Jag hade förmånen att besöka ett demensboende för en tid sedan. Demens utvecklas i olika faser, vanligtvis mild, måttlig och svår demens. Beroende på vilken fas det handlar om så påverkas graden av kognitiv nedsättning en persons förmåga olika. Det här boendet huserade de med måttlig till svår demens. Det blev en otroligt fin stund som jag bär med mig fortfarande och kommer så att göra länge.

Ett av de områden som jag slogs över hur fantastiskt livet ändå är var när det var dags för psalmsång. Hur svårt vissa hade att minnas och prata i det vanliga livet gjorde ingenting när det var dags för psalmsång för då sjöng just dessa personer för fulla halsar och mindes varenda textord. Vilken gåva!

Psalmer verkar öppna upp andra delar av hjärnan än det språkbaserade minnet. Vissa personer med demens kommer ihåg både melodi och text även när de har svårt att minnas annat. Mötet på demensboendet fick mig till att fundera på vilka psalmer kan jag sjunga utantill? Finns det andra texter jag kan utantill? Jag blev svarslös och en aning moloken för jag insåg att det är få psalmer eller dikter jag kan utantill.

Kanske är det ingen större fråga för dig men jag har sedan detta möte gått och funderat på en, enda fråga…vilken psalm vill du minnas, Mats? Vilken av alla psalmer vill du minnas även om du glömmer allt annat?

Visst har jag favoritpsalmer och nog kan jag sjunga ett antal verser på de mest kända men frågan var egentligen om en vilja, inte vad jag redan kunde, frågan var inte prestationsbaserad, frågan var vilken av alla psalmer väljer du?

Jag har min vana trogen nördat ned i jakten på svaret. Läst forskaröversikten från olika hymnologer bland annat Sven-Åke Selander, P-O Nisser, Mattias Lundberg och Alva Ekström. Har läst ”Psalmernas sjungna teologi” av Susanne Wigorts Yngvesson och naturligtvis nördat ned i olika litteraturvetares psalmdiskussioner såsom Eva Haettner och Håkan Möller. Där någonstans insåg jag, precis innan jag skulle börja ta del av Anna Evertssons avhandling, att nu blev det plötsligt prestation i allting igen…så typiskt mig…och dessutom hade jag under all denna research inte sjungit en enda psalm.

Så jag la all annan litteratur åt sidan och gick till psalmboken. Nya insikter tog form. Vilken rikedom det finns i psalmboken. All denna teologi och musik som möter oss i alla livets skeenden. Poetiska texter och melodislingor som är både svåra och lätta. För egen del insåg jag på jakten efter den psalm jag vill minnas att texten var oerhört viktig för mig. Inte nödvändigtvis innehållande djup teologi utan mer en text som griper tag i mig. Viktigare än tonart och melodislinga.

Jag läste någonstans i all litteratur jag studerat att Gustaf Aulén var inne på musiken som psalm-musik fick inte stjäla allt för mycket uppmärksamhet från det egentliga syftet: öppna upp för mötet med Gud och gemenskapen. Samtidigt måste väl psalm-musik vara lite som att öppna upp ens inre språk – lite som Tranströmers dikt, ”öppnade sig valv bakom valv oändligt”. När en psalm tolkas handlar det kanske inte om att förstå all text eller tycka musikslingan är melodiös utan det handlar mer om att vara i nuet och öppna upp sina inre valv? Kunskap om teologin i texterna är just kunskap men det är närvaron i nuet och vad som gör med en i stunden som kanske är det viktiga?

När man djupstuderar vår rika psalmflora är det svårt att komma runt giganterna Anders Frostenson och Britt G. Hallqvist. Av psalmbokens 700 psalmer nämns deras respektive namn i anslutning till 234 stycken, Frostensson har 146 och Britt G. har 88. När jag går igenom psalmerna är många oerhört kända, omtyckta och välsjungna. Som teolog är det klart att Frostenssons Kristuscentrerade texter bär en dogmatik som är både djup och fin medan Britt G:s texter vittnar om en särskild begåvad språkmänniska. Jag finner båda stilarna oerhört berikande.

Jag har alltid tyckt om Britt G.:s psalm 21, ”Måne och sol”, för dess trinitariska uppbyggnad. Det är djup teologi samtidigt som enkelheten i språket gör att alla kan ta till sig den. Likaså är det med Frostenssons nr 289, ”Guds kärlek är som stranden”. Djup teologi som bottnar i en utgångspunkt från grekiskans tre aspekter på kärlek, nämligen agape, eros och philia. Guds kärlek är som stranden, men det stannar inte vid det. Kärlek är också allt vi associerar med stranden och vinden.

Hallqvists nr 172, ”De skall gå till den heliga staden”, är en annan favorit. En trösterik psalm med ett underliggande tema utifrån ingen av oss levande egentligen har kunskap om, nämligen vad händer efter döden? Med utgångspunkt från Matteus salighetsprisningarna i bergspredikan väver Hallqvist in på ett sinnrikt sätt Jesus som den största vännen. 4:e versen är visserligen Ahlén som skrivit och där fördjupas tolkningen av Jesus som vän och jag har läst någonstans att Hallqvist godkände den 4.e versens text.

När det gäller Frostensson är det svårt att gå förbi ”Oändlig nåd”, nr 231. Den tycker jag mycket om att sjunga själv, speciellt vid urnnedsättningar.

Nu skulle jag kunna fortsätta den här uppradningen av olika psalmer hur mycket som helst och hur länge som helst, men syftet var att finna enbart en psalm, som jag vill minnas. Självklart går jag i sommartider och nynnar på alla fina sommarpsalmer, speciellt ”I denna ljuva sommartid”, nr 200 som jag tycker är ofantligt fin men om jag fick välja enbart en psalm som jag skulle vilja minnas så är det…trumvirvel…

…nr 217, ”Gud för dig är allting klart”. Den bär så mycket barmhärtighet och kärleksfullhet i sig. I allt det svåra som kan uppstå är Gud där och i allt mörker som kan finnas runt omkring en så finns Gud där. Varje vers är fantastiska och varje ord griper tag i mig. Det är den psalm jag vill minnas när allt annat förloras för mig. Det är de orden jag vill bära med mig.

Elis Malmeström, biskop i Växjö, skrev den 1936 då hans hustru var döende i cancer. Han förlorade henne och blev ensamstående med barnen. Jag tänker ibland mycket på Elis och hans ordval i denna psalm. I allt det svåra dök dessa trösterika ord upp i hans huvud. Här kommer den:

Psalm 217 Gud, för dig är allting klart

1, Gud, för dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig

2, Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.

3, Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.

4, När min tanke, tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid.

5, All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.

Text: E. Malmeström 1936 Musik: G.Ch. Strattner 1691

Vilken psalm vill du minnas?

/m

Jag kom i samspråk med en medresenär på ett X2000 häromdagen. Tåget var rejält försenat redan från start så vi kom i samspråk redan vid perrongen. Sedan slumpade det sig så att vi satt bredvid varandra hela resan upp till vår huvudstad. Vi hade ett fint samtal hela vägen.

Utifrån att jag ofta bär prästskjorta med krage har jag märkt att vissa personer känner en låg tröskel till att vilja föra vad andra skulle kalla djupa samtal, medan andra blir relativt tystlåtna. I det här fallet var vederbörande av den första kategorin och vårt samtal berörde det mesta i livet.

En av hennes frågor har jag burit med mig ett tag nu.

”Hör du rösten hela tiden eller hur vet du vad han vill?”

Så enkel var hennes fråga. Dess innehåll var dock allt annat än enkel. Hör jag Guds röst hela tiden? Hur vet jag vad Gud vill?

Jag tänker att det är väl en relativt självklar fråga att ställa till en präst. Någon som hela tiden lever med Guds närvaro. Samtidigt är en präst, å andra sidan, en vanlig människa som vem som helst, som också går där med sina frågor och funderingar, som alla andra. Människan rör sig alltid i frågor. Varför finns jag? Varför finns någonting alls? Varför allt detta lidande? Varför…? Vi lever och dör med mer frågor än svar, det är det som det innebär att vara människa.

Någon har skapat mig till att ställa alla dessa frågor, och som söker mig, frågan är om jag svarar eller inte. Om jag svarar på kallelsen, dennes sökande efter mig, eller inte. Svaret är alltid mycket större än frågorna. Våra frågor är alltid småaktiga i jämförelse med svaret. Guds frågor till oss gör oss nog ofta svarslösa.

Jag tänker ofta på Nietzsche och hans program mot den kristne Guden: ”Gud är död, Gud förblir död. Vi har dödat honom!” Den moderna människan har ofta tagit bort Gud ur sitt liv och då återstår egentligen egen röst, eget driv, egoismens triumf. Jag tänker att Nietzsche hade en poäng när han lägger till ”vem ska nu trösta oss, med vilket vatten ska vi nu rena oss?” Vi har gjort oss själva till Gudar i dagens samhälle och det är klart – då är det svårt att höra rösten.

I dagens samhälle förväntas var och en av oss välja vår egen livsstil och leva ut våra egna preferenser och finna lyckan i det egenuppfyllda. Jag komponerar min egen andlighet eller existentiella värld. Att Gud finns, eller inte finns, är egentligen inget problem i dagens värld. Alla har någon egen form av teologi, även om man inte deklarerar öppet och offentligt hur den ser ut. Problemet för oss alla är väl snarare att Gud har visat sig en gång i historien och gått här på vår jord och varit människa som du och jag. Gud har avslöjat sig i historien, gjort det möjligt för oss att nå kontakt med Gud och det ställer allt på sin spets. Den som vill närma sig Gud måste således tro att han finns (Hebreerbrevet 11:6).

Detta ställer naturligtvis höga krav på oss som lever i det kristna i blodet hela tiden. Vår undervisning och lära måste balansera i det faktum att vi inte har alla svar på det som kallas Guds mysterium samtidigt som vi säger oss ha nyckeln till Gudskunskapen. Ödmjukhet måste därför prägla hela vårt liv.

Sanningsanspråket i att Kristus är Gud gör oss dessutom öppna för all form av fördomar kring allt vad det innebär för andra människors tyckande och tänkande. Historiskt måste vi nog medge att många kristna har genom historien också använt Gudskunskapen i eget syfte och för eget begärs skull, exempelvis avlaterna under medeltiden. Genom bristande pedagogik i trosundervisning eller snarare brister i att agera som goda föredömen är vi alla medskyldiga till både ateism och agnostik. Egentligen inget konstigt med det.

Feuerbach tes om att Gud är en projektion av mänskliga önskedrömmar, ett lyckohål där vi stoppar allt som är fint och önskat och som saknar de vanliga mänskliga begränsningarna, är därför inte helt utan grund. Dock kan man fråga sig varför vi gör sådana projektioner? Varför är vi inte nöjda med den egna drivkraften, det som vi själva kan göra? Kan man inte vända på saken och säga att just projektionen i sig är ett bevis på att människan är en andlig varelse som bär på en längtan, ett sökande efter det transcendenta? Att vi bär på ett andligt sökande inom oss som längtar efter en Gud?

Människan i sig är ett argument för Guds existens. Människan kommer aldrig på eget bevåg kunna svara på frågor om ”Varför finns jag?” och så vidare. Vi förstår rent intellektuellt att ”ingenting kan inte skapa någonting”. Att ”någonting” måste således ha frambringat världen. Hur kunde inget bli något? Något måste ligga bakom de stora sprången där inget blev något i tidernas begynnelse, att något förvandlades till liv och att liv blev medvetet om sig självt och slutligen börjar ställa frågor till sig själv om ”Varför finns jag?” Dock verkar detta intellektuella inte återspegla sig i en tro.

Att tro på Gud måste utifrån ovanstående resonemang vara något av det mest mänskliga du kan göra samtidigt som du som troende måste ödmjukt acceptera att andra gör annan tolkning och att det är helt och hållet deras rättighet att göra så. Gud slutar inte att existera bara för att ingen tror på honom. Gud är alltid Gud.

Att Gud en gång blev människa är nyckeln till gåtan och svaret på det mesta. Att kunna svara på min medresenärs fråga om ”rösten” och ”Guds vilja” kräver således en tro på inkarnationen och att den osynlige och till sitt väsen obegripliga Guden likväl kan framställas för mänskligt förstånd. Människan i vår tid flyr dock gärna från detta mysterium och lever hellre i Nietzsches skugga. Flyr likt Jona i Bibeln till en bekvämare plats, en enklare väg än att tålmodigt söka efter ”rösten” och ”Guds vilja”.

Vi fick som sagt en fin pratstund tillsammans,

/m

Nu är min nya bok ute på marknaden. Kan införskaffas via bokhandlare på nätet eller välrenommerade fysiska bokaffärer. Naturligtvis kan ni även köpa den via min hemsida. HÄR!

Som alltid är det speciellt att släppa sin bok för allmän beskådan så att andra kan läsa, tycka till och öppet ”hissa eller dissa”. Samtidigt är jag väldigt stolt varje gång en bok blir klar. Den här kanske lite extra eftersom det är första boken där jag helt utelämnar mig själv. I boken får man följa min resa till och från Jerusalem för ett antal år sedan. Man får följa med i mina tankar och upplevelser. Helt enkelt en naken och uppriktig bok om något som ligger mig väldigt nära…nämligen den existentiella hälsan.

Ni som har följt den här bloggen genom årens lopp kommer nog att känna igen språk och tonalitet i boken. Naturligtvis djupdyker jag mer i min bok än vad jag har möjlighet i detta media. I boken är min resa till Jerusalem som en slags fond där jag grottar ned mig i sökandet efter närvaron, den där närvaron som gör en trygg. Till min hjälp tar jag främst Jesus i Getsemane, Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld. En oväntad medpassagerare är katten Bisse.

Läs gärna mitt alster och tyck till! Det är min gåva till dig! En gåva som alla författare gör…läs och tyck till…eller inte…det är frivilligt!

Mitt skrivande fortsätter. Jag är en skrivande person och kan helt enkelt inte låta bli. Just nu håller min fru och jag på att läsa igenom mitt råmanus av nästa bok. Endast Gud vet om den någonsin kommer att nå även andra läsare och i så fall när.

Allt gott,

Mats

Min vän, Anders, använder ett ord som jag själv finner mig själv gå och fundera kring lite då och då. Ordet är ”simuliliv” som i att vi ständigt befinner oss i ett ”både och” hela tiden. Att vi ständigt befinner oss bärandes både glädje och sorg, kyrie och lovsång. Att vi får tända ljus med hopp om förbättring samtidigt som vi får skrika ut vår frustration över krigets fasor. Som om vi ständigt bär med oss fler än en slags känsla och att det är precis som det ska vara.

Anders och jag träffas på Norra kyrkogården i Lund mitt i våra ”simuliliv”. Jag har precis lanserat min nya bok, Närvaron & Bisse, under morgonen och Anders har vaknat upp efter en gårdag där han var assistent på prästvigningen i Lunds domkyrka samtidigt som han fyllde år. Vi bär en varm känsla inombords samtidigt som vi bär ett kyrie kring världens tillstånd och personliga frustrationer. Det är precis som det ska vara.

Vi gör vår årliga kyrkogårdsvandring på Norra kyrkogården i Lund samtidigt som vi delar våra liv för varandra. Två präster som möts under några timmar och delar liv, erfarenheter, tankar, liturgiska moment, djup teologi och fördjupar oss i några människors liv som har gått före oss. Vi har inte direkt svårt att få tiden att gå, det är som om det är en lucka i tiden och att vi får en stund tillsammans utanför den övriga världen.

Kaffet och bullarna delas på den sedvanliga trädgårdsbänken med medhavd duk mellan oss. Likt det ”simulliliv” vi lever delas bullarna så att både Anders och jag får både smaken av kardemumma och kanel. Efter sedvanligt utbyte av ”hur vi just nu mår” delar vi våra önskningar kring vilka gravar vi under detta års kyrkogårdsvandring ska besöka och fördjupa oss kring. Vi bär liknande tankegångar, min vän och jag, det visar sig att två av fyra önskningar är samma.

Vi delar böcker med varandra. Min vän vet mina litteraturpreferenser och som vanligt har han tänkt rätt. Allt från Nathan Söderblom, Wilfrid Stinnisen till Kristian Lundberg delas. Anders får min senaste bok, Närvaron & Bisse, och jag tänker i mitt stilla sinne när jag skriver dedikationen åt honom på ena försättsbladet att nu har jag ett år på mig att ge ut min nästa bok till vår nästa träff.

Vi påbörjar vår vandring i Guds åker.

Britt G Hallqvists och hennes man, Sten Hallqvists, grav är första anhalten. Vi hittar inte stenen direkt utan får fråga en kyrkogårdsvaktmästare som leder oss rätt. Det är som i övriga livet, ibland behöver vi alla en hjälpande hand. Vi sjunger en av hennes psalmer (psalm 21 Måne och sol), läser ur en biografi över henne och även ur hennes bönbok för barn och avslutar med ett tack för hennes livsgärning.

Även nästa grav blir en psalmförfattare, nämligen Arne H Lindgren. Även denna behöver vi en hjälpande hand för att finna. Hans båda psalmer, 96 Öppna mig för din kärlek och 358 Han gick in i din kamp på jorden, har berört mig mycket de senaste åren. Vi sjunger psalm 358. Fördjupar oss i allt annat Arne har författat och min nyfikenhet väcks över att ta del av dennes böcker. Vi tackar för hans livsgärning.

Inger Hammars grav är svår att finna. Anders hade ringt kyrkogårdsförvaltningen för någon vecka sedan för att få exakt placering men vi hittar den ändå inte. Vi har fått uppgift om att den är i område 5 men när vi söker på svenska gravregistret ska den vara på Linje Norra B (LNB). Efter en del sökande finner vi rätt. Det blir en del läsning ur hennes doktorsavhandling, Emancipitation och religion. Vi tackar för hennes livsgärning.

Utifrån Hammars avhandling om kvinnorörelsens pionjärer rör vi oss till en annan svensk gigant när det gäller kvinnorörelsen under tidigt 1900-tal och en av fredsrörelsens portalfigurer, nämligen Elin Wägner. Graven hittar vi nästan direkt, vi läser om hennes liv och lyssnar på kyrkogårdens inspelade kulturgravsfilm. För egen del har jag mer fördjupat mig i Ellen Keys arbete än Elin Wägner. Stunden vid graven blir en stund av nyfikenhet och beundran. Vi tackar för hennes livsgärning.

Vi avslutar vår kyrkogårdsvandring vid minnesstenen över Vipeholms patienter. När vi fördjupar oss i Vipeholmsexperimentet och de så kallade medicinska undersökningar som de som då kallades ”svårskötta obildbara sinnesslöa” utsattes för känns människans grymhet i ben och märg. Medan Anders läser högt ur en historiebeskrivning över dessa undersökningar bär jag en inre fråga om vi som bär mänskligheten och kallas människor aldrig lär oss av historien. Grymheter som vi utsätter andra människor för verkar aldrig ta slut. Kyrie eleison! På minnesstenen ligger en hjärtformad sten som har sprickor och är sönder. Känns passande samtidigt som det är sorgligt.

När vi vandrar därifrån har nästan fyra timmar passerat och vi har delat en stund tillsammans bland några av de som har gått före oss. Jag slås över att delandet gör att dessa människor fortfarande känns levande.

När Anders och jag säger farväl till varandra vid Linnéstatyn vid Petriplatsen får jag en Outlook-bokning om en kommande begravning jag ska hålla. Liv och död, sida vid sida vandrar de båda. Simulilivet fortsätter och det är precis som det ska vara.

/m

Boksläpp närmar sig….om en vecka…

Det finns något existentiellt över att söka en närvaro i ensamheten. Den där närvaron som gör att hela ens existens rubbas och du inser att du aldrig är ensam.

Jag har skrivit en bok om sökandet efter närvaron där jag möter det paradoxala. Närvaron av något finns där när du känner dig som mest ensam.

Med start längs Sibbarps strand, genom Jerusalems gränder, längs Galileiska sjön och med tillfälliga stopp vid Backåkra och Flen, färdas berättelsen fram till ett allt djupare sökande efter närvaron.

Längs sökande tar jag hjälp av texter från Dag Hammarskjöld, Johannes av Korset samt evangelierna och utforskar människans innersta väsen. Vid någon tidpunkt bestämmer sig katten Bisse att följa med. Kanske som ett vittne, kanske för att leda sökandet?

Måndagen den 16:e juni släpps boken där böcker säljs. Förhandsbeställning kan göras via denna länk!

/m

Jag är 17 år när jag ropar in två lådor med böcker på en gårdsauktion i min barndomsstad Flen. Lådorna är märkta med orden ”religiösa skrifter”. Överst ser jag en bok som bär författarnamnet Dag Hammarskjöld och titeln Vägmärken. I min 17-åriga värld är Dag Hammarskjöld känd för att vara FN:s generalsekreterare och jag tänker att boken därför handlar om FN:s arbete och att boklådorna innehåller även annat än ”religösa skrifter”. Jag hade fel, Vägmärken, är i allra högsta grad en religiös skrift.

Det skulle dröja några år innan jag började att förstå lite av dess innehåll. När jag ropar in boklådan bläddrar jag i boken men lägger den snabbt åt sidan. Det dröjer till efter min militärtjänstgöring innan jag ånyo börjar ta del av Vägmärken. Bit för bit, steg för steg, sida för sida börjar jag läsa och tolka dess innehåll. Nu öppnas en ny värld. Jag börjar att se nyanser, lärdomar och en rikedom i form av att någon har gått före med liknande funderingar som jag…eller som Dag själv uttrycker det…”förhandlingar med mig själv – och Gud.”

Det har tagit mig ett helt liv att försöka tolka dess innehåll. Jag kan inte säga att jag förstår bokens innehåll i alla delar men i många avseenden är det en mytisk litteratur jag fördjupar mig i så ofta jag kan. Den ger mig mycket till mitt eget liv.

När jag som 49-åring är på besök på Backåkra överlämnar jag mitt slitna exemplar, som jag som 17-åring ropade in på auktionen, till en för mig okänd man som på många sätt räddade mitt liv. Det exemplaret av Vägmärken har jag således inte kvar i mina ägor, men jag har många andra exemplar.

De senaste 10-15 åren har en längtan förjupats inom mig att någon gång kunna få ta del av originalet, det vill säga de maskinskrivna sidorna som låg på Dag Hammarskjölds våning i New York när han förolyckades och som sedan publicerades under rubriken Vägmärken. I torsdags var det äntligen dags – jag tog tåget upp från Skånes somriga landskap till Stockholms mer vårlika miljö. Kungliga biblioteket väntade och läsning av originalet i dess Specialläsesal.

Dag Hammarskjöld förolyckades i Ndola i Nordrhodesia, nuvarande Zambia. Han var 56 år vid tillfället och för några år sedan när jag insåg att jag närmade mig samma ålder med stormsteg sa jag till mig själv att om jag fick förmånen att bli lika gammal skulle jag unna mig själv att läsa originalet och ta del av Dags strykningar.

Sagt och gjort. För ett halv år sedan bokade jag in materialet från KB:s arkiv. Originalet av Vägmärken, brevkorrespondensen med Martin Buber, innehållet i den väska han hade med sig på planet och det material han lämnade kvar i Sture Linners rum i Leopoldville, Kongo, innan avfärden till Ndola. Allt skulle plockas fram till mig för att ta del av i Specialläsesalen. Jag behövde bara boka in ett datum…jag valde med omsorg…den 5:e juni för då hade jag fyllt 56 år.

I torsdags hängde jag så på låset in till Specialläsesalen. Efter att vakten kontrollerat mitt id och lånekort gick jag fram till nästa sluss där utlämningsdisken var. Hon som tog emot mig frågade om vilken av de fem lådorna som jag beställt upp jag ville börja med. För mig fanns det ingen tvekan, andäktigt svarade jag att jag ville börja med att ta del av ”manuskriptet”.

Hon går och hämtar lådan och jag tar emot den, undertecknar mottagningskvittot, och tilldelas skrivbord nummer 12. Jag går och sätter mig och öppnar försiktigt lådan.

Fyra timmar senare lämnar jag KB. Det är sommartider och jag får inte sitta längre i biblioteket. Jag går på skakiga ben genom stadens gator. Som sig bör i en soldränkt storstad i början av juni blandas flanörer med tutande bilar som signalerar studentfirande. Det är stökigt och bökigt. Jag vandrar biblioteksgatan bort från Stureplan mot Kungsträdgården. Jag är i min bubbla. Det är som att jag observerar men inte ser. Hör men inte lyssnar. Jag är i min egen värld.

Varje litet maskinsskrivet papper och alla Dags strykningar, hans korrespondens med Martin Buber, de 7 sidor han översatte av ”Ich und Du” och allt han bar med sig i kraschen och i Sture Linners bostad bär jag nu inom mig. Jag är 56 år och livet har tagit en ny vändning.

Lämnar Stockholm med Mälartåget till Flen. Bläddrar bland de bilder jag har tagit på materialet. Fastnar för en mening Dag har strykit bort från manuskriptet. Meningen kommer tidigt i manuskriptet. Kanske tyckte en äldre Dag att den yngre Dag använde ett språk han som äldre man inte kunde stå för, kanske hade han tänkt om med en äldre mans erfarenhet i ryggen.

Tänker på att det var helt rätt av mig att vänta med att se originalet och allt detta material till jag själv bär en äldre mans visdom och erfarenhet. Det var dags nu. Jag är 56 år och längre fick inte Dag leva. Mitt liv fortsätter men den har tagit en ny vändning efter dagens KB-besök.

/m

Jag fyller år idag. En siffra. Håller inte riktigt räkningen längre. Befinner mig i ett slags mellanålder eller sluttamp, det är inte början i alla fall. Känner lite som om jag befinner mig i något slags mellanläge eller vänteläge…vet bara inte på vad?

Sommaren har anlänt, både vädermässigt och kalendermässigt. Jag har en fin födelsedag, sol och blå himmel. Sitter och väntar på röntgen i Malmö när jag skriver det här så att de ska se var min njursten håller hus. De ska plocka ut den någon gång…jag vet dock inte när…som sagt…jag är i väntans tider. Mellanläge eller mellanrum.

”Intet är som väntans tider” är ett uttryck som används till att beskriva att det kan vara svåruthärdligt men samtidigt ljuvligt att vänta på någonting. Jag använde uttrycket i min predikan i söndags. Önskar att det hade varit undertecknad som kommit på de bevingade orden men så är det icke. Ursprungligen är uttrycket hämtat ur en naturlyrisk dikt av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Diktens titel och inledande rad lyder ”intet är som väntans tider”. 

Dikten ingår i samlingen Fridolins visor och skrevs under den tid då Karlfeldt var verksam som lärare vid en folkhögskola i Värmland. I dikten beskriver Karlfeldt vårens första skira tecken och hur de väcker längtan efter sommarens ljus, värme och grönska. Samtidigt liknas vårtecknen med en spirande kärlek och den åstundan som då väcks. Jag älskar dikten och försöker att läsa den någon gång varje vår.

Uttrycket, ”väntans tider”, har kommit att användas till att beskriva hur smärtsamt det kan vara att vänta på något i största allmänhet, inte bara sommaren eller föremålet för en förälskelse. Ibland används formuleringen till att skildra den särskilda känsla av förväntan som förknippas med exempelvis en längtan efter något som man vet ska ske. Väntans tider kan således både vara förknippat med positiva känslor, likväl som negativa. Denna ständiga paradox.

Just nu i kyrkoåret är vi mitt emellan Kristi himmelsfärd och Pingst. Lärjungarna är i väntans tider. Karlfeldts uttryck i sin dikt anar ett tillstånd av längtan till något kommande. Lärjungarna är, vad jag skulle kalla dem, närmast förvirrade, men samtidigt längtansfulla efter det som ska komma. Deras Herre har visserligen precis lämnat dem men han har lovat dem att han ska skicka hjälp. Hjälparen är på väg. Hjälparen kommer i form av en ande.

Att vara i det där mellanrummet i livet, man har lämnat något och är i väntans tider på något annat kan vara både tärande och längtansfullt. Man vet vad man har, var man befinner sig i livet, men man vet inte vad som kommer i framtiden. Man är i mellanrummet. Som vanligt brukar jag ta Bibelns texter till bistånd i mitt liv. Så även just nu i mitt mellanrum.

Paulus skriver en hoppfull rad i sitt brev till Romarna. Jag tolkar den mycket som ett hopp för den som kanske misströstar. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot”. Samtidigt är det klart att raden kan verka naiv om man själv befinner sig i ett tvivlande och sökande tillstånd där Gud känns långt borta. Likaså försöker Moses i 5:e moseboken ingjuta mod i israeliterna när han vet att han befinner sig i slutet av sitt liv. Han säger bland annat, ”Var tappra och starka, var inte rädda, ty Herren din Gud går själv med dig och han skall inte svika dig, aldrig överge dig.”

Ibland är det dock svårt att inte misströsta. För så är det ju ibland för oss alla. Så även för lärjungarna. Jesus himmelsfärd finns beskrivet i flera evangelier och i torsdagens evangelietext från Lukas beskrevs det som att lärjungarna ”återvände till Jerusalem under stor glädje”…inte kan glädjen ha berott på att deras Herre precis lämnat dem…nej, de var i väntans tider för Jesus hade precis sagt till dem att de skulle rustas med kraft från höjden”. Hjälparen skulle kommas. Men i Matteus beskrivna himmelsfärd är det ett litet annat budskap. Här möter Jesus sina lärjungar på berget, några prisar honom men så står det också att några tvivlar…tro och tvivel…sida vid sida.

För så kan det vara för oss alla emellanåt. Vi kan ibland vara otroligt starka i vår tro och ibland kan tvivlet vara nära. Och det är där någonstans i mellanrummet mellan trosvisshet och tvivel som vi står med allting. För egen del bär jag en trosvisshet att den heliga anden är med mig oavsett var i det där mellanrummet jag befinner mig.

Du är aldrig ensam, närvaron är här. Oavsett om du känner den eller ej. Lärjungarna fick vänta till pingst, vi behöver inte vänta. Anden är här, lika nära som luften vi andas, lika nära som en bön kan förmedla, lika nära som ljusets låga lyser upp mörkret. 

När Karlfeldt skriver sin dikt är det kanske inte den heliga Anden han tänker på men visst går det att läsa in Hjälparen i dikten:

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

/m

Min nya bok, Närvaron & Bisse, föddes ur en resa där jag satte relationer, den upplevda ensamheten och den psykiska, existentiella hälsan främst. En resa med paradoxer och mysterier och där både frånvaron respektive närvaron alltid var påtaglig.

Jag får en ingivelse under en löptur att se min kommande resa till Jerusalem som ett perfekt tillfälle att fördjupa mig i min egen relation med Gud, men även i att djuploda i det mörka, i människans vånda, i Guds frånvaro och närvaro. Var någonstans skulle det kunna vara bättre att göra det än i den eviga staden Jerusalem? Att försöka söka upp källan och platsen där Guds enda son ropade efter hjälp och kände sig som mest övergiven. Att fördjupa mig i frågan om Gud är mer närvarande i Jerusalem än här hemma, i det kalla norr, längs Sibbarps strand. Att grotta ned mig i min egen relation till Gud, men även lära mig om andras relationer. Allt detta bildade sedan en slags fond för min resa.

I mitt förra blogginlägg presenterade jag Bisse som en av bokens huvudpersoner, här presenterar jag en annan stor inspiratör som medverkar i min bok, nämligen Dag Hammarskjöld och dennes nedskrivna tankar i boken Vägmärken.

Jag är 17 år när jag ropar in en boklåda från en gårdsauktion i barndomsstaden Flen. Lådan är märkt med texten, ”religiösa skrifter”. Nyfikenheten kring att ropa in något överhuvudtaget var nog egentligen större än vad det var jag ropade in. Mina högst begränsade ekonomiska förutsättningar gjorde dessutom att en boklåda med texten ”religiösa skrifter” var nog det enda som inte lockade någon annan att buda. Jag fick därför boklådan för 5 kr.

Väl hemma insåg jag att boklådans innehåll inte riktigt matchade en 17-årings litteraturönskan och jag sköt lådan under sängen. Den enda boken jag fastnade för var Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. Jag visste att Hammarskjöld varit FN:s generalsekreterare och tänkte att boken handlade om den tiden. Jag bläddrade i boken men förstod ingenting och la den också i boklådan under sängen.

Det skulle dröja ytterligare några år och en flytt till Linköping. Jag började bredda mig i form av litteraturläsning. Vid en sommar drog jag fram lådan igen och tog med mig Hammarskjölds bok till Linköping. Boken har allt sedan dess flitigt använts. Ni som har följt mig vet att jag dock lämnade just detta exemplar till en person jag mötte i Backåkra, så just det exemplaret jag ropade in har jag inte kvar.

Ingången till Hammarskjöld under min resa till Jerusalem och även i min nya bok, Närvaron & Bisse, är en notering som Hammarskjöld skriver år 1954. Jag kallar den för Getsemanenoteringen.

”Tro är Guds förening med själen.” Tro är – och kan därför icke fattas, långt mindre identifieras med de formler i vilka vi omskriva detta som är. – en una noche oscura (sic). Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro. Det är i Getsemanenatten, där de sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och Gud tiger som föreningen fullbordas. (Dag Hammarskjöld, Vägmärken, sid 78)

Jag har läst den många gånger. Noteringen inleds med ett citat från Johannes av Korset där ”Tro är Guds förening med själen” används för första gången i Vägmärken. Orden ”en una noche oscura” är ett direkt spanskt citat från Johannes av Korset och kan översättas som ”i en mörk natt”. Hammarskjöld nämner sedan Getsemane vilket ger en direkt koppling mellan Johannes av Korset begrepp om ”natten” och Hammarskjölds tolkning av Jesus upplevelse i Getsemane.

I min nya bok går jag på djupet med vad jag tolkar som Hammarskjölds egna tankar och grubblerier kring Gud. Jag har lärt mig mycket utifrån Vägmärken. Det är en lärdom som mycket handlar om det restlösa bejakandet av ödet. Mitt liv står helt i Guds tjänst och karriärsträvan, maktpositionering eller individuellt varumärke är helt underordnat Gud. En restlös bejakelse innebär att överlämna sig själv till något större än mitt eget självförverkligande. Det handlar i Hammarskjölds fall om att ära Gud genom att se sig som det allmännas redskap, oavsett hans egen drivkraft.

Det är här närvaron kommer in i Hammarskjölds liv som vägen till att inte tappa fotfästet. Ett liv med djup förankring i stillhet och bön gör det möjligt att urskilja Guds vilja kontra min egen vilja. Det är disciplinen som möjliggör närvaron. Allt detta leder till en frigörelse från omvärldens dömanden eller tyckanden. Det är tilliten och förankringen i relationen med Gud som är det viktiga och därför spelar beröm eller negativa kommentarer från andra människor mindre roll i ens liv. Det är vad jag uppfattar som Guds vilja och mitt gensvar på det som är det väsentliga.

Läs gärna mer i min kommande bok, Närvaron & Bisse.

”Res vägmärken, rösa leden. Minns var du gick, vilken väg du följde.” (Jer 31:21)

/m

En av huvudpersonerna i min nya bok figurerar med sitt namn i titeln, Närvaron & Bisse. Huvudpersonen ifråga vet inte om att jag står i stor tacksamhet till vederbörande. Inte egentligen för medverkan i min bok utan mer som ledsagare, inspiratör och vän under min vistelse i Jerusalem. Bisse är på ett märkligt sätt både närvaron jag sökte men ändå inte. Bisse gick hela tiden sin egen väg, men ändå inte, för Bisse visade vägen för mig. Visade vägen till närvaron. Får jag därför presentera Bisse, en av huvudpersonerna i min bok!

Bisse är alltså en katt som huserar i Jerusalem, var vederbörande egentligen hör hemma är svårt att säga men katten tyr sig mycket till Tabors hus där STI (Sveriges Teologiska Institut) ligger i Jerusalem.

Under 12 dagar skulle katten vara min följeslagare. Redan efter den första morgonjoggen stod katten där på trappan till Tabors hus och till synes väntade på mig.

När jag väl är åter i Tabors hus efter andra morgonturen går jag direkt upp för trappan till föreläsningsrummet. Bisse följer med. Fick reda på under första dagen att katten som mötte mig vid ytterdörren vid min första löptur hette Bisse. Personalen på STI hade döpt katten till Bisse vilket fick mig att tänka på ”överhuvud” eller ”anförare”.

Vet egentligen inte varför katten tydde sig till mig, men närvaron av denna fyrbente vän gjorde mig trygg. Katten rörde sig hemtamt upp för trappan men så fort jag rörde mig in i vårt klassrum på övervåningen lämnade den min sida. Det var sannerligen en bestämd fyrbent vän som tydligt markerade en egen vilja och en egen väg.

Några av våra finaste stunder tillsammans hade vi vid frukostarna eftersom jag alltid åt frukost före alla andra. Vi var därför helt ensamma på innergården i Tabors hus. Bisse slöt alltid upp vid min sida. Jag delade med mig av godsakerna. Vi båda njöt av frukosten i stillhet. Syrsorna hördes men ifrån den stora staden utanför Tabors hus hördes ytterst lite.

Bisse verkade alltid nöjd över att ha fått tagit del av min frukost, så till den milda grad att katten hoppade upp på bordet och åt direkt från tallriken. Jag lät oftast både Bisse och stunden ha sin egen stillhet och tonalitet.

Nu har jag skrivit en bok om resan vi på många sätt gjorde tillsammans. Jag delar med mig av många fina stunder i boken, en av de absolut finaste är när vi delar en stund i kapellet tillsammans och som finns beskrivet i kapitel 15.

Jag hoppas att ni kommer att finna att vår resa tillsammans är intressant och väl värd att läsa om. I verkligheten var den fantastisk och jag är Bisse evigt tacksam! Saknar katten och saknar våra morgonstunder tillsammans, spåren på mina löpartights efter våra morgonstunder är för evigt i mitt minne.

Förhandsbeställ Närvaron & Bisse HÄR!

/m

Den 16:e juni släpps min fjärde bok ut på marknaden! Det är fantastiskt roligt att kunna avslöja att nu är det nära. Om tre veckor kommer min nya bok att finnas tillgänglig och det är som alltid en blandning av skräck och förtjusning att släppa sin bok fri för allmän beskådan. Att släppa den fri för att leva sitt eget liv!

”Du gör en helt egen författarresa, den är verkligen unik!”

De orden nämndes till mig när jag höll en föreläsning för någon månad sedan. Jag berättade bland annat om alla mina böcker och jag beskrev den kommande boken som en liten ”teaser”. Jag förstår vederbörandes ord. Varje bok som jag har givit ut, även denna, är unik och varje bok bär på sin egen särprägel. Den ena boken följer inte på den andra, utan varje bok är sprungen ur en passion att förmedla en berättelse. En historia som jag själv vill ta del av och som jag saknar i bokform, därför skriver jag dessa själv.

Den här nya boken, ”Närvaron & Bisse”, är inget undantag. Det är min första teologiska bok som också bär ett självbiografiskt innehåll. Boken föddes ur en resa där jag satte relationer, den upplevda ensamheten och den psykiska, existentiella hälsan främst. En resa med paradoxer och mysterier och där både frånvaron respektive närvaron alltid var påtaglig.

För några höstar sedan företar jag mig en löprunda längs Öresunds strandängar. Som vanligt under mina löprundor för jag ett samtal med mig själv, denna gång om psykisk hälsa, ensamhet och känslan av Guds frånvaro eller närvaro. Den kommande söndagen skulle jag komma att färdas till Jerusalem. Resan var en del av en kurs på Lunds universitet om ”Paulus och den tidiga Jesusrörelsen”. Jag och mina kurskamrater skulle komma att grotta ned oss i det första århundradets judendom.

Jag får en ingivelse under löpturen att se resan som ett perfekt tillfälle till att fördjupa mig i min egen relation med Gud, men även i att djuploda i det mörka, i människans vånda, i Guds frånvaro och närvaro.

Var någonstans skulle det kunna vara bättre att göra det än i den eviga staden Jerusalem? Att försöka söka upp källan och platsen där Guds enda son ropade efter hjälp och kände sig som mest övergiven. Att fördjupa mig i frågan om Gud är mer närvarande i Jerusalem än här hemma, i det kalla norr, längs Sibbarps strand. Att grotta ned mig i min egen relation till Gud, men även lära mig om andras relationer. Allt detta bildade sedan en slags fond för min resa. Föga anade jag att det skulle komma att bli en resa där jag till slut jagade efter Logos, utan att jag egentligen hade föresatt mig att göra det, och att en katt skulle komma att bli en god vän.

I den här boken är du därför välkommen att följa med på resan till den heliga staden Jerusalem. Till sökandet efter närvaron och på köpet får du lära känna en av bokens huvudpersoner…katten Bisse!

Förhandsbeställning sker via denna länk: https://matsuddin.com/bokshop/

Här på min hemsida finns även mer information om vad mitt nya alster innehåller: https://matsuddin.com/bocker/

Varmt välkomna att förhandsboka ditt ex!

/m