författare/konstnär/coach/föreläsare
Det finns en rad som jag alltid haft svårt för i Hammarskjölds bok, Vägmärken. Den finns på sidan 74 och jag har otaliga gånger grubblat kring dess innebörd. Rad är synd att säga, det handlar om fyra ord. Fyra otroligt stora ord.
”Restlös bejakelse av ödet.”
När Hammarskjöld skriver dem har han gått igenom krisens år och det är sista noteringen innan han anger nästa notering med ett datum, nämligen den 7 april 1953. Det är den dagen Hammarskjöld utses till FN:s Generalsekreterare. Vidare skriver han denna mening, som jag på olika sätt ser som en nyckel till förståelsen av Hammarskjöld som person..
”Den som lämnar sig själv i Guds hand står fri mot människor: han är helt öppen därför att han ger dem rätt att döma.”

Överlämnandet till Gud handlar för Hammarskjöld att helt stå i Guds tjänst, oavsett vad människorna runt omkring säger eller gör. Allt bygger på tilliten mellan honom och Gud. Han restlös bejakar vad än framtiden bär med sig, eftersom han vet att han är i Guds händer.
Ett slående exempel på detta är Hammarskjölds kraftfulla agerande i krisens Kongo och hur han retade upp Sovjetunionen och dess ledare Nikita Chrusjtjov till den grad att han krävde att Hammarskjöld skulle avgå. På det svarade Hammarskjöld att personen Hammarskjöld betyder ingenting, men det gör institutionen.
För mig vittnar Hammarskjölds ledarskap om en styrka att mitt i stormen stå stadigt och samtidigt vara ödmjuk i att bortse från egen ambition eller makt utan istället lägga allt ljus på FN som organisation. Det är här nyckeln kommer in utifrån det han skriver om ”bejakelse av ödet” samtidigt som han tillträder år 1953. Att helt lämna sig åt Gud gör nämligen att han står helt fri mot andra människors dömande, oavsett om det handlar om ett dömande som är positivt eller negativt. Det handlar helt enkelt om restlös bejakelse av vad som än kommer.
Jag har lärt mig mycket utifrån Vägmärken. Jag försöker gå i Hammarskjölds fotspår. Det är en lärdom som mycket handlar om det restlösa bejakandet av ödet. Mitt liv står helt i Guds tjänst och karriärsträvan, maktpositionering eller individuellt varumärke är helt underordnat Gud. En restlös bejakelse innebär att överlämna sig själv till något större än mitt eget självförverkligande. Det handlar i Hammarskjölds fall om att ära Gud genom att se sig som det allmännas redskap, oavsett hans egen drivkraft.
Det är här Guds närvaro kommer in i Hammarskjölds liv som vägen till att inte tappa fotfästet. Ett liv med djup förankring i stillhet och bön gör det möjligt att urskilja Guds vilja kontra sin egen vilja. Det är disciplinen som möjliggör närvaron. Allt detta leder till en frigörelse från omvärldens dömanden eller tyckanden. Det är tilliten och förankringen i relationen med Gud som är det viktiga och därför spelar beröm eller negativa kommentarer från andra människor mindre roll i ens liv. Det är vad jag uppfattar som Guds vilja och mitt eget gensvar på det som är det väsentliga.
För mig tog det många år innan jag förstod att restlös bejakelse verkligen innebär att helt släppa taget. Det är där där Hammarskjöld befinner sig och det är där Jesus befinner sig i Getsemane. Det är där du som människa förenas med Gud och närvaron blir påtaglig.
Är det något Getsemane har lärt mig så handlar det om att förenas med Gud. Det handlar om att släppa taget och ensam låta sig falla in i Guds armar.

Det är stor skillnad på att hela tiden sträva efter att bli bättre, förbättra sig, få mer likes på sociala medier, spänna bågen ännu mer för att uppfattas som en god människa i Guds ögon kontra att helt lägga sig platt och erkänna att jag är bara människa med alla mina fel och brister.
Att leva upp till Jesus nivå är svårt, helt enkelt omöjligt, men Hammarskjöld har givit mig några nycklar till hur jag vill leva. Att leva med närvaron ständigt med mig handlar om ett liv i stillhet och bön. Ingen människa är en ö och livet ska levas tillsammans.
Pax!
/m
Ja, då är dagen kommen! Igår var min årsdag för min prästvigning och med det även min sista dag som präst i Svedala. Denna församling som har varit helt fantastisk bär jag nu vidare i mitt inre. Alla gudstjänster, andakter, möten…ja, alla ögonblick med dessa underbara människor som jag fick förmånen att träffa. Det kommer att vara speciellt att åka åt ett helt annat håll från Hyllie idag. För nu väntar Höör. En vän till mig skämtade och sa ”Svedala är bäst…och Höör sen”. En ordvits jag bär med mig vidare in i det nya.
Igår var det som sagt ett år sedan min prästvigning. Det har varit ett år fyllt med nåd och tacksamhet. Visst kan det låta som ett stort steg från mitt tidigare liv som regiondirektör eller HR-direktör men jag jämför egentligen inte. Jag bär alla mina tidigare yrken, erfarenheter och minnen inom mig, och alla dessa är en del av den jag nu är och har blivit. Det här med jämförelser är något som andra får göra, inte jag.

Jag kan dock förstå att det finns det här mänskliga behovet av att jämföra både sig själv och sina prestationer med andra men även i jämförelse mellan sitt nuvarande jag och det tidigare. För innerst inne verkar vi människor aldrig bli nöjda. Våra förväntningar verkar alltid vara högre än vad verkligheten ger. Vi verkar ha en ständig törst efter mer, större, högre, bättre, något nytt, något annorlunda…eller vad det än må vara. Vi verkar ständigt vara på väg.
Alla våra nyårslöften är ett exempel på den här jämförelse- och förväntan som jag tycker genomsyrar mänskligheten. Problemet är bara att vi kommer aldrig bli nöjda, vi kommer aldrig nå fram och det skapar ett stort gap mellan det förväntade och verkligheten, vilket gör att vi ibland fylls av ett inre mörkt tomrum.
För egen del försöker jag i möjligaste mån leva så mycket som möjligt i nuet. Självklart har även jag förväntningar på framtiden och gör en del jämförelser, jag är ju bara människa, men vid dessa tillfällen brukar jag försöka att styra mina tankar och därmed mina känslor bort från dessa vägar. För oavsett om jag i nuet råkar ut för svårigheter eller mår dåligt eller befinner mig på någon särskild fin glädjestund längs livsresan så är dessa stunder, toppar och dalar, en naturlig del av livet. Ibland mår du dåligt och ibland mår du bra, så är det bara.
När jag under 1980-talet började läsa Marcus Aurelius och alla dessa stoiska filosofer slog det mig att de hade en stor poäng med att stå kvar i lidandet ibland. Negativa känslor och tankar är en naturlig del av livet och ska uthärdas. För egen del kan jag tycka att dagens beteendevetare och psykologer kanske allt för mycket siktar in sig på snabba punktinsatser som ska råda bot på någon speciell ångest eller fobi. De psykiatriska diagnoserna ökar dessutom och jag tänker i mitt stilla sinne att det kanske till viss del beror på att vi har för lite stoicism inom oss, det vill säga att ett visst mått av otillfredsställelse, frustration, irritation, lidande hör faktiskt till en naturlig del av livet och har så varit och kommer så att vara i hela mänsklighetens historia.
Dagens beteendevetare som i terapeutisk välmening vill råda bot på patienten/konfidentens obehag närmar sig ibland enbart hantverket att parera det obehagliga, men roten till det onda består. Det är min uppfattning och i Socialstyrelsens senaste rapport över psykisk ohälsa syns det tydligt att det är just ångest/obehag känslor som terapeuter försöker att behandla. Frågan är hur många terapeuter som säger till sina patienter ”att vara lite mer stoisk”, vilket säkert skulle vara rätt recept för många, vilket kanske inte tas emot allt för väl av patienten?
Frågan är kanske egentligen ifall det ändå inte ligger något i det här med människors orimliga förväntningar på att framtiden ska vara så mycket bättre än dagens? Kanske har jag mognat med åren men mina förväntningar är ytterst modesta på vad som jag ser framför mig, realistiska men inte för ambitiösa. Jag tror att det är nyckeln till mycket. Att vara närvarande i nuet, trots att det ibland uppkommer obehagliga tankar och jobbiga känslor.
Att vi lider ibland är helt enkelt en naturlig del av att vi är människor och inte gudar. Att vi misslyckas ibland och att förväntningarna som vi bär på inte infrias behöver inte påverka oss allt för mycket. Så är livet.

För egen del lämnar jag nu Svedala och påbörjar mitt nya värv i Höör. Visst finns det förväntningar inom mig, men jag låter nuet få råda i varje ögonblick. Det är så jag möter vad som än kommer längs min väg…och jag har Gud vid min sida, eller som Hammarskjöld skriver precis innan han blir FN:s generalsekreterare, ”Icke jag utan Gud i mig”.
/m
Just nu är jag på väg hem från en resa till Flen och Linköping där jag har hälsat på mina föräldrar och mina barn. Det har varit fantastiska dagar och efter att ha närvarat på prästvigningen av min vän Annie i söndags är jag nu full av värme och inneslutande av generositet och tillförsikt. Det är i den andan jag sätter mig på tåget och sneglar på SVTplay och ser delar av installationen av president Trump.

I hans installationstal hör jag floskler och hur världsordningen nu kommer att ändras. ”We are takin´it back”, var mycket tonaliteten i talet. Tydligt tal där USA nu ska genomföra mängder med saker för att göra USA bättre igen. Mitt humör går från inre tillfredsställelse till realistisk skepticism. Det är en märklig syn att se Trump installeras och återigen höra hans röst tala som president i USA. Landet som brukar kallas ”land of the free” är i Trumps retorik inte ett fritt land längre, det är förbehållet en viss patriarkal och patriotorisk elit.
Det är också märkligt att se Trump på den platsen och i samma byggnad som hans anhängare stormade den 6 januari för fyra år sedan. För någon vecka sedan presenterades den specialutredning som pågått i två år av Trumps försök att ogiltigförklara presidentvalet 2020. Hans tydliga uppviglande och dess eftermäle för fyra år sedan gav mig kalla kårar och nu sitter dessa upprorsmakare återigen vid makten. Jag läste specialutredningen, i alla fall det som kommit ut frrån utredaren Jack Smith och det är tydligt att han anser att åtalet skulle ha lett till en fällande dom. Trump klarade sig alltså med en hårsmån genom att vinna det amerikanska valet. Trump blev omvald och åtalet lades ned.
När jag ser på de som sitter i Rotundan och lyssnar på Trump och ser på installationstalet så är även det en märklig syn. Naturligtvis sitter tidigare presidenter och andra höga politiker i Washington men Trumplägret verkar ha bjudit in även Argentinas Milei och Italiens Meloni som jag ser i vimlet. Jag läser någonstans att Trump även bjudit in högerpolitiker från många länder. Israels Netanyahu, Brasiliens tidigare president Bolsonaro och givetvis Ungerns Orbán som är något av republikanernas idol. Men även Storbritanniens Nigel Farage och Frankrikes Éric Zemmour är tydligen inbjudna. Politiker som jag har svårt att se som något annat demokratiskt land ens vill ha som sina vänner. Dessa ser jag lite som demokratins motståndare. Med valet av dessa som Trump vill ha vid sin sida sänds ett tydligt budskap till övriga världen, nu går USA från att vara försvarare av demokratin i världen till att bli dess främsta motståndare. En ny era väntar.
Det är även en annan märklighet som slår mig. Silicon Valleys stora män är på plats. Metas Zuckerberg, Almat från Open AI, Amazons Bezos och naturligtvis Elon Musk. Dessa verkar vara det nya etablissemanget som tydligen är med och ska styra denna nya maktelit.
Att det är så tydligt högerinriktade politiska krafter som vill slå sönder demokratin i USA som lierar sig med Silicon Valley-miljardärerna får mig att fundera på om det här nya USA verkligen är ett land där demokratin hör hemma. Flosklerna avlöser varandra och Trump pumpar in sitt budskap om att ”göra America great again” och att ”från och med nu är USA:s nedgång över”. Jag har svårt att se vad det egentlgen är för USA som Trump, högerpolitikerna och tech-miljardärerna nu längtar efter och vad de menar är nedgången i USA.
När Trump avslutat sitt tal sker både bön utifrån profeten Jeremaia och välsignelse över Trump och Vance kommande presidentskap. För egen del är det Trump säger så långt ifrån kristna värderingar man kan komma men jag stämmer ändå in i en tyst bön…för nu är inte tid att lämna USA ryggen…nu är det verkligen tid att stå upp för de kristna värderingarna om ”alla människors lika värde” och att låta Jesus ord om att ”älska varandra” ändå få guida oss in i framtiden. Jag ser inget annat alternativ.
/m
.
Jag lever mina dagar i södra Skåne eller Kalmartrakten. Mina föräldrar bor i Flen, 53 mil från Malmö. Det är bara att konstatera att det är alldeles för långt bort från mig. Jag vill ha dem närmare, men nu är det som det är.
Är emellan två arbeten och har några dagar ledigt. Passar naturligtvis på att besöka mina föräldrar. Förutom alla somrar och ett och annat jullov som spenderats i Kalmar är det här den staden där jag är uppvuxen och där de första 19 åren av mitt liv tog sin plats. Jag flyttade härifrån år 1988 och har egentligen bara åkt tillbaka de gånger jag har hälsat på mina föräldrar sedan dess. Nu spenderar jag några dagar här och det är en märklig känsla.
Även om jag rent intellektuellt har följt med i förändringarna i staden så har inte det känslomässiga gjort det. Att Stenhammarskolan har byggt in sin innergård har jag naturligtvis sett tidigare men varje gång jag nu springer förbi där på mina löprundor så är det fortfarande den gamla innergården som jag ser framför mig. Likaså är det för Nybbleskolan eller för vilken gata som helst som ändrat utseende. I mitt huvud är det precis som om det fortfarande var år 1988.

Mitt liv har gjort en resa sedan jag lämnade staden. Medan jag springer mina löprundor genom denna stad och noterar den förändring som skett funderar jag på värdet av ett liv. Har mitt liv ett värde, utifrån grunden från min barndom härifrån Flen? All barndomstillbakablick skapar kanske en slags själslig tankeresa om ens livs värde? Det blev så här av livet när jag summerar det!
När jag åter springer på Flens gator är jag en äldre man och ingen ungdom längre. Det är med en äldre mans ögon jag ser på en stad som jag lämnade som tonåring. Det är med en äldre mans erfarenhet i ryggen som jag nu ser tillbaka på mitt liv därifrån allt började. Kanske försöker jag rekonstruera det förflutna för att försöka förstå nuet? Den naiva tonåringen är inte naiv längre men kanske lika nyfiken på livet?


Passar på att vara medvandrare längs min Fars och Farbrors dagliga vandringar under mina dagar här. De har under flera år gått runt omkring Flen på olika rundor. Alltid samma rundor. På måndagar är det Löten och Jättuna-rundan. På tisdagar går Far på morgongymnastik i sporthallen, men om han inte gör det tar de Solstugevägens runda i skogen. På onsdagar går de runt Brogetorp och Orresta. På torsdagar blir det ut till Ekborgen och upp till Värmeverket och tillbaka. På fredagar blir det Lida-rundan förbi Stenhammars slott. Under helgen vilar de. Så här har det pågått under flera år. Ibland blir det inhibitation för andra inbokade aktiviteter eller alltför ihållande regn, men annars går de där, vandrandes sida vid sida, bröderna.
Jag är en lyssnande fluga längs deras vandring och hör på hur de berättar anektoter från deras barndom följt av hur de ser på tillståndet i världen och livets upp och nedgångar. Det är en otrolig förmån och jag njuter av varje steg. Tänker på det här med att åldras och det meningsfulla i livet. Mina insikter från mitt eget liv men även från exempelvis Camus tes om Sisyfos, Johannes av Korset och inte minst Dag Hammarskjölds texter kring att alltid sträva framåt kommer upp i mina tankar. Både Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld beskriver att människan måste sträva framåt, trots lidandet och trots mörkret, eftersom det är vägen till själens medelpunkt, vägen till Gud.
När jag smygtittar på bröderna där de vandrar så noterar jag deras synkroniserade steg. Det är som om de vandrar i takt. Den ena lite mer hjulbent än den andra, medan den andra vinklar ut sina fötter lite mer. Dock alltid vandrandes i samma takt med samma ben framför det andra. Det är som att de har ordinerat livsvilja genom att vandra i takt.



Jag skulle gärna vilja ordinera livsvilja eller ta över någon annans liv för att lätta på dennes börda ibland men så är ju inte livet. Inom den existentiella hälsan handlar det mycket om att acceptera och respektera. Att inte ge upp. Det finns alltid skäl till att leva, ibland är mörkret och tunnelseendet till ett djupt hål det enda människor ser, då är det existentiella samtalet ofta något som kan vara en bit på väg att ändra riktning.
Här tänker jag att Viktor Frankl och hans bok, Livet måste ha en mening, säger något värdefullt. Meningsfullhet i livet handlar om att göra en kreativ insats eller handling, att uppleva något eller möta någon, men allra viktigast är att finna vägen till mening i livet.
”Även det hjälplösa offret för en hopplös situation, en människa som möter ett öde som hon inte kan förändra, kan höja sig ovanför sig själv, kan växa utöver sig själv och därigenom förändra sig själv. Hon kan förvandla en personlig tragedi till seger.”
Tänker att Frankls bok kan sammanfattas i tesen att det egna livet aldrig kan vara det enda självändamålet för ens liv. Att leva som människa i denna värld innebär att vara vänd mot något annat än sig själv, något större, något utanför sig själv. En livsuppgift vars riktning inte är en själv, utan mot andra människor och eller Gud. Med en tydlig vision att göra världen och livet bättre för fler än sig själv.
Det är vad jag går och tänker på när bröderna pratar om någon gammal barndomsvän från Hälleforsnäs. Jag njuter!
/m
I går höll jag min avskedspredikan i Svedala kyrka. Det är med sorg i hjärtat som jag lämnar den församling jag har älskat att verka i från den första stund jag närmade mig kyrkan. Nu är mitt adjunktsår slut och jag tar med mig mängder med erfarenheter och nya vänner.

I gårdagens predikan tog jag avstamp i ett svagt ögonblick när jag gjorde ett nytt löfte för mig själv. Vi är ju inne i januari månad, en månad som handlar mycket om nystarter. Om förändringar. Det är många som brukar avsluta december månad med att avge ett nyårslöfte. Häromdagen under fikastunden i församlingshemmet kom vi att prata om nyårslöften och jag tror att jag svarade att jag inte hade gjort något, men sedan kom jag på att i ett svagt ögonblick precis innan tolvslaget hade jag sagt att jag skulle hålla mig undan från chips och ostbågar under ett helt år.
Så onödigt löfte för jag vet ju med mig att nu i januari går jag ut stenhårt och är hård mot mig själv för att verkligen hålla det jag har lovat, men sen börjar jag slappna av mer och mer och kanske börjar fuska lite smått och tänker ”ett litet undantag gör nog inte så mycket”, och sen är man helt plötsligt tillbaka i sina gamla vanor. Sen när nästa december kommer igen så ger jag ett nytt nyårslöfte, och sen går det kanske likadant igen. Historien upprepar sig, som man brukar säga.
Allt det här ”outade” jag i predikan för hela den samlade gudstjänstförsamlingen så jag tänker att jag nu har lite press på mig att lyckas, eftersom hela församlingen numer vet mitt nyårslöfte. Då borde jag ha bättre chanser att lyckas. Tycker ni inte det?
Att historien upprepar sig kan man även se i bibeln, och när jag tänkte på det här med löften och att historien upprepar sig använde jag mig av det till min predikan. Gårdagens tema var Jesus dop och jag har ofta återkommit till frågan varför Jesus, Guds son, behöver döpa sig. Varför behöver Guds mänskliga gestalt på jorden döpas? Då brukar jag tänka på den röda tråden genom hela Bibeln och att historien upprepar sig och naturligtvis på vatten och Ande.
Om vi tar det från början så är begynnelsen alltid ett bra ställe att börja på.
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ’Ljus, bli till’, och ljuset blev till.”
Så börjar det allra första kapitlet i bibeln, och där berättas det hur Gud skapar. Och det finns två saker att lägga märke till i de här raderna, två saker som finns med när Gud skapar, nämligen vatten och Ande. Läser man en gammal bibelöversättning står det ”Guds Ande svävade över vattnet”.
Vatten kan stå för både liv och död. Vi är beroende av vatten för att kunna leva, vi behöver det till att dricka och för att hålla oss rena. Men vatten kan också vara någonting skadligt. Det märker vi inte minst när det blir någon stor katastrof, till exempel en översvämning eller en tsunami.
Anden, till skillnad från vatten, står alltid för liv, så när vatten och Ande möts, då innebär vattnet alltid liv. Och det är det som händer i begynnelsen… Gud skapar, vatten och Ande möts, och livet blir till.
Sedan vet ni fortsättningen. Till en början är allting bra, människan lever tillsammans med Gud i Edens trädgård. Men efter ett tag så väljer människan att vända sig bort från Gud, och då bildas en spricka mellan Gud och människan. Människorna blev ondare, själviskare och till slut bestämde sig Gud för att använda sig av vattnet igen…nämligen som en flodvåg över hela världen…allt för att börja om.
Men en person lyssnade på Anden så när vattnet kom innebar det liv för honom. För alla de som inte lyssnade till Guds Ande innebar vattnet död, men för Noa innebar vattnet liv.
Och sen ser vi hur historien upprepar sig. För när översvämningen kom blev hela jorden täckt med vatten. Men vad händer sen? Jo, då står det att Gud lät en vind blåsa över jorden, och vattnet började sjunka undan. Gud skickade en vind över vattnet, Gud skickade sin Ande över vattnet, och livet kunde börja om. Gud sluter ett förbund med Noa, nya löften från människorna görs…en nystart.
Sen hoppar vi fram en bit historien, och då kommer vi fram till Mose. Ni känner till flykten från Egypten. När israeliterna får höra att en armé är på väg mot dem för att hämta tillbaka dem så befinner de sig vid ett hav, och då blir de rädda, för de inte kan fly åt något håll.
Men då talar Gud till Mose och säger ”Säg åt israeliterna att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet”. Mose gör precis som Gud säger, och vad händer då? Jo, då kommer en stark vind över havet, och den vinden blåste hela natten. Och där vinden blåste fram, där delades vattnet, så att folket kunde gå igenom. Vinden (Anden) gjorde att folket kunde ta sig igenom vattnet. Men när faraos armé kom efter dem, då strömmade vattnet tillbaka, så att de blev uppslukade av havet. För faraos armé, som inte lyssnade till Guds Ande, innebar vattnet död, men för israeliterna, som lyssnade till Guds Ande, innebar det liv.
Efter att Gud räddat folket ut ur Egypten, då ingår Han ett förbund med dem. Det förbundet innebar att folket skulle vara Guds folk att de skulle höra till Honom och lyda de bud Gud gav dem, och att Gud skulle ta hand om sitt folk och välsigna dem. Det här förbundet blev också början på någonting nytt för människan, ännu en nystart. Historien upprepar sig dock. Människorna fortsätter att trotsa och göra sprickan mot Gud stor.
Då hoppar vi fram ytterligare en bit i historien och kommer fram till gårdagens evangelietext, som handlar om när Jesus blir döpt. Det är en rätt konstig text, kan man tycka. För Jesus blir döpt av Johannes, och det dop han döper med är ett omvändelsedop, alltså ett dop som handlar om att lämna gamla synder bakom sig för att börja om på nytt. Men Jesus, han är ju syndfri, och därför behöver han egentligen inte döpas. Så tänker i varje fall Johannes Döparen, och därför säger han till Jesus ”Du behöver väl inte bli döpt av mig? Det är ju jag som behöver bli döpt av dig!”. Men då svarar Jesus honom genom att säga ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.”
När han har sagt det går Johannes med på att döpa honom. De går ut i Jordanfloden tillsammans, och där blir Jesus döpt av Johannes. När han kommer upp ur vattnet, då öppnar sig himlen och Anden kommer över honom som en duva. Vattnet och Anden möts ännu en gång. Sen hörs en röst från himlen som säger ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”
Då är vi tillbaka till löftena och varför Jesus behövde döpas…för jag tror att det har att göra med att dopet är början på någonting nytt. Det är startskottet för en ny period i historien, det är början på det nya förbundet. Hur Jesu liv såg ut innan han döptes vet vi inte särskilt mycket om. När Jesus har döpts, då börjar det hända saker. Det är då han har sin verksamma del av livet – det är nu han börjar predika, undervisa och göra under. Det är nu han samlar sina lärjungar och reser runt över landet för att sprida budskapet om Guds rike. Och hela den här perioden, den börjar med ett dop.
När människorna blir döpta av Johannes, då gick de ner i floden smutsiga, och i dopet blev de renade. De fick omvända sig från sina synder för att börja om på nytt. Men när Jesus går ner i floden, då är han redan ren. Så istället för att tvätta bort sina synder i dopet gör han det motsatta, han tar på sig synder och kommer upp ur floden smutsig. Han tar på sig folkets synder, dina synder och mina synder, och de synderna bär han på sig ända fram till korset, där han dör tillsammans med alla människors synd. Det är det som är det nya förbundet – Guds löfte att rädda sitt folk – och det förbundet börjar med ett dop, ett dop där vatten och Ande möts.

Historien upprepar sig och jag kommer nog alltid hålla på med olika nyårslöften…jag är människa…inte Gud…jag gör fel och misslyckas men när jag har det som tuffast blundar jag mina ögon och känner Anden och lyssnar. För det finns enbart en av mig, har alltid bara funnits en av mig och kommer så alltid att vara. Så är det för oss alla. Vi är unika och som sådana kan vi var och en alltid lyssna på rösten som säger:
”Du är min älskade, du är min utvalde.”
/m
Tack för all feedback gällande nyårsdagens blogginlägg om att det är mänskligt att göra fel och misslyckas. Det verkar vara många som delar känslan att behöva höra att det är ok att misslyckas och att inte alltid vara perfekt. Naturligtvis bygger hela mitt inlägg på att man tar till sig av det man gör och lär sig av sina misslyckanden och gör om och gör rätt.
En av er bloggläsare skrev att hen reflekterade mycket på mitt blogginlägg när Ebba Busch fel gällande ”anonyma vittnen” las ut på hennes Instagram nästan samtidigt som mitt blogginlägg publicerades. Även Ebba Busch gör fel ibland och naturligtvis rättade hon till felet och la ut den rätta texten om denna lagändring. Mänskligt att fela, mänskligt att åtgärda och göra rätt…men något saknas ändå i hennes agerande och det ligger där och skaver…

För visst är det så att hela poängen med att det är mänskligt att göra fel och sedan göra om och göra rätt är att ta till sig och erkänna, både för sig själv och andra, ”att det där blev ju fel…nu har jag lärt mig och nu gör jag det rätta istället”. En sådan loop från fel till rättning till erkännande tycker jag inger respekt och visar på en ödmjukhet som är värd att stötta. Det sistnämnda, dvs erkännandet lyser med sin frånvaro när det gäller exemplet Ebba Busch och för egen del är det ett karaktärsdrag som gör att vederbörande tappar mitt förtroende.
Likaså tycker jag det är för de oppositionella som är snar att klanka ned på Busch för hennes fel. Socialdemokraternas rättsperson talade till och med om att det är ”farligt för Sverige att ha en minister som lägger ut felaktiga informationer” på sin Instagram. Så kan det naturligtvis vara om det är en medveten desinformation som läggs ut, men alla förstod ju att detta var en felaktig information som lagts på Busch Instagram och därmed kan man väl som opposition istället bara säga att ”vi förstår att det är mänskligt att fela ibland och vi noterar med tillfredsställelse att Busch nu har rättat det felaktiga”. Punkt…inget mer…ett sådant uttalande är något som inger min respekt.
För egen del blir det nu istället så att jag tappar förtroende både för regeringens företrädare och oppositionen, inte för själva felet i sig, utan hur man hanterar situationen när ett fel har begåtts. Jag vet inte om ni håller med mig men just nu i vår samtid är narrativet att det som är rätt eller fel har mindre betydelse, vad som är sant eller osant, har mindre betydelse, det som betyder något är att du är övertygande och står för något populistiskt och att du håller benhårt i ditt narrativ…hur felaktigt det än må vara. För egen del tycker jag att det är en olycklig väg vi är inne på och för mänsklighetens utveckling helt förödande. Kan vi vända denna utveckling?
Det finns ett talesätt som säger att ”ett land får de politiker de förtjänar”. Tror kanske att uttrycket är delvis lånat från Joseph de Maistre, ni vet konservatismens frontalfigur i Frankrike som direkt efter den franska revolutionen lär ha sagt, ”varje land har den regering den förtjänar”. Med åren som har gått sedan de Maistres uttalande byts ”regering” ut mot det mer generella ”politiker”, vilket gör de Maistres uttalande till något annat. För när de Maistre vill visa att makten sitter hos folket för att få den regering man vill ha så blir det något annat om man ändrar citatet och klumpar ihop det till ”alla politiker”.
För egen del längtar jag efter nya politiker. Några som inte känns som fort och fel och som vågar erkänna att de har gjort fel, politiker som vågar ändra uppfattning när de får nya fakta presenterade, politiker som inte klankar ned på den andra sidan bara för att den andra sidan råkar göra ett mänskligt misstag. Jag vill ha politiker som vågar prata och stå för sin politik och inte pratar om andra sidans politik. Politiker som är lite mer professionella och inte känns som amatörer.
Var finns de?
/m
Jag vet inte hur ni brukar tänka vid nyår, för egen del är det den dagen på året när jag har som svårast att stanna i nuet. Tankebanorna vandrar mellan alla de erfarenheter och händelser som har skett under det gångna året och tankar kring hur det nya året ska gestalta sig. Det är som om jag måste bearbeta det som varit och tänka in alla varianter av vägar som öppnar sig för framtiden. Det är som om jag lever i Dag Hammarskjölds anda när han under några nyårsaftnar skriver:
”Snart stundar natten. Mot det förgångna: tack. Till det kommande: Ja!”
I ren tacksamhet över livet stannar jag upp inför tolvslaget och läser några rader ur Vägmärken. Klockan är nästan 23 och vi tittar på en konsert med Tommy Körberg på SVT 1. TV:n står på och jag låter raderna om det förgångna och kommande vägleda mig i stunden.

Jag är oerhört tacksam för år 2024. Året när jag fick vara med om två vigningar. Dels prästvigningen i januari och dels mitt och Anettes giftermål i september. Pusselbitarna jag kämpat med under många år sattes nu på plats och äntligen är jag vigd och gift (igen). Äntligen togs jag till nåder igen av arbetsmarknaden och efter sju arbetslösa år blev jag nu anställd igen. Av biskopen placerades jag i Svedala och jag kunde inte ha haft ett bättre första år som präst i denna fantastiska församling.
Nyårslöften sätts till höger och till vänster av de flesta, för egen del låter jag ödmjukheten i evighetens tjänst vägleda mig in i år 2025 och släpper det här med nyårslöften. Jag höll min sista mässa i Svedala i söndags och jag missade en hel del i instiftelseorden vid Nattvardsbönen och höll på att glömma bort Välsignelsen. Pinsamt, minst sagt. Mitt förra jag hade grämt mig i veckor efter sådana missar, mitt nya jag tackar för gåvan och erfarenheten.
Det är helt ok att göra misstag, att göra fel, att inte alltid vara perfekt. Det är helt ok att inte veta allt eller behöva fråga någon annan om råd. Det är helt ok att behöva testa och pröva och misslyckas och känna sig otillräcklig…för det är så livet som människa är…och det är precis så det ska vara.
Jag och du lever det här livet för allra första gången och vi föds inte med en erfarenhetsbank av hur allt ska vara. Det är därför helt ok att göra en del fel, för det är så vi lär oss bäst. Insikten jag får ska jag ta med mig in i det nya året…för nog kommer jag fortsätta att testa, pröva, göra fel…och lära mig av erfarenheterna.
För mig blev det så himla tydligt denna nyårsafton att det nya året ska mötas med ödmjukhetens tecken. Livet är ett mysterium och evigheten är ännu mer ett mysterium och att ta in mysteriet så mycket som möjligt i mitt liv och släppa mitt ego är något som jag lever efter.
För nu väntar ett nytt år för oss alla! Med det sagt, så tackar jag er alla som följer mig via denna blogg, läser mina böcker, kommer på mina gudstjänster och låter mig vara en liten del av ditt liv. Tack!
”Mot det förgångna: tack. Till det kommande: Ja!”
/m
Då är vi förbi julen och har gått in i ett slags ”mellandagsmood”. Jag är som vanligt på mitt arbete i Svedala och övar sång inför söndagens mässa samt förbereder predikan med mera. Tänker på ”post-jul”, det som händer efter jul. För egentligen vill jag stanna i alla de underbara möten som skedde vid julbönen, midnattsmässan eller vid den öppna julen på församlingshemmet. Stanna vid det kristna budskapet om att frälsaren föddes som ett litet värnlöst barn. Vi behöver inte gå upp och sträcka oss till Gud, Gud kom ned till oss. Sedan kom Annandagens rödfullhet med bibeltexter om martyrernas blodiga offer. Om våld och splittring och jag tänker i mitt stilla sinne…vad hände med friden?
Jag vill så gärna stanna kvar i den glädje och frid som julevangeliet och julnatten sprider. Glädje, frid och en frälsares födelse. Så kommer Annandagen och med ens är det tvära kast. Här möts vi av berättelser om splittring och offrande av våra liv. Från julens vita glädje till annandagens blodröda förföljelse.

Hur går det ihop – julens glada budskap med vittnesmål om splittring och våld. Det går tyvärr ihop, för det är så vår värld ser ut. Julens budskap är inte att vi till varje pris ska förvänta oss harmoni utan julens budskap leder till att det finns oliktänkande i denna värld och vi kristna måste hela tiden vara beredda på att möta motstånd.
Att Gud blev närvarande mitt i vår värld, född i en krubba i ett stall och med ett budskap som leder till fred och frid ger eko om att Guds närvaro i världen inte är bekväm för alla.
För jag tänker det är så vi ska läsa och förstå texterna under Annandagen. I episteln möter vi Stefanos, som har talets gåva, och som stenas till döds när han sprider sin övertygelse om Kristus. Stefanos sanna vittnesmål kom att kosta honom hans liv. Även i dagens värld möter vi människor som dessvärre kan mista livet när de sprider det kristna evangeliet. För oss här i Sverige upplever jag dock mer att det inte i första hand handlar om fysisk förföljelse utan mer ett kompakt motstånd mot vårt budskap. I vår värld vill vi gärna ha tydliga svar och förklaringar, att då sprida budskap om trons mysterium är svårt.
För visst kan även vi kristna sympatisera med skeptiker, ateister och agnostiker och dela känslan av en frånvarande Gud i världen. Igår var det exempelvis exakt 20 år sedan den hemska tsunamin som drabbade det indonesiska öriket med en sådan kraft efter en jordbävning att 226 000 människor miste livet och över 5 miljoner blev hemlösa. Också jag känner mig betryckt av Guds tystnad och känslan av att Gud är långt borta. Jag inser att världens kluvenhet och livets många paradoxer kan ge upphov till en känsla av att Gud inte finns.
Men jag kan också se andra möjliga tolkningar av den till synes frånvarande Guden och budskapet under Annandag jul vittnar om att vi kristna måste ha ett tålamod och stå fast vid vår tro, oavsett dess konsekvenser.
För det är just tålamodet som är skillnaden för oss som tror och den som inte tror. Det som många gånger förenar en ateist med en religiös fundamentalist är att de går så ovarsamt fram med det mysterium som vi kallar Gud. Vi får aldrig betrakta ett mysterium som Gud som avklarat. Ett mysterium kan aldrig lösas. Vi måste ha tålamod i hoppet och stå fast vid vår tro.
För jag skulle inte ha kommit till tro om tecknen på Guds närvaro låg helt öppet för oss alla, helt åtkomliga för världen. Då skulle det ju helt enkelt inte behövas någon tro. För visst finns det en viss sorts tro som uppstår under de enkla glädjeämnena eller hänförelsen över något enkelt som rymmer en ärlighet och äkthet men min tro kan både plötsligt och oväntat bryta igenom i viktiga skeenden på livets resa där mörkret tycks råda.
En mognad tro för mig blir således att ta mysteriet på allvar och acceptera och uthärda dessa svåra stunder i livet, och tro även när Gud känns så där frånvarande som Gud ibland kan kännas. För ska vi vara ärliga behöver vi ingen tro när allt flyter på eller när vi ställs inför orubbliga sanningar, vi behöver tron i de där gråzonerna när livet och världen fylls av ovisshet. Och trons roll är inte att släcka vår tröst efter fakta eller vishet utan att lära oss leva med mysteriet.
Tro, hopp och kärlek är tre nycklar som vi får med oss på vår livsresa. Tron och hoppet är uttrycket för vårt tålamod i stunder av prövning och kärlek utan tålamod är ingen äkta kärlek. Tro, hopp och kärlek är tre aspekter på vårt tålamod med Gud, tre sätt att hantera upplevelsen av att Gud ibland känns långt borta.
Tron är helt enkelt en gåva som överskrider mänskligt förnuft. Jesus varnar i evangelietexten för splittring som kan komma i vår väg även om vi sprider budskap om sammanhållning, för så är det för oss människor. Vi verkar inte alltid lära oss av historien, vi misslyckas och försöker igen. Och även om det finns mycket splittring i världen vill jag ändå tro att vi alla människor vill samma sak, nämligen leva i fred med varandra. Vägen dit kan vi tycka olika om men målet är detsamma. Och vi kan genom vår tro vittna om det tålmodiga hoppet. För är det någon som är tålmodiga med oss och våra misslyckanden så är det Gud. Jag är därför tålmodig tillbaka!
/m
När julen närmar sig drar det igång en rejäl Gudsdebatt mellan ateister och kristna företrädare. Det är sedan gammalt. Likadant förra året då den ateistiska journalisten Eric Rosén från Aftonbladet kallade alla kristna för att vara ”lite koko”. Jag skrev om det i ett blogginlägg från förra året. Läs det gärna här!
Jag läste också Mattias Oscarssons kritiska artikel i Sydsvenskan förra året och reflekterade över hur dessa ateister verkar kalla ”vi” som de som inte är kristna och att det är detsamma som hela samhället. Deras identifikation med ”vi” gjorde även Eric Rosén i en debatt med Joel Halldorf i en debatt i Aktuellt i veckan. Utgångspunkten var att ökningen av inträde till Svenska kyrkan sker och att ungdomsbarometern spås trenda Jesus som influeraren nummer 1 under år 2025. Att Aktuellt ens hade 8 minuters debatt mellan ateisten Rosén och professorn Halldorf om tron på Gud är ändå något stort i vår samtid.

När Oscarsson och Rosén skrev sina artiklar förra året blev det inga större efterdyningar. I år kom Rosén tillbaka med en längre text, och den landade i en debatt om tro och Guds existens på bästa sändningstid. Frågorna som Rosén ställer är viktiga men han kunde inte låta bli att i bästa sändningstid ljuga om vad Paulus skriver i sina brev. Han kunde dessutom inte låta bli att inkorporera sitt ateistiska synsätt med att ”vi håller på att tränga undan de konfessionella” och jag antar då att han menar ”vi” som hela samhället.
Jag tänker nog att Rosén är lite klumpig i sina uttalanden och vill köra ett maktspråk och identifiera sig själv och sin ateistiska hållning med ”vi som har rätt” och ni kristna ”som har fel” och dessutom är ni ”lite koko”. Hade han uttryckt sig lite bättre kunde han nog ha fått även mig att köpa en viss del av hans argument.
För visst är det så att vi har ett pluralistiskt samhälle och för att alla skall behandlas lika i ett sådant samhälle behöver vi respektera varandras olikheter och åsiktsskillnader. Det kräver ett samhälle där vi har exempelvis en skola som inte är styrd utifrån en viss typ av religiös åskådning. I ett sådant samhälle måste skolan vara fri från att vara styrd av religiösa uppfattningar, men som accepterar att det är en mänsklig rättighet att få utöva sin religion.
Svensk skolhistoria genom tiderna är nästan uteslutande kopplad till kyrkan, kristet tänkande och kristen samhällssyn. Det går helt enkelt inte att förstå dagens svenska skola och dess innehåll utan dess kristna ursprung. Likaså är det med det svenska rättsväsendet. I grunden bygger det på ett etiskt förhållningssätt som bygger på ett kristet tänk. Därför kan det vara svårt, inte minst för en ateist, att ta till sig det historiska arvet som hela samhället är uppbyggt kring och separera det mellan vad som är religiös utövning kontra vad som är fritt från konfessionellt innehåll. Skolinspektionens alla rapporter sedan 2016 har ju duggat tätt kring detta ämne.
Med det sagt så tycker jag att det är bra att vi har en skola som inte styrs av en viss typ av religion. Att vi har separerat stat, skola och kyrka. I ett pluralistiskt samhälle och med en skola som inte är styrd utifrån religiösa övertygelser öppnar det upp för ett samhälle där många religiösa frågor och trosuppfattningar är välkomna. Det är ”vi” för mig. Det är inte ”vi som har rätt” och ”ni som har fel för att ni tror på Kristus”, som Rosén verkar tycka. Som jag nämnde i förra årets blogginlägg, när Rosén kallade kristna ”lite koko”, får man inte glömma bort att han går emot den existentiella dimensionen i vår folkhälsopolitik.

Den 5 juni år 2008, antog Riksdagen proposition 2007/08:110 om förnyad folkhälsopolitik. Där står det bland annat att ”Människan har såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov”. Propositionen tar en helhetssyn på människans behov av folkhälsa och då inkluderas på ett naturligt sätt den existentiella dimensionen på folkhälsa.
Vår syn på människan (den västerländska) som utvecklats genom historien har mycket gått från en helhetssyn med kropp, själ och ande (grekisk kontext sarx/soma, psyche och pneuma) till att allt mer bestå av olika delar där man separerar delarna, till att sedan återigen bli en helhet. Människan är i mångt och mycket bestående av en fysisk, psykisk och existentiell (body, mind and soul) helhet. Det engelska ordet Spirit har ibland utmanat möjligheten att inkludera den existentiella dimensionen inom området hälsa, inte minst i WHO:s olika hälsodokument genom årens lopp. Kanske är det där sistnämnda (Spirit/Ande) där en stor del av utmaningen ligger för oss i Sverige?
Även om WVS (world value survey) visar sin tydlighet om att Sverige är unikt individualistiskt och sekulärt tänker jag att existentiell hälsa och samtal kring existentiella frågor inte i första hand handlar om religion. Kanske är det dock många som gör den kopplingen, vilket kan vara ett hinder för att acceptera existentiella hälsoinsatser. Jag vilar mycket på de både professorerna inom folkhälsovetenskap på SydDansk Universitet (SDU), Nils Christian Hvidt och Peter la Cours definition av existentiellt meningsskapande i en sekulariserad kontext. Enligt deras forskning finns det två huvudspår inom området, nämligen den som utgår från det andliga, där religion och tro är en naturlighet och det andra spåret som är filosofi där det blir en stark psykologisk inriktning. Enligt Hvidt och la Cour går det att förena dessa båda spåren inom området existentiell hälsa. Det existentiellt meningsskapande utgår i deras forskning från tre delar där samtliga i befolkningen kan delas in i:
– Sekulärt meningsskapande som grundar sig till exempel i en filosofisk, politisk eller ideologisk inriktning. Här är det naturligt att tänka på existentialismen, liberalismen eller sekulär humanism.
– Personligt/privat andligt meningsskapande. Här är det naturligt att tänka på panteism, astrologi, naturens inneboende kraft eller personligt valda delar från exempelvis religion eller filosofiska rörelser.
– Religiöst meningsskapande där en tro skapar mening. Exempelvis kristendom, islam, judendom eller buddhistisk tradition.
Debattörer som Rosén som har pennan som sitt vapen och skriver för en stor svensk tidning, må vara att det är en kvällstidning men ändå, bör tas på allvar. Dock är det svårt att ta hans argumentation på allvar när han medvetet kör härskarteknik (ni som är lite koko), medvetet ljuger för att trycka ned andra (hänvisning till Paulus kring något som Paulus aldrig skrivit) och som är dåligt påläst om folkhälsa och grundvalarna för det pluralistiska samhället.
Vore kul om det kom fram någon påläst ateistisk debattör någonstans – då skulle vi kanske till och med kunna utveckla vårt pluralistiska samhälle. Debattmässigt var det naturligtvis bra att SVT välkomnade in till en lång debatt om Guds existens, dock blir det ju lite självmål att föra en debatt mellan en professor i kyrkohistoria med en journalistisk ateist. Finns det inte någon professor i ateism någonstans i Sverige så att debattörerna ändå kan bli lite mer jämnbördiga?
/m
När jag idag läser ännu en gång Thomas Manns lilla skrift, Tyskland och tyskarna, så är det för att förstå min samtid. Det kan låta märkligt att ta till en sådan gammal skrift för att förstå min samtid men jag har svårt för samtidens politiker, oavsett politisk färg, när de hela tiden skyller på varandra när olika samhällsutmaningar kommer på tal. Att få vända sig till historien kan vara en utmärkt ingång för att ta lärdom kring nuet.
De flesta av oss känner till denna 1900-talsgigant, Thomas Mann, som kanske mest är känd för sin roman Bergtagen eller Huset Buddenbrook som enligt många låg till grund för hans Nobelpris. För egen del har jag alltid återkommit till den betydligt mindre skriften, Tyskland och tyskarna, som skrevs för att försöka förstå hur det kunde gå så fel, att det tyska folket kunde sätta sitt hopp till en tysk diktator som ledde landet till andra världskrigets fasansfulla krigsskådespel samt den raspolitik som genomfördes i systematisk skala. När Tyskland i sviterna efter första världskriget vände sig till en ökad nationalistisk åskådning gjorde Mann tvärtom. Från att ha hyllat det första världskriget som en nödvändighet blev han demokratins stora försvarare och tvingades i exil i slutet av -30 talet. Han tog sin tillflykt till Amerika och det var där han till slut skrev, Tyskland och tyskarna, som en uppgörelse med varför det blev som det blev.

Det är som sådan jag nu läser om skriften, för att förstå varför vår generation verkar göra liknande politiska samhällsresa som -30 talets Tyskland gjorde. Nu för tiden har vi politiker som skyller på ”den andra” sidan så fort vi hamnar i olika politiska kriser, såsom exempelvis el-krisen just nu. På politiska skalan skyller högersidan på att den förra regeringen la ned kärnkraftsreaktorer medan den andra sidan skyller på den införda prismodell som nuvarande regering infört. Sanningen är mer komplex än så och det är där likheten från -30 talets Tyskland kommer in i mitt medvetande.
Mann beskriver det utomordentligt väl i sin skrift, att skilja ”de goda” tyskarna från ”de onda tyskarna”, att skilja på de som ”har rätt” och de som ”har fel”, är något som man kan göra i efterhand. I en nutid är det alltid lätt att skylla på den andra sidan men likväl är det något som är fel att göra, för vi som lever i en samtid har alltid ett delansvar för rådande situation. Att vara tysk var per definition att vara ansvarig för det som sedan hände var enligt Mann det riktiga, inte att skylla på någon annan.
Det är lätt att hålla med Mann samtidigt så får man läsa skriften utifrån den tidens kontext. Det handlade mycket om att försöka finna ut det specifika tyska och inte det allmänmänskliga som jag försöker leta efter i min samtid. Med det sagt så tänker jag ändå på Mann när jag försöker förstå min egen samtid. För dagens politiker ger enkla svar på komplexa utmaningar och då blir jag fundersam. Som om Ebba Busch verkligen tror att vi går på hennes retorik om att dagens elprissituation i Sverige enbart kan skyllas på den förra röd-gröna regeringen, eller att vi går på Magdalena Anderssons retorik som hon hade i Ekots lördagsintervju att dagens elprissituation beror på högerregeringens nya prismodell. Sanningen är mer komplex än så och det vet ju vi alla, så varför håller dagens politiker på med den här retoriken? Det är då jag vänder mig till Thomas Mann.
För är det något som kan förklara varför -30 talets tyskar vände sig till en diktator så är det Manns skrift. Kan skriften förklara varför vi har politiker som kör retorik som dumförklarar svenska folket? Jag tror det. För skyller man på någon annan så läggs ansvaret för fiaskot där, det är den enkla retoriken, det är den enkla pedagogiska modellen som vår samtids politiker håller på med.
Jag vet inte om ni kommer ihåg Novus och TCO:s undersökning efter förra valet 2022 om hur vi svenskar tyckte att politikerna skött sig den senaste mandatperioden. Något som stack iväg i undersökningen var att svenskarna tyckte att politikerna saknade ansvarstagande och att man skyllde på den andra sidan av politiska skalan för misslyckanden. I dess kölvatten fanns också en bred önskan att politikerna tog mer ansvar och gjorde breda överenskommelser gällande stora, politiska frågor. Man ville helt enkelt ha mindre skyllande på andra sidan och mer uppgörelser. Mer ansvarstagande.
Man kan väl inte säga att det blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom. När regnet smattrar mot mitt ansikte på min run streak day 3522 längs Sibbarps strand tänker jag på Mann och vår nutida politiker här i Sverige.
Det är mycket snack om elpriser just nu. Av naturliga skäl. Elpriserna har ju skenat likt en börskurs under -80 talet och här har ju hela politiska skaran ett ansvar, det vet ju vi som varit med ett tag. Att Busch och Andersson skyller på andra sidan gör ju bara att de för ett löjes skimmer över sig. Frågan är varför vi nöjer oss med dessa politiker som hela tiden skyller på andra? Varför inte lyfta oss ytterligare en nivå och fundera på varför vi har fått politiker som alltid svarar att det är den andres fel. Är vi verkligen så korkade att vi nöjer oss med att raljera över det självklara att en oppositionspolitiker säger en sak innan valet och en annan sak efter valet när man hamnar i maktställning. Det är väl inte så konstigt. Det märkliga är att vi har blivit så vana vid att politikerna svarar helt obehindrat att de hade rätt även när de hade fel för de skyller alltid på den andre. Är det den nivån vi vill ha i vårt politiska landskap?
Den här el-priskrisen är mer komplex än att skylla på den andra. Det är en el-marknad som är avreglerad som vissa politiska partier stod bakom att avreglera. Det är en prissättning som marknaden reglerar. Det är en tillgångsfråga som politiskt även handlar om hur vi ska hantera miljöfrågan. Den ena sidan skyller på att den ena sidan avvecklat kärnkraften alltför snabbt medan den andra sidan pratar om att den andra inte hanterade effektskatten rätt. Beskyllningar hit och dit men vi är ju inte så korkade att vi inte kan vår historia. Politiker tycks tro att vi har kort minne men det har vi ju inte. Att skylla på den ene eller den andre är inget vi går på.
Vi som varit med ett tag vet att alliansregeringen fattade beslut år 2009 om avvecklingslagen och att det då återigen blev lagligt att förnya kärnkraften. Det innebar att det inte längre blev något förbud om att bygga ny kärnkraft, med vissa förbehåll förstås. Man fick bara bygga på vissa särskilda platser mm. Samtidigt ville ju alliansen minska beroendet av kärnkraft. Ni kommer väl ihåg resonemanget om ”det tredje benet” med det förnybara. Just då hade väl inte det här med avvecklingslagen någon speciell betydelse. Historiskt kanske effektskatten har haft större betydelse. Ni vet den skatt som infördes år 2000 på kärnkraft. Den infördes ju efter en politisk debatt om det här med ”överpriser” som man tyckte att el-leverentörena tog. Sedan följde ju ett antal år då olika regeringar höjde den här effektskatten. Socialdemokratiska regeringen år 2006 och alliansen 2008 och slutligen S+Mp+V innan elpriserna sjönk och då blev ju effektskatten en sådan belastning för elproducenterna (närmare en tredjedel av kostnaden blev en skattekostnad) och då tog den förra regeringen bort effektskatten i samband med energiöverenskommelsen år 2016. Man kan således säga att det finns två energiöverenskommelser, dels 2009 där allianspartierna kom överens om att man accepterade utbyggnad av nya kärnkraftsreaktorer men att kärnkraften skulle bära sina egna kostnader, det vill säga utan statliga subventioner. Samtidigt beslutades att subventioner skulle ges till vindkraft och solkraftverk. Överenskommelsen som offentliggjordes den 5 februari 2009 innebar ett genombrott för de borgerliga partierna som fram tills det datumet varit splittrade i energifrågan, framförallt med anledning av Centerpartiets tidigare motstånd till kärnkraft. Sedan kom överenskommelsen med bred politisk enighet år 2016 med målet om 100% förnybar elproduktion år 2040 där det slogs fast att avvecklingslagen om kärnkraft inte kommer att återinföras. Kärnkraftsparentesen blev förlängd genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser. Tillstånd kunde ges för att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt med att de nådde sin ekonomiska livslängd.
Tanken var ju att skapa långsiktiga spelregler för elmarknadens aktörer. Mycket handlade om att skapa förutsättningar för att allt kring el skulle hanteras av marknaden. I början diskuterades exempelvis el-certifikat, som senare togs bort. (En parentes är att även vi som då var regiondirektörer hade diskussion vid några möten om det här med el-certifikat för att säkra elen för våra respektive regioner…men det är en annan diskussion).
Med den här historiegrunden kan man väl säga att alla partier, förutom i vissa fall V, har äran att kunna säga att man är delaktig i dagens elpolitiska situation. Med de regler som nu gäller är det därmed svårt att säga att den ena eller den andres sida har varken rätt eller fel. Efter år 2016 är det således en marknadssituation som avgör hur el-producenter agerar. Allt utifrån politiska överenskommelser där de flesta politiska partierna varit med. Att då skylla på den ena eller den andra är naturligtvis inget som vi väljare i detta avlånga land tycker är så särskilt klokt. Vi vet att sanningen är mer komplex än så. Vi är inte korkade, eller?
Vi är tydligen dock så korkade att vi tillåter våra politiker att alltid skylla på den andra sidan. Trots att vi vet att sanningen är mer komplex än så. Det tycks dessutom som att vi accepterar politiker som medvetet, som retorik, alltid säger att man i alla tider hade rätt. Oavsett om man var i opposition eller i maktposition. Är vi verkligen så korkade?
Är det inte så att vi vill ha politiker som står för en viss politisk inriktning och som för fram det. Som står för sin politik och inte pratar om andras politik. Som inte skyller på andra utan utgår hela tiden från sitt. Vi fattar att det är en sak att säga att man vill sänka bensinpriset med X% innan valet (Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson) men att det blir ett annat resultat efter valet då man sitter vid makten. Vi fattar att man kan hålla fram en dammsugare som oppositionspolitiker (Ebba Busch) och raljera kring den då förda regeringens politik och sedan i maktsituation tvingas ändra sig helt och själv föra fram dammsugarens avhållande. Vi fattar det.
Det som vi inte fattar är varför man inte säger som det är. Det vill säga att ”jag sa det där som opposition och det här säger jag som makthavare”. Att erkänna att det är skillnad. Att erkänna att jag hade fel. Att erkänna att vallöften är en sak och att realpolitik är en annan. Att erkänna att sin egen politik framförd i opposition är en annan sak än realpolitik i maktposition. Det sägs ju att vi får de politiker vi förtjänar och just nu verkar vi vilja acceptera politiker som skyller på andra och hävdar att man alltid haft rätt. Är vi verkligen så korkade?
Thomas Mann har lärt mig att vi alla har ett ansvar, även om vi inte är direkt inblandade, för vi är alltid människor i ett stort sammanhang. När ska vi alla börja ta ansvar och inte skylla på andra?
/m