Semestern är slut, jag är åter i Höör och mitt arbete som präst här. Jag är så lycklig. Inte för att semestern är slut, den har varit fantastisk, utan mer att jag har ett arbete att gå tillbaka till. Det lilla ordet ”tillbaka” gör mig glad, för alla har inte alltid något att komma tillbaka till. Tiderna förändras eller som Predikaren skriver, ”allt har sin tid”.

Jag kan konstatera att min ambition att ha en semester där jobbet helt kopplas bort är svårt. En stor del av mitt prästarbete är att arbeta med det intellektuella och fördjupa mig i diverse teologi och litteratur och tänka och läsa om erfarenheter från andra som jag kan ha nytta av i mitt arbete. I mitt arbete ingår det att dagligen umgås med Gud och det är klart…Gud tar inte semester…så jag har inte helt tänkt bort mitt arbete under semestern.

Semester ger oss möjlighet att vila och återhämta energi. Efter en period av arbete eller studier behöver vi tid att koppla av, minska stressnivån och ta hand om vår fysiska och mentala hälsa. Semestern ger oss möjlighet att få tillräckligt med sömn och ägna oss åt aktiviteter som ger oss glädje och avkoppling. Semestern bidrar till att upprätthålla en hälsosam balans mellan arbete och fritid. Vi får tid att utforska våra intressen, tillbringa tid med vänner och familj, och odla våra personliga relationer. När vi tar oss tid att vila och ladda upp återvänder vi till arbetet med förnyad energi och motivation. Vi blir mer fokuserade, mer kreativa och mer effektiva efter en bra semestertid. Semestern ger oss möjlighet att reflektera över våra mål och prioriteringar, och kanske lägga upp en ny plan för framtiden. Semestern ger oss också möjlighet att stärka våra personliga och sociala band, och ger oss tid att fokusera på oss själva och våra nära och kära.

Men…alla dessa punkter här ovan som är semesterns fördelar…kan vi inte ha dessa i vardagen ändå? När vi arbetar? Varenda punkt här ovan kan vi väl ändå se till att få in i vardagens pussel ändå?

För egen del går jag därför in i hösten med den utmaningen…att få in ovanstående semesterfördelar i vardagens arbetspussel. Det är klart att det borde gå att kunna kombinera allt detta…eller?

/m

Jag vet inte om du har sett filmen ”Oppenheimer”. I filmen finns det en scen där Robert Oppenheimer vill träffa Albert Einstein enskilt. Oppenheimers antagonist, chefen för AEC Lewis Strauss (briljant spelad av Robert Downey jr), tror att Oppenheimer pratar illvilligt om honom och gör sedan allt för att begränsa Oppenheimers inflytande fortsättningsvis. Allt för att få egen makt. Chefen för AEC är helt enkelt en egoistisk maktspelare.

I slutet av filmen förstår vi att samtalet mellan Oppenheimer och Einstein handlade inte alls om några diskussioner om AEC-chefen, som denne trodde, utan om att nu har Oppenheimer knäckt koden, nu är det första gången i världshistorien som människan nått antroprocentrisk förmåga. Det blir ett samtal på en mycket högre nivå än vad AEC-chefen tror. Det handlar inte om diskussioner om maktspel mellan olika individer utan samtal om något mycket större, nämligen mänsklighetens existens.

Det är där jag är just nu och grottar ned mig, i mänsklighetens nuläge, i dess status, i dess existens. Jag är mitt i min semester och som vanligt grottar jag ned mig i något. Just nu är det mänsklighetens framtid.

Något jag på ett sätt tycker saknas en diskussion kring är just mänsklighetens framtid och hur vi tar hand om skapelsen. Inte minst i den politiska världen. Där handlar det mest om att framhäva sig själva och uttala hur duktig man själv är istället för att ta ansvar för den större, visserligen mer komplexa, samhällsutvecklingen och ytterst vilken värld vi vill lämna efter oss till våra barn och barnbarn. Inte konstigt att det individualistiska tänket genomsyrar det mesta.

Jag är på andra sidan av skalan, så långt bort det bara går från det individualistiska tänket, nämligen hur kan vi ta ansvar för hela mänsklighetens framtid? Ett gemensamt ansvar. Eller har det gått för långt?

För i en värld där vi alla till sättet liknar Lewis Strauss, tänker på oss själva, kan det vara svårt att hänga med i makroperspektivet och ens se Oppenheimer och Einstein, än mindre lyssna till vad de säger. För visst har vi en liknande situation nu som då? I mitten av -40 talet handlade det om Atombombens födelse där regelverk saknades kring hur den nya teknologin skulle användas och med Einsteins ord om att ”nu är det för sent, nu är vi i händerna på människan och inte Gud” ekar dessa ord in i AI-tidsåldern där tekniken finns och utvecklas i en rasande takt, men regelverk saknas.

I första Mosebok kommer vi rakt in i syndafallet. Adam och Eva har syndat, de har gjort något som de inte skulle. De skäms. De är ute på fel väg, de har gått för långt. När Gud kommer för att leta reda på dem med frågan, ”Var är du, människa?” gömmer de sig. De hör rösten men låter den vara. Det är en röst och fråga som ekar genom hela mänsklighetens historia, ”Var är du, mänsklighet?” och just nu upplever jag att vi är långt ifrån både att svara ”Här är vi!” med stolthet till Guds röst men även att svara att vi har kontroll på läget. Jag upplever att vi är på väg åt fel håll. Vi tar inget ansvar för det gemensamma och vi har låtit det individualistiska tagit sådan stor plats att vi helt har tappat bort mänsklighetens framtid utan är i händerna på en teknik som vi inte vet hur vi kan hantera.

Om vi tar nuläget när det gäller teknikutvecklingen och AI så är grunden att USA och Kina har tagit makten över språkmodeller och på vilken förklaringsmodell man förlitar sig på. Europa har ätits upp av amerikanska tech-jättar som har köpt upp och lagt ner stora europeiska teknikbolag. Europa har helt enkelt varit för dåliga på att utveckla digitala plattformar i jämförelse med både amerikaner och kineser.

Den tredje stormakten gällande AI är mellanöstern vars hela ekonomiska existensberättigande är råvaruresurser. Hittills en råvara som är lite kletigare och svartare än AI, nämligen olja, men som nu bestämt sig för att göra om en OPEC från -70 talet där man helt tog makten över prissättningen över denna resurs och nu vill ta över makten över energikällan för AI och därmed äganderätten för dess framtid. Mellanöstern försöker i grunden göra ett försök att skapa en ny ekonomisk bas i takt med att världen förändras. Långsamt vänder vi oss bort från fossila bränslen till andra energikällor och vad är det man har massor av i Mellanöstern? Jo, sol.

Nu görs det satsningar i de här länderna där de försöker direktkanalisera energi till bästa nytta. Lite som vi försöker i norra Sverige. Att man sätter upp energislukande industriprojekt i norr för att slippa transportera energi och blöda ut effekt längs vägen ner till Skåne. Istället för att borra upp en svart smet ur marken och sälja den så försöker man klättra upp lite i värdekedjan. AI är väldigt energiintensivt, det är ju lite det som är grejen med AI. Stora serverhallar äter energi.

Hur ska man försörja serverhallar i Mellanöstern med energi? Sol, gas och på sikt vätgas. Nu byggs superstäder, infrastrukturer, datacenter och AI-labb över hela Saudi och Arabemiraten. Läste någonstans att hela 21 000 människor förolyckats under byggandet av neonprojektet…hittills ska tilläggas.

Varför berättar jag allt det här, jo mänsklighetens framtid är därmed i händerna på USA, Kina och Mellanöstern eftersom i princip allt vi kommer att göra i framtiden är kopplat till AI och dess teknikutveckling. Jag tänker inte tråka ut er med alla dessa modeller gällande AI såsom Falcon från Förenade Arabemiraten, Open AI från USA eller andra, utan mer spaningen kring vart vi är på väg…eller där vi redan är. För i händerna på dessa länder är vi också i händerna på deras styrning. Ett Amerika som håller på att dra sig tillbaka på olika fronter för att koncentrera sig på egen marknad, mellanösterns länder som styrs av oligarker och kungar och ett Kina som är ett totalitärt system där insyn och demokrati ses som en svaghet. I dessa händer vilar mänskligheten gällande teknik.

Det saknas internationella spelregler, ett läge som alltid sker vid förändringar. Ingen har total kontroll. AI är en teknikutveckling som kan användas till många saker, bland annat kontroll. Ett klassiskt exempel är Tik-tok där Kina matar ut icke-värdeskapande videoklipp till användare utanför sitt eget land, innanför matas användare med hälsoartiklar, klipp om hur man ska ta hand om sig själv på bästa sätt och där används algoritmer för att stödja användaren i att bli en bättre människa. Vad som släpps på Tik-tok i övriga världen handlar mer om att ”fördumma” och låta mygdala gå i spinn.

AI används som ett verktyg i informationskriget och i psykologisk påverkan. Det är massövervakning och beteendestyrning. Kina har kommit klart längst med detta. Under ytan finns det ett ekosystem av realtidsövervakning, ansiktsigenkänning, röstmönster, analys och AI-driven predestinering av det man bestämt är asocialt beteende och sånt. Det handlar alltså inte om brottsbekämpning, utan om att forma medborgare innan de hinner bli ett problem. Uppfostran på något sätt.

Nu kanske du tänker att det bara är i händerna på totalitära system som detta används men tekniken finns och kan användas även i demokratier på ett sätt som vi bara kan ana. Ta hela ”vandel-debatten” i Sverige som exempel. Övervakning kan identifiera väldigt enkelt vilka som har ett vandelbeteende kontra andra som sköter sig. AI ser dig helt enkelt.

”Mänsklighet, var är du?” Guds röst genomsyrar varje generations beteende och nu är vi nära att AI sätter reglerna. Du får inte hyra en lägenhet för du är för asocial, du portas från jobb för någon AI har svartlistat dig, vi får inga oberoende nyheter för varje nyhet skräddarsys utifrån vad du har gillat eller inte gillat på någon kanal. Gillar du Trump får du bara nyheter på dina plattformar som vinklar Trumps politik i god dager, gillar du Socialdemokraterna får du bara nyhetsflashar som framställer deras politik som den bästa. Ja, du fattar. En händelse som en skjutning vinklas olika genom AI:s välalgoritmerade värld till skräddarsydd händelse.

Det du får är ett personanpassat unikt budskap. Om vi tar ett terrorattentat som exempel personanpassas budskapet till olika målgrupper för att skapa kaos. Man kan utgå från en och samma händelser men sen paketerar man olika information beroende på mottagare. I en version om terrorattentatet kallar man det för en islamofobisk konspiration. I en annan, som västerländsk provokation. I en tredje, som når USA i sin insats för att motivera truppförflyttningar av armén eller flytt av flottan. Det är inte människor som skriver det här. Det är språkmodellerna som genererar, anpassar och förfinar i realtid i enorm skala.

Det här görs redan nu. Det är som att propagandan blir mer och mer modulär. Från att ha varit en bombmatta av budskap som en rysk hackergrupp på uppdrag av Kreml skickade ut över Sverige och som är lättlästa utifrån avsändarna, förfinas nu modellerna. Nu blir det modulärt och personanpassat. Det blir väldigt mycket och väldigt svårt att uttyda vad som är verkligt och inte. Man får algoritmförstärkt irritation/budskap baserat på din individuella världssyn. Inkörd rakt in i hjärnan.

Den mer subtila användningen är den farliga. Där deepfakes förstärker något som redan känns som sant. Språkmodellerna uppfattar då i sin analys av dig att du reagerat på exempelvis att en partiledare ser väldigt irriterad ut i en debatt. Och sen så plötsligt ser du ett klipp där hen faktiskt skäller på någon medarbetare på någon offentlig tillställning.

”Människa, var är du?” Guds fråga som når Adam och Eva efter att de har syndat, de har gjort något som de inte skulle. De skäms. De är ute på fel väg, de har gått för långt. Precis som vi verkar ha gjort nu. ”Var är du mänsklighet?” Vi har gått för långt och vi verkar inte kunna backa, eller kan vi det?

För hela idén bygger ju på att det sitter människor på mottagarsidan och scrollar och tittar på dessa korta klipp, som gör dessa scrollningar, som tycker om olika saker på sociala medier. Det måste ju inte fortsätta, vi kan ju ändra våra beteenden. Giftet som finns där likt ormen i skapelseberättelsen handlar ju om att splittringen är ett faktum. Vi kan ju svara på frågan om ”Människa, var är du?” helt enkelt i att jag ändrar mitt beteende, jag tänker och gör mer för andra än för mig och jag svarar stolt ”Här är jag” på Guds fråga och slutar skriva elaka kommentarer på sociala medier. Jag tänker och agerar mer kärleksfullt.

För vi äger mänskligheten…tillsammans med vår skapare. Det bygger på att vi svarar ”Här!” på Guds fråga om var vi är och verkar i Guds anda.

/m

Fick en fråga härom dagen i ett samtal med en person som fullkomligt älskade Marcus Aurelius ”Meditations”. Jag medgav att även jag tyckte det finns mycket klokskap i denna bok och i Aurelius liv. Frågan som ställdes var i korthet, är inte stoicism ungefär som att vara kristen? Här kommer mitt svar:

”Take the pain och gå vidare i livet”, en fras jag levt efter hela livet. Något jag tydligen även sagt till mina barn väldigt ofta under deras uppväxttid, något de på ett underbart humoristiskt sätt vävde in i sitt bröllopstal till mig förra året. Ett stoiskt sätt att helt enkelt acceptera vad som än kommer till dig och att möta motgångar genom att hela tiden resa sig upp direkt. Jag har dock gått djupare än så, jag och Gud.

För stoicism och kristendom förenas av flera centrala idéer, båda betonar vikten av dygd, självkontroll och att leva i harmoni med en högre ordning eller förnuft. Under årens lopp har jag dock lärt mig att det finns en slags befrielse i psalm 74 och dess begynnelse, ”Varför, o Gud?, vilket saknas i den stoiska filosofin.

Båda livsåskådningarna ser värde i självbehärskning samt i att tackla livets prövningar med lugn och inre frid snarare än att styras av känslor. Stoicismen betonar förnuftets auktoritet, att leva enligt naturens lag och att genom tålamod och ödmjukhet möta motgångar, vilket återkommer i kristendomens uppmaning att vända andra kinden till och finna sinnesro genom bön och tillit. Paulus och flera av kyrkofäderna skrev om dygder med tydlig inspiration från stoisk filosofi.

En ytterligare gemensam nämnare är tanken om Logos, det universella förnuftet, som finns både i stoicismen och i kristendomen, särskilt i Johannesevangeliets beskrivning av Kristus som det “levande Ordet” (Logos). Dessutom förespråkar båda att människan har ett ansvar att följa det goda och undvika det onda genom att odla sina inre egenskaper snarare än att söka yttre rikedomar eller njutningar.

Skillnaderna är dock tydliga, stoicismen ser förnuftet (Logos) och ödet som opersonliga principer, medan kristendomen fokuserar på en personlig Gud vars nåd och kärlek är central och som ger frälsning. Stoikern får kämpa själv, medan den kristne sätter sitt hopp till relationen med Gud. Stoicismen vill eliminera känslor som sorg genom förnuft, medan kristendomen ger plats för medkänsla och tröst.

Det är precis där jag finner det att kristendomen når djupare, att det når en mer mänsklig nivå tillsammans med det gudomliga. Psalm 74 och dess inledning med orden ”Varför, o Gud?” är något som genomsyrar hela Bibeln och relationen mellan människa och Gud. Tre enkla ord som ropas ut i förtvivlan eller mumlas i tystnad. Vi är inte stoiker som biter ihop i tystnad, vi ropar ut vår förtvivlan till Gud.

”O, Gud, varför händer det här? Varför drabbas jag?” Även Guds son, som representerar hela mänskligheten, ropar ut sin förtvivlan på korset och citerar psalm 22, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det innebär att när vi lider vill inte Gud att vi ska vara tysta, att vi ska vara stoiker, vi ska ropa ut vår förtvivlan, vi ska fråga varför, vi ska ropa, gråta och i förtvivlan vända oss till Gud.

Det är en öppenhjärtlig relation där Gud vill att vi ska ropa ut i mörkret eftersom Gud är världens ljus. Gud vill inte att vi ska vara stoiskt tysta, Gud vill höra oss och att vi vänder oss till Gud. Gud hör och ser allt och svarar genom sin frid genom sin klokskap och på sätt och i tid som bäst passar bäst. Gud vill inte stänga sitt hjärta för oss, låt oss inte stänga vårt hjärta till Gud. Hjärtat är alltid öppet genom sonen Jesus Kristus.

/m

Är på väg hem efter en vecka hos mina föräldrar i min barndomsstad Flen. Första semesterveckan är snart avklarad och jag har gått in i ett slags reflekterande tillstånd över mig själv, mitt liv men även vår samtid och inte minst det existentiella.

Överallt omkring mig, oavsett om det är via nyheterna eller människor som jag möter, tycker jag mig se allt fler människor som tycks lida av smärta och hjärtesorg. Kamp och ensamhet. Krig och hat. Jag känner en längtan efter något annorlunda, något mer andligt något mer kärleks-spridande.

Det som kännetecknar vår samtid känns ofta skört och osäkert, och allt vi trodde att vi visste om oss själva och världen verkar förändras för var dag. Vi får höra att det här är unika tider, men jag tror att det här är helt enkelt det som kallas livet och varje generation har sina utmaningar som också känns unika.

I denna tid av ständig förändring och konstant oväsen har var och en av oss dock en stor möjlighet till att göra den där inre resan som Hammarskjöld så tydligt gjorde även i en orolig tid och med ett arbete som var synnerligen stressfullt. Den där inre resan som jag är övertygad om leder till ett uppvaknande och till ett mer meningsfullt liv.

Alla gamla regler är borta och gamla sanningar verkar inte gälla längre. I en värld där vem som helst kan ena dagen vara ens vänner och nästa dag ens fiender är det en bra tid för var och en av oss att gräva djupt och fråga oss själva varför jag är här, vad är mitt syfte, vem vill jag bli, hur vill jag lämna ett avtryck i den här världen, och har jag modet att granska och eventuellt ändra gamla övertygelser som kan hålla mig fast i ett liv jag inte är menad att vara i?

Livet erbjuder ett brett spektrum av upplevelser och känslor till var och en av oss. Ingen undkommer de krafter och händelser som vi är säkra på kommer att bryta ner oss. Men att förstå att samma händelser är lika mycket en del av ens liv som får en att uppnå våra drömmar, är en värdefull livsläxa. Att ha ett rikt och meningsfullt liv innebär att omfamna hela livet, det upplevda dåliga likväl som det upplevda goda.

Vår samtid har sina utmaningar. Inte minst att vi verkar glömma bort vår unikitet. Ju mer vi verkar bli upptagna av vad andra gör och hur andra ser ut och lever sina liv, desto mer glömmer vi bort oss själva och vad det är som gör oss unika. Jag är övertygad om att Gud gillar inga kopior. Det är bara att se sig omkring i naturen och hos oss varelser i denna värld. Vi är unika var och en av oss och ingen annan är som du och kommer aldrig heller att bli i all evighet.

Sociala medier har en baksida i att vi vill lämna vår unikitet, vår färgnyans i livet, vår egen smak och vilja. Vår unikitet försvinner i drivkraften att vilja smälta in, vara någon annan, följa en viss trend. Din inre resa, din unika essens som människa, din unikitet finns där inne inom dig. Din kärna som enbart är din.

All jakt på lycka har jag alltid haft svårt för, jag tror inte på ett lyckligt liv, jag letar efter det meningsfulla livet, min unika resa som oavsett dess uppgång och nedgångar är ett rikt liv. Där är jag nu, där är mina tankar, där är min resa just nu – den längsta. Den resan som går inåt.

/m

För några månader sedan gick det upp för mig att jag kommer att ha semester under hela augusti. Det är fortfarande lite av en overklighetskänsla att jag har ett arbete som ger mig semester. Det kan låta märkligt men det var först när andra började gå på semester i mitten av juni som det gick upp för mig att även jag kommer att få gå på semester.

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till det här med semester. Har egentligen haft hela mitt yrkesverksamma liv. Det handlar inte om att jag inte kan släppa jobbet och helt koppla av utan det handlar mer om att jag älskar mitt jobb och även under semestern vill jag tänka på och utveckla mitt jobb. Jag har en vilja att hela tiden utveckla mig och att då helt stänga av jobbtankar under en period är mig främmande.

När jag var regiondirektör, och under alla dessa chefsår från 1997 – 2017 med olika chefsjobb, så hade jag alltid möjlighet att ha en ersättare som gick in för mig och var min tf under den period jag var på semester. Trots det tänkte jag mycket på jobb och var engagerad i hur det gick på jobbet även under min semester. Inte så att jag ständigt var uppkopplad men varje dag var det nog något jobbrelaterat, även under min mest intensiva semesterperiod.

Så hände det som jag inte hade förutsett hända. Jag lämnade regiondirektörsjobbet i april 2017 och tänkte att jag snabbt får ett nytt jobb. Det blev inte så, jag var arbetslös under perioden 2017-2024. Under 7 år hade jag varken arbete eller semester. Jag skrev böcker, föreläste, chefscoachade en del men det var ytterst i marginalen. Så det här med semester fanns inte i min värld.

2021-2023 arbetade jag extra varje sommar i Eslövs pastorat. Jag var tjänstebiträde och höll gudstjänster och andakter. Det blev flera somrar där jag såg fram emot att få jobba så mycket som möjligt under somrarna. Ju fler gudstjänster eller andakter jag sattes upp på schemat, desto bättre.

Förra året, under mitt första år som präst, fick jag några semesterveckor i Svedala. Jag valde att dela upp dessa veckor så att jag kunde vara med och konfirmera sommarkonfirmander och allmänt anpassa mig efter övriga prästers semesterschema. Det blev två veckors semester och sedan arbete igen i fyra veckor innan två veckors semester tog vid igen.

Egentligen tror jag aldrig under hela min yrkeskarriär att jag har haft en fyra-veckors sammanhållande semester. Om man undantar mina föräldralediga perioder så har nog tre veckor varit det normala för mig och sedan arbeta igen för att sedan ta någon eller några veckor igen.

Nu är jag i den situationen att jag äntligen efter alla dessa år har en arbetsgivare som vill ha mig och då får jag fyra veckors sammanhållande semester. Det blir semester hela augusti och det känns både skönt och svårt. Jag kommer som alltid att göra det bästa av situationen och ta vara på de stunder som ges mig. Däremot blir det nog en hel del tankar på jobb, men det stora blir nog skrivande, läsande, fix med sommarhusen, umgås med släkt- och vänner och inte minst umgås med min älskade fru.

För att starta semestern på bästa möjliga sätt hittade jag ett erbjudande i juni om ett hotellpaket på Grand hotell i Lund. Normalt sett ett dyrt hotell, långt över min budget, men erbjudandet var lockande och jag tänkte varför inte börja min semester med att överraska min fru med detta hotellpaket.

Många gånger sedan bokningen gjordes har jag varit nära att försäga mig men lyckats hålla tyst. Nu blev det som jag hade tänkt mig och efter att vi på landet haft frukost i det gröna och även läst några kapitel ur mitt senaste manus så berättade jag. Hotellpaket med övernattning och middag…dock sa jag inte vart…utan det fick hon veta först när vi gick upp för Grands tjusiga trappor.

Nu är det lördag morgon och jag sitter här i fåtöljen på hotellrummet. Det är tidig morgon. Anette sover fortfarande och jag har läst en del i mina medhavda böcker. Njuter. Inser att jag har semester. Ödmjukt tackar jag Höör församling för förtroendet att få jobba där…för utan jobb…ingen semester. Mitt sju år långa utanförskap är slut. Jag är åter en människa som får semester.

Det börjar med denna ”hemester”.

/m

Jag coachade en chef häromdagen kring ett klassiskt dilemma. Som chef hamnar man ibland i situationer där det inte finns en naturlig väg att ta utan det till synes enbart finns dåliga vägar framåt. Då kan det vara bra att spegla dessa vägar framåt med någon som inte alls är känslomässigt engagerad i verksamheten – någon som mig. Vi hade ett bra samtal och det klargjordes en del för min chef som i slutet av vårt samtal sa en fråga:

”Vad är din hemlighet?”

Frågan kom upp vid ett udda tillfälle när vi var mitt inne i ett spörsmål kring hur beslut lättast kommuniceras och delges i en stor organisation så jag var tvungen att be om ett förtydligande vad hen menade. Chefen sa att jag var en av de mest lyssnande och närvarande personer hen kände och undrade vad min hemlighet var. Jag svarade att det inte var någon hemlighet utan det gäller att vara ”härvarande”, inte bara ”närvarande”. Vi kom sedan in på vad som krävs för att verkligen vara den där lyssnande och härvarande personen. Jag låter den diskussionen stanna mellan mig och chefen men min vana trogen reflekterade jag lite kring den här hemligheten på tåget hem under kvällen och den delar jag gärna med mig av här nedanför.

Det finns något i det mänskliga som ibland fastnar i det förflutna, som låter det som har hänt i ens liv uppta en stor del av ens tankar i nuet. Det är alltid bra att lära sig av det man har varit med om och det kan exempelvis i coach-sammanhang vara en otrolig gåva att ta fram exempel från sin egen erfarenhetsbank, samtidigt riskerar allt för mycket ältande kring det förgångna att ta bort möjligheten att vara helt härvarande i nuet.

En annan fälla är att man alltför mycket tänker, längtar och målar upp i ens inre exakt vad man förväntar sig ska ske om 1 år eller om 5 år. Man låter helt enkelt nuet vara fast i framtidsdrömmar. Det är också bra att ha en tydlighet i att man vet vad man vill sträva efter och uppnå i framtiden, men även dessa tankar kan ta bort möjligheten att verkligen leva i nuet och då ta bort möjligheten att vara härvarande i nuet.

För ska vi vara uppriktiga så vet vi aldrig när det är sista gången vi möter varandra, eller sista gången vi går längs den där stigen eller gör den där resan. När vi säger hej då till frun eller lämnar barnen i skolan eller pratar med föräldrarna i telefon. Vi vet aldrig när det är sista gången. Allt vi tar för givet idag kan vara det som är förlorat imorgon.

För många kan det där kännas ödesmättat eller svårt att ta till sig, men där ligger nog mycket av min hemlighet som chefen frågade efter. Du vet vad du har och vad du har varit med om, låt det förflutna stanna vid det förflutna, du låter dig inte gå med i alltför tidsödande drömmar om framtiden, du låter morgondagen i mångt och mycket bära sin egen tonalitet. Lyckas du med det här så inser du att det enda du äger är just den stunden, det ögonblick som kallas NU.

Att i samtal med andra vara här och nu med hela sin person handlar om att acceptera att detta ögonblick är det enda du äger, något annat existerar inte. Det handlar om att vara lyssnande, inte bara med dina öron utan även med själ och kropp, med huvud och hjärta. Att ha den där fingertoppskänslan att förutsättningslöst lyssna på vederbörande samtidigt som du har en inre kärna att återgå till.

Jag brukar säga till mig själv att jag är både fattig och rik. Jag äger en guldgruva inombords, en skattkammare av kunskap och erfarenhet som jag kan ösa ur, samtidigt är jag bara ett tomt lerkärl som någon annans ord kan fylla. Lyssnandets konst är att känna av balansen mellan att ge som att få, balansen mellan att lära ut som att själv lära, konsten mellan att vara tyst och svara.

I själavårdssamtal är tystnaden ibland det enda som finns, det ordlösa. Att tålmodigt vänta med en annan människa i tystnad, tills den andre börjar ge av sitt liv, det är ibland både det svåraste och lättaste du kan ge till en annan människa. Det enda du äger.

Min hemlighet är därmed inte så hemlig längre – den är härmed uttalad och nedskriven i detta blogginlägg. Må den användas av så många som vill!

/m

Härom dagen träffade jag en av mina gamla produktionsenhetschefer i Region Östergötland som jag hade i min ledningsgrupp när jag var regiondirektör. Idag träffade jag av en slump även en av de verksamhetschefer som arbetade på US i Linköping. Kära återseenden och mycket att prata om.

Åren går och mycket har hänt men när man träffar gamla underchefer till mig så är det precis som om tiden har stått still. För några veckor sedan hade jag ett telefonsamtal med en av cheferna för ett av Sveriges största sjukhus. Jag känner vederbörande sedan tidigare och hen satt i ett dilemma och jag bidrog med vad jag kunde i form av råd som gammal chef.

Mitt gamla ”arbetar-jag” lever kvar i mitt nya. Kära återseenden och coach-samtal bär jag med mig i det nya. För ett nytt ”jag” är vad jag kallar mitt liv i skrivande stund. Förra sommaren var jag dock på vippen att tacka ja till ett nytt regiondirektörsjobb och därmed återgå till ”mitt gamla jag” men jag valde att känna att kallelsen till mitt nya liv gick före det gamla.

Att reflektera kring det gamla och det nya är på många sätt något gott för där ligger alltid en slags tacksamhet. En tacksamhet för att ha fått uppleva alla dessa möten och erfarenheter som hög chef, samtidigt som jag nu är oerhört tacksam att jag nu får verka i en helt annan roll. Där emellan var det dock ett avgrundsdjupt hål, när ingen från det gamla livet tycktes vilja ha med mig att göra, likväl som det nya livet syntes allt för avlägset. I sju år gick jag genom en arbetslöshetsperiod mitt i livet där mina erfarenheter inte var något värt och som nu är guld värt. Att befinna sig där i det där mellanrummet är på många sätt deprimerande men oerhört erfarenhetsstärkande…ifall man kommer upp på andra sidan.

Misslyckanden och nederlag finns i allas liv. Oavsett omständighet, ifall du själv har satt dig i den situationen eller om du bara drabbas utifrån andras göranden, så är misslyckande något universellt. Många gånger brukar jag tänka på alla de hyllmetrar med böcker som bär självhjälpstitlar kring ”Så här lyckas du” istället för självhjälpstitlar kring ”Så här lyckas du med ett misslyckande”.

Vi är många som har varit där och jag har skrivit två böcker som tangerar självhjälpsböcker kring att ta sig bort från nederlag. I min senaste bok (Närvaron & Bisse) tar jag Gud till hjälp och där kanske mycket av min nyckel låg. Jag kunde inte ta mig upp på egen hand, jag behövde hjälp.

Gud vet verkligen hur man lyckas utifrån att ha misslyckats. Hela Bibeln är full med personligheter som kraschar men som sedan reser sig upp och går vidare och som sedan används som inspiratörer eller profeter för andra. Det är precis som om misslyckandet är något som är användbart i Guds ögon. Gud använder helt enkelt misslyckade människor. Moses, David, Jona och inte minst Josua är några av dessa.

”Res dig upp! Varför ligger du där på ditt ansikte? (Jos 7:10)

Gud kallade Josua att gå vidare i livet.

”Var inte rädd, tappa inte modet” (Jos 8:1)

Josua hade totalt misslyckats som ledare och han hörde rösterna som viskade hur misslyckad han var. Ett enda fall definierar dock inte en människa. Du kan känna dig misslyckad men du kan inte vara misslyckad. Alla snubblar lite då och då. Den stora skillnaden är hur vi reagerar och inte minst agerar på våra misslyckanden. Att hamna i det mörka hålet och tycka synd om dig själv för omständigheter du inte rår för, är mänskligt, men inte speciellt fruktbart. Att stanna kvar och vältra sig i det där självömkande är nog helt enkelt bara dumt. Du kanske inte kan lösa alla dina problem och bekymmer. Du kanske inte heller kan återställa allt som har varit men du kan alltid resa dig upp. Du kan alltid lyssna på Guds röst till Josua:

”Res dig upp!”

Misslyckanden och nederlag är definitiva ifall vi låter dem definiera oss. Jag var nog länge i den definitionsfällan. Jag vältrade mig i det mörka hålet. Det tog ett tag innan jag orkade att ta tag i det där mörka och gav mig möjligheten att lära mig något av misslyckandet istället för att tycka synd om mig. För att tycka synd om sig själv och ibland beskylla andra eller omständigheter för ens nederlag bär en slags medmänsklighet i sig. Vi är bara människor och det där nedböjda huvudet som vi får eller skapar oss efter ett nederlag är inget ovanligt, konstigt vore det väl annars.

Din gåva med ett nederlag är dock en livserfarenhet som bär en visdom, en lärdom, en möjlighet att växa som människa som du inte kan köpa för pengar eller gå en utbildning för att lära sig. Ditt misslyckande är på många sätt en gåva, men det bygger på att du tar möjligheten och ”Reser dig upp”.

För egen del tog det sju år av arbetslöshet. Det kan tyckas som en lång tid men jag var inte sysslolös och jag var definitivt inte förändringsobenägen. Jag växte varje ögonblick och jag lärde mig massor. Idag är jag tacksam för den här tiden, men jag önskar ingen att gå igenom det jag själv har tvingats att gå igenom.

Min inre röst sa ofta till mig själv, ”Res dig upp”, även när det var som tyngst, när jag väl bestämt mig för att fortsätta att leva. Mitt gamla jag bär jag med mig i det nya och när jag nu coachar andra i exempelvis hens ledarskap så är det med en på många sätt tryggare och mer erfaren mans visdom mina ord flyger fram. När jag är i mitt nya jag bär jag med mig mitt gamla jag samt mitt nederlag – en otrolig gåva.

Fortfarande är jag ambivalent till det här med semester. Under 7 år hade jag ingen semester eftersom jag hade inget jobb som kunde ge mig semester. Om några veckor är det dags för mig att gå på semester och för mig är det otroligt stort att jag har ett jobb överhuvudtaget att få gå till, så det här med semester känns märkligt.

Jag växer dock hela tiden och mitt nya jag säger till mig att det är bara att ”resa sig upp” och med tacksamhet acceptera semester. För det är precis så det är…jag får semester för att jag har ett jobb…så semester firar jag i tacksamhet över att få vara i någons tjänst…någon som dessutom har viskat i mitt öra,

”Res dig upp!”

/m

Jag sitter på Öresundslinjens båt mellan Helsingör och Helsingborg. Vi (min fru och jag) har besökt Kronborgs slott och har haft en fin eftermiddag i Helsingör och är nu på väg hem via färja, sedan pågatåg och slutligen buss innan vi är hemma igen. En av mina produktionsenhetschefer som jag hade i Region Östergötland när jag var regiondirektör är av en händelse på samma båt. Det blir ett fint återseende och ett fint möte. Vi samtalar lite om livet innan vi skils åt.

Vi sitter kvar på båten och vill inte hasta så vi åker en extra tur tillbaka till Helsingör. Längs båtfärden tjuvlyssnar jag runt på sorlet på båten. Ni vet det där bruset av röster som omger en i kollektivtrafik där det inte finns något annat att göra än att bara följa med på färden. Så här i semestertider uppfattar jag de många uppsluppna samtalen, men det finns även resenärer som helt sitter tysta i varandras sällskap, kontrasterna kunde inte vara tydligare.

Jag tänker på det här med samtal. För egen del älskar jag att samtala, konversera, diskutera med människor, både okända och de jag känner utan och innan sedan länge. Det är något visst med samtal. Vissa samtal bävar man för och vissa ser man fram emot, vissa samtal blir så där fina, djupa och berikande som man förutsåg medan andra blir enbart ytliga. Det finns spontana möten och samtal där man oväntat når väldigt djupt, medan andra når knappt längre än en kort hälsning.

Både som regiondirektör och nu som präst har jag haft förmånen att både ha och har varit med om många olika samtal genom årens lopp. Jag kan inte låta bli att fundera på det här med samtal när jag sitter där på båten. I samtal med andra kommunicerar vi främst med ord men även andra redskap finns att tillgå. Både kroppspråk, tonläge och inte minst blicken är starka kommunikationssätt som är ordlösa.

När jag sneglar på paret bredvid oss som inte säger någonting till varandra under hela resan ser jag att blickar i alla fall utbytes, frågan är om de sänds ut med värme eller som isande känsloyttringar? Jag tänker på Psaltaren 139 och vers 7 där David skriver,

”Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?” Ps 139:7

Jag har alltid valt att tolka versen positivt, att det finns en trygghet i att Guds blick alltid ser oss i alla livslägen, att du aldrig är ifrån Guds blick. När jag ser parets blickar till varandra tänker jag på att de ordlösa samtalen och speciellt blickar kan ju skapa en slags rädsla också. Ungefär som att ”jag kan inte ens vara ifred för dina blickar!”

Slutet av psaltarpsalm 139 är väldigt fin. Det är en uppmaning till Gud att om jag i livet väljer fel väg så kan Gud korrigera mitt val och leda mig in på rätta vägar. Och på ett sätt tänker jag att det är så mina samtal och blickar tillsammans med andra ska vara. Lyssna och om möjligt leda tillsammans mot nya vägar. Ett möte och ett samtal kan alltid vara starten på något nytt, möjligheten till att efter mötet ta nya vägar.

Lite så känner jag i många av berättelserna från Bibeln kring Jesus olika möten med olika människor. ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger Jesus till lärjungarna. Sanningen har sin egen frekvens, som jag sa i predikan i söndags. När du känner det inom dig, ja då vet du. Inte bara med huvudet utan hela dig. Jag brukar tänka på kvinnan i evangelietexten Joh 8:1-11 som mötte Jesus i den mest utsatta situation hon kunde försättas i, nämligen kastas fram av de skriftlärda och fariséerna för att stenas. Hon mötte Jesus, hade ett samtal med honom som är vägen, sanningen och livet och inget efter det samtalet blev detsamma igen.

Om vi tar lite bakgrund till det samtalet så finns det nog inte en tydligare bild för utsatthet och skam som kvinnan blir utsatt för. En kvinna, som har en skrikande mobb omkring sig, som anklagar henne och som redan har greppat stenar, kastar henne i smutsen framför Jesus. Det står inte så mycket om fler detaljer i texten, men det här är min bild i mitt huvud i alla fall.

Det måste ha varit många upprörda röster, massor med folk, många samtal, en hotfull stämning som också riktar sig mot Jesus. För de upprörda männen använder samtidigt kvinnan för att komma åt Jesus. ”Nu har vi dig, Jesus” måste några ha tänkt, för vad Jesus än kommer att säg så kan han bara svara fel. Antingen vänder han sig mot de gamla budorden som kräver ett hårt straff för äktenskapsbrott och är barmhärtighet mot kvinnan eller så visar han sig obarmhärtig mot kvinnan. Jesus verkar vara i en rävsax.

Vi som kan vår Bibel har redan kunskap om vad Jesus säger i bergspredikan som Matteus återger. Kanske var några av fariseerna och de skriftlärda där och tog fasta på Jesus ord: ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter skall det mätas upp åt er.” Några kanske tänker…nu ska vi se om den där Jesus verkligen lever upp till sina visdomsord om dömande när de kastar kvinnan framför Jesus.

Och om vi tar fasta på Jesus ord ett tag i vår samtid om ”döm inte, så blir ni inte dömda” så är det tydligt att Jesus vill visa på en annan väg än den som vi människor ofta tar. För visst är det enkelt för oss alla att högljutt ropa att någon annan har gjort fel eller sätta sig på höga hästar och peka på en högre moral, ungefär som de skriftlärda och fariséerna gör i evangelietexten.

Som jag skrivit om i tidigare blogginlägg går verkligen evangelium och nutid ihop just nu. I dagens samhälle genomsyrar mycket av mänskliga utspel som går ut på att döma varandra, oavsett om det är ministrar som gör otaliga utspel om att alla måste ta sitt föräldraansvar, peka på en högre moral och avkräva hårdare tag eller det omvända, en opposition som nästan i skadeglädje, slår på en minister och dennes familj och försöka plocka politiska poänger på en familjetragedi.

Eller i sociala medier. Det är så enkelt att lägga ut en hätsk eller negativ kommentar på en människas sociala medier. Döma andra. En person delar något på sin blogg eller Instagram och vips är flödet fullt med hatiska kommentarer.

Där är Jesus ord till oss alla för 2000 år sedan, Jag tänker att texterna har en uppmaning till oss. Med Matteus ord: ”Med den dom jag dömer, skall jag också dömas.” Det vill säga: De krav jag ställer på andra, ska jag ställa på mig själv. Om jag ser något som är fel, så får jag påpeka det. Ibland är det till och med vår skyldighet. Men att gå från ord till handling, är inte OK, då syndar jag mot syndaren. Då kastar jag stenar, som inte är upp till mig att kasta. Då fördömer jag.

Först säger Jesus ingenting i dagens evangelietext. Det ordlösa samtalet…men kroppspråkemässigt inleder han sitt samtal. Han böjer sig ner och ritar på marken. Stämningen är fortfarande hotfull, men männen börjar nog tystna en efter en. De väntar på vad Jesus kommer att säga. Men jag tänker att han säger mycket redan – bara genom sitt kroppsspråk.

Jesus hakar inte på, ger sig inte in i en upprörd diskussion utan genom sin ödmjuka gest ger han en oerhört kraftfull signal. Han sätter stopp för aggressionen. Är inte det också ett budskap till oss i dagens samhälle. Haka inte alltid på, ödmjukhet är ett oerhört starkt vapen. Ett ordlöst, starkt vapen.

Och så ser han kvinnan – han ser upp mot henne, tvärtom som alla andra män på plats, som bara ser ner på kvinnan. Eller så kanske hon har satt sig på huk med armarna över huvudet för att darrande vänta in den första stenen som kastas. Men Jesus ser henne i ögonen, lugnar henne. Jag vill tro att han ser hennes längtan, hennes skam, hur olycklig hon är – han ser hela hennes livsverklighet som har lett till den punkt där hon står just nu. Han ser så mycket mer än de andra kan se, så mycket mer än de andra vill se. När det är helt tyst säger Jesus orden,

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

Jag vill tro att Jesus inte har något aggressivt i sitt tonfall, han vill inte tysta ner sina motståndare, utan han vill verkligen få dem att tänka till. Han ber dem att vända blicken inåt. Han vill få dem var och en att komma till slutsatsen, ”Vem är jag som tar mig rätt att anklaga den här kvinnan, som till och med vill utplåna någon annan människas liv?”

Jag tror att Jesus vill ge dem en möjlighet att ge sig därifrån med hedern i behåll. Att man inte är fri från synd, det kan nog även Jesu värsta fiender erkänna. Kanske några av dessa män känner skam, och det behöver inte vara något negativt i det. Stenarna bara ramlar ur dem. Jag vet inte om de tänkt tankarna, sådana som vi alla borde ha innan vi anklagar andra. Varför blev jag så arg? Vad är det för slags bekräftelse jag söker när jag går med i en mobb – många mot bara en?

För dömandet gäller naturligtvis även oss själva. ”Var barmhärtig, så som er fader är barmhärtig”, säger Jesus i tredje årgångens läsning för dagens söndag. Leta inte fel hos varandra och ta eget ansvar för de egna tillkortakommanden.

I evangelietexten lämnas sedan kvinnan och Jesus ensamma. Vi får en del information om dess samtal och avslutningen är fantastisk. Mötet för kvinnan med Jesus blir hennes vändpunkt. Så även för oss som har läst vår bergspredikan och vet vad Jesus där säger om att ”inte döma”. Jesus vidareutvecklar sina ord från bergspredikan, ”Döm inte” och ger oss nästa nivå. Med ”Jag är vägen, sanningen och livet” som trygg grund säger Jesus till kvinnan när alla andra har lämnat dem,

”Inte heller jag dömer dig” och lägger till ”Gå nu, och synda inte mer.”

Lärdomen är tydlig, att nu går vi vidare och ”syndar inte mer”. Jesus sista tre ord säger allt. Ja, det finns en måttstock vad som är rätt eller fel. Vad som är synd och vad som inte är synd. Till kvinnan säger Jesus därmed ”ja, du har syndat” men det viktiga är att nu har du lärt dig det och nu kan du gå vidare i livet med lärdomen…”synda inte mer”. Ord som gäller oss alla. I all evighet.

Samtal som berikar, fördjupar och leder till nya insikter. Naturligtvis är samtal med Jesus sådana samtal där du går vidare som en ny person, men vore det inte fint att ha den föresatsen i varje samtal du har? Både med dig själv och andra. Varje samtal är en gåva och se dem också som möjligheter, till att både lära dig något om dig själv men även att berika andras liv. Samtal som berikar!

/m

Sitter och förbereder min predikan inför söndagens mässa. Passande nog är det Lukas evangelietext om ”den av er som är fri från synd, skall kasta första stenen” som är söndagens text samtidigt som media skriver spaltmeter om migrationsministern och dennes son som varit med i högerextrema organisationer. Snacka om att evangelium och nutid samverkar!

För visst är det enkelt för oss alla att högljutt ropa att någon annan har gjort fel eller sätta sig på höga hästar och peka på en högre moral, ungefär som de skriftlärda och fariséerna gör i evangelietexten och ungefär som migrationsministern gjort i otaliga utspel om att alla måste ta sitt föräldraansvar och avkräva hårdare tag. Regeringens politik och ministerns otaliga utspel handlar om att bestraffa anhöriga och skambelägga dessa för sina närståendes brott och brister. Föräldrar till gängkriminella ska kunna vräkas, barn ska sättas i fängelse och ministern själv har pratat om utvisning på grund av bristande vandel. 

Vi är bara människor, fel görs, men historien har visat oss att det är ödmjukheten som är vägen framåt, inte hård retorik. Att likt de skriftlärda och fariséerna och migrationsministern peka på andra med hårt tonläge gör inte världen bättre och bidrar inte till att vi lyfter varandra. Det bidrar enbart till ett hårdare klimat mellan oss människor och jag tycker det är fel väg att gå.

Lika fel tycker jag det är att nu, nästan i skadeglädje, slå på en minister och dennes familj och försöka plocka politiska poänger på en familjetragedi. Oppositionens retorik är också något som jag ifrågasätter, likväl som jag ifrågasätter regeringens och ministerns hårda retorik. Det är klart att alla är fundersamma vilka värderingsdiskussioner som har förts inom familjen eller hur ministern totalt kunnat att undgå att se alla sociala medieinlägg som sonen delade med hela världen men återigen…jag tycker inte att man ska döma andra. Ödmjukhet är bästa vägen framåt. Vi som är eller har varit tonårsföräldrar har full förståelse för att migrationsministern just nu genomlider något av det värsta man kan göra. Vad gör man som förälder när man märker att sonen, som nyss var så liten, väljer fel väg i livet?

Jag tänker att det finns en annan väg för oss alla. Varken att göra de där hårda retoriska utspelen som regeringen och migrationsministern sysslar med och ej heller skadeglädjens oppositionspolitik. För när Jesus i bergspredikan säger ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter skall det mätas upp åt er.” eller i söndagens evangelietext ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer”, så är det visdomsord till oss alla. I all evighet.

För det svåra är inte att gå ut med hård retorik eller i skadeglädje skriva inlägg om hur fel ministerns dubbla måttstockar är, det svåra är att göra som Jesus. Men hur svårt det än är så är det rätt väg att gå:

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer” (Luk 8:1-11)

Det gäller oss alla. Vi gör fel, vi är bara människor, och när vi har gjort fel så får vi ödmjukt säga att vi gjorde fel. Ta till oss och lära oss något av felet. Jag tänker att det var jättebra att Expo avslöjade detta för migrationsministern, han borde verkligen tacka dem, för det här kan bli en nyttig erfarenhet för både familjen men även för oss alla som har åsikter i frågan.

Lärdomen är att nu går vi vidare och ”syndar inte mer”. Jesus sista tre ord säger allt. Ja, det finns en måttstock vad som är rätt eller fel. Vad som är synd och vad som inte är synd. Till kvinnan säger Jesus därmed ”ja, du har syndat” men det viktiga är att nu har du lärt dig det och nu kan du gå vidare i livet med lärdomen…”synda inte mer”. Ord som gäller oss alla. I all evighet.

För den intresserade skrev jag ett blogginlägg om samma ämne för 6 år sedan. Läs Här!

/m

Igår skrev jag ett inlägg om vilken psalm som jag vill minnas när allt annat försvinner. Det märktes att det var ett blogginlägg som engagerade. Jag har fått många sms och meddelanden och kommentarer på sociala medier. Otroligt roligt att det engagerar och berör med psalmer!

Förslagen har varit många. Lina Sandells fina psalm 190 och 249 är mångas favoriter. Just den sistnämnda, Blott en dag, är det många som kommentarer att de tycker både text och musik är fin. Härlig är jorden är en annan favorit. Bland sommarpsalmerna dyker nr 201, En vänlig grönskas rika dräkt upp som en favorit, lite för 199, Den blomstertid. Några andra som nämnts är psalm 77, Hör hur tempelsången stiger, som måste vara en av de äldsta psalmerna i psalmboken med dess ursprung från 300-talet och dess sista vers som är en omdiktning av den Aronitiska välsignelsen. Även Grundtvigs psalm 258, O liv som blev tänt, har nämnts likväl som 261, Tack min Gud. Av 700-psalmerna är väl 767 och 768 som flest nämner.

Psalmboken är nog den bok som används flitigast och av flest personer i kyrkans olika verksamheter. Just nu pågår ett arbete där nya psalmer provsjungs i olika församlingar runt omkring i landet. Detta som ett led i arbetet att revidera och förnya den psalmbok som nu används i Svenska kyrkan. Arbetet kommer att pågå från maj 2025 till november 2026 och i den församling jag verkar som präst, Höörs församling, är en av de församlingar som är remissinstans för arbetet.

Alla människor har olika förhållningssätt till olika psalmer. Vissa har sina favoritpsalmer där både musik och text berör känslomässigt. Andra psalmer kan tyckas ha en gammalmodig text eller kan uppfattas vara svårsjungen. Det är precis som det ska vara. Kyrkans verksamhet berör hela livet och har en lång tradition bakom sig, allt detta ska speglas i de psalmer som sjungs.

Många är vi som har en relation till en eller flera psalmer, oavsett om man går ofta eller mer sällan till kyrkan. Psalmboken ska rymma äldre tiders trosuttryck samtidigt som det speglar hela livets tro, bekännelse och lära. Den psalmbok som Svenska kyrkan nu har är från 1986. Utifrån cirka 9 500 psalmförslag som skickats in har 233 psalmer valts ut för provsjungning. I Höörs församling är vi remissinstans i detta arbete och ska då ge synpunkter i slutet av november 2026 på 46 av dessa psalmförslag.

Under remisstiden kommer Höörs församling därför i våra olika verksamheter provsjunga de olika psalmförslagen och inbjuda till att ge synpunkter på psalmförslagen. Att ge synpunkter på psalmer kan vara svårt eftersom olika psalmers text och musik berör människor så olika. En psalm är en sjungen bön och en gemensam sång och ska också fungera i olika sammanhang, inte enbart i gudstjänstmiljö.

Höörs församling kommer i olika sammanhang under perioden maj 2025 – nov 2026 att inbjuda till provsjungning. Vill du ta del av alla de 233 förslagen så bifogar jag en länk till Svenska kyrkans hemsida:

Ta del av de nya förslagen här!

Som du ser kan du även lyssna på alla förslagen via exempelvis Spotify eller de ljudfiler som finns via länken.

Det är bara att in och provsjunga, eller så kommer du till Höör och deltar i någon av våra verksamheter.

Allt gott!

”Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång” (Ps 98:1)

/m