och växter. Faktum är att naturforskare har kunnat visa att det inte finns en enda likadan växt, det finns inte en enda kopia i naturen. Alla är olika på sitt sätt. Om vi tar de små snöflingorna som exempel. Alla snöflingor är unika, det finns inte en enda snöflinga som är en exakt kopia av någon annan snöflinga. Naturforskare säger att detta har gällt i evinnerlig tid. Det har alltså alltid enbart varit och är i nutid unika snöflingor.

I min värld innebär det således att Gud gillar inga kopior – Gud älskar original. Insikten är på ett sätt självklar under en helg som denna när vi minns de som har gått före. Vi minns deras unikitet, deras unika leende, deras unika skratt, alla de unika ögonblick vi fick tillsammans som nu är som minnen som överbryggar det tidsbestämda in i evigheten. Vi tänder våra ljus som talar till oss om saknad, om minnen, om omtanke, om kärlek men också om hopp. Vi minns det unika.

Så var unik, det är precis så som det ska vara. Försök inte att efterlikna någon annan, var dig själv. Du är älskad precis som du är, i all evinnerlig tid. Du är ett unikt original och Gud älskar original.

/m

Jag har några härliga dagar i sommarhuset utanför Kalmar. Dagar som är en blandning av stillhet och aktivitet. I förrgår var vi inne i Kalmar och såg utställningen ”Häxor” på Kalmar slott och igår var vi på konstmuséet. Passade också på att fika på underbara Kullzénska efter att ha inhandlat en ny bok. Köpte KG Hammars nya bok, ”Den längsta resan”. På baksidan står det att det är en roman men skulle nog mer klassificera den som teologisk essä. Läste ut den relativt snabbt. Tänker att det nog är få som kommer uppskatta den, ifall man inte redan är bevandrad i teologi eller Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”.

Är annars inne just nu på att tänka mycket på kärlek. Detta fina, underbara, komplexa och svåröverskådliga. Gud är kärlek och KG skriver i boken mycket med bakgrund från Martin Bubers bok, ”Ich und Du”, som Hammarskjöld höll på att översätta när han förolyckades. KG för ett fiktivt resonemang på sidan 103 och 104 där utgångspunkten är att Gud är kärlek, men att man kan inte gå upp så mycket i gudsrelationen att man glömmer medmänniskan. Jag funderar mycket på det. Tänker att Hammarskjöld med sin utgångspunkt från Johannes av Korset och den inre resan, utesluter inte relationer. Mäster Eckhart och Hammarskjöld såg nog enheten med Gud som utgångspunkten för relationer med andra människor.

I psalmen ”Kärlekens tid” finns Ylva Eggehorns textrad: ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden, du gav mig min hunger.” Den innehåller så mycket visdom i en enda mening som kan te sig självklar men som är ack så svårt ibland. Kärleken har en förvandlingskraft inom sig, en slags inre motor. Kärleken kan dock inte leva av egen kraft. Kärleken försvinner helt av sig självt, för det enda som ger helt av sig självt, utan att vi behöver lyfta ett finger, är förfallet. Om du inte tar hand om din bil, så stannar den förr eller senare. Om du inte tar hand om din kropp, bryts den ned förr eller senare. På samma sätt är det med kärleken. Vi måste ta vara på den och investera i den och kämpa för den.

Nobelpristagaren moder Teresa fick en gång en fråga från en journalist när hon var på väg in på ett möte i all hast. Frågan var: ”Hur ska vi lära oss att älska vår nästa?” Moder Teresa stannade upp i steget och häpet svarade: ”Genom att älska, förstås.” Att älska är en aktiv handling. Det är ett verb. ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden.”  Kärlekens motor är att vi gör något för någon annan, inte för att vi måste utan för att vi vill. Det finns ingen starkare makt i världen än den kärlek som utges för andra, oavkortat och utan förbehåll. Denna handling har det goda med sig att alla blir starka av att älska, både av att ge och ta emot kärlek. Det omvända gäller naturligtvis också, så svag man blir om man inte ger kärlek eller tillåter sig att bli älskad.

Hammarskjöld skriver att sann helgelse går genom görandet. Vi måste alltså göra något för att närma oss det heliga, närma oss det vi kallar kärlek. I Paulus brev till Korinterna som jag skrev om i tidigare blogginlägg finns texten ”Kärleken är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Paulus skriver dessa rader i ett brev till de första Jesustrogna ungefär 20 år efter korsfästelsen. Mycket för att ge dem hopp. Jag funderar på var denna kärlek kommer ifrån som Paulus vill att Korinthierna ska ty sig till?

Ja, i ett annat brev (Galaterbrevet) skriver Paulus om tron som bärare av Kärleken. Det är den aktiva tron inom oss som skapar kärlek. Det är själens inneboende kraft. Nedympat i varje liten cell i vår kropp. Vi bär alla kärlekens gåva. Något som Gud har skapat och lagt i oss varje människa att vilja få och ta emot kärlek. Vi vill andra människor väl. ”Icke jag utan Gud i mig” skrev Dag Hammarskjöld för länge sedan precis när han blivit FN:s generalsekreterare. Vad är tro – att vilja!

Med allt detta sagt går jag just nu och funderar på begreppen närhet och distans som delar av kärlekens gåvpr. Som vanligt tar jag hjälp av Bibeln och en av dess nyckeltexter. Det är berättelsen om hur Mose möter Gud i öknen. Ni kan den säkert, men för säkerhets skull berättar jag lite om den här inledningsvis:

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar, drev han horden till andra sidan öknen och kom till ett berg. Där såg Moses en brinnande buske som aldrig slutade att brinna. Märkligt tänkte Moses, en brinnande buske som aldrig förkolnas. Han gick närmare och då hörde han en röst som sa
”Mose, Mose”
Han svarade: ”Ja, här är jag”
Rösten svarade: ”Kom inte närmare. Ta av dig dina skor, du står på helig mark. Jag är din Faders Gud…..”

Berättelsen har flera lärdomar om kärlek och om relationer. Funderar lite på om Martin Buber tänkte på denna när han skrev ”Ich und Du”? Gud kallar Mose till sig genom att ropa hans namn. Det är relationens första villkor: Närhet. Sedan drar Gud en tydlig gräns, det heliga området som inte får kränkas, dock beträdas. Det är relationens andra villkor: Distans.

I denna enkla berättelse finns två verkligheter som upptar kanske 90% av alla problem i parterapi eller själavårdssamtal, Närhet och Distans. Våra relationer bygger hela tiden på en balans mellan dessa båda, Närhet och Distans. Blir det för mycket av det ena eller det andra, mår vi dåligt och relationen tar stryk. Dessa gränser är således nedärvda i oss människor från Gud. Gränsen mellan Jag och Du där ett Vi inte kan uppstå förrän vi respekterar ett Jag och Du och där tilliten finns i en väl avvägd balans mellan Närhet och Distans.

Se där, tre funderingar med utgångspunkt från KG Hammars nya bok och Ylva Eggehorns textrad om ”Rör vid mig nu”, om att kärleken är en aktiv handling, om Paulus brev till Korinth om att Kärleken tål mycket och dess källa är Gud, nedympat i var och en av oss, Kärleken som Guds själ och avslutningsvis Moses vid den brinnande busken om Närhet och en Distansgräns som kallas ett heligt område som inte får kränkas men beträdas med respekt…om man tar av sig skorna!

/m

Under helgen vigdes jag och min älskade Anette i Limhamns kyrka av min prästkollega Julia. Det blev en fantastisk stund i kyrkan och en härlig fest som kommer att leva kvar i mitt inre för evigt. Det är som sagt andra gången jag står inför ett altare i en kyrka och lovar trohet och att stanna vid någons sida tills döden skiljer oss år. Uppenbarligen har jag misslyckats förr, ändå uttalar jag orden igen.

Den senaste tiden har jag därför funderat väldigt mycket på vigselgudstjänstens ordalydelse, kärlekens stora festhandling, där prästen ber paret lova varandra att ”älska varandra … tills döden skiljer oss åt?” Detta löfte, som är så långt borta från livets realitet, är den inte utdaterad? Vad betyder den egentligen? Vi vet ju inte vad livet bringar, kan vi då ge ett löfte som skall hålla helt till livets slut?

Kärleken är verkligen ett mysterium, den tillhör en del av livets mystik. Vi är alla överens om att den finns men kan aldrig riktigt fånga den eller placera den. Man kan erfara den tydligt och starkt, och samtidigt undra om det verkligen var kärlek som man kände. Kärleken kan inte ha några förbehåll, man kan inte säga att jag älskar dig så länge som du är till nytta för mig, eller så länge jag orkar, och samtidigt påstå att det är en kärleksrelation. Människan är ju värd att älska oberoende av sina prestationer.

Det är därför kyrkans förståelse av äktenskapet måste förmedla att detta är en pakt som i alla fall har till intention om att hålla ut vid varandras sida tills döden skiljer oss åt. Sedan vet vi att livet inte alltid bringar det vi förväntar oss och vi vet att ting kan trasas sönder på ett sätt som kräver att man bryter.

”Tills döden skiljer er åt” är en definition på vad det betyder att älska. Att bli vid en annan människas sida i nöd och lust oavsett de upptäcker vi gör längs vägen kring våra egna och den andres svagheter och brister. Då blir förlåtelsen nödvändig. Genom att bli vid en annan människas sida genom hela livet, intill döden, ger det oss en unik möjlighet till att upptäcka Guds avbild i vår medmänniska, och på det sättet också växa i vår egen gudslikhet, som ju är själva meningen med livet.

Därför lovade jag idag att älska Anette tills döden skiljer oss åt och det var det finaste jag kunde göra.

/m