Kom hem sent igår kväll efter en fin arbetsdag där kvällen skulle förgyllas med att se mitt älskade Kalmar FF besegra Landskrona BOIS. Så blev det nu inte. Kalmar spelade ineffektivt och det blev en naturlig 0-0 match till slut. Vi på Borta stå är luttrade vid vårt Kalmar. Ibland fågel ibland fisk men vi älskar vårt Kalmar ändå.

Sömnen blev bristfällig. Gick igenom Kalmar-matchens olika ögonblick och vad som kunnat gjorts annorlunda. Efter ett tag tog jag fram mobilen och började se nyheterna jag missat. Satte mig upp i sängen och såg några tal från FN:s generalförsamling. Rent nyhetsmässigt fick Trumps tal mest uppmärksamhet. Mina tankar vandrade vidare mot Dag Hammarskjöld och hans otroliga engagemang för FN och FN stadgarna som en idealbild för världens fredssträvan. FN är tänkt att vara ett internationellt forum för samråd, samarbete och kompromisser. President Donald Trump har dock ett annat slags budskap till FN:s 192 medlemsstater: ”Gör bara som jag säger”.

”Migration? Stäng era gränser. Klimatkrisen? Glöm den. Rysk olja? Sluta köpa den”.

Den amerikanske presidenten utfärdade starkt formulerade förslag, ungefär som ordrar till övriga länders ledare.

”Jag är riktigt bra på sånt här”, sa han vid ett tillfälle. ”Era länder kommer att gå åt helvete.”

Amerika, å andra sidan, är ”det hetaste landet i världen, och det finns inget annat land ens i närheten”, sa han, i vad som inte var en klimatförändringsreferens.

Det landade inte väl. Inte hos mig, men inte heller hos de andra samlade ledarna och här väcktes något hos mig. Ett hopp om att de andra kommer att steppa upp. Ett hopp om att när den amerikanska presidenten för ett allt mörkare och allt märkligare presidentskap så måste vi andra ta stafettpinnen. Genom att se Trump svamla i en extraordinär grad, även för att vara honom, blev det otroligt tydligt att lögnerna är en del av USA som gör att vi andra i denna värld måste vandra i sanningens spår. Trump sprutade ut ett antal häpnadsväckande antal lögner (ja, även för att vara honom), som att antyda att London var på väg mot att anta islamisk lag och hävdade till exempel att koldioxidavtryck inte spelar någon roll samtidigt som han beklagade luftföroreningar i vissa regioner.

Det intressanta var de andra ledarnas tal och reaktion. Hoppet hos mig väcktes. Det finns något där som gryr, ett hopp om ett annat ledarskap, ett hopp om att låta Trump få vara Trump och helt enkelt strunta i honom. Låta USA vandra i skuggsidan ett tag.

Innan Trumps 58 minuter långa tal om de förmodade hoten från öppna gränser, sharialagar, FN:s misslyckanden och ”klimatbluffen” visste anhängarna av FN:s värderingar att de stod inför en utmaning. Nu insåg de i vilken grad världens supermakt verkar vara inriktad på att förstöra allt de tror på.

Omedelbart efter Trumps framträdande, talade ledarna för två stora muslimska stater, den indonesiska presidenten Prabowo Subianto och den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Subianto fick starka applåder när han hävdade: ”Makt kan inte vara rätt, rätt måste vara rätt. Inget land kan mobba hela mänskligheten. Vi må vara svaga individuellt, men känslan av förtryck och orättvisa kommer att förena oss till en stark kraft som kommer att övervinna denna orättvisa.” Erdoğan insisterade på att den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, ”var helt utom kontroll, och att de som var tysta inför hans barbari var medskyldiga”.

Och omedelbart före Trumps tal hade den brasilianska presidenten, Luiz Inácio Lula da Silva, utan att nämna USA, gett en sofistikerad varning om hotet från de nya auktoritärerna. ”Idag är de ideal som inspirerade FN:s grundare i San Francisco hotade som aldrig förr i sin historia. Multilateralismen står vid ett nytt vägskäl. Denna organisations auktoritet är i schack. Vi bevittnar konstellationen av en internationell ordning som präglas av upprepade eftergifter till maktspel. Attacker på suveränitet, godtyckliga sanktioner och unilaterala interventioner blir regel. Det finns en tydlig parallell mellan multilateralismens kris och demokratins försvagning. Auktoritärism stärks när vi misslyckas med att agera inför godtyckliga handlingar när det internationella samhället vacklar i att försvara fred och suveränitet. Över hela världen försöker antidemokratiska krafter underkuva institutioner och kväva friheter. De dyrkar våld, glorifierar okunskap, agerar som fysiska och digitala miliser och begränsar pressen”, sa Lula.

Andra, som Sydkoreas president Lee Jae Myung, insisterade på att klimatkrisen långt ifrån var en bluff och att den representerar ett hot mot den globala mänskligheten.

Trumps tal gjorde det tydligt att den oundvikliga frågan om hur världen kommer att fungera i avsaknad av ett pålitligt amerikanskt ledarskap intensifierar behovet för övriga ledare att göra något snabbt. Dock lamslås ju FN av veto från olika auktoritära länders ledare, inte minst från Trump, men även från Putin och Xi Jinping.

Den amerikanska presidentens påstående om att ha avslutat sju ”Oändliga krig”, helt utan hjälp från FN, är visserligen absurt, men det är sant att FN:s säkerhetsråd inte längre kan få slut på konflikter. Som Lula sa: ”Vetots tyranni saboterar själva anledningen till FN:s existens.”

I sitt tal argumenterade FN:s generalsekreterare, António Guterres, för FN:s fortsatta relevans, men han erkände att pelarna för fred och välstånd höll på att brytas ihop och att multilateralismen led. ”Multipolaritet utan effektiva multilaterala institutioner leder till kaos vilket Europa fick erfara den hårda vägen, vilket resulterade i första världskriget”, sa han.

I slutet av sitt tal fick han trösta sig själv med att insistera på att ”vi aldrig får ge upp”.

Där någonstans la jag ifrån mig telefonen och skrev några stolpar inför detta blogginlägg. Hoppet finns där ändå, trots allt det mörka från USA och andra auktoritära världsstater. Kanske kan övriga världens ledare ändå få världspolitiken på rätt väg igen? Jag när en förhoppning. Vi får aldrig ge upp.

Pedro Sánchez, den spanske premiärministern, sa det kanske bäst när han varnade i ett tal till 500 studenter vid Columbia University på måndagen kring de mörka krafterna: ”Öppna samhällen är det bästa motgiftet”.

/m

Vi lever i en tid där projektion är en politisk strategi. Psykologin har betydelse och just nu är det gruppering och projektion som gäller i den offentliga debatten och inte minst på sociala medier. Inom psykologin är projektion när en människa tillskriver andra sina egna brister eller tillkortakommanden. Inom politikens värld så är det gärna när den egna politiken inte riktigt har nått fram så projiceras misslyckandet på den andra sidan eller en viss grupp människor. Allt för att stå rakryggad själv i de egna ledens ögon.

Detta gör ju också att det blir enkelt att skylla på någon annan för stora, komplexa frågor. Exempelvis är det invandrarnas fel att vi nu har hög arbetslöshet eller vänsterns fel att vi har höga klimatmål som vi inte når upp till eller högerns fel att vi har en lågkonjunktur som biter sig fast. Verkligheten är något helt annat och det vet vi ju alla. Alla frågeområden har en komplexitet som gör att det inte går att enbart projicera och reducera en fråga till att handla om att skylla på en grupp.

Är det inte dags för en återgång till en människosyn där vi vågar tala om problemen utan att sätta etiketter och projicera ämnet på andra? Kan vi inte stå för något annat? Att exempelvis använda invandrare som slagträ i en politisk debatt om arbetslöshet är inte bara ovärdigt utan hjälper inte frågan om arbetslöshetens utmaning. En fråga som klimatkrisen hjälper ju inte klimatet om vi projicerar frågan till att handla om att den ena eller andra politiska sidan har satt för höga klimatmål. Klimatet blir inte bättre för det.

Den här bloggen har ungefär 8000 läsare och jag får en del DM skickat till mig efter varje inlägg. Ibland beskylls jag för att vara Socialdemokrat, ibland beskylls jag för att vara Sverigedemokrat, ibland beskylls jag för att vara Miljöpartist. Jag har egentligen inget problem med det men jag kan tycka det är märkligt att vi lever i en tid där gruppering är en naturlighet likt en naturlag och att det blir som ett slags svar. Bara för att man tycker en viss sak i en enda fråga innebär ju inte det att man automatiskt tycker lika i alla frågor som en viss grupp kanske delar i just den enskilda frågan. Allt detta har sin ursprung i att jag kan tycka i en viss fråga att den lösningen vore bra, då etiketterar gärna läsaren mig med en viss politisk grupp och så tycker den läsaren att jag därmed automatiskt tillhör en viss grupp. Märkligt fenomen men jag ser ju detta fenomen överallt just nu.

Ord har betydelse och etiketteringen tycker jag leder fel. Woke hit, Sosserie dit, Högerspöken där och Miljömuppar där…kan vi inte stå för något annat? Varför hålla på och gruppera över huvudtaget. Världen är komplex, frågorna vi lämnar till politiken att lösa är inte enkla och då kanske vi också ska respektera världen som den är. Vi kan inte låta komplexa frågor lösas via enkla svar. Vi kan inte låta tyckanden kring en fråga bli ett grupperingssvar.

Att diskutera politik och samhällsfrågor utifrån respekt för komplexitet ger enligt mig bättre förutsättningar för lösningsorienterade samtal. En mer saklig och öppen diskussionskultur, där tyckanden och gruppering undviks till förmån för analys av fakta och helhetsbild, ger ökad möjlighet att förstå och hantera samtidens utmaningar.

Håller ni med?

/m

Det är tre år sedan jag var på Sveriges Teologiska Institut (STI) i Jerusalem. Där träffade jag min vän, Bisse. Resultatet blev en bok, Närvaron & Bisse. Egentligen kan man nog säga att vi skrev den ihop, i alla fall i tankarna, själva nedtecknandet lämnade Bisse åt mig.

Jag har i ett tidigare blogginlägg presenterat min vän. Kan läsas HÄR. Under åren som har gått sedan vi senast sågs har jag undrat över hur min väns liv har gestaltat sig. I boken skriver jag om vårt sista möte i Jerusalem i ett av de sista kapitlen. Det är sista dagen på min vistelse i Jerusalem. Jag och Bisse sitter i trädgården i Tabors hus. Vi sitter och reflekterar över allt vi har varit med om under de veckorna vi har fått vara tillsammans. Så här inleds kapitlet:

”Min vistelse i Jerusalem håller på att avslutas. Det är sista förmiddagen och jag intar kaffet i trädgården. Bisse ligger vid min sida och spinner förnöjt. Katten är nöjd och jag är mer än nöjd. Kanske inser katten rent känslomässigt att det här är sista morgonen och vill visa upp en vänlighet så här på sluttampen.”

Vår resa ihop under min vistelse har varit fantastisk. Som i alla relationer har den gått igenom olika faser men nu på sluttampen är vi båda verkligen tillfreds.

Slutet av kapitlet står det så här om vårt sista avsked:

”Bisse har fått nog och lämnar mig. Katten kommer iväg till närmaste palmträd och sedan vänder sitt ansikte mot mig innan den fortsätter. Ögonblicket är som om Bisse vill säga att nu har jag lärt dig allt jag kan. Jag vinkar som en sista hälsning. Gå i frid min vän.”

Det här var den senaste gången vi sågs. Jag har ända sedan dess undrat hur Bisses liv utvecklat sig. Ibland har mina tankar vandrat till de gemensamma stunder vi hade. Speciellt den kvällsstunden vi fick ihop i STI:s kapell som jag beskriver om i kapitel 15. Den stunden kommer jag nog bära med mig livet ut.

Så fick jag i veckan ett livstecken från min vän. STI:s Direktor, Anna Hjälm, skickade mig en bild. Den värmde mitt hjärta. Bisse hade nu sett vårt gemensamma alster, vår bok, och som Anna skrev…”godkänt den”. Så fint! Tack, Anna.

Hoppas att du som läsare av vår bok kommer finna den lika intressant som det var för Bisse och mig att uppleva stunderna tillsammans.

/m

Den senaste tiden har jag gått och funderat mycket på Tranströmers dikt om de två sanningarna från Preludier II. Den går så här:

”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån. Och där de möts har man en chans att få se sig själv”

Det Tranströmer formulerar i dikten är en bild av mötet mellan det subjektiva och det objektiva, lite som Martin Buber gör i sin fina bok Ich und Du. Ett möte mellan det vi bär inom oss och den verklighet som tränger sig på utifrån. Han låter oss ana att sanningen inte är en färdig formel, utan något som uppstår i skärningspunkten där våra inre erfarenheter möter världens krav och motstånd. Känns det inte som vi just nu verkligen lever i denna skärningspunkt?

Den offentliga debatten tycker jag präglas ofta av åsiktskorridorer där den egna ”inre sanningen”, ens känslor, identitet och övertygelse står i centrum, medan den yttre sanningen såsom fakta, gemensamma villkor, andras perspektiv reduceras eller avvisas. Samtidigt kan man se det motsatta, nämligen de som enbart förlitar sig på statistik, mätbarhet och diskursen om ”hårda fakta” utan att beakta människors inre liv, erfarenheter och sårbarhet. I båda fallen brister möjligheten till verklig självinsikt. 

Tranströmers dikt pekar på en tredje väg. När den inre sanningen, det existentiella, levda möter den yttre sanningen, det politiska, sociala, historiska skapas ett fönster där vi kan börja förstå oss själva på nytt. I en tid där människor tenderar att dra sig in i sina egna ”sanningar”, antingen digitalt eller ideologiskt, blir uppmaningen att låta sig konfronteras med ”den andra sanningen” en motståndshandling. 

Att se sig själv i den mötespunkten innebär inte att alltid ha rätt eller formulera det slutgiltiga argumentet, utan att våga bli genomlyst av både inre erfarenhet och yttre verklighet. Det är just i korsningen mellan egen sårbarhet och världens komplexitet som något nytt kan växa fram, nämligen en större mänsklighet, en djupare förståelse för både ”den andre” och sig själv. 

Det politiska landskapet, både i Sverige och internationellt, präglas av polarisering just nu. Sociala medier förstärker det som redan ligger i oss, nämligen strävan att omge oss med röster som bekräftar vår inre sanning. Vi söker argument, artiklar och memes som stärker vår världsbild, men undviker det som utmanar den. Resultatet blir en fragmentering där den inre sanningen låses och aldrig konfronteras med den yttre. 

Tranströmers dikt tycker jag kan läsas som en påminnelse om nödvändigheten av den plats där sanningarna möts. I skärningen mellan dessa sanningar, när de möts. I en tid där samhällen riskerar att falla isär i identitetspolitiska fack, ideologiska murar eller algoritmdrivna filterbubblor, är det just denna mötespunkt som kan erbjuda något annat. Att låta den egna inre övertygelsen prövas mot yttre verklighet, och samtidigt låta de yttre argumenten speglas av den mänskliga erfarenheten, är inte enkelt. Det kan kännas hotfullt. Men det är först där, i mellanrummet, vi kan börja lära känna oss själva och vår gemenskap på nytt. När inre och yttre sanning närmar sig varandra uppstår en chans till mognad, till självinsikt och ansvarstagande. 

Är det inte mer av sådant vi behöver idag? En villighet att verka i skärningspunkten och då inte bara gå i konfrontation eller nedvärdera den andres sanningar. Tranströmers dikt blir därmed inte bara en poetisk reflektion, utan ett slags civilisationskritik i miniatyr och samtidigt en uppmaning. Så länge vi låser oss i enkelspåriga sanningar, inifrån eller utifrån, riskerar vi att förlora möjligheten till verklig självförståelse. Men där de möts, där kan vi kanske, mitt i polariseringen, ana vad det innebär att leva tillsammans. 

I politiken tycker jag det finns oerhört mycket av att stanna kvar vid sina sanningar och till och med lägga lögner som etikett på meningsmotståndare. Det sistnämnda är lågvattenmärken men det här att öppna upp till att mötas i skärningspunkten verkar också svårt. Några exempel:

Migration och identitet 
I debatten om migration möts två berättelser, å ena sidan den inre sanningen, den mänskliga erfarenheten av att fly, den desperation och det hopp en människa bär med sig. Å andra sidan den yttre sanningen: statistik över kostnader, integrationssvårigheter, brottslighet och bostadsbrist. När den politiska retoriken ensidigt drar åt det ena hållet, enbart känslan av solidaritet, eller enbart siffrorna över samhällsresurser, går något förlorat. Tranströmers påminnelse är att självinsikten och klokskapen växer i mötet mellan de två, att både den enskildes berättelse och samhällets begränsningar måste beaktas för att vi verkligen ska förstå oss själva som nation. 

Klimat och vardagsliv 
I klimatfrågan ser vi samma polarisering. Den yttre sanningen framträder i forskningsrapporter och mätningar om stigande temperaturer. Den inre sanningen uttrycks i människors oro, men också i vardagliga känslor av vanmakt eller irritation över förändrade livsmönster. Politiskt ser vi hur vissa grupper vill reducera klimatfrågan till en teknokratisk ekvation, medan andra främst appellerar till samvetet eller skuldkänslan. Politiskt ser vi också två sanningar som låses där den ena sanningen handlar om att det inte finns någon klimatkris medan den andra sanningen menar att klimatkrisen har gått för långt så det är kört. Återigen är det mötet mellan det vetenskapliga och det existentiella respektive två politiska uppfattningar som skulle kunna öppna en väg där vi ser oss själva inte bara som konsumenter, utan som medskapare av framtiden. 

Välfärd och rättvisa 
När välfärdsfrågor diskuteras, skola, vård, äldreomsorg, står ofta systemets resurser mot individens berättelser. Politiker hänvisar till budgettak, demografiska kurvor, pensionssystemets hållbarhet. Samtidigt möter vi inifrån de åldrande föräldrarnas blick, vår trötthet som föräldrar till skolbarn, vår oro. Här finns Tranströmers mötespunkt, först när vi låter både resursernas begränsning och människornas erfarenhet tala samtidigt kan vi börja se oss själva som samhälle på riktigt. 

Polariserad retorik vs. självkännedom 
Den politiska polariseringen lever på att särhålla de två sanningarna, partier som talar till känslan men bortser från fakta får anhängare, liksom de som hänvisar till kalla siffror men undviker den mänskliga dimensionen. Men Tranströmers ord vittnar om något annat, att det är först när vi vågar se både insidan och utsidan som någonting större blir synligt. 

Ovanstående är exempel, och då har jag inte ens nämnt konflikten mellan Hamas och Israel.

I en tid där politiken ofta handlar om positioner, motsättningar och ”vi mot dem”, utmanar dikten oss att tänka annorlunda. Den säger att du får chansen att se dig själv, men bara när båda sanningarna, den inre och den yttre, möts utan att förneka varandra. Översatt till vårt landskap innebär det att demokratins mognad inte ligger i att en sanning triumferar, utan att de får mötas i ett spänningsfält där vi som medborgare kan reflektera. Ytterst handlar det om vilket samhälle vill vi ha? 

/m

Det är något med morgonens ljus som alltid förundrar mig. När natten stillnar och mörkret långsamt drar sig undan, tänds något inom mig. Det inre ljuset, det som aldrig slocknar, möter gryningens första solstrålar. Där sker ett stilla igenkännande mellan himmel och hjärta, som om ljuset utanför och ljuset inom alltid har hört ihop. 

För er som har följt mig under många år vet att jag har en app där solens upp och nedgång anges tidsmässigt varje dag och specifikt för där jag just för stunden befinner mig. Under sommarmånaderna när solen går upp så tidigt på morgonen kan det vara svårt att möta morgonljuset när jag vaknar. Den här tiden på året är perfekt, nu möter jag morgonljuset när jag går till bussen. Det är fantastiskt!

De första strålarna värmer inte bara jorden, utan väcker också min längtan, min tro på att varje dag kan börja på nytt. I mötet mellan morgonens ljus och min egen inre glöd finns ett löfte om förvandling, att mörkrets tyngd aldrig är starkare än ljusets närvaro. 

Så får jag stå där i gryningen, och låta mitt inre ljus spegla sig i solens första strålar. Jag bär samma budskap, att hoppet finns nära, att ljuset alltid reser sig, och att livet fortsätter att blomma i varje ny dag. Är det inte fint!

/m

Jag har alltid varit förtjust i Evelyn Beatrice Halls citat när hon beskrev Voltaires inställning till yttrandefrihet:

”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att utrycka dem”

Jag och Charlie Kirk delade nog inte mycket när det gäller åsikter och värderingar. Han var en konservativ ultrahögerkraft som jag följt via sociala medier under några år. Allt sedan han höll ett tal på Republikanernas konvent och introducerade JD Vance till podiet. Jag har följt hans rörelse som är en del av en tydlig online-höger, som verkar kunna sprida vad som helst. Vi ser ju liknande svans i Sverige.

Kirk har i åratal spridit vad några kallar hat mot kvinnor, HBTQ-personer, mörkhyade, muslimer och inte minst mot Demokraternas rörelse i USA och vänstern. Han var emot abort och sa bland annat att ”föräldrar borde skydda deras döttrar från att få tag i gravid test” och att ”kvinnans naturliga plats är under deras respektive mäns kontroll”. Jag har svårt för att han sa att han var kristen för orden han utdelade var tvärtemot Jesus ord i exempelvis bergspredikan, men vem är jag att döma. Han kan utifrån sin retorik inte alltid uppfattats som kristen men i ord sa han att han var det. Jag delade helt enkelt inte alltid Charlie Kirks åsikter men precis som Hall/Voltaire är jag beredd att dö för dennes möjlighet att uttrycka dem.

För är det inte så vi måste ha det i en demokrati? Är det inte det som är själva essensen av en demokrati? Vi får möjlighet att både uttrycka oss fritt men även möjligheten att faktiskt tycka olika. Detta utan att vi tar till mord och fysiskt våld till vapen. Är det inte det demokrati ytterst handlar om?

Nu är USA på gränsen till att återigen stå inför en ny era av politiskt våld, liknande 1960-talets många politiska mord. En ledamot i delstatsparlamentet i Minnesota dödades i sitt hem i juni. Guvernörshuset i Pennsylvania sattes i brand i april. Donald Trump stod inför två uppenbara mordförsök under förra årets kampanj. Och nu sköts och dödades den konservative aktivisten Charlie Kirk på onsdagen under ett föredrag vid Utah Valley University. Amerika står helt klart inför en ny era av politiskt våld som påminner om några av dess mest bittra och tumultartade epoker, inklusive 1960-talet, då president John F. Kennedy, senator Robert F. Kennedy och pastor Martin Luther King Jr. mördades.

Våld har visserligen alltigenom mänsklighetens historia alltid lurat under ytan. USA är dessutom ett land som har sett fyra av sina 45 presidenter mördade och en femte, Ronald Reagan, sårades under ett mordförsök. Likaså predidentkandidaten Trump. Politiska ledare från båda partierna varnade igår för att landet är på väg mot en plats av särskilt mörker om de inte börjar agera annorlunda.

”Ärligt talat var det första som dök upp i mitt huvud en känsla av ‘Inte igen! Vad händer nu?’ och att fråga mig själv: ‘Hur ska vi stoppa denna cykel av politiskt våld?’”, sa senator Tina Smith (demokrat från Minnesota). ”Det är en mänsklig reaktion att bara vända sig bort i fasa när man ser den här typen av saker hända, men det är bara obevekligt. Jag är nästan mållös av förtvivlan över hur ofta det händer.”

När den demokratiska representanten Melissa Hortman från Minnesota och hennes man mördades under sommaren, av en man som utgav sig för att vara polis som även sköt en annan delstatsledamot och dennes fru, hittades Smiths namn på en dödslista i den misstänktes bil.

Motivbilden och identiteten på Kirks mördare är inte klarlagda men våldet mot politiker har blivit allt starkare i åratal, inklusive den dödliga attacken mot Kapitolium av Trump-anhängare den 6 januari 2021.
I oktober 2022 attackerade en angripare som letade efter dåvarande talmannen i representanthuset, Nancy Pelosi (demokrat från Kalifornien), hennes man med en hammare i deras hem. I december förra året sköts UnitedHealthcares VD Brian Thompson till döds på en trottoar på Manhattan, av en man som var arg på sjukvårdspolitiken. Tidigare i år åtalades en man för mordbrand i ett Tesla-showroom och det republikanska högkvarteret i New Mexico. I april riktade en mordbrännare in sig på den demokratiske guvernören i Pennsylvania, Josh Shapiro, och satte eld på hans bostad timmar efter en sedermåltid under påsken.

Detta följde andra oroande händelser. Representanten Steve Scalise (republikan från Louisiana) sköts och skadades svårt under en basebollträning för kongressen 2017. Tre år senare försökte en grupp män kidnappa den demokratiska guvernören i Michigan, Gretchen Whitmer. I båda fallen var politisk ilska tydligen den motiverande faktorn.

I offentliga kommentarer efter Kirks skjutning på onsdagen beklagade en synbart bestört guvernör från Utah, Spencer Cox, tillståndet i ett land som han sa hade hamnat snett.

Det är helt klart så att USA är en nation som är trasig. Politiska mord och attentatsförsök ökar. Kanske handlar det om polariseringen, det uppskruvade politiska läget och att amerikaner inte tror att systemet fungerar för dem och känner sig frustrerade och hjälplösa. En undersökning i februari av Bright Line Watch, en grupp statsvetare som följer demokratiska normer och institutioner, fann att endast 2 procent av demokraterna och 3 procent av republikanerna stödde våld mot oppositionsledare i allmänhet. Denna siffra steg till cirka 10 procent för oppositionsledare som antog en ”skadlig eller exploaterande politik”. En stor siffra motsatte sig således politiskt våld men 1 av 10 förespråkade det således. En häpnadsväckande siffra.

Mer våld kan således vara i sikte, eftersom handlingar som Kirks mord kan leda till en hämndcykel, där båda sidor anser att attackerna mot dem rättfärdigar en liknande dödlig reaktion. En farlig spiral.

Demokratiska samhällen kommer alltid att ha politiska meningsskiljaktigheter, men naturligtvis får vi aldrig tillåta att vårt samhålle och länder som USA blir ett land som konfronterar dessa meningsskiljaktigheter med våld. Oavsett om man delade Kirks åsikter eller ej så är våld aldrig vägen framåt. Frågan är om det är den här världen som vi vill ha? Är det detta som 250 år av demokrati i USA har skapat – dödligt våld för de som tycker annorlunda än en själv.

Jesus var tydligt pacifistisk ”vänd andra kinden till” och tydlig antivåldsförespråkare i sin bergspredikan. Detta tycks ha glömts bort i dagens värld. Det medmänskliga och yttrandefrihetens möjligheter är alltid värd att upprätthålla. Vi måste slå fast att en bättre värld är möjlig. Oavsett vad vi har för åsikter om olika saker – låt oss stanna vid ett sådant konstaterande och vara tacksamma över möjligheten i en demokrati att utan våldsyttringar få möjlighet att uttala ens åsikt. Låt det bli Kirks eftermäle, låt oss stå fast vid Voltaire:

”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att utrycka dem”.

/m

Sitter på morgontåget till Höör. I den tysta kupén samsas vi som vill stanna i tystnaden även under färden till nästa fysiska destination. De flesta sitter med uppslagna laptops eller scrollar på mobilen. Alla utom en har hörlurar eller liknande som skärmar av. Några individer passar på att helt sluta ögonen och ta en vila under färden. Jag sitter och sneglar ut över landskapet som vi färdas i. Det är regntunga moln som följer vår färd. Färden är densamma som under gårdagens soldränkta landskap men regnet gör att landskapet ”blurras” och tydligheten försvinner.

När Dag Hammarskjöld skriver sin sista notering i Vägmärken är han i samma ålder som jag är nu. Jag grubblar på det. Vi har nu uppnått samma ålder. I sin sista notering som skrivs den 24:e aug 1961 lägger han ut sin fundering om hur det är att vakna till något nytt eller om det är samma gamla vanliga. Så här skriver han:

”Är det nytt land, i en annan verklighet än dagens? Eller har jag levt där, före dagen?…Årstiderna växlat och ljuset och vädret och timmen. Men det är samma land. Och jag börjar känna kartan och väderstrecken.”

I min senaste bok, ”Närvaron & Bisse”, reflekterar jag lite över hur tydligt den första och den sista dagboksanteckningen i hela Vägmärken hänger ihop. Fascinerande. Det skiljer över 35 år mellan anteckningarna men de hänger ihop. Nu när jag sitter här på tåget och regnet strilar ned är det Dag Hammarskjölds sista notering som jag grubblar över.

Livet är en lång promenad längs en väg som bitvis känns som välbekanta marker. Du vandrar samma väg hela tiden och även om det är nya vägar kan de till slut kännas som om du har gått dem förrut. Var det där Dag var när han skrev sin sista notering? Är det där jag är nu?

När vi är barn är vägen bred och full av förundran och möjligheter. Vi kanske springer barfota längs livets väg, håller våra föräldrars händer och oron är inte längre bort än till nästa ögonblick. Vid 20-30 års-åldern förändras framförallt takten och farten. Vi jagar mål, karriär, livspartner och när en dröm om allt vi vill uppnå och förverkliga. Vid 50-60, dvs där Dag var när han skrev sin sista notering och där jag är nu, känns det som att vi inte springer längre. Vi jagar inte längre, vi går inte barfota. Vi har funnit vår mening. Våra barn är utflugna, barnbarnen sprider glädje, vi bär ett hopp i våra hjärtan men vägen börjar bli densamma. Vi börjar kunna vägen.

Dag fick aldrig uppleva att bli äldre än 56 år. För egen del vet jag inte vad framtiden bär med sig men jag är tacksam för varje ögonblick. Tacksam för varje solstråle eller regndroppe. Vetskapen att jag en dag kommer att nå vägs ände känns inte sorglig egentligen utan enbart naturlig. Det är ju så våra liv ser ut, vår väg har ett slut.

Men när vägen tar slut hoppas jag att värmen finns kvar, hoppet finns kvar, kärleken stannar kvar hos dem som fortsätter livets väg. Vägen fortsätter för dem. Det är så jag har fortsatt längs Dag Hammarskjölds väg som tog slut den där dagen i september 1961. Livet handlar inte om hur snabbt jag färdas på den där vägen eller hur rik eller karriärmässigt lyckad jag är. För mig handlar det om hur vacker vägen är och hur djupt kärleken sprider sig.

Jag börjar känna väderstrecken men fortsätter att gå längs vägen. Det är inte den rakaste vägen, det är den vackraste.

/m

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda, som jag inte vill, det gör jag”. (Rom 7:19)

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i Paulus uppriktiga brev till Romarna. I alla fall jag gör det. Jag brukar kalla det ”den där inre kompassen” eller ”det där dåliga samvetet” som ligger där inom mig, som vi alla har inom oss, som fungerar likt en varningssignal. Ibland signalerar samvetet innan något hänt, ibland får vi dåligt samvete efter att något har hänt. Så är det att vara människa.

För det är lite som Strindberg skriver i sitt drama, ”Ett drömspel”, han skriver ”Det är synd om människorna”. Människan är begränsad av sin natur. Vi utsätts för smärta, besvikelser och sårbarhet. Vi gör fel, även om vi har goda intentioner, men vi gör också rätt, när vi kanske inte hade de bästa intentionerna. Vi är människor, inte Gud, vi gör fel men vi gör också rätt.

Förutsättningen för den där inre kompassen, det där samvetet är dock att vi vet vad som är det rätta, vad som är det goda och vad som är det motsatta. Även om samvetet finns inbyggt i oss så tror jag  egentligen inte att vi föds med ett samvete. Jag tror att det formas eller blir till när vi kan reflektera över våra handlingar. När vi reflekterar över vad som är rätt eller fel. När den här inre kompassen vi bär på kalibreras.

Regler och gränser är viktiga men något som jag tror är ännu viktigare är en förutsättning för att vi ska få ett samvete, nämligen kärlek. Ifall jag får uppleva att jag är älskad, att jag betyder något, då vill jag inte svika den som älskar mig. Om jag inte har fått uppleva kärlek trygghet och tillit, då finns det ju inget jag riskerar med mina onda handlingar, då spelar det ingen roll. Då kan jag kanske eftersträva hat istället, då betyder jag i alla fall något.

I Romarbrevet får vi en tydlig bild av Paulus samvete. Det finns en befrielse i att läsa hans ord för han visar verkligen hur svårt det är att leva upp till det man tror är rätt, gott och sant. Viljan finns hos mig, säger han, men inte förmågan att göra gott.

För mig gäller det här i det stora likväl som i det lilla. Enkla vardagssaker som att jag vill handla ekologiskt och rättvisemärkt, men kanske inte alltid gör det, till andra större saker. Det är inte alltid lätt att göra rätt.

Som kristen, finns viljan hos mig att göra Guds vilja. Jag tror att Gud har skapat mig och alla människor och gett oss uppdraget att leva här, ta hand om varandra och skapelsen på bästa vis. Då vill jag ju leva min kristna tro i handling och inte bara i ord.

När jag har tagit till mig och verkligen förstått att Gud älskar mig föds viljan att inte svika den kärleken. Samtidigt upptäcker man hur svårt det är. Det är det som i kristna kretsar brukar kallas för synden, den där svårigheten, den där brustenheten och glappet mellan min egen och Guds vilja.

Då brukar jag tänka på mästaren. Han är sannerligen inte lätt att efterleva men väldigt bra som rättesnöre, som den där riktningen, kompassen man behöver i livet. Genom sitt liv, sitt sätt att bemöta andra människor får vi ett rättesnöre att följa och ju mer vi umgås med honom, ju mer kan vi också ställa in vårt samvete på att fungera i samklang med vår tro. Där har vi kalibrering till vår inre kompass.

Mästaren ger oss också ett bud som sammanfattar hela lagen. Kommer ni ihåg? ”Älska Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd och av hela din kraft och din nästa som dig själv.”

Där har vi rättesnöret och vägledningen. I vårt egocentrerade samhälle kan detta vara svårt att ta till sig men mästaren visar på en annan väg. För det är inte lätt att vara människa alla gånger och det här med dåligt samvete, rätt eller fel, det genomsyrar oss alla. Kristna är inte bättre än några andra, vi är alla människor.

Det jag dock litar på som kristen, det är vetskapen att det finns någon som vill mig väl, att det finns den där villkorslösa kärleken som alltid omsluter mig. När jag misslyckas, gör det där onda som jag inte vil, likt Paulus. Då faller jag inte djupt i självömkan utan jag reser mig upp gång på gång. Inte av egen kraft utan med hjälp av den där eviga kraften som är större än oss alla. Det är kärlek.

/m

Dag två på jobbet här i Höör och det känns fantastiskt bra att vara tillbaka. Ställer tillbaka en del av min sommarlektyr i bokhyllan på mitt kontor och en av böckerna jag ställer tillbaka är Dietrich Bonhoeffers bok om Efterföljelse (1937). Får en ingivelse att sjunga hans psalm 509, Av goda makter underbart bevarad.

Bonhoeffer har upptagit en hel del av mina tankar under sommaren. Inte minst när jag har funderat på konflikten mellan Israel och Hamas. För egen del har jag lätt för att säga att jag är pacifist. Det kan man alltid säga när man står utanför en konflikt, men frågan är hur stark denna pacifistiska ådra egentligen är i skarpt läge, när någon hotar dig själv eller dina familjemedlemmar med mord i blicken och vapen i hand? Skulle icke-våldsprincipen alltid kunna hållas, och hur skulle Bonhoeffer se på dagens konflikt mellan Israel och Hamas?

En pacifistisk utgångspunkt i konflikten mellan Israel och Hamas kräver att man entydigt fördömer våld från båda sidor och lyfter fram det mänskliga lidandet i centrum oavsett nationalitet eller religiös tillhörighet. Pacifismen vägrar tillåta våld som legitim väg till fred eller säkerhet och menar att varaktig fred aldrig kan skapas genom fortsatt våldsanvändning – oavsett dess motiv eller bakgrund.

Dietrich Bonhoeffer stod under sin livstid för radikal fredsetik; han menade att fred inte är detsamma som säkerhet eller avsaknad av konflikt. ”Fred måste vågas”, sa han. Bonhoeffer skrev att verklig fred innebär självuppoffring, sårbarhet och en villighet att avstå från våld även när våldet förefaller rationellt eller rättfärdigt i stunden. Han varnade för att krig ofta rättfärdigas som ett försvar för staten, men menade att detta är en illusion: ”Du skall icke dräpa” gäller ovillkorligt och inga statliga intressen kan upphäva denna etiska grundnorm.

Samtidigt insåg Bonhoeffer tragiken i att det ibland, i extrema nödsituationer, kan uppstå ”gråzoner” där ingen väg är helt fläckfri – såsom hans eget deltagande i motståndet mot Hitler: men utgångspunkten är alltid icke-våldet. Bonhoeffer ställde sig därmed bakom att våga ”fredens väg”, även när den är riskabel och sårbar.

Hur skulle han då se på dagens konflikt mellan Israel och Hamas. Ja, han skulle nog följa det självklara internationella rättsliga narrativet där Israel, liksom alla stater, har rätt att försvara sina medborgare mot angrepp – särskilt när civila utsätts för våldsdåd. Men denna rätt är begränsad till proportionerligt försvar och måste alltid skilja mellan militära och civila mål. Här skulle nog Bonhoeffer ha en hel del att säga. Samtidigt skulle han nog också säga att det är en ovedersäglig mänsklig rättighet för det palestinska folket att eftersträva självbestämmande och ett eget land.

Frågan är om inte Bonhoeffer hade tryckt på att de bådas rättigheter inte behöver stå i motsats, men konflikten förvärras när den ena rättigheten används för att rättfärdiga våld mot den andra parten. Akademiska och moraliska debatter råder naturligtvis om huruvida Israel i egenskap av ockuperande makt har rätt till självförsvar mot befolkningen under ockupation, eller om palestinierna har rätt till motstånd så länge deras rätt till självbestämmande inte uppfylls.

För egen del kan jag ändå inte låta bli att tänka pacifism fullt ut. Pacifism innebär att konsekvent välja icke-våld, även när det verkar naivt eller farligt. Det innebär att förespråka radikal försoning, bygga fred från grunden – genom dialog, medborgarinitiativ, och modiga försök till samarbete och försoning även när ytterligheter på båda sidor vill dra konflikten vidare. Det är också att erkänna att båda folk har berättigade rädslor, sorger och historiska trauman som måste få plats i ett gemensamt narrativ om framtiden.

Bonhoeffer menade att ”fred måste vågas” – en hållning som fördömer alla former av terror och repressalier, men lika konsekvent avvisar den militära dominansen och kollektiv bestraffning. I den andan hade nog Bonhoeffer slagit ett slag för en framtid där både israeler och palestinier kan leva sida vid sida i säkerhet och frihet.

I enlighet med bonhoefferiansk och pacifistisk etik är det grundläggande att erkänna både Israels rätt att försvara sina medborgare mot övergrepp och palestiniernas rätt till ett eget land och självbestämmande. Men vägarna mot dessa mål måste alltid gå genom icke-våld, försoning och modet att satsa på en osäker fred hellre än en situation av evigt krig. Det hade nog Bonhoeffer skrivit under på!

/m

Har samlat på mig lite källor för den intresserade. Läs gärna boken Efterföljelse också som är Bonhoeffers bok med utgångspunkt från Jesus bergspredikan från Matteusevangeliet:
A Pacifist’s Reflections on the Attack in Israel and the War in Gaza https://www.thehav.org/blog/seek-peace-and-pursue-it-a-pacifists-reflections-on-the-attack-in-israel-and-the-war-in-gaza
Peace Must Be Dared: Dietrich Bonhoeffer’s call for true, … https://jwwartick.com/2019/06/24/peace-dared/
Bonhoeffer and the way of peace https://www.livinglutheran.org/2018/05/bonhoeffer-and-the-way-of-peace/
Bonhoeffer’s ‘Conditional Pacifism’ and His ‘Tyrannicidal … https://growrag.wordpress.com/2021/04/21/bonhoeffers-conditional-pacifism-and-his-tyrannicide-plans-for-adolf-hitler/
A Note on Dietrich Bonhoeffer’s Pacifism https://www.journals.uts.edu/volume-xxiv-2023/351-a-note-on-dietrich-bonhoeffer-s-pacifism
Can Israel still claim self-defence to justify its Gaza war? https://theconversation.com/can-israel-still-claim-self-defence-to-justify-its-gaza-war-257822
Self-defence in Israel and Palestine: Unsuspending Disbelief https://rsilpak.org/2023/self-defence-in-israel-and-palestine-unsuspending-disbelief/
Palestinian right of armed resistance https://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_right_of_armed_resistance
Israelis and Palestinians on the path to peace | Stanford Report https://news.stanford.edu/stories/2024/05/finding-a-path-to-peace
No, Israel does not have a right to defend itself in Gaza. But … https://mondoweiss.net/2024/09/no-israel-does-not-have-a-right-to-defend-itself-in-gaza-but-the-palestinians-do/
Views of the potential for lasting peace https://www.pewresearch.org/global/2025/06/03/views-of-the-potential-for-lasting-peace/
Israel-Palestine conflict and neutrality : r/Pacifism – Reddit https://www.reddit.com/r/Pacifism/comments/17ilff4/israelpalestine_conflict_and_neutrality/
5 Myths about Israel and the War in Gaza – Sam Harris https://www.samharris.org/blog/5-myths-about-israel-and-the-war-in-gaza
Does Israel Have the Right to Defend Itself? https://www.ejiltalk.org/does-israel-have-the-right-to-defend-itself/
Peace and War – by Ryan Huber – Bonhoeffer On https://bonhoefferon.substack.com/p/bonhoeffer-on-peace-and-war
No, Israel Does Not Have the Right to Self-Defense In … https://www.jadaliyya.com/Details/27551
Israeli Public Increasingly Skeptical About Lasting Peace https://www.pewresearch.org/global/2025/06/03/israeli-public-is-increasingly-skeptical-about-lasting-peace/
Dietrich Bonhoeffer’s conscientious participation in violence https://followingjesus.org/dietrich-bonhoeffers-conscientious-participation/
After the Israel-Hamas War: Israeli Perspectives – Brandeis University https://www.brandeis.edu/crown/publications/crown-conversations/cc-18-2.html
Dietrich Bonhoeffer, War and Pacifism https://juicyecumenism.com/2012/09/30/dietrich-bonhoeffer-war-and-pacifism/

Semestern är slut, jag är åter i Höör och mitt arbete som präst här. Jag är så lycklig. Inte för att semestern är slut, den har varit fantastisk, utan mer att jag har ett arbete att gå tillbaka till. Det lilla ordet ”tillbaka” gör mig glad, för alla har inte alltid något att komma tillbaka till. Tiderna förändras eller som Predikaren skriver, ”allt har sin tid”.

Jag kan konstatera att min ambition att ha en semester där jobbet helt kopplas bort är svårt. En stor del av mitt prästarbete är att arbeta med det intellektuella och fördjupa mig i diverse teologi och litteratur och tänka och läsa om erfarenheter från andra som jag kan ha nytta av i mitt arbete. I mitt arbete ingår det att dagligen umgås med Gud och det är klart…Gud tar inte semester…så jag har inte helt tänkt bort mitt arbete under semestern.

Semester ger oss möjlighet att vila och återhämta energi. Efter en period av arbete eller studier behöver vi tid att koppla av, minska stressnivån och ta hand om vår fysiska och mentala hälsa. Semestern ger oss möjlighet att få tillräckligt med sömn och ägna oss åt aktiviteter som ger oss glädje och avkoppling. Semestern bidrar till att upprätthålla en hälsosam balans mellan arbete och fritid. Vi får tid att utforska våra intressen, tillbringa tid med vänner och familj, och odla våra personliga relationer. När vi tar oss tid att vila och ladda upp återvänder vi till arbetet med förnyad energi och motivation. Vi blir mer fokuserade, mer kreativa och mer effektiva efter en bra semestertid. Semestern ger oss möjlighet att reflektera över våra mål och prioriteringar, och kanske lägga upp en ny plan för framtiden. Semestern ger oss också möjlighet att stärka våra personliga och sociala band, och ger oss tid att fokusera på oss själva och våra nära och kära.

Men…alla dessa punkter här ovan som är semesterns fördelar…kan vi inte ha dessa i vardagen ändå? När vi arbetar? Varenda punkt här ovan kan vi väl ändå se till att få in i vardagens pussel ändå?

För egen del går jag därför in i hösten med den utmaningen…att få in ovanstående semesterfördelar i vardagens arbetspussel. Det är klart att det borde gå att kunna kombinera allt detta…eller?

/m