Är på väg genom södra Sverige i ett renoverat X2000 där korglutningen är ur funktion. Solnedgången följer med oss och jag njuter av landskapets skiftningar. Mitt livs kärlek och jag har varit på besök i min barndomsstad och hälsat på mina föräldrar. Det är svårt att sätta ord på allt där jag vandrar i känslor, minnen, tacksamhet, vemod och kärlek under några dagar. Tidens tand ligger som en ton och dallrar i bakhuvudet hela tiden med dess förgänglighet som membran.

I söndags gick vi på Högmässa i Flens kyrka. Det var dags för söndagen efter jul och temat var ”Guds barn” och prästen hjälpte mig att tänka tillbaka på ett citat från nobelpristagaren Louise Glück som i en dikt skriver något i stil med:

”livet är barndomen, resten är minne” (eller varianter som ”en gång betraktar vi världen, i barndomen. Resten är minne”)

Louise Glück, som ofta i sina dikter lyfter fram barndomen och dess förlust får mig via citatet att tänka ifall det är så att barndomen representerar en renare, mer omedelbar syn på världen innan den förmedlas genom minnets lins? Dikten fångar en känsla av nostalgi och insikten att livet som upplevs i nuet förvandlas till just minnen och att barndomen ofta ses som en guldålder. Kanske är det så?

När jag på kvällen är ute och springer min dagliga löprunda tänker jag på att det i all fall för egen del handlar om hur mina upplevelser under barndomen formade mig och hur jag nu, många år senare i livet ser tillbaka på dessa upplevelser som minnen, vilka ofta är färgade av förlusten av barndomens omedelbarhet och som ger mig en annan typ av klarhet.

Att resa hem till barndomens stad är som att stiga in i en gammal favoritlåt du nästan glömt melodin till, men som kroppen ändå minns. Allt finns kvar där, dofterna, ljuset genom gardinen, den slitna blåvita badrumsmattan som legat på samma plats i årtionden. Den känns nästan helig nu, som en väv av alla dagar som varit. Jag anar enbart dess kontur för mina föräldrar har lagt en nyare matta ovanför, som om det nya läggs på det gamla, men det gamla finns ändå kvar, under lager på lager.

Mina föräldrar är till åren kommen. Deras händer bär spår av ett helt liv av omsorg, arbete och kärlek. Vi sitter i köket där tiden står stilla, dricker kaffe ur de gamla kopparna och pratar om allt och inget. Samtidigt finns där en stilla vetskap, den där tysta tanken som ingen säger högt, att varje gång vi ses kan vara den sista.

Men just därför blir allt så levande. Varje skratt, varje ögonblick, varje doft och ton träder fram klarare än någonsin. Det är som att hjärtat försöker memorera allt, inte bara vad som hände, utan hur det kändes att vara där, tillsammans.

Och när jag nu reser därifrån bär jag med mig både sorg och tacksamhet. Sorg över tidens gång, men oändlig tacksamhet över att ha haft ett hem där kärleken varit självklar, så stark att till och med badrumsmattan kan föra mig tillbaka till den.

/m

För cirka 11 år sedan när jag blev Regiondirektör kommer jag ihåg att en förtroendevald approcherade mig och sa att vederbörande hade noterat att jag bar ett kors som halssmycke. Vederbörande tyckte inte att det passade att en Regiondirektör visade sin tro så där öppet för allmän beskådan. Det var okey för hen att jag privat hade en viss tro, men jag skulle absolut inte visa mitt smycke så öppet. Jag svarade något i stil med att min tro var privat.

Jag minns detta ögonblick varje Annandag jul när jag läser vad Matteus beskriver vad Jesus säger i 10:e kapitlet. För det är snabba och tvära kast i vårt kyrkoår. Igår firade vi Jesus födelse, starten för julfirandet, när ljuset tog kroppslig gestalt och med Jesajas ord: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus…verkligen gav människor hopp.

Då är det en aning magstarkt att lyssna till dagens kyrkoårstexter. Det finns ord i Bibeln som väcker motstånd, även hos oss som vill tro, och man vill gärna ”tippexa” bort vissa delar, men sanningen är som den är. Den får stå där för öppen beskådan: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Hur kan Jesus, som vi bekänner som fredens furste, tala så? Den som vi under gårdagens texter fick höra var fridsfursten. Kanske har det med min rätt att bära mitt kors att göra?

För Jesus har plötsligt inte blivit en krigsherre utan är fortfarande den där fridsfursten och orden han säger är inte för att sprida våld, utan för att synliggöra sprickan som uppstår när sanning möter falskhet, när ljus träffar mörker. De där ögonblicken när disharmoni uppstår, när vi verkligen får bekänna färg, när ett ord skiljer mellan det som är sant och det som bara verkar gott. Tron frigör verkligen, men den frigörelsen skakar strukturer, ja hela vår existens och då skakar ibland även våra egna relationer, även med våra närmaste…ja, då börjar vi kanske ana varför Jesus tar till så stora ord.

För evangeliet är inte något som man kan säga ”ja, det tror jag på men enbart när det går bra för mig eller när omständigheterna i livet passar mig”. Nej, evangeliet är något vi alltid bär med oss och dess innehåll får livskonsekvenser för oss. För mig!

I Mikas ord i Hebreiska bibeln hör vi smärtan av en värld där lojaliteter upplöses: son mot far, dotter mot mor, vän mot vän. Jesus går längre och säger: ”Den som älskar far eller mor mer än mig är mig inte värdig.” Det låter hårt, nästan obarmhärtigt men kärnan är inte förakt för familj eller gemenskap. Det handlar om centrum. Det handlar om vem vi bär närmast, alltid. Vem är grundtonen i mitt liv, mitt livs centrum, mitt livs ljus? Alltid.

Jesus talar om en lojalitet som går djupare än alla andra, en lojalitet som inte längre kan kompromissas bort. Martyrskapets grund finns här, inte i våld, utan i prioritet.  

När Jesus ger sitt evangelium och dess lärjungeuppmaning till oss och våra förväntningar om ett helt annat liv ställs mot varandra, då uppstår kampen. Och i den kampen avslöjas tron inte bara som tanke, utan som en livsprincip. Som en grundhållning i livet, oavsett vad vi arbetar med eller hur våra familjerelationer ser ut.

Lärjungarna hade det inte lätt när Jesus lämnat dem. De famlade. I apostlagärningarna finns det en berättelse när Petrus och Johannes förbjuds att tala i Jesu namn. De kunde enkelt ha uppfyllt kravet, fortsatt sina liv, undvikit kamp och rättsprocess men istället svarar de: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”  

Den meningen är själva hjärtat i vad jag kallar martyrens liv. Den som vittnar om sin tro, som står för sitt vittnesbörd, sin tro. Det handlar inte om att söka uppror eller våld, utan om att vägra förneka sanningen. Bekännelsen till tron på Kristus är alltid offentlig i någon mening, inte för att bevisa något, utan därför att sanningen inte kan kapslas in.  

Det är där jag står i min kristna tro. Som en grundläggande princip och livshållning i mitt liv. Som mitt livs centrum. Där är mitt martyrskap, där är mitt vittnesmål. Martyrskap i vår del av världen handlar mycket om att stå upp för de kristna värdena och följa Kristus i vår tid. Att stå upp för ärlighet, sanning, kärlek, uppriktighet, rättvisa, barmhärtighet. Inte minst när egoism och cynism säger att det inte lönar sig. Det handlar om föräldern som vägrar ge upp tron när barnet vänder sig bort, eller den unga människan som vågar bära sitt kors bland vänner som inte förstår, eller skolungdomar som står upp för sin tro även om de blir nedtryckta för sin trosuppfattning.  

Att bekänna Kristus i vår tid handlar sällan om fängelse eller förföljelse, i alla fall inte i den här delen av världen, men om att våga vara hel. I ett samhälle där tron lätt reduceras till en privat känsla, blir det en kamp att låta den forma ens val, värderingar och röst. Ja, hela ens existens. 

”Den som finner sitt liv ska mista det, och den som mister sitt liv för min skull ska finna det”, säger Jesus. Det är inte ett löfte om lidande, utan ett löfte om sanningens djup. Livet blir helt först när det inte längre behöver skydda sig självt. De första martyrerna dog inte för att visa sin tro, utan för att kärleken till Kristus hade gjort det omöjligt att förneka honom. Martyr betyder ”vittne” – någon som berättar sanningen oavsett pris. Deras vittnesbörd blev kyrkans näring, för i deras trofasthet såg världen något som inte kunde dödas.  

Tron samlar, men den kan också skilja. Den befriar, men den avslöjar. Jag bär mitt kors oavsett och jag gör mitt vittnesmål i mitt levnadssätt. Jag har ändrat mig sedan den dagen för 11 år sedan då jag fick frågan om mitt kors. Min tro är definitivt inte enbart privat, den är hela mitt livselixir, och jag lever det fullt ut. Tro, hopp och kärlek. Alltid. Och mitt i allt detta står naturligtvis Jesus själv, den som bar korset först, och som inte ger oss fred i betydelsen stillhet, utan i betydelsen helhet.

/m  

Bibelhänvisningar i denna text: Mika 7:1-6, Apg 4:18-31 och Matt 10:32-39  

Är på väg hem från Höör. Är ensam i den tysta kupén som vanligtvis huserar mängder med människor till och från sina arbeten eller universitet. Det är ett otroligt väder. Utanför tågfönstret målas ett landskap upp i varma toner. Det är lilljulafton och det sista arbetspasset i församlingshemmet är gjort.

Jag låter min bok ligga kvar i ryggsäcken och låter mina hörlurar få komma på plats istället. Min vana trogen lyssnar jag på Leonard Cohen och Chris Rea så här dagen innan julafton. Det har jag gjort i många år nu, det har blivit en tradition. För mig blir det ingen jul utan ”Driving home for Christmas” och ”Hallelujah”. Med åren har denna repertoar utökats med andra låtar från dessa båda artister. I år är det ”Julia” och ”You want it darker” som går på repeat under min tågfärd.

Läste att Chris Rea lämnade oss igår och naturligtvis var jag tvungen att omedelbart lyssna igenom hans senaste julskiva igår kväll. När jag fick besked om att Cohen lämnat oss gjorde jag något liknande, då var jag tvungen att lyssna på hans senast släppta skiva samma kväll. 

Har funderat en del på varför dessa båda artisters produktion har fått mig att skapa en egen liten lilljulaftonstradition. Jag har landat i att de båda står för djupa, existentiella klanger som passar perfekt i en julkontext.

Det finns en särskild stillhet i julens skymning, där orden får vila och melodierna tala. I det gränslandet mellan tro och tvivel, längtan och försoning, möts Leonard Cohen och Chris Rea som två olika röster ur samma djupa källa. Cohen med sitt karga evangelium om brusten tro och helig längtan, Rea med sin varma, slitna blues om vägar hem och möten som betyder något.

Cohen lär mig att mörkret inte är Guds frånvaro, utan en annan slags närvaro — en där ljuset filtreras genom sprickorna, där ”halleluja” viskas snarare än ropas. Hans sånger är som nattvard för de ofullkomliga, en liturgi för dem som famlar efter mening bland minnets skuggor. I hans värld blir kärlekens förlust också en plats för nåd.

Chris Rea ger julen en annan ton, mer jordisk men inte mindre helig för det. När han sjunger om vägen hem genom snö och nattvägar, handlar det inte bara om bilresor, för mig blir det som en slags själens resa mot försoning. I varje ton av hans gitarr och röst hörs både trötthet och hopp, som när man återvänder till barndomens tro för att upptäcka att den fortfarande lever, om än med nya konturer.

Tillsammans påminner de mig om att julen inte kräver perfektion, utan öppenhet. Om att stjärnan inte föll för de färdiga utan för de sökande. Mellan Cohens lågmälda bön och Reas varma blues finns en plats där människan får vila, där hoppet kommer in tyst, som snö över gatorna, som sången över Betlehem.

Nu saknas mig bara snön där jag färdas vidare i det skånska landskapet, lyssnandes på ”You want it darker” och textraden ”I am ready, my lord.”

Nu kan julen komma!

/m

Vi människor vill gärna vara säkra. Vi vill ha svar, vi vill ha kontroll, vi vill ha garantier. Ska vi dessutom göra något som vi inte är vana vid, något riktigt modigt och ge oss ut på okända marker…som det heter…ja, då vill vi verkligen vara säkra på att det blir bra.

Och ändå… gång på gång i Bibeln sker Guds stora verk just där människan tvekar. Abraham skrattar när löftet om en son kommer. Mose protesterar inför sin kallelse. Gideon tvekar. Zakarias tvekar. Och Maria frågar: ”Hur ska detta ske?”

Jag har gått och tänkt på Maria de senaste dagarna. Det är oundvikligt dessa dagar. Fjärde advent och vi närmar oss jul. Det är klart att Maria är på de flestas näthinna.

Marias fråga om hur detta ska ske är en mänsklig fråga. Hon vill veta. Den frågan är inte ett uttryck för brist på tro, den är själva uttrycket för det som jag kallar en levande tro. För hon stannar inte där. Hon vågar vänta på svaret: ”Den helige Ande ska komma över dig” och sedan agerar hon.

Det är som om Gud säger: ”Du behöver inte förstå för att tro. Du behöver bara hålla ditt hjärta öppet.” 
Där är trons enkelhet, men också dess djup. Där vår mänskliga logik tar slut, börjar Guds möjligheter. Det är där vi människor ofta falerar. Vi låter vår logik ta över och lämnar tron…det gjorde inte Maria. 

För även om Gud visar på möjligheterna där människor tvekar så är det annorlunda för det vi kallar mod. Aldrig är väl det så tydligt som i evangelietexterna om Maria. Hennes mod uttrycker sig inte i sin fråga utan mer i vad hon gör sedan. För Mod börjar alltid i rörelse. Vi alla kan vara modiga där i stillhet, i soffan framför TV-programmet eller när vi sitter och pratar med någon…men mod sker alltid i rörelse.

Evangeliet berättar att efter besöket från ängeln så står det att: ”Maria skyndade sig till en stad i Juda bergsbygd.” Det är lätt att läsa förbi det. Men betänk, hon har precis hört ängelns märkliga budskap, att hon ska föda Guds son. Hennes liv vänds upp och ner. Det är en stund fylld av osäkerhet, oro, kanske också rädsla. Men hon sitter inte kvar. Hon går iväg. 

Det är här jag tänker att vi alla har något att lära av Maria. Det är ofta så mod ser ut i Guds rike, inte som ett starkt utrop, utan som ett steg framåt mitt i osäkerheten. Mod handlar inte om att inte känna rädsla. Det handlar om att låta tilliten vara större än rädslan. 

Maria går mot en annan människa, sin släkting Elisabet. Och i det mötet bekräftas Guds löfte. Det är i relationen, i tilliten mellan människor, som tron får kropp.

Julens berättelse är beviset på att Gud håller sitt ord. När världen inte tror det, när människan tror det är för sent, då föds Ordet — i ett stall, till en ung kvinna som vågade säga ”ja” men också vågade ta steget trots att hon inte visste. Hon vågade lita på sin tro.

Vi tvekar ofta inför Gud. Men kanske är det mest omvälvande i evangeliet är att Gud aldrig tvekar inför oss. Gud ser inte först till våra styrkor, utan till våra öppna hjärtan. Gud tvekar inte inför den unga Maria, inte inför Elisabets ålder, inte inför vår brist på tro. Guds kärlek går före alla våra svar.

Maria är ett tecken på det. Hennes ”ja” är människans gensvar på Guds orubbliga ”ja”. Hon säger: ”Må det ske med mig som du har sagt.” 

Jag har tänkt en hel del på vad Marias mod betyder för oss idag, i denna tid? Kanske är det enklare än vi tror. Att stå för det goda när cynismen lockar. Att tala om hopp när orden känns förbrukade. Att tro att Gud faktiskt kan använda oss — också i det lilla, sköra och osäkra. 

Det handlar inte om storslagna gärningar, utan om vardagens trofasthet. Det är Marias mod — inte att vara stark, men att vara öppen.

/m

Jag har på senaste tiden gått och tänkt en hel del på vägar och stigar. Det kan låta som att jag plötsligt blivit vägingenjör, men så är inte fallet. ”Guds vägar är förvisso outgrundliga” men viss måtta får det vara.

Hur som helst…när jag var liten tränade jag en hel del längdskidåkning. På somrarna blev det en hel del terränglöpning. När jag kom till träningen och tränaren sa att ”idag blir det obanat, det blir till att springa i obanad terräng”, då visste jag att det skulle bli tufft. Inte bara att det skulle bli tufft att springa där stigar inte fanns utan även att man inte alltid hittade, det var bara att springa.

Tänkte på det här med de där obanade terrängerna i söndags när temat var ”Bana väg för Herren”. De där obanade terrängerna som inte har några uppenbara stigar och vägar eller att man i alla fall inte ser stigarna. De kanske finns där under allt sly och annat som döljer det som finns där under, där fotstegen ska landa, men du ser dem inte.

I texterna i söndags (Jesaja 40:1-8, Galaterbrevet 3:21-29 och Lukas 3:1-15) var det tydligt att ”bana väg” är på ett sätt enkelt, du landar alltid, men det är aldrig bekvämt. Det är som om vi dras in i det obanade och uppmanas att göra stigarna eller vägarna för att Gud själv ska gå just den vägen. Samtidigt måste vi ha tillit till att stegen bär. Alltid. Man landar alltid någonstans.

Adventstidens väg handlar om hjärtats beredelse. Att våga tro att det existentiella faktiskt vill komma – till oss, till mig, till dig. Och i min värld gör han ju det. Han kommer med sin tröst, sin nåd, sitt liv, men har vi banat vår inre väg tillräckligt? Har jag gjort mitt jobb?

Jag går och funderar på dessa inre vägar i mitt liv just nu. Söndagens texter har satt mig på spåret. Jesaja använder nämligen bilden av vägar och landskap. Dalar ska höjas, berg sänkas, krokiga vägar rätas. Det låter som ett storskaligt vägbygge, men den väg som ska beredas är i första hand inte en fysisk väg, inte en statlig motorled genom Juda öken. Det handlar om en andlig väg, i hjärtat. Bana väg för Herren betyder just bered plats i ditt liv, i ditt samhälle, i ditt inre, för honom som kommer.

Orden föds i exilens natt, till ett folk som förlorat tro och mod. Men evighetens Gud ropar genom sina profeter, det finns en väg hem, det finns en framtid. Och budskapet är att där Gud går fram, förändras landskapet, höjderna sänks, dalarna fylls, vägen blir rak.

När Johannes Döparen griper tag i Jesajas ord flera hundra år senare och låter dem ljuda på nytt, blir det tydligt att Guds tröst alltid tar sig uttryck i rörelse. Den Guds väg som förbereds är inte en yttre väg i öknen, utan en inre väg, i hjärtat, i samvetet, i livet.

Och det är därför folket frågar honom: ”Vad ska vi göra?”
Frågan är lika aktuell idag. Vad betyder det, i vår tid, att bana väg för Herren? Vad ska vi göra?

När Johannes Döparen träder fram vid Jordan, ekar Jesajas ord över tidens klyftor. Han ropar: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka!” Och människorna strömmar till honom. De anar att Gud håller på att göra något nytt. Johannes predikar omvändelse, inte som ett straff, utan som en öppning att vända sig bort från det som låser och förgör, för att vända sig mot det som ger liv. En ny väg.

Det blir snabbt tydligt att Johannes inte bara ropar till de enskilda. Han talar till folkets gemensamma samvete. Den som har två skjortor ska dela med sig, den som har mat ska göra likaså. Det handlar om en väg där rättfärdighet får kropp. Att bana väg för Herren är inte att dekorera den religiösa ytan, utan att låta Gud förändra det som skaver och stänger andra ute.

I Galaterbrevet fördjupar Paulus detta. Han beskriver hur Kristus är den som fullbordar den väg Gud har öppnat. Genom honom är vi inte längre fångna under lagen, vi har iklätt oss Kristus, blivit Guds barn. Här är inte någon längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus.

I min värld förenas de alla i ett budskap. Det är en sprängkraft i de orden som Paulus skriver. Vägen som Johannes ropade fram i öknen visar sig vara en väg som Gud själv går, inte för att hålla människor borta, utan för att förena. Det Gud tröstar genom Jesaja, det Gud manar till oss genom Johannes, det Gud fullbordar i Kristus, allt hör ihop i ett enda evangelium. Den eviga Guden vill komma nära, och det finns inget hinder som inte kan planas ut av hans nåd.

Jag har därmed kommit till några slutsatser gällande ”Att bana väg för Herren”. I vår egen tid kan det betyda flera saker men några delar:
1, Det kan betyda att se upp med våra inre berg av stolthet och självupptagenhet. Den här egoismen som hindrar oss.
2, Det kan betyda att fylla igen dalar av oro, förtvivlan och hopplöshet.
3, Det kan betyda att räta ut de krokiga vägar där orättvisans strukturer slingrar sig.
4, Och inte minst…i alla fall för mig…att våga tro att Gud faktiskt kommer, inte bara för andra, utan också för var och en av oss.

Så står vi då här i advent, vid vägkanten. Det är mitt i tredje adventsveckan och jag hör hur Jesaja talar. Jag hör hur Johannes ropar och jag läser hur Paulus vittnar. Och mitt i allt viskar Anden: ”Bana väg för Herren.”
Inte genom att springa fortare eller göra mer, utan genom att öppna mitt hjärta.

För den Gud jag väntar på — han är på väg och redan här, vandrandes på just min obanade stig, bredvid mig. Alltid! Frågan är om jag har banat min terräng tillräckligt?

/m

Året måste ha varit 1998 och under sommaren läser jag Gitta Serenys fascinerande biografi över Albert Speer. Jag blev oerhört fascinerad över Speer och dennes sätt att intellektualisera sanningen till sin egen fördel. Serenys djuplodande samtal och hennes sätt att lägga upp samtalen blev till en oerhörd läsvärd upplevelse som jag ofta sedan dess återkommit till i livet. I boken nämns det om psykiatrikern Douglas Kelleys arbete under Nürnberg-rättegångarna. Det var så jag kom in på Kelley och dennes bok om Nürnberg.

Det skulle sedan dröja ända till min arbetslöshetsperiod efter 2017 när jag får möjlighet att läsa Jack El-Hais roman om Kelley och Nürnberg. Sedan dess har jag hoppats att någon skulle göra en film om Nürnberg, antingen baserat på Serenys bok eller Kelleys…det blev Jack El-Hais. Lite synd men jag var ändå nyfiken på filmen, fick möjlighet att se den idag under Lucia. Helt ensam i en stor biograf i Malmö!

Filmen Nürnberg skildrar inte bara rättvisans formella triumf utan också en djupare kamp, försöket att förstå det mänskliga ansiktet bakom systematisk ondska. Psykiatrikern Douglas Kelley står mitt i spänningsfältet mellan vetenskapens objektivitet och moralens krav. När han undersöker de tillfångatagna nazistledarna möter han inga monster, utan intellektuella, bildade män som bär på samma drag av komplexitet och självförsvar som vi alla gör.

I boken som Kelley sedan skriver förstår man att särskilt Albert Speer väckt hans fascination. Speer framstår som kultiverad och självkritisk, den ”gode nazisten”, men Kelleys psykologiska blick börjar ana ett större självbedrägeri. Hans uppdrag blir till sist en spegling: vad händer med den som försöker förstå ondskan utan att själv bli del av dess förklaringssystem?

Filmen utgår från Jack El-Hais bok och i filmen är inte Speer ens nämnd. Det handlar istället om Göring och Kelley, vilket jag kan förstå. Filmen är en Hollywood-produktion.

När Gitta Sereny många år efter Kelley inleder sina djuplodande intervjuer med Speer i Albert Speer och sanningen, fortsätter hon samma sökande som Kelley. Men där Kelley går in som forskare, går Sereny in som moralist – eller rentav själasörjare. I deras samtal finns en märklig parallell till själavårdssamtalet: sanningen dras fram långsamt, med motstånd, i mötet mellan skuld och försvar.

Sereny tar Speer till gränsen av det uthärdliga: att se, och erkänna, det man själv gjort möjligt. Det är här teologin börjar viska i mina öron. Sanningen är inte bara ett konstaterande, utan ett domens ljus över människan. ”Sanningen skall göra er fria”, säger evangeliet – men det är en dyrköpt frihet. Först när lögnen och självbedrägeriet blottas kan nåden bli möjlig. Stanley Hauerwas kallar det den kristne människans viktigaste redskap – att alltid prata sanning.

Speers självbild krackelerar under Serenys envisa frågor, men full bekännelse uteblir. Han når aldrig hela vägen till det bibliska metanoia, den inre omvändningen. Hans skuld blir erkänd på ytan, men inte i djupet. Kelley och Sereny blir båda vittnen till hur svårt det är att föra sanningen till ett hjärta som vill se sig själv som ”inte så ond som de andra”.

Och det är här deras arbete berör oss. Vi är inte Speer, men vi lever också med mekanismer av ursäkt, förskjutning och kontroll. När vi betraktar världens lidande, klimatets kollaps eller social orättvisa, kan vi känna dragningen att säga: ”Jag hade inte kunnat göra något.” Då viskar Kelleys och Serenys berättelser: se upp – det är så självbedrägeriet börjar.

I kyrkans språk talar vi ibland om ”sanningen i nåd”. Det är mer än tröst; det är en inbjudan att stå kvar i ljuset även när det avslöjar något vi inte vill. Kanske är det just detta som fattades Speer, en människa som sa: ”Jag fördömer inte dig, men jag står inte utanför sanningen heller.” Nåden bär bara när den inte kortsluter ansvaret.

Kelley kunde inte rädda sina patienter från sig själva, Sereny kunde inte väcka full ånger i Speer, men båda gjorde något djupt mänskligt och evangeliskt: de höll kvar blicken. De vägrade låta lögnen vinna inte genom moralism, utan genom att insistera på människans möjlighet till sanning.

Kanske är lärdomen från Nürnberg att bekännelsen alltid är ofullständig, men nödvändig. Världen blir inte friare av att ondskan förklaras, utan av att den erkänns. Att se ondskan i ögonen – i historien, i vår samtid, i oss själva – är början på en långsam omvändelse som aldrig blir färdig.

Se gärna filmen Nürnberg – den är sevärd, men läs hellre böckerna från Sereny och Kelley.

/m

Jag sitter på Espresso house, Limhamn, och justerar mitt senaste bokmanus. Samtidigt filar jag på söndagens predikan och låter tankarna härja fritt. Det är en salig blandning över Liverpools senaste Champions league match, Luthers ”Sola fide”, framtidens bostad, mina barn och barnbarn, bristen på snö, avsaknad av utspel om mänskliga rättigheter i politiken, byte av spotifylåt i mina hörlurar, extra shot till latten, de nya busstiderna, kommande satsningar inom andlig fördjupning i Höör, om Lucia är något jag ska se på TV, sociala medieutspel, kvällens löptur, nästa akrylmålade tavla och nya karaktärer till nya manus. Mitt huvud vilar aldrig och jag slås över att så har det nog alltid varit för mig. Det är jag helt enkelt. Jag är…hela tiden.

Det här speglar av sig i mitt liv. Att vara i stillhet är jag inte bra på. Att bara vara innebär visserligen ingen stress för mig men mitt huvud är hela tiden igång med olika tankar och till slut vill jag då ta tag i något. Frågan är om jag lever tillräckligt långsamt för att ta in det existentiella mysteriet i mitt liv i den omfattning som det kräver? Lever jag tillräckligt långsamt för att att ta in djupet i Guds mysterium och existens?

Härom dagen när jag höll en betraktelse på musikgudstjänsten i Tjörnarp fick jag för mig att köra en manusfri predikan. Det fick bli som det blev. När jag ställde mig framför altaret och hade besökarna framför mig i kyrkbänkarna och höll min predikan visste jag inte vad jag skulle säga. Jag lät orden följa det stunden gav.

Jag inledde med att ”Intet är som väntanstider”. Det var det som följde naturligt för mig. Karlfeldts dikt från Fridolins visor har med tiden blivit ett bevingat uttryck och omformuleras ofta i talspråk till ”inget är som väntans tider”. Det blev en naturlig ingång för mig i det som är adventstid i våra liv.

Jag fortsatte min betraktelse med att konstatera att advent är inte jul. Ändå kan det kännas så, med alla ljus, dofter och sånger som smyger sig in i våra hem och kyrkor, där vissa till och med sätter upp julgranen under första advent. Men kyrkoåret lär oss något annat, advent är förberedelsetid. Den är stilla och lågmäld, även när världen skyndar mot glitter och julhandel. Advent betyder ju ankomst. Det handlar om honom som kommer och inte bara om barnet i krubban, utan också om Kristus som ständigt kommer till världen, till oss, här och nu och han som en gång ska komma åter för att upprätta allting. Den kristna tron lever alltid i det spänningsfältet, mellan det som redan har hänt och det som ännu väntas.

Där någonstans i min betraktelse gled jag över till att vi i denna tid är inte bra på att vänta. Vi vill ha svar direkt, besked nu, leverans direkt, allt ska hända nu. Men advent bjuder in oss att öva på något djupare, den stilla, förtröstansfulla väntan. Inte passivitet, utan en väntan fylld av beredskap. Som herdarna på ängen, som Maria med sitt ofödda barn, som varje människa som längtar efter ljus när mörkret känns tungt.

Det är därför adventsljusen tänds ett efter ett, inte alla på en gång. Ljuset växer långsamt. Hoppet föds i det lilla, i det ännu inte färdiga. Det är en motrörelse i vår tid.

När jag står där och levererar min betraktelse inser jag att jag håller den till mig själv. Jag har fallit in i samma fälla som vår nutid lever i. Långsamhetens lov, väntans tider, de stilla stunderna, det där livet vars syfte är att öppna upp sig för Gud har jag trängt undan. Att leva i advent är att leva i väntans tid och jag tänker att det handlar egentligen inte bara fyra om veckor om året, utan i hela livet. Den kristna människan borde alltid leva i ett slags adventstillstånd, med blicken mot Kristus som ständigt kommer, mitt i mörkret, i vardagens gömda stunder men då handlar det om att bereda långsamheten plats och inte fylla den med annat.

Mina tankar fladdrar fritt igen och jag försöker slå undan dem. Lever jag tillräckligt långsamt? Lever jag tillräckligt långsamt för att ta in det existentiella mysteriet? Lever jag tillräckligt långsamt för att att ta in djupet i Gud? Lever jag tillräckligt långsamt för att bereda Gud plats eller fyller jag mitt liv med annat?

/m

Jag slog en prästkollega på en pingismatch igår innan Ungdomscaféet drog igång i källaren. Han blev nog mer förvånad än mig över resultatet. Tänker så här i efterhand att det handlade nog mer om inställningen än om det faktiska spelandet eftersom han frågade mig innan matchen följande fråga:

”Har du tid att få stryk i pingis innan ungdomarna kommer?”

Han hade uppenbarligen i sitt sinne förutsatt att vinna relativt enkelt över mig och när det blev en chockstart med två-tre förlorade bollar i rad för min vän, ja, då blev inställningen förödande.

Frågan är nu om detta var min ”peak” när det gäller vårt pingisspelande tillsammans? Ska jag leva på det här resten av vårt gemensamma liv och låta honom få leva i skuggan av att han fick stryk av mig i pingis? För evigt!

Jag har djup respekt för sångare som kör ända in i kaklet. Deras viktigaste instrument, rösten, är en annan än när de började sin musikkarriär, än när de gjorde sina genombrott. När Leonard Cohen och David Bowie släpper sina sista skivor precis innan de lämnar detta jordeliv är det med en åldrad röst men med ett djup och en annan nyans som de aldrig skulle ha kunnat uppbringat tidigare i livet. Deras musikstil följer med röstens kapacitet och när jag lyssnar på Cohens ”You want it darker” fylls jag av djup respekt, djup beundran. Cohen släpper albumet med låten den 21 oktober och Cohen dör sen 7 nov. Bådas liv handlar inte om ”peaks” – de kör ända in i kaklet.

När jag ska fylla 15 år spelar Whitesnake på TV-programmet, Musikbörsen, som sänds från Hamburger börs i Stockholm (tror visserligen att just Whitesnakes spelning är från Grand hotell…men där kan minnet svika mig). Det blir i alla fall Jon Lords sista spelning med Whitesnake innan han återförenas med Deep Purple. Whitesnake hade helt tagit över mitt musikliv det året. Under min uppväxt blev det av naturliga skäl väldigt mycket Sweet, Kiss, Deep Purple och Nazareth, men även mycket svensk musik, men när jag fick upp ögonen för David Coverdale blev det inget annat ett tag. Hans soloskivor i slutet av -70 talet blev ingången och sedan när Whitesnake kom med sina skivor Saints and Sinners och Come and get it blev dessa ett tag mitt hela universum.

1984 är ett år när Van Halen släpper sitt berömda album men för mig blev det Whitesnakes album Slide it in som lyfte till ännu högre höjder. Det är här här jag ser dem på TV i mitt barndomshem. Låten ”Gambler” inleder spelningen och David Coverdales röst fyller vårt vardagsrum. Mina föräldrar är inte lika entusiastisk som jag och min lillebror. ”Guilty of love” följs av ”Love ain´t no stranger” och jag har för mig att de avslutar med ”Ready and willing”. Hans röst är så där rispig och bluesig som bara Coverdale kan ge.

Åren går och ny musik produceras, andra band och andra artister kommer in i mitt liv. Jag är en riktig musiknörd och mitt lyssnande breddas. Det blir klassiskt, det blir pop, det blir rock och naturligtvis hårdrock. Många spelningar ses med mängder med artister. Ett band och en röst ligger dock där djupt i mitt inre, som en inristad sten som inte släpper mig. David Coverdales röst under det sena 70-talet och -80-talet bär mig genom livet. Hans röst under den eran är nog både hans livs ”peak” och även mitt.

Coverdales Whitesnake utvecklas och släpper hela tiden nya skivor, han gör ibland sina farvälturnéer men fortsätter ändå. Jag ser konserter och lider med honom. För det är något med rösten som inte bär längre. Han får slita mycket och egentligen ändå från 80-talets slut till nu har Coverdale haft problem med sin röst. Nu bär det inte längre och han gick igår ut och sa i ett officiellt meddelande att nu kommer det inte bli något mer, han lägger av.

Ett långt musikliv avslutas därmed. Det blir inget Bowie eller Cohen-liknande att köra ända in i kaklet. I Coverdales fall handlar det nog mer om musikstilen som Coverdale ser att han inte vill ändra utifrån röstens kapacitet utan det som är gjort finns där, det som är gjort är gjort. Han har kört längre än vad många tänkte var möjligt – beundransvärt.

På vägen till jobbet lyssnar jag återigen på Saints and Sinners, albumet från 1983. Njuter av ”Youngblood” och alla andra låtar. Rösten är fortfarande bluesig och bär igenom hela albumet. Jag njuter. Det är något med en ”peak” som får livet att stanna upp men likväl är livet så mycket mer än bara en speciell tid i livet eller en speciell skiva. Livet erbjuder både upp- och nedgångar och att kunna leva livet så som det är och att följa med i livet i takt med sin egen kropps utveckling är sannerligen häftigt. Bowie och Cohen levde verkligen ett helt liv i samklang med sin egen utveckling.

Jag hade gärna sett att Coverdale gett sig in på andra musikstilar, lugnare musik, där hans röst kanske fortfarande erbjuder en möjlighet men jag respekterar hans val av att nu är det nog. Ett liv med låtskatter är till ända. Tack för allt!

Byter låtval och lyssnar en stund på Cohens ”You want it darker”. Det avgör min inställning till fortsatt pingisspelande med min prästkollega. Jag kommer att köra ända in i kaklet. Jag kommer säkert att förlora några gånger framöver, vinna några, men det spelar egentligen ingen roll. Jag kommer att njuta av stunderna, skratten, glädjen och livet.

Ända in i kaklet.

/m

(Bilderna i detta inlägg är från sista konserten jag fick uppleva med Whitesnake när de spelade på Hovet den 4 juni 2022 tillsammans med mina syskon. Tack för allt Mr Coverdale)

Vid busshållplatsen i Limhamn där jag varje morgon står och väntar på bussen som ska ta mig till Hyllie för vidare tåg till Höör finns ett träd vars lövförändring och lövavfall jag har följt någon vecka nu. Löv efter löv har omdanats från gröna till orange via en röd nyans. I förra veckan föll alla löven till marken, utom två. Dessa båda höll ut i det längsta. Nu när jag i morse tog bussen efter en ledig måndag var även dessa löv borta.

Det finns något vemodigt när höstens sista löv har fallit. När mörkret sänker sig över hösten och dagarna krymper. Det är som om världen omkring oss tystnar. Det är som om skapelsen själv drar ett djupt andetag och väntar.

I denna stillhet väcks något inom mig, en längtan, men också ett motstånd. Vi är vana vid ljus, aktivitet och klarhet. Men nu kallas vi inåt, till den största av alla resor, den som går genom vårt eget inre landskap. Det finns en resa som ingen karta kan beskriva, som ingen annan kan vandra åt oss – den som leder inåt.

I människans inre finns djup vi sällan vågar röra vid, rum som bara öppnas när allt annat tystnar. Det är därför jag tycker att hösten har något heligt över sig. När löven faller och världen går mot vila, får vi alla en inbjudan att sakta ner, att lyssna på den stilla rösten bakom allt brus. 

Den yttre världen följer sin rytm, men i vårt inre kan tiden stanna. Där möter vi frågor som inte har enkla svar, minnen som ännu söker mening, drömmar vi inte riktigt vågat följa. Det är lätt att vilja springa ifrån mörkret, men det finns stunder då vi i stället behöver stanna kvar. Höstens månader lär oss detta tålamod. Att våga vila i det oklara, att lita på att även det som ligger dolt har sin tid att spira.

Den inre resan är lång och ibland vandrar vi vilse. Men där, i mörkrets stilla rum, kan en ny visshet gro. Att vi inte är förlorade. Att ljuset, även finns där det inte syns, att det fortfarande lever. Att livets väg inte alltid handlar om att veta, utan om att våga tro, vänta och till sist se hur allting långsamt får sin form.

Den inre resan är inte alltid behaglig. Den kräver tålamod och modet att vara i mörkret utan att genast söka ljuset. Vi möter vår otålighet, våra rädslor och vår längtan efter kontroll. Men just där, mitt i osäkerheten, kan något nytt börja spira. För mörkret är inte tomt, det rymmer evighetens närvaro lika mycket som ljuset gör. Det är i väntan, inte i jakten, som förvandlingen sker. 

Att lita på resan innebär att tro att även det stillastående har mening. Att inse att själen rör sig, även när allt tycks stå still. Höstens månader påminner oss om att livet inte bara handlar om att blomma och skapa, utan också om att vissna och vila. I det vilandet lär vi oss att Guds tid inte är vår. 

När vintern slutligen kommer, bär den med sig löftet som vi bara kan ana i mörkret, att allt som tycktes dött ska få liv igen. Så får också människans inre resa sitt ljus, när vi vågar stanna upp och låta mörkret bli den jord där vårt nya hopp gror. 

Så njut av resan – den är det enda du har!

/m

I lördags anordnade vi en tyst retreatdag i Hallaröd. En dag av tystnad och stillhet vid utkanten av höstens underbara färgexplosion. En fantastisk dag helt enkelt!

Att vara på retreat är att vara på en plats i tystnad, tillsammans med andra. Retreaten är ett tillfälle att hinna ifatt sig själv och reflektera över vad som är viktigt i livet…och på köpet kanske komma närmare Gud…det är i alla fall min bestämda trosuppfattning.

Tystnaden är naturligtvis central under en retreat. För en del av oss är tystnaden utmanande, men ändå något vi kan lära oss att vara i, och med tiden uppskatta. Då kan tystnaden bli läkande för själen. I vardagen är de flesta ständigt uppkopplade och nåbara. Vi vill vara produktiva, effektiva, lyckade och framgångsrika. Men retreaten är fri från mobiler, sociala medier och prestationer. I tystnaden har var och en tid och utrymme att fundera över sin uppgift – sitt kall. 

Från början formades det kristna livet av den rytm som Jesus själv modellerade – ett handlingsliv som flödade ur djup stillhet. Han drog sig tillbaka för att be ensam. Han tog sina vänner upp på berget för att bevittna förvandlingen. Han sökte tystnaden i vildmarken. Det var tydligt att något transformerande hände när Jesus steg bort, och de omkring honom insåg att hans yttre liv var rotat i hans inre förening med det gudomliga.

Under kristendomens första århundraden tog detta mönster tydligare form i öknarna i Egypten, Palestina och Syrien. Ökenmödrarna och -fäderna drog sig tillbaka från städerna för att motstå imperiets förvrängningar av evangeliet. Efter Konstantins omvändelse och kyrkans ökande sammanflätning med den kejserliga makten kände många att något väsentligt gick förlorat. Så de lämnade – inte för att fly verkligheten, utan för att söka den djupare. In i grottor, hyddor och små samhällen gick de för att minnas, för att be, för att leva enkelt och för att brottas med Gud….

Det som började med Jesus och tog tydligare form i öknen flyttade sig sedan västerut – och började blomstra i nya former. Sett ur ett västerländskt klosterperspektiv flödade strömmen av kontemplation genom österns öknar och exploderade så småningom till en mängd olika uttryck i Europa. Naturligtvis finns det många kontemplativa traditioner – man kan säga lika många som det finns människor och samhällen som söker leva i medvetenhet om Guds närvaro. Även om vi hålls fast vid en gemensam tradition och en gemensam rytm i bön, kan sättet detta liv utvecklas på ta många former. Målet har aldrig varit att knäcka någon kontemplativ kod eller bli flytande i bönens mekanik. Det har alltid varit att bli den typ av person som lever vaken inför Guds närvaro – på ett sätt som är rotat, gemensamt och ändå lyhört för de unika strukturerna i våra liv, kulturer och samhällen.

Kontemplation är alltså inte en separat väg eller ett unikt kall. Det är kristendomens innersta väsen, levd med djup och ärlighet. Det är hjärtat i den kristna traditionen, som sträcker sig från Jesus till öknen till idag. I takt med att vår förståelse av människan har fördjupats – genom psykologi, neurovetenskap och traumastudier – uppmanas vi att lägga till nya verktyg, inte för att traditionen var fel, utan för att den formades i en annan tid, med mindre kunskap om hur vi bär och överför trauma eller erfarenheter som har varit obehagliga för oss. Dessa nya verktyg hjälper oss att läka, att förbli närvarande och att älska mer fritt.

I slutändan handlar kontemplation inte om att fly livet utan att gå in i det mer fullständigt. Det är hur vi lyssnar efter Gud i tystnaden – och hur vi hör Gud i detta inre samtal. I Hallaröd dessutom med skapelsens stön och glädjen i att vara vid liv under en underbar höstdag.

Unna dig en tyst retreatdag – du hör mer än vad du kanske tror!

/m