Jag säger till anestesiläkaren, anestesiskjuksköterskan och de övriga i sövningssalen att jag är lite rädd för att vakna mitt under operationen och inte kunna kommunicera att jag är vaken. Anestesiologen försöker att lugna mig med sina ord. Jag känner mig fortfarande orolig och tänker att jag tar väl till det jag brukar göra vid svåra situationer. Jag ber en bön. Plötsligt inser jag att jag ber den högt när jag liggandes på britsen i minimala sjukhuskläder ser hur sjukhuspersonalen står stilla och lyssnar på mig. Jag frågar om jag kan få be välsignelsen över oss. De nickar och släpper det de har för handen. Jag ber välsignelsen och sedan sövs jag. Ett fint ögonblick i en svår situation.

Om vi backar några dagar tidigare, nämligen Valborgsmässoaftons morgon. Jag vaknar kl 03:11 med en gigantisk, molande smärta i vänstra magtrakten. Jag har tidigare i livet haft liknande smärtor med förstoppningstendenser och tänker det är något liknande. Då brukar värken släppa efter någon timme. Jag tar några Alvedon och försöker att somna om men det går inte. Värken gör att jag är tvingad att vandra fram och tillbaka i köket. Där någonstans tänker väl ni…varför åker han inte in till akuten?…för jag är helt enkelt inte sån och tänker fortfarande att det är en tillfällig historia som går över. Jag väljer att åka till jobbet istället. Vi har personalmöte och lagom till detta möte börjar kl 09.00 släpper den värsta värken.

Jag tar det som intäkt för att det är en tillfällig magvärkshistoria och arbetar vidare. Sedan har varje dag tyvärr sett likadan ut. Molande värk hela tiden men de värsta plågorna har gått i skov. Maximerat Alvedon och Ipren. Tagit mig till Vårdcentralen där läkaren trodde det var inflammerad tarmficka så jag fick antibitika mot det. Inget hjälpte.

Jag har döpt, jag har begravt, jag har hållit gudstjänst i underbara Höör…något har stått på min agenda varje dag…förrän torsdag. Kanske är det den lilla detaljen som avgör allt. Inget kyrkligt inskrivet i almanackan och därmed fanns det möjlighet att verkligen göra något åt värken. Sagt och gjort. Jag väcker Anette runt 1-tiden på natten till torsdag och vi åker in till akuten på SUS i Malmö. Triageringen är som vanligt väldigt märklig men jag vankar av och an där i väntrummet och till slut släpps vi in.

Jag får en dos morfin, värken avtar en aning och jag kan för första gången sedan Valborg känna ett visst lugn i kroppen. 8 dagars värk. Även akutläkarna är inne på inflammerade tarmspåret tills jag får åka till en CT-röntgen och resultatet kommer. Akutläkaren häpnar när han säger att jag har gått med njurstensanfall i 8 dagar. Det är en klassisk 6-7 mm stor njursten som ligger och skaver vilket gör att jag har fått njursvikt.

Blir placerad på urologen under tidig torsdag morgon. Träffar vårdmedarbetare. Underbara människor. Sätts upp på akutlistan för operationstid för dubbel-kateter mellan njure och urinblåsa. Värken eskalerar och jag får mer morfin. Inser att min run streak är i fara när jag ska få dropp i katetern till armvecket. Innan dess har jag fortfarande tänkt att jag skulle lunka runt i sjukhusets korridorer för dag 3666, men att lunka runt med en droppåse blir svårt. Jag ber dem vänta med droppåsen. Springer 9 varv runt en korridorrbana på sjukhuset som jag hittar som mäter 211 meter och dagens runstreak är klar.

Operationen dröjer till natten. Kl 02:00 ber jag välsignelsen i sövningssalen och sedan dess bär jag ett cirka 24-30 cm långt dränagerör i urinledaren mellan njuren och urinblåsaren. Värken släpper direkt när jag har vaknat. Får åka hem på kvällen. Så otroligt tacksam för svensk sjukvård.

Dessa 8 dagar av värk, en välsignelse vid sövningen och en införd slang kommer jag för evigt bära med mig i mitt minne. När jag skriver detta inser jag att boven i dramat vilar fortfarande i mitt inre. Njurstenen är kvar. Hur den ska komma ut…ja, det är en annan historia som ännu inte är skriven! Den historien innehåller säkert också en bön och välsignelse, det gör de flesta av mina historier.

/m

Då fyller min run streak 10 år och jag firar i dagarna tre. Det kan låta konstigt men handlar egentligen om hur långt ett run streak-år är. Ett run-streak år är 365 dagar och eftersom jag har sprungit genom några skottår så firar jag 10 år egentligen idag…men jag väljer att se det lite som en födelsedag. Min run streak föddes 26 april 2015…så tänker att jag firar då.

Först och främst ett stort tack till er alla som har följt och stöttat min run streak-kampanj tillsammans med ACT. Den avslutas på söndag så passa på att ge ett sista bidrag. Nedräkningen kan du nå HÄR.

Som jag skrev när jag påbörjade nedräkningen så hinner mycket att hända i ens liv under en period av 10 år. Det är inte enbart att 10 år är en ansenlig tid, utan även att vi som människor och ens omgivning förändras under den här perioden. För egen del kan jag verkligen säga att jag har gått från ett liv till ett annat. Mycket har förändrats, inte minst jag själv. Lite skämtsamt brukar jag säga att det enda konstanta i mitt liv under dessa år har varit min löpning och under den här nedräkningen har jag verkligen fortsatt att konstatera detta faktum. Allt runt omkring mig kan förändras men den dagliga löpturen består.

Den 26:e april 2015 fick jag för mig att börja springa varje dag. En liten runda varje dag. Jag bestämmer mig för att miniminivån är 2 km men att det måste vara en träningsrunda med löpning som grund, således ej gång. Sagt och gjort. Genom mitt liv, som har vandrat från det ljusa, till det mörka för att sedan komma till ett nytt ljus, har löpningen funnits där. Det lilla och enkla har varit mitt motto men jag har gjort det varje dag. Utan undantag. Oavsett vad som har skett i livet, min löprunda har varit där. Nu firar jag alltså 10 år.

Jag vill också tacka ACT som varit min följeslagare i nedräkningen. Vi slår ett slag för folkhälsan med fysisk aktivitet varje dag. ACT är en fantastisk internationell bistånds- och utvecklingsorganisation. ACT bedriver utvecklingsarbete, utövar påverkan i internationella rättvisefrågor och utför katastrofinsatser genom olika partners. I denna värld behövs verkligen detta arbete och även det minsta lilla bidrag betyder så mycket. Precis som min run streak…det lilla (du behöver inte springa långt eller fort), det enkla (bara att snöra på sig skorna)…men du behöver göra det varje dag!

Nu tackar jag er alla och fortsätter att springa varje dag…för har jag infört detta i mitt liv så varför sluta?

Keep on running och ta hand om varandra!

/m

Jag erkänner att jag är en nationalekonomisk nörd. Utbildad på Linköpings universitet i slutet av 80-talet och i början av 90-talet så har ord som handelsbalans, bytesbalans och betalningsbalans varit något som alltid tilltalat mitt intresse. Tänker att vi är några få nördar som tycker om att diskutera Kommerskollegiums senaste statistik eller Världshandelsorganisationens (WTO) senaste pressmeddelande på en bar. Tills nu.

Helt plötsligt tycks alla vilja diskutera handelsbalansen som om det vore en åsikt. Trump har kastat in världen i kaos och med den även kaos för oss nördar för helt plötsligt tror sig alla vara nationalekonomer. Bakgrunden till de senaste dagarnas tull- och börskaos är USA:s handelsunderskott med omvärlden. Något som enligt Donald Trump uppstått på grund av att andra länder “blåst” och “plundrat” Amerika i decennier.

Men vad är ens handelsbalans? Det är egentligen inte så svårt. Det är helt enkelt skillnaden mellan hur mycket ett land säljer varor för till omvärlden, det som kallas export, och hur mycket som köps in utifrån, det som kallas import. Om importen är större än exporten uppstår ett underskott, om det är tvärtom blir det ett överskott. Om USA importerar mer än de exporterar så tar Trump det som en intäkt för att det landet ”lurar” USA. Då får man en liten ö där enbart pingviner bor som helt plötsligt får tullar på 10 % medan Ryssland som är i krig får 0 % i tullavgift.

Ingen människa i världshistorien skulle tro att merkantilismen skulle kunna återuppstå. Vi trodde att vi hade begravt den under 1800-talet. Adam Smith måste ligga och asgarva i sin grav nu när Trump inför tullar som baseras på handelsbalansen. Det här med att ett lands välstånd baseras på produktivitet verkar inte Trump och dennes administration ens reflektera kring. Hur kunde det bli så här? Jag tror jag i alla fall har svaret på var Trump fått sin inspiration ifrån.

För jag erkänner en annan sak också. Som om det inte vore nog att vara en nationalekonomisk nörd…jag är en teologisk nörd också. Som sådan är jag naturligtvis intresserad av hur en person som kallar sig kristen kan agera så okristerligt hela tiden. Jag tror jag vet svaret och det hänger ihop med hans sätt att hantera tullarna.

1977 gifter sig Donald Trump med sin dåvarande fru Ivana. Metodistpastorn Vincent Peale är den som förrättar vigseln. Peale skrev redan på 50-talet en bok som heter ”The power of positive thinking”. Boken är fylld med klyshiga råd som att ”tvivla är att bjuda in misslyckande” och min favorit ”föreställ dig i ditt huvud en tydlig mental bild på dig själv som lyckad, håll fast vid den bilden och ditt medvetande kommer leda dig dit”.

Man kan tro att pastorn är en självhjälpsguru och ingen kristen pastor men det är han. Peales tänkande och affirmationer bygger på tron att det är Gud som ger den lyckade dess makt och framgång. En så kallad framgångsteologi. Donald Trump köper det här med hull och hår. När Peale sedan viger Trump och hans andra fru, Melanie, läste jag i en intervju att Trump hade boken ”The power of positive thinking” att tacka för att han tog sig ut ur krisen under 90-talet.

Vad är då denna framgångsteologi som Trump är så besatt av och som gör att pastorer som Paula White kan komma nära Trump-administrationen? För ska vi vara ärliga så är deras budskap inte alls kristet. Självhjälpsformler som Peale snodde från Napoleon Hill på 30-talet kläddes i en kristen kontext och sedan blev det en smart paketering. För budskapet är som följer:

”Nedkalla Guds vilja genom att uttala saker som JAG ÄR stark, JAG ÄR smart, JAG är framgångsrik…så ser Gud till att du blir det.”

Det är här nationalekonomin och teologin förenas. För det handlar till slut om att via affirmationer bli Gud själv. Det handlar om att skapa sin egen verklighet genom visualisering, affirmation och att aldrig tvivla på att man har rätt. Det handlar till slut inte om att följa Jesus som den gode lärjungen utan det handlar till slut om att bli Gud själv. Det är därför sådana som Paula White kan predika om att välstånd och framgång är ett tecken på Guds favorisering. Därför kallar hon Donald Trump, ”Guds utvalde”. I Trumps ögon är han gudalik…ja Gud själv.

När Trump gör sina utspel handlar det därför inte om att leva i sanningen…han är sanningen själv. Människan har blivit Gud. Det handlar inte om att följa sanningen och göra det rätta för alla utsatta och utstötta utan istället fortsätta sin framgångsteologi och skapa sin egen sanning.

Vad kan vi andra göra? Ja, vi kan kanske sprida Jesus budskap ännu mer. Att helt enkelt stå upp för de svaga, de utstötta, de som lider. Att gå i Jesus fotspår och älska varandra, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi har för bakgrund. I Jesus värld finns det inga ”vi och dom” alla är vi Guds skapade människor och vi är alla som sådana skapade som Guds avbild. Låt oss stå upp för sanningen – inte det som Trump och hans framgångsteologi skapar.

”Jag är vägen, sanningen och livet.” och ”Du skall älska, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ och av allt ditt förstånd och Du skall älska din nästa såsom dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

/m

Det har gått några månader sedan Trumps installation. I valrörelsen sa Trump att han skulle införa tullar för att på så sätt ”hantera de orättvisor mot USA” som finns. Under installationstalet försökte jag därför räkna ut vad som i så fall skulle kunna vara en orättvishet mellan Europa och USA gällande handel. Jag tyckte Kommerskollegiums rapport innan valet om vad som förväntades utifrån respektive presidentkandidats agenda var en utomordentligt god analys (LÄS rapporten här).

Jag fick det till att ”orättvisan” skulle kunna vara 2,7% när det gäller tulleffekter mellan USA och Europa till den sistnämndas fördel. Allt över det skulle i så fall vara till USA:s fördel. Med viss förvåning ser jag i efterhand Trumps skylt från sin presskonferens om tullar där det nämns 39% som siffran som är en orättvisa mellan USA och Europa.

Går därför in och letar upp Världshandelsstatistiken och finner att Vita huset struntar i allt vad tullar är för något och gör en egen modell. De tar USA:s handelsunderskott med ett visst land och delar det med hur mycket det landet exporterar till USA. EU exporterade varor till USA för 605,8 miljarder dollar under 2024. USA:s handelsunderskott gentemot EU låg då på 235,6 miljarder. Dividerat ger det 39 procent, som Trump menar är EU:s “fördel”. Dessutom räknar Vita huset även med mervärdesskatt (moms) som ett handelshinder, trots att momsen betalas av köparen oavsett varifrån varan kommer. Kontrollerar uträkningen gentemot andra länder och finner att samma beräkningsgrund har skett rakt igenom.

Naturligtvis handlar detta om retorik från Trump-administrationen och lögner är ju deras vardag så att de gör egna beräkningar som inte har någon som helst grund i sanningen är inte så oväntat. Nu väntar säkert en eskalering av handelstullar tillbaka från andra länder och den som får betala allt är vi konsumenter, både invånare i USA och de som lever utanför i andra länder. Det är lätt att vilja bekämpa Trumps politik med liknande motmedel och då eskalerar allt i ett enda inflationsrace. För egen del ser jag därför att Europa visserligen höjer tullarna, men gör de för enskilda produkter som tydligt är kopplat till USA och inte rycks med i någon generell Trump-höjning.

Vad kan vi andra göra, vi som bara lever i denna värld och ser på när Trump leker diktator. Ja, det som jag gör är att helt enkelt strunta i att köpa amerikanskt. Det får helt enkelt bli några år framöver utan Pepsi max eller besök på McDonalds etc. Det går att leva bra ändå.

Låt helt enkelt Trump och USA vara. Låt ditt statement bli att strunta i det amerikanska ett tag, så gott det går. Gör medvetna val. Naturligtvis är det svårt att byta exempelvis Facebook mot något annat eftersom det inte riktigt finns något jämförbart alternativ. Använd i så fall Facebook för att reagera och slå ett slag för europeiska varor istället.

Så tänker jag – hur tänker du?

/m

Det finns något vackert med rutiner. För någon kanske begreppet rutiner leder till en känsla av ofrihet men för mig är det precis tvärtom. Jag älskar rutiner och oftast även regler. En run streak innehåller det bästa av dem båda.

Det finns sena kvällar eller tidiga morgnar när tanken på att ge sig ut och springa ter sig mindre lockande. Kanske känner du dig sliten och hängig och inte alls i form för ett löppass. Då brukar jag tänka på den gamla klostermunken, Benedict av Nursias ord för cirka 1500 år sedan:

”Bevara ordningen så ska ordningen bevara dig”.

I mitt liv handlar det om att även när jag inte orkar eller vill så gör jag det ändå, för det är förmodligen då jag behöver min löprunda som mest. Ordningen/rutinen bär mig även när jag inte orkar. Det är en bra regel.

För en run streak har egentligen bara två regler, du ska inom dygnets 24 timmar springa minst 1 mile. För egen del har jag satt upp ett eget mål att det måste vara minst 2 km. Det låter väl inte så farligt. Det borde ju vem som helst klara av och det är precis så det är. Vem som helst kan påbörja en run streak och klara de grundläggande reglerna om det inte vore för en enda sak…du ska göra det varje dag…oavsett hur du mår eller omständigheter. Inga undantag!

Det är här Benedict av Nursias ord hjälper mig att överleva min runs streak. Ordningen bevarar mig helt enkelt. För mig innebär det faktiskt en slags frihet. Du behöver helt enkelt inte tänka på frågan ifall du ska ge dig ut och träna utan ordningen finns där och säger till dig att du måste ut. Frågan är då enbart NÄR under dygnets timmar detta ska ske.

De flesta regler vi har hjälper oss att nå en större frihet, tänker jag. Det kanske låter märkligt men låt mig ta ett exempel. Tänk dig att du kör bil längs en landsväg. Det enda som skiljer din fil och den fil som går i motsatt riktning är målade streck i vägbanan. Hade vi inte lärt oss att lyda regeln om hur vi ska köra mellan de vita strecken i mitten av vägen så hade faktiskt varje bilfärd varit ett exempel på ofrihet med livet som insats.

Nu kanske någon invänder ock säger att sann frihet handlar om att få köra bilen lite var och hur man vill, och på ett sätt är det naturligtvis en sorts frihet men samtidigt är friheten begränsad till att det hela tiden existerar en slags otrygghet i den friheten att en mötande bil faktiskt kan komma och en krock är då oundviklig.

För mig ger ordning och regler när det gäller min run streak en stabilitet och en förutsägbarhet som skapar en slags frihet. Genom att bevara ordningen om en run-streak får jag rätt fokus. Det handlar inte om regler för reglernas skull, utan regler för frihetens skull. Det är en run streak!

Bevara ordningen…så överlever din run streak!

/m

Väntar på en försenad buss. Det är tidig morgon i Sveriges tredje största stad. Två andra medväntare står och trampar vid busshållplatsen, djupt försjunkna i sina mobiltelefoner och scrollandes med högertummen. Jag frågade vid något tillfälle min son vad det är för teknik alla använder sig av när de läser artiklar på mobilen. Han skrattade och sa att det är Tik-tok de tittar på och tum-tekniken är att de sveper snabbt fram nästa klipp.

Kände mig en aning dum för jag själv konsumerar hela tiden artiklar från olika tidningar världen över via min mobil och tänkte att jag hade en föråldrad tum-teknik…men så var inte fallet. Tik-tok har jag bara hört talas om, men vet dessvärre inte vad det är.

När bussen äntligen kommer och vi går på gör jag en observation att i princip samtliga på bussen har sina mobiltelefoner i handen och scrollar. Antar att inte alla använder Tik-tok men ingen reser på det sätt som jag är uppvuxen med…nämligen att låta mellanrummet ta plats.

Umberto Eco sa i en DN-intervju när jag var ungefär 24 år som har satt sig i mitt huvud:

”Jag har en tes om att det man uträttar, gör man i mellanrummen.”

Umberto Eco var i Stockholm och jag hade precis slukat hans bok ”I rosens namn”. Läste DN-intervjun och Eco hade någon teori om att precis som universum till stora delar består av tomma mellanrum och om all materia kramades ihop till en boll skulle den bli väldigt liten. Så är vårt liv, fullt med tomma utrymmen, stunder som uppstår när vi väntar på en buss, reser mellan två möten, tågresan mellan två stationer, när vi ligger i badkaret (om vi har något), eller väntar i köer. Vi måste helt enkelt ta vara på mellanrummen.

Umberto Eco var några år äldre än vad jag är nu när han gjorde den där DN-intervjun 1993. Jag förstår dock precis vad han menar. Jag tänker precis likadant när jag observerar alla dessa resenärer. Vi måste lära oss att återta utrymmet som uppstår när vi inget har att göra. Den där instinkten att fylla varje tid med innehåll lämnar inget utrymme till att lyssna på den inre rösten som talar till dig. Du konsumerar hela tiden något och matas ständigt med något, är det inte via dator, TV eller mobil så är det via hörlurar. Tystnaden och mellanrummet väljs bort.

När vi går av bussen och Öresundståget tar mig vidare till Höör sätter jag mig i den tysta kupén. Jag låter blicken vandra ut över det skånska landskapet allt eftersom vi färdas upp över fälten. Tillfälliga stopp längs vägen men annars en behaglig resa med solen uppstigande från öster. Njuter.

I kupén finns det en del som passar på att sluta sina ögon och vila, andra surfar på sina mobiler och en kvinna läser en lånad bok från Kristianstads bibliotek. Några sitter och tittar ut över landskapet och jag tänker att jag ändå delar med några andra den gemensamma strävan efter att ta vara på mellanrummet. Noterar dock att samtliga dessa har hörlurar. Inser till slut att jag är den enda som lever i tystnaden och i mellanrummet med landskapet som enda sällskap.

När vi är framme vid Höör vänder sig den läsande damen till mig när jag ska gå av och viskar:

”Jag har sett dig förrut. Du är lite utmärkande i din prästskjorta. Jag har alltid undrat över vad du grubblar på när du sitter och tittar ut över landskapet.”

Jag svarar henne tyst:

”Jag njuter av mellanrummet.”

Sedan går jag av.

/m

Då är jag inne på sista månadens löprundor innan min run streak firar 10 år. Jag tassar fram på Malmös gator. Klockan är 04.30 och det känns som om jag äger gatorna. Löpturen är underbar. Vädret är så där morgonkrispig som vårmorgnar kan vara. Inga bilar, inga fotgängare, inga cyklister…bara jag och mina löpsteg.

Under årens lopp har många frågat mig hur jag orkar att springa varje dag. Stunderna är få där jag har känt att det har varit en belastning, snarare tvärtom. Att ta sig upp en tidig morgon för att resten av dagen är fulltecknad och springa ensam längs Malmös gator är inte dränerande, det är energigivande, och gör att jag orkar resten av dagen på ett mycket bättre sätt än annars. Jag är fullständigt övertygad om att en löptur per dag är hälsofrämjande på många sätt.

Ritualer gör något med oss människor och ritualen att springa varje dag är en befriande ritual. Du behöver aldrig tänka på ifall du ska träna, den frågan har du tagit bort ur ditt liv. Det är helt enkelt enbart en fråga om när under dygnets timmar det kommer att ske.

Därför springer jag här en tidig morgon i slutet av mars. Ritualen gör något med mig. När solen sedan sticker upp över horisonten och du går på tåget som ska ta dig vidare uppåt landet har dagens träningspass skapat förutsättningar för att det blir en fantastisk dag. Låt även din dag få en bra start!

Följ gärna min nedräkning här och skänk en slant till ACT:s livsviktiga arbete. Det behövs verkligen i dessa tider!

/m

Idag är det en månad kvar till att jag avslutar min 10-åriga run-streak. Det är avslutningen på min nedräkning och kampanj till ACT. Tack till er alla som stöttar genom era bidrag. Fortsätt att bidra den här sista månaden!

Mycket hinner att hända i ens liv under en period av 10 år. Det är inte enbart att 10 år är en ansenlig tid, utan även att vi som människor och ens omgivning förändras under den här perioden. För egen del kan jag verkligen säga att jag har gått från ett liv till ett annat. Mycket har förändrats, inte minst jag själv. Lite skämtsamt brukar jag säga att det enda konstanta i mitt liv under dessa år har varit min löpning.

Den 26:e april 2015 tar jag mina första löpsteg som snart alltså firar 10 år. Jag bestämmer mig för att miniminivån är 2 km men att det måste vara en träningsrunda med löpning som grund, således ej gång. Sagt och gjort. Genom mitt liv, som sedan har vandrat från det ljusa, till det mörka för att sedan komma till ett nytt ljus, har löpningen funnits där. Det lilla och enkla har varit mitt motto men jag har gjort det varje dag. Utan undantag. Oavsett vad som har skett i livet, min löprunda har varit där.

Nu börjar den sista månaden och jag intensifierar mina nedräkning. Varje löprunda är en vinst…tänk att jag har fått springa även idag…tacksamhet är mitt motto. Så ikväll blir det löprunda 3623 i rad eller 9 år, 11 månader och 2 dagar (eftersom jag har sprungit över några skottår).

Det lilla och enkla, varje dag, har varit mitt motto. Om ni har följt min nedräkning så ser ni att det varken har handlat om fart eller längd – njutningen handlar om att kunna springa varje dag. Det är det allt handlar om, inget annat.

Nu kommer jag att skriva en del blogginlägg om löpningen och min run-streak fram till min 10-årsdag – hoppas att ni följer…och att ni skänker en slant till ACT.

Allt gott / m

Medan övriga världen skrattar åt USA kan jag inte låta bli att tänka på människorna som det egentligen handlar om. De där som inget eller litet har. De där som vi som medmänniskor i denna samtid är satta att värna. Världen må skratta åt Trump-administrationens inkompetens men den ”lilla” människan får aldrig glömmas bort.

Trump-administrationens högsta medarbetare bjuder oavsiktligt in Atlantis chefredaktör, Jeffrey Goldberg i sin chattgrupp som diskuterar krigsplaner. För närvarande ligger allt fokus i den amerikanska huvudstaden på anständigheten och etiken i hur dessa topptjänstemän hanterade sin diskussion där hemligstämplad information delades över en osäker plattform och hur journalisten kunde bjudas in.

Demokraterna kräver att huvuden ska rulla och Vita husets tjänstemän och några av regeringsmedlemmarna har viftat bort skandalen och sagt att deltagarna inte delade sekretessbelagd information (ett påstående som kanske inte håller om hela chatten avslöjas) och att själva samtalet illustrerar en sofistikerad intern debatt om fördelarna med vad Trump-administrationen hävdar har varit en framgångsrik operation. Vi har ju liknande politisk diskussion i Sverige kring den så kallade Landerholm-affären och inte mint X-affären med dåvarande utrikesministern Billström.

För egen del noterar jag hur övriga världen skrattar åt de till synes inkompetenta Trump-administratörernas agerande men jag själv sätter skratten i halsen för det är som alltid den ”lilla” människan som kommer i kläm. Det här handlar visserligen om hur inkompetenta politiker och administratörer i USA hanterar viktiga frågor men vi får inte glömma frågans innehåll i all denna härva.

Verkligheten är komplex, men det verkar vara en icke-faktor i de nuvarande politiska striderna som utspelar sig i Washington. I mer än två decennier har USA genomfört luftangrepp mot Jemen – först mot al-Qaida-mål och på senare tid till stöd för regionala ansträngningar för att bekämpa huthirebellerna.

För ett decennium sedan inledde en koalition som främst involverade Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, och utrustad med ett stadigt flöde av amerikansk rustning, ett krig för att få rebellfraktionen från makten i Sana, Jemens huvudstad. Trots avskyvärda blodsutgjutelser, en obeveklig bombkampanj, en blockad och förvandlingen av landet, gav dessa ansträngningar bara ett bräckligt dödläge. Områden i södra Jemen kontrolleras nu av saudiska och emiratiska trupper och landets norra av huthirebellerna. De stridande parterna gick med på en bräcklig vapenvila i mars 2022.

Istället för att bomba och fortsätta att understödja stridande grupper bör alla ansträngningar som överhuvudtaget är möjligt att istället gå för att verka fram en fred. USA och hela världen bör rikta in sig på det istället. Den frågan verkar helt borta i nuvarande politiska cirkus i USA och när världen skrattar åt dess administration.

Lidandet i Jemen är akut. Mycket av landets civila infrastruktur är förstörd. Skolor och sjukhus ligger i ruiner. Kollapsen av landets ekonomi utlöste en valutakris som innebar att grundläggande förnödenheter som mat, vatten och hälsovård blev oåtkomliga för många jemeniter. Cirka 17 miljoner människor i landet – ungefär hälften av befolkningen – har sällan mat på bordet.

Trumpadministrationens beslut att stämpla huthirebellerna som en terroristorganisation har komplicerat arbetet för humanitära organisationer som försöker att hjälpa samhällen som bor i områden under huthi-kontroll. Oskyldiga Jemeniter förtjänar, och har rätt till, att leva i säkerhet, ha tillgång till mat, vatten, hälso- och sjukvård och att någon gång se fram emot en fredlig framtid. Det senaste decenniet har varit förödande för Jemeniter och jag antar att vi kommer bara att se allt fler dödliga konsekvenser och allt mer lidande, medan världen skrattar åt Trump-administrationen.

I krig finns det inga vinnare, bara förlorare.

/m

Tack för all feedback jag fått gällande förra blogginlägget om ”demokratins förfall”. Förstår att vi är många som är oroliga för utvecklingen just nu när det gäller nedmonteringen av demokratiska länder och att allt fler drar sig mot det auktoritära hållet. En kommentar jag fick var ifall amerikanerna förstår att de valt denna utveckling…mitt svar var att det finns sällan något tillfälle i världshistorien där en ledare ställer sig upp och säger ”Jag är en diktator” utan det börjar nästan alltid med en undergrävning av demokratin. Det finns helt enkelt inte ett enda unikt tillfälle där en stat plötsligt går från ett läge till ett annat.

Vi kan ta Putin som exempel. Som vi alla vet hade Ryssland demokratiserats i ungefär ett decennium när han tog över år 2000. I skrivande stund, även om Ryssland till synes fortfarande har demokratins olika innehållsspecifika delar såsom val, maktdelning, federalism och en grundlag, spelar inget av detta någon roll. Putin har all kontroll och är en auktoritär ledare som kan likställas med en diktator. Eftersom Putin har lyckats att nå denna maktfullkomlighet i sitt land beundras han av andra (manliga) ledare såsom Trump, Erdogan, Orban m.fl. Däri ligger faran – makten lockar alltid.

I mitt blogginlägg skrev jag även att jag ser med oro även för Sverige när det gäller demokratins förfall. Några av er har kommenterat om jag inte kan utveckla detta. Jag tänkte därför ge er några punkter som jag ser som oro när en demokrati börjar glida till något annat.

A, Fria lagstiftare

Det viktigaste området är nog ändå det som jag uppfattar i en demokrati som dess kärna. Maktdelningen där lagstiftarna, oftast ett parlament, står fritt från statsministern/regeringschefen/presidenten. Den ska vara mer representativ för befolkningen i landet och ska utöva en kontrollerande funktion för exempelvis en president. Här finns det i hela den amerikanska historien en tydlig separation mellan president och kongress…tills nu…när presidenten vill begränsa kongressens makt. I Ryssland mötte först Putin motstånd från sin egen lagstiftande duma, tills han kastade ut meningsmotståndare och oliktänkare genom att bland annat skriva om regelverk och annat. Här finns det fortfarande inget i Sverige som tyder på att riksdag inte ska stå fritt från regeringen…men krafter ute på högerkanten hör jag ibland i debatter vilja förändra maktfördelningen. Här är amerika ett bra exempel där kongressens makt nu glider över till att följa Trumps agenda mer än att ifrågasätta och föra en saklig debatt. Kan detta även hända i Sverige?

B, Fria domstolar

Nästa område är att domstolsväsendet står fritt från regeringsmakten/presidentmakten. Här har ju amerika redan en knepighet i och med att åklagare och domare är politiskt tillsatta. De är därmed i beroendeställning till den politiska makten. Sveriges domstolsväsende är än så länge helt fritt från politik i dess utövande. I land efter land där demokratin ersätts med något slags auktoritärt styre såsom Ryssland är domstolarna ett redskap för makten. Kan detta även hända i Sverige?

C, Vinstdrivande företag/företagsledare blir normaliserad del av makten

I väst där det finns en marknad som bygger på utbud och efterfrågan blir vissa företag stora och vissa mindre. I en demokrati tar inte politiker beslut som gynnar just specifika företag – i en demokrati tas beslut för att det gynnar medborgarna och landet som helhet. I en auktoritär stat knyter dess ledare till sig företagsledare för att de behöver dess inflytande och dess pengar. Följaktligen tas beslut av politiker som gynnar just de stora företagen. Det kan handla om skattesänkningar i utbyte mot att företagsledaren pratar gott om ledaren. Putin tillät oligarker att få relativt fritt spelrum för att de skulle ge tillbaka makt och inflytande till Putin. De som inte ställde upp på detta, såsom Mikhail Borisovitj Khodorkoskij, lät han fängsla. Just nu ser vi liknande tendens i USA där Trump ger makt åt storföretagens ledare, exempelvis Musk. Kan liknande hända i Sverige?

D, Grundlagsskyddad frihet

När grundlagsskyddad tryck- och åsiktsfrihet börjar tullas på, är det fara och färde. När pressfrihet inskränks är det fara och färde. När medborgerliga friheter såsom möjligheten att protestera fritt begränsas – då är det fara och färde. Just nu ser vi begränsningar på alla dessa områden i USA. I Ryssland, för att inte tala om Kina, är detta något som är ett minne blott. Kan liknande hända i Sverige?

E, De egna vänder sig mot varandra

I en demokrati värnar och skyddar medborgarna varandra och var och ens rätt att vara som den är. I fascismens ledband är det alltid lätt att peka ut vem som gör rätt och vem som är fel, vem som lever fel och vem som lever rätt. Ta exempelvis hbtq som ett område där exempelvis Ryssland kriminaliserar dessa personer. Inte för vad de gör utan för hur de är. Liknande ser vi nu i amerika där det nu börjar diskuteras om vissa begrepp till och med ska förbjudas. Inom detta område har vi i Sverige börjat närma oss liknande resonemang. För egen del ser jag det som en farlig väg att gå. Splittring istället för förening.

F, Politisk ledare blir modell för ledarskap

Genom historien har fascistiska och diktatoriska ledare alltid förhöjt bilden av sig själva för att skapa en slags idoldyrkan. I detta ligger även det här med lojalitetsskap. Där lojalitet mot den personliga ledaren övergår rationella ställningstaganden, då är det inte längre en rättsstat. Även om de flesta regeringsmedlemmar byts ut vid ett val, så stannar oftast de byråkratiska medarbetarna vid respektive myndighet för att hålla landets maskineri igång. I en auktoritär stat byts även byråkraterna ut mot lojala till presidenten. En av Putins första handlingar när han blev president var att sätta FSB (Rysslands version av FBI) under direkt kontroll av presidenten själv. Innan dess hade det varit en avdelning under brottsbekämpande myndigheter. Kan liknande hända i Sverige?

Jag kan säkert fortsätta och punktera upp flera områden men dessa är nog de viktigaste för att signalera ifall en demokrati är på glid till något annat. Som rubriken i detta inlägg säger…det finns inte ett tillfälle där en stat går från att vara demokratisk till att bli något annat. Allt är en glidande skala. Det gäller att varje dag värna och arbeta för demokratin…för om inte vi gör det så får vi något annat…som är mycket värre.

/m