En grinig, gammal gubbe

Jag säger ofta att jag är i otakt med min samtid. Vad menar jag med det? Jo, att jag många gånger finner mig själv stå långt ifrån den rörelse i samhället som verkar vara den allena rådande för stunden. Låt mig ta några exempel. Jag är pacifist och således motståndare till att Sverige gick med i Nato. Jag är en varm anhängare av värnande av klimat- och miljöåtgärder och är således emot exempelvis flygning, skogsskövling eller bensinskattesänkningar. Jag är vegetarian, för miljöns skull men även för djurhållningens skull. Jag gör hellre saker för andras skull än för min egen skull. Jag tycker riksdag och regering borde förbjuda sådant som jag inte tycker tillför något värde i världen, såsom reklam och spelande. Jag är för mångfald, tycker om sanningen och har svårt för människor som delar upp världen i ”vi och dom”. Har svårt för rasister och sådana som lyfter sig själva över andra och inte minst trycker ned andra för egen vinnings skull. Vissa ser mig som radikal men för egen del brukar jag säga det med andra ord…jag är i otakt med min samtid.

För visst är det så att världen generellt just nu premierar individualism och negligerar vetenskapliga rapporter som varnar för vårt hanterande av vår jord och ser ned på värnandet av medmänsklighet? Det kan väl inte bara vara jag som är i otakt med min samtid, eller? Precis när jag skriver detta så läser jag i en nyhetsartikel att infrastrukturminister Andreas Carlsson (ni vet han som reviderade sitt CV från tre års studier till en fristående kurs på tio veckor när journalister frågade honom) går ut och uppmanar Sveriges kommuners anställda att flyga mer. Detta trots att det skulle utöka utsläppen. När jag var regiondirektör uppmanade jag alla mina 14 000 anställda att undvika flyg så mycket det bara gick för klimatets skull. Fanns det exempelvis tåg så skulle man välja det istället för att flyga. Som sagt…jag verkar vara i otakt med min samtid.

Angående utsläppen så har ju ändå CCPI:s rapport inför varje klimatmöte som FN har haft varit något av en boost utifrån våra svenska ögon. Vi i Sverige har verkligen varit ledande i vår gröna omställning. När jag nu läser CCPI:s rapport i samband med COP29 har något drastiskt hänt. Vi brukar ligga topp 3 på alla dessa listor, med denna regerings klimatpolitik med alla utsläppsökningar som nu sker visar rapporten under kategorin ”nationell klimatpolitik” att Sverige har fallit ända till 54:e plats. Sämre än länder såsom Kazhakstan, Indonesien och Thailand. Att vi inte strävar efter att få en bättre miljö- och klimatpolitik understryker bara att…jag verkar vara i otakt med min samtid.

Tillväxten är på många sätt ett heligt begrepp i vår samtid. Vi ska bara öka, öka, öka. Inte bara det ekonomiska värdet i form av bruttonationalprodukt ska öka, utan även löner, ha möjlighet att köpa fler prylar, större prylar, köpa större bostäder och inte minst ha mer pengar att röra sig med i plånboken. För egen ser jag gärna ett fokus på nerväxt. Jag fattar att det är svårt att resonera om detta men skulle det inte vara bra om vi skippade allt som heter black week, om vi tar bort alla spelföretags erbjudande om spelande, egenodlar så mycket som möjligt själva och inte reser så mycket längre utan njuter mer av vår egen närmiljö? Skulle inte det göra underverk för våra sinnen och kanske skulle det göra att vi mådde lite bättre? Jag fattar, det är svårt att prata om nerväxt som ett naturligt steg, men för egen del ser jag gärna det som mål istället för tillväxt. Men som sagt…jag verkar vara i otakt med min samtid.

När jag tar upp ovanstående exempel för en gammal vän blir vederbörande först tyst. Efter en stund skiner dock min vän upp i ett leende och säger att det låter som om jag har blivit ”en grinig, gammal gubbe”. Vi skrattar, men kanske är inte min vän så långt ifrån sanningen. Jag är visserligen gammal gubbe…men så värst grinig är jag dock inte…men jag är i alla fall i otakt med min samtid.

/m

Vilodagar

Är på Åkersberg i Höör och springer en lugn kvällsjogg. Tar en bild vid Skånes geografiska mittpunkt. Det blir en skön runda på 5 km. Mitt bakre lår känns bättre…ja, mitt bakre lår har stört mig ett tag men så är livet…

Var i Örebro över helgen med mina barndomsvänner. Sprang som vanligt mina morgonjoggar och vid en av löpturerna gled jag en aning med vänsterfoten i en kurva och jag kände direkt att det sträckte till i vänster baklår. Det gick bra att springa vidare men dagen efter och sedan dess har jag haft svårt att röra mig obehindrat. Det blev helt enkelt någon form av muskelskada. Dags för några vilodagar och i lugn och ro komma tillbaka…ja, visst det får bli det även om man sysslar med den ädla formen av rinstreak. Dags för vilodagar.

Tar du upp samtalsämnet med vilodagar för någon som håller på med en runstreak så kommer svaret omedelbart. Inga vilodagar finns, du måste springa varje dag. Så är det, däremot kan definitionen av vilodagar diskuteras. För egen del är en lugn jogg i 2-3 km detsamma som en vilodag. Jag blir knappt trött men jag håller min streak levande, även om jag bär på en mindre skada så kan jag ändå fortsätta. I mitt fall har jag nu haft två dagar av väldigt lugn jogg i tre kilometer och mitt bakre lår läker lugnt och fint ändå.

Självklart finns det tillfällen när det verkligen kan diskuteras om man inte bör bryta sin run streak. Jag är dock av den uppfattningen att testa och se, oavsett hur skadad du mår vara. Här kan man tycka olika men å andra sidan är det nog därför min run streak nu börjar närma sig 10 år. Jag har helt enkelt ut och testat, oavsett hur jag mått, varje dag. Bjuder här på ett tillfälle där det var nära att min streak bröts.

Jag är i Schweiz med mina kurskamrater och besöker det ekumeniska centret utanför Bossey. Vi ska vara här under en vecka och vi har anlänt sent, så mörkret har redan lagt sin mörka filt över landskapet när jag och några kurskamrater ger oss ut på en löptur. Allt går bra, löpningen går lätt och jag är så där förväntansfull och glad över att vara på ett helt nytt ställe. Löpstegen bär ovanligt lätt denna kväll. När vi så är på väg att återvända till vår inackordering får vi på sista raksträckan ett möte med en mopedist. Lyset från mopeden är det enda vi ser, i övrigt är det mörkt.

Jag springer på sidan av vägen för att ge plats åt mopedisten men plötsligt springer jag ned i ett slags hål och vrider till vänster fot och ligger sedan på asfalten som en platt groda. Jag känner att höger knä har skadats och att fotleden värker. Med hjälp av mina kamrater får jag hjälp att komma upp på fötterna igen. Min vänsterfot bär mig inte. Först tänker jag att den är bruten, men efter några försiktiga vridningar med fotleden inser jag att det är en kraftig stukning. Mina tankar går till Predikarens ord om ”att det finns en tid för allt”. Är inte livet så? Ena stunden njuter du av livet och på ett ögonblick förändras det och kampen börjar. För mig började kampen där, att försöka bibehålla min ”running streak” som överlevt det mesta under över 8 års tid. Skulle den nu brytas?

Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att allt har sin tid och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. När jag får glädje av all min möda så är det en gåva från Gud.

Jag påbörjar min morgonjogg med att släpa mig ned längs den asfalterade vägen som går mot slottet Bossey. Det gör verkligen ont i min fot. Det går dock att haltandes jogga och jag inser att det håller. Foten håller. Jag fylls av en inre glädje att min ”run streak” kommer att överleva även detta trauma. När jag kommer ned till slottet öppnar landskapet upp framför mig och jag ser dagens första solstrålar titta fram över bergen på andra sidan Genévesjön. Jag gläder mig och njuter av livet.

Väl hemma i Sverige röntgas min fot och det visar sig att ledbandet är av…inget att göra…det läker av sig självt…men jag säger inget till läkarna om att jag håller min run streak levande…och kryckorna hämtar jag aldrig ut…

Allt gott, min streak lever. Dag 3505 idag! Följ min nedräkning och min kampanj och ge gärna ett bidrag – Swish här nedanför.

/m

Det kommer inte att bestå

Det är min run streak dag nummer 3500 och jag springer runt omkring i Örebro tidigt en morgon. Jag och mina barndomsvänner är här över helgen och jag njuter av den friska luften och ögonblicket som varar. Min löprunda är snart slut och den här helgen med mina älskade barndomsvänner likaså och jag försöker stanna upp och njuta av varje meter, av varje ögonblick, för jag vet att det kommer inte bestå.

Det kan låta ödesmättat men jag försöker att vara tacksam för allt jag får vara med om i mitt liv. Varje ögonblick bär på sin egen tonalitet och med en pånyttfödd känsla för detaljer försöker jag närma mig varje stund i livet.

Vi vill bestämma själva och säga att det är ”mitt liv och min stund”. Jag själv har exempelvis valt att resa till Örebro med mina barndomsvänner, jag väljer att springa tidigt på morgonen istället för att ligga kvar i hotellsängen och jag väljer att leta reda på Engelbrekt Engelbrektssonstatyn klockan 06.30 en lördag morgon, bara för att jag vill det.

Mina val, mitt liv, men allt är trots allt till låns. Jag lever en kort stund på denna jord och sedan återgår jag till jorden. Är det då verkligen mitt liv, mina val…kanske har jag alla stunder till låns?

Om livet och alla stunder är till låns är dessa stunder inget vi disponerar efter eget tycke och smak. Något eller någon la det i våra händer och när vi har haft det ska vi lämna tillbaka det. Ett lån fungerar så. Vi måste lämna tillbaka det. En dag är denna löprunda inte längre min, då är det någon annan som får möjlighet att springa längs dessa dagar. En dag är allt förbi och då är det andra som bär upp himmel och jord.

Vid första tanken kan detta låta en aning vemodigt men tänker man ett varv till så äger detta en slags befrielse inom sig. Allt vilar inte i mina händer, det mesta av livet kan faktiskt vara svårt att påverka och i det finns det en lättnad. Så är det i alla fall för mig. Det mesta av livet fick jag…som gåva…och jag bejakade varje stund i varm tacksamhet.

Därför springer jag denna löptur i en varm känsla av vördnad för livet och tacksamhet över att ha haft möjlighet att springa varje dag i 3500 dagar i rad. Tacksamheten bär mig ända tillbaka till hotellet. Jag vill verkligen ta vara på så mycket jag kan av livets ögonblick…för jag vet att det inte kommer att bestå.

/m

P.S. Stötta gärna min kampanj med ett bidrag…runstreakförACT…valfritt swish-belopp här nedanför D.S.

Run streakens olika ansikten – mellanrumen

Jag tassar omkring längs Limhamns gator. Mina andetag och löpskornas nedslag mot asfalten är det enda som hörs. Klockan är 05.00 och jag springer min dagliga run streak. Det är min dag nr 3499 eller 9 år 6 månader och 29 dagar. Jag fortsätter min nedräkning och min kampanj för ACT. Följ gärna min nedräkning här och bidra med en liten gåva. Swish finns längst ned!

Det finns något speciellt över att springa tidigt på morgonen mitt i en storstad och veta att i alla hus ligger det människor och sover medan jag springer här utanför. Det ligger en egen ritualitet i morgonjoggar. Jag har alltid fascinerats över det här med run streakens olika ansikten. Du upplever allt. Löpning sena kväller eller tidiga morgnar, i soligt väder eller hällregn, i huttrande minusgrader eller i allt för varma plusgrader. Du kan vara superpigg eller jättetrött, du kan ha haft en underbar dag bakom dig eller ser fram emot vad dagen kan ge. Du kan ha det tufft i livet eller helt underbart. Allt omkring dig kan svaja men din run streak består. Run streaken erbjuder olika förutsättningar men det konstanta består – du springer alltid. Varje dag.

Under den här morgonjoggen låter jag tankarna vandra till det här med kontraster. Jag upplever att vi just nu lever i en tid där det hela tiden är för eller emot, svart eller vitt, antingen eller. Det där mellanrummet det verkar försvinna i den polaritetsiver som omger vår samtid. Jag går som vanligt mot strömmen och vill hellre verka i mellanrummet. Helst vill jag exempelvis möta morgonen löpandes där solen bryter upp över horisonten, just nu sker min morgonjogg lite för tidigt för mitt dagsschema tillåter inte senare löpning, men helst vill jag springa där kontrasterna slår till. Vid soluppgång eller solnedgång.

Tänker att vår värld är alltför komplex för att vi ska kunna ha tvärsäkra för eller mot-svar på allt. Visst finns det sådana frågor där ett tydligt ställningstagande krävs men de här frågorna som bär ett ställningstagande av komplexitet är inte alltid svart eller vitt. Jag brukar ofta tänka på Johannes av Korset och då kommer jag ofta in på det här med ljus och mörker. Det är kontrasterna som känns i livet. Inget mörker utan ljus, inget ljus utan mörker, ingen sorg utan glädje och ingen upprördhet utan likgiltighet. Det är skillnaden mellan olika känslolägen som vi oftast upplever som svårt och smärtsamt här i livet.

När jag står och blickar ut över Öresund och Öresundsbron hör jag vågorna slå mot stranden och där vattnet möter strandens stenar, där är kontrasten som störst, samtidigt är det där jag vill vara. Inget kan bara vara vatten och inget kan bara vara strand. Inget varar för evigt och även i det mörkaste kan ljuset plötsligt bryta in och en ny verklighet visar sig.

Efter mörker kommer alltid ljus, det har vi lärt oss. Det omvända likaså. Inget ljus varar för evigt, det mörka kommer någon gång. Alla tårar du gråter ibland kan torkas och plötsligt ler du igen. Värme och ljus sprider sig i en kropp som bara för någon minut sedan huttrade. Det är så det ska vara. Det är det som är livet.

När jag avslutar min morgontur och står där i den värmande hallen tänker jag på hur ingen av oss i livet undgår kontrasterna. Ingen av oss kan leva ett liv utan kriser. Vi vet dock att ljus och mörker lever sida vid sida och efter mörker kommer alltid ljus. Så har det alltid varit och så ska det förbli.

/m

Streak-saver days

Tack för all positiv feedback för min kampanj och tack för att ni följer min resa ned till 10 år. Några av er har ställt frågan kring vad jag menar med ”streak-saver days” som jag skrev i tidigare inlägg. Det passar väldigt bra att svara på det just idag när jag genomförde ett ”streak-saver löppass”.

När man springer varje dag är det oundvikligt att vissa dagar kan man känna sig lite förkyld eller inte har så mycket tid till sitt förfogande för ett längre löppass, då tar jag till mitt ”streak-saver” tänk. Det är löppass som innehåler den mini midistans som jag har satt upp för mig själv att jag ska springa varje dag. Dessutom blir passet väldigt lugnt, ifall jag exempelvis känner mig förkyld. Idag var en sådan dag. Känner mig inte 110% frisk och då tog jag ett lugnt pass på 3 km. Allt för att hålla streaken levande.

De internationella run streak reglerna är få, man kan säga att det är tre regler:

1, Du ska spronga minst 1 mile

2, Du ska göra det under dygnets timmar

3, Du ska springa eller jogga…inte gå

Du själv är din egen domare och det är väl självklart att du ibland måste stanna för en bil som kommer farandes, då får du vänta helt enkelt, och sedan fortsätta. För egen del har jag alltid haft en viss distans till det här med 1 mile, min minimidistans är 2 km. Jag har helt enkelt aldrig sprungit under 2 km. Idag blev det exempelvis 3 km och det är nog det jag brukar ta till som ett ”streak-saver pass”.

Fortsätt att ställ frågor så ska jag försöka besvara dem så gott jag kan. In och ge ett bidrag till min kampanj om ni vill. Bifogar som vanligt QR-koden för Swish här nedanför.

Allt gott!

Mats

Ingen fråga Om utan När

Ni är många som frågar mig om hur jag orkar springa varje dag, och jag brukar lite skämtsamt svara att jag kan inte förstå dem som inte springer varje dag. Lite skämt är det, men även lite allvar. För det här med run streak ger så mycket positivt i livet så jag har svårt att förstå varför inte alla som kan springa inte håller på med det varje dag. För oss som sysslar med runstreak har vi eliminerat frågon Om vi ska springa till att handla om När under dygnet detta ska ske. Svårare än så är det inte.

Idag, under min 3495:e löprunda, fick jag med min fru på löprundan. Vi var båda lediga idag efter att ha jobbat under helgen och det blev 5 km in på löpkontot. Underbar tur men en aning blåsigt och ett märkligt väder med ömsom sol och ömsom duggregn. Väl hemma såg jag att en av mina följare av min kampanj ställde just frågan kring run streak som livsstil och hur det är. Ska försöka besvara den.

Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning.

Jag planerar min träning utifrån det som förväntas hända dagen efter. Har jag någon kvällsaktivitet, ger jag mig ut tidigt på morgonen, annars brukar jag köra på kvällarna. Det här har varierat genom årens lopp. När jag var Regiondirektör och jobbade 16 h per dygn blev det naturligt att springa tidigt på morgonen, numer är kvällslöpningen det mer vanliga för mig.

Jag är fullständigt övertygad om att kroppen är skapad för att vara i rörelse och att vi är beroende av fysisk aktivitet för att vi ska må bra. Utifrån våra levnadsvanor är det många människor, både vuxna och barn, som inte når upp till de globala rekommendationerna om fysisk aktivitet. Att genomföra en run streak är på många sätt ett universalpiller för god hälsa och gott humör. Jag rekommenderar det till alla.

För egen del har det här blivit en livsstil. Det är ingen belastning utan bara något jag gör varje dag. Ungefär som att borsta tänderna. Jag ger mig bara ut på en daglig runda någon gång då det passar under dagen.

En stor utmaning är dock variationen. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från mitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt. Att springa varje dag innehåller naturligtvis en del utmaningar i övrigt. Tidigt märkte jag att den utmaning jag nu påbörjade var något helt annat än att träna inför ett maratonlopp. Några hela vilodagar var naturligtvis inte att tänka på men med variation i tempo och längd kunde korta pass i lågt tempo närmast beskrivas som vilodagar. Jag kallar dessa ”streak-saver days”.

Fysiskt var det ingen större svårighet för mig att få till passen från början, däremot mentalt. Vissa dagar när jag kom hem från jobbet efter en lång och hård arbetsdag kunde klockan närma sig 23 och då var jag inte så jättesugen på att snöra på mig löparskorna och ge mig ut men det var bara att slå bort negativa tankar och köra en runda.

En av de vanligaste frågorna kring min ”streak” handlar om det här med sjukdomar och om jag aldrig blir sjuk. Jag blir sällan sjuk och jag tror att jag har mina dagliga löpturer att tacka för det. Ägnar man sig åt fysisk aktivitet varje dag så fungerar det som ett slags vaccin mot förkylningar och andra sjukdomar. Jag tror också att min streak är skadeförebyggande. Innan min streak hade jag i omgångar problem med både knä och hälsenor. Numer känner jag inget sådant. Sedan barnsben har jag astma- och pollenallergi. Under vissa dagar när vädret är emot oss allergiker är det tungt men den dagliga aktiviteten är också något som mildrar min astma.

Hoppas att jag inspirerat några av er att börja motionera mer!

Ge gärna ett bidrag till min kampanj för ACT.

QR-kod kommer här:

/m

När ingen ser dig

Jag tassar fram längs Limhamns gator. Run streak day #3494. Kampanjen och nedräkningen fortsätter! Det är sen söndag eftermiddag. Jag har arbetat hela veckan och helgen och i fredags kväll var vi på konsert, så vilan och sömnen har fått stå tillbaka. Det känns i kroppen men det är ändå skönt att få springa av sig lite tankar och känna hur musklerna bär.

Det är så pass mörkt så jag hör smällen innan jag ser vad som har hänt. Någon har kastat sin glasflaska på marken, bara några meter från närmaste papperskorg. En mörk gestalt ser jag lämna platsen men jag är för långt borta för att se identiteten. När jag kommer löpandes fram till platsen är det glassplitter över hela gångbanan och jag stannar och börjar plocka upp. Det blir sedan några vändor fram och tillbaka till papperskorgen innan allt är upplockat och jag kan springa vidare.

När jag fortsätter min löprunda kommer naturligtvis nya tankar upp i mitt huvud, det gör det alltid. Händelsen med den krossade flaskan får mig att tänka på ”mitt eget Varför” jag gör saker och ting här i världen och om det är ”mitt Varför” som definierar mig som en viss sorts människa? Låter det konstigt? Jag tänker så här:

Hur och Vad jag säger och gör har naturligtvis stor betydelse för hur du är som person men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Hur spelar en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger och gör spelar en helt avgörande roll i fall vi håller med vederbörande eller inte. Eller om vi tolkar dennes Vad som märkligt. Jag tolkar naturligtvis in i att den person som krossade flaskan gjorde fel, i mina ögon.

Det jag nu pratar om är inte dessa saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna. Varför krossade exempelvis den där personen flaskan, till synes helt ologiskt när det bara var några meter till papperskorgen och dessutam antagligen fullt medveten om att glassplitter är farligt för andra? Ens Varför säger mycket om vem man är som person…

I min värld är ditt Varför något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud. Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar och kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är. Ditt Varför kanske blir tydligast när ingen ser vad du gör men du gör det ändå. Då är det bara du och Gud som ser och vet.

Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud, är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.

I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken du upplever att andra ger till dig har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.

Min fundering handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.

När jag avslutar min löprunda har det blivit 8 kilometer in på dagens löpkonto. Känns bra. Mina tankar har jag delat med Gud och de brukar stanna där, nu har jag delat en del med er också. Det känns också bra.

Ha en fortsatt härlig helg! Fortsätt att stötta min runstreak-kampanj. In och ge vad ni kan till ACT. QR-kod finns som vanligt längst ned.

/m

Hur har du det med din balans?

Tack för all feedback från mitt förra blogginlägg om den existentiella hälsan. Länkar den här, ifall du inte har läst. Det värmer mig att ni är många som ser behovet. Det förvånar mig dock en aning att många av er blev lite tagna på sängen av den forskning och statistik som visar att det är så många som känner att livet är meningslöst eller saknar tilltro till att livet ska ge en mening. Kanske är det som så mycket annat…media och politik styr vad vi tar in och då drunknar vi i andra spörsmål.

Ikväll har jag sprungit tillsammans med min älskade fru. Vi har båda arbetat hela dagen, då känns det oftast extra skönt att ge sig ut på en löprunda och få andas in den friska höstvinden. Jag springer lite och låter tankarna fortsätta kring det existentiella.

Just nu är det frågor såsom inflation, USA-valets efterdyningar, matpriser, COP29-mötet, krigen runt omkring vår värld, kriminaliteten och dess brott som upptar mediautrymmet och det politiska. Det är otroligt viktiga frågor och är en stor del av vår grundbult i samhället. Det jag skulle villja tillföra är det där existentiella perspektivet utifrån hur vi upplever vår tid här på jorden. Vad betyder ett samhälle om vi som bor här upplever livet som meningslöst och innehållslöst?

Tystnaden som jag upplever råder kring det existentiella perspektivet kan ha olika orsaker, en av de viktigaste orsakerna är säkert att vi är ovana att föra sådana samtal. När räntor och inflation skenar finns det visserligen nationalekonomer som ser olika på både orsak samt rätt åtgärdsinsatser men samtalet och åtgärdspaket sker med en viss naturlighet. Ifall en fjärdedel av befolkningen känner livet som meningslöst vad blir det då för frågor och åtgärdspaket som följer?

Om vi går några år tillbaka i tiden, nämligen till den 5 juni år 2008, antog Riksdagen proposition 2007/08:110 om förnyad folkhälsopolitik. Där står det bland annat att ”Människan har såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov”. Propositionen tog en helhetssyn på människans behov av folkhälsa och då inkluderas på ett naturligt sätt den existentiella dimensionen på folkhälsa. En fundering som jag har haft sedan dess är skillnaden mellan själsliga och andliga behov, vilket det står i propositionen.

Vår syn på människan (den västerländska) som utvecklats genom historien har mycket gått från en helhetssyn med kropp, själ och ande (grekisk kontext sarx/soma, psyche och pneuma) till att allt mer bestå av olika delar där man separerar delarna, till att sedan återigen bli en helhet. Människan är i mångt och mycket bestående av en fysisk, psykisk och existentiell (engelska: body, mind and soul) helhet. Det engelska ordet Spirit har ibland utmanat möjligheten att inkludera den existentiella dimensionen inom området hälsa, inte minst i WHO:s olika hälsodokument genom årens lopp.

Kanske är det där sistnämnda (Spirit/Ande) som är en stor del av utmaningen för oss i Sverige? Vi som befinner oss som det mest extrema landet i världen när det gäller värderingar. Ett av de mest välkända resultaten från WVS (World Value Survey) är den så kallade kulturkartan. Den kombinerar ett antal värderingar nedkokade i två dimensioner, traditionella mot sekulär-rationella värderingar på ena axeln och överlevnads- mot självuttryckande värderingar på den andra. Enligt skaparna Inglehart och Welzel kan dessa två dimensioner förklara en stor del av skillnaden i värderingar mellan nationer. Vi i Sverige är i den undersökningen det mest individualistiska och sekulariserade landet i världen. Att då i ett sådant land prata om Spirit/Ande i existentiella samtal kan kanske blir en extra utmaning?

Även om WVS visar sin tydlighet tänker jag att existentiell hälsa och samtal kring existentiella frågor inom området psykisk ohälsa inte handlar om religion. Kanske är det dock många som gör den kopplingen, vilket kan vara ett hinder för att acceptera existentiella hälsoinsatser. Jag vilar mycket på de både professorerna inom folkhälsovetenskap på SydDansk Universitet (SDU), Nils Christian Hvidt och Peter la Cours definition av existentiellt meningsskapande i en sekulariserad kontext. Enligt deras forskning finns det två huvudspår inom området, nämligen den som utgår från det andliga, där religion och tro är en naturlighet och det andra spåret som är filosofi där det blir en stark psykologisk inriktning. Enligt Hvidt och la Cour går det att förena dessa båda spåren inom området existentiell hälsa. Det existentiellt meningsskapande utgår i deras forskning från tre delar där samtliga i befolkningen kan delas in i:
– Sekulärt meningsskapande som grundar sig till exempel i en filosofisk, politisk eller ideologisk inriktning. Här är det naturligt att tänka på existentialismen, liberalismen eller sekulär humanism.
– Personligt/privat andligt meningsskapande. Här är det naturligt att tänka på panteism, astrologi, naturens inneboende kraft eller personligt valda delar från exempelvis religion eller filosofiska rörelser.
– Religiöst meningsskapande där en tro skapar mening. Exempelvis kristendom, islam, judendom eller buddhistisk tradition.

Oberoende av inriktning tror jag att det är dags för oss att på bred front börja införliva existentiell hälsa i vårt samhälle som en naturlig del av åtgärdspaketet kring psykisk hälsa. Vi har egentligen inte råd att inte lyfta in detta område längre, vi förlorar både liv och olycka om vi inte lyssnar på forskning och den kunskap som redan finns.

För egen del var jag under många år en av många volontärer som gjorde och gör en insats i MIND:s självmordslinje. Där blir det väldigt tydligt att befinna sig i gränslandet mellan liv och död. Det existentiella samtalet blir en naturlighet och att då ha en existentiell mognad är helt avgörande. Det finns så mycket som förenar oss människor, mer än som skiljer oss åt, inte minst i existentiella frågor. Det meningsfulla är något vi skapar varje dag och att ha en existentiell mognad handlar mycket om att ha en tydlighet i svar på frågor kring exempelvis,
– Vad är målet med mitt liv?
– Vad är viktigt för mig?
– I vilka sammanhang ingår jag i?
– Vad kan jag göra för dig?

Idag är suicid 94% av allt dödligt våld i Sverige. Tittar man på nyheterna eller lyssnar på politiker så verkar det dödliga våldet mest bestå av kriminella som dödar andra kriminella, vilka kräver mängder med åtgärdsplaner, men så är alltså inte fallet. Det dödliga våldet vi skapar mot oss själva är det område som borde ha störst uppmärksamhet och här är den existentiella hälsan helt avgörande. När jag arbetar som volontär i MIND arbetar jag mycket med skälen till att leva, till skillnad från skälen till att ta sitt eget liv.

Jag skulle gärna vilja ordinera livsvilja eller ta över någon annans liv för att lätta på dennes börda men så fungerar ju inte verkligheten. Inom den existentiella hälsan handlar det mycket om att acceptera och respektera. Att inte ge upp. Det finns alltid skäl till att leva, ibland är mörkret och tunnelseendet till ett djupt hål det enda människor ser, då är det existentiella samtalet ofta något som kan vara en bit på väg att ändra riktning.

Den existentiella mognaden handlar om dig själv och ditt eget sammanhang. Att lära sig mer om sig själv och sina egna reaktioner i möten med andra är en resa som aldrig tar slut. Dag Hammarskjöld kallade den resan ”den längsta resan”. Ibland handlar det om att ha förtröstan och ta in lite mer förundran i sitt liv. Är inte det ett osedvanligt vackert ord? Förundran! Varför inte ge en stund varje dag i sitt liv för att ta in lite mer förundran. Skapa en inre balans mellan det svåra och det glädjefulla. Vara medveten om vad du utstrålar till andra. Det är okej att tycka om att prata mycket likväl som det är okej att vara tyst. Tyck om att uppskatta båda. Våga lyssna på andra och din inre röst och dela med dig till andra med respekt.

Jag har ofta sett min inre resa hela tiden som en källa till lärande. Jag är glad när kroppen säger ifrån ibland. Det är en tydlig signal. Jag säger ofta till mig själv, både i möte med andra och när jag är själv, ”Så intressant att jag reagerar så där…intressant att jag går igång så där på hens prat…intressant att jag….”. Jag tänker att jag då går i Riksdagens folkhälsopropositions ledband från 5 juni 2008. Min fysiska, psykiska och existentiella dimension är en helhet. Min existentiella mognad följer mitt livs upp- och nedgångar.

Hur har du det med din balans?

/m

Läkande run streak

När jag ger mig ut på eftermiddagen på min run streak day 3492 är det fortfarande ljust ute. De senaste dagarnas löpturer har skett i mörker och jag känner att ljuset gör något med mig. Även om jag alltid älskar att springa så är det något visst med att kunna njuta av sin dagliga löptur i novemberljuset. Att det är duggregn i luften gör mig inget. Faktum är att jag märker det inte förrän jag tar bilden på mig själv springandes längs Limhamns gator.

Jag springer och tänker på hur min run streak kan ses som mitt psykiska läkemedel. Naturligtvis gör den dagliga aktiviteten något med ens fysik, men det jag tror att mitt run streakande främst har varit, är balsam för min själ. Ett slags läkemedel för mitt psykiska tillstånd. För är det något som jag ser fram emot efter att mina känslor har spelat mig olika spratt under dagen är att få springa under kvällen och bearbeta alla dessa känslor och tankar. Min dagliga löptur är som en slags terapisession, en slags naturlig bearbetning.

En av mina vänner har blivit helt besatt av stoicismen. För egen del har det stoiska tänket varit en stor del av mitt liv och Aurelius bok ”Självbetraktelser” läste jag på -90 talet och jag återkommer till den lite då och då. Den har det där grundläggande etiska och moraliska förhållningssättet som jag tycker tilltalar mig och hjälper mig i många känslostormar. Hela boken handlar om hur man finner själslig styrka och därmed ett sätt att förhålla sig till världen, både utom och inom en själv. En på många sätt tidlös text om etik, moral, livet och döden.

På många sätt kan man använda en löprunda som ett tillfälle att göra en Aurelius, en slags ”självbetraktelse” och diskutera under löpturen med sig själv om hur ens liv är i nuet kring etiken, moralen, livet och döden. Ett slags KBT. När stoicismen under 1500- och 1600-talet upplevde sin första stora renässans var det faktiskt humanisterna som vände sig till det stoiska tänkandet. Nu för tiden upplever jag att det är psykologerna. Aaron Beck, den kända grundaren av kognitiv beteendeterapi (KBT), hämtade inspiration från stoicismen. Det är inte svårt att se varför. Liksom KBT erbjuder stoicismen enkla tekniker för att uppnå ett inre lugn.

För egen del är mina löpturer ofta ett sätt att ”pysa”, att rensa, att självrannsaka…att helt enkelt gå igenom sitt liv under de minuter löpturen varar. Det blir en slags rensning av mitt psykiska tillstånd. Naturligtvis gör jag inte det här varje löptur och inte så systematiskt som det kanske låter i denna text, men det är ändå något som präglar många av mina löprundor. Utan dessa skulle jag nog behöva själavårdsamtal eller terapisamtal.

Till det stoiska har jag dock tillfört Dag Hammarskjölds mystisicm och dess tro på Logos. Dess tro på ett dygdefullt liv i kombination med en acceptans att vila i det existentiella, att vila i det som är större än oss själva. Vissa kallar det andlighet, andra kallar det Gud. I psykologins värld handlar det nog att gå från KBT till ACT och vidare. Att gå från KBT:ns otaliga enkätifyllanden kring alla negativa tankar du hade för att sedan vända dessa till rationella handlingar och istället låta ACT komma in i ditt liv. Att istället acceptera alla dina känslor och vara här och nu. Med hjälp av självmedkänsla ska vi bära och kunna hantera ångest, oro och stress. Men det handlar om att även gå vidare från ACT. Att arbeta med acceptans kring det stora. Kring det existentiella.

För jag vilar tryckt i Logos när jag är ute och springer. En stoisk acceptans på att jag ser på mina upplevelser och känslor lite utifrån ett spatialt förhållningssätt. Jag drunknar inte i tankar och känslor längre. Min run streak har hjälpt mig mycket med det. Jag jagar inte längre speciella känslor eller försöker KBT:a bort något. Jag accepterar att allt vilar i det som är större än mig själv och jag får en gåva i att uppleva allt runt omkring mig, oavsett om det är något bra eller dåligt. För värderingsskapandet är något jag låter det existentiella hantera. Det behöver inte jag göra.

Allt vilar i något större. Min run streak har definitivt lärt mig det. Du kan gärna kalla det en läkande run streak.

Tack för att du följer min nedräkning till 10 år. QR-kod finns som vanligt längst ned.

/m

Slår ett slag för existentiell hälsa

Min run streak-kampanj med ACT fortsätter. Räknar ned till 10 år och jag tackar er alla som bidrar med vad ni kan till denna kampanj. QR-kod finns som vanligt längst ned i detta inlägg.

I kampanjen ingår mina reflektioner kring hälsa. I Sverige ser vi tyvärr att många siffror gällande den psykiska hälsan pekar åt helt fel håll. Om vi tar det senaste årets statistik till hjälp så larmade Socialstyrelsen att utskrivningen av sömnmedel och lugnande åt unga har femfaldigats på 10 år, Folkhälsomyndigheten och MIND meddelade att självmorden bland unga ökar och det är långa väntetider till Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP). Antalet patienter till BUP har ökat med 14% de senaste 5 åren och besöken har en ökning med 16%.

Att det här är en samhällsförändrande trend visar analysföretaget Kairos senaste rapport, ”Svenskarna, samtiden, framtiden”, där en fjärdedel av samtliga utfrågade beskrev sitt liv som meningslöst. Det är en rejäl ökning på tjugo år då samma fråga gav en svarsprocent på 6%. Det är ett tydligt genomgående mönster när liknande frågor i undersökningen ger liknande resultat. En fjärdedel svarar exempelvis att de lever ett innehållslöst liv, liknande svar hade 5% för tjugo år sedan.

Då kan man ju ställa sig frågan vad detta beror på? Som alltid när siffror som dessa visas upp finns det experter som har tvärsäkra svar medan andra ser en mer komplex orsaksbild. Jag tenderar att tillhöra den senare skaran. Jag tror att de senaste årens samhällsförändringar ger en rad olika faktorer som på olika sätt bidrar till psykisk ohälsa. Hit hör naturligtvis ekonomiska klyftor, arbetsmiljöfaktorer med ökad stress,, omvärldsfaktorer, den digitala tekniken med dess sociala medielandskap, ökad ensamhet och en minskad tilltro till samhällets förmåga att upprätthålla ett tryggt samhälle mm. Sedan finns det en sak som jag skulle vilja lägga till. Om vi till allt ovan även lägger till vår oförmåga att lyfta det existentiella samtalet med ett mer utarmat andligt språk, som forskningen visar att vi mår bra av, ja, då kanske det inte är så konstigt att vi mår som vi gör.

Det existentiella tror jag att vi måste börja närma oss mer systematiskt. Det är helt enkelt livsviktigt för vår hälsa. Det finns mängder av sätt att beskriva existentiell hälsa på där forskare inom områden som filosofi, teologi, antropologi, psykologi, psykiatri, religionsbeteendevetenskap med flera har sina tydliga utgångspunkter med allt från hälsofrämjande aspekter till fokus på hur människor ska leva för att få ett meningsfullt liv. Idag finns det dock ett tydligt forskningsläge som visar att insatser som främjar existentiell hälsa är en undernyttjad resurs inom svensk hälso- och sjukvård och som samhället därför borde öka sina insatser kring.

Vi behöver verkligen inte resa långt för att dra lärdom av andra länders framgångsrika insatser inom detta område. I Norge erbjuds alla som kommer till psykiatrin möjlighet att delta i en existentiell samtalsgrupp, som vanligtvis leds av en sjukhuspräst och en samtalsterapeut/psykolog från sjukvården. Dessa grupper utgår mycket från olika teoretiska inriktningar och behandlingsmodeller. I två norska studier som jag tog del av år 2021 visade det sig att samtal kring andliga frågor och meningsfullhet gav en signifikant minskning av psykiska besvär (Frökeldal et al 2021 samt Viftrup et al 2013).

Egentligen finns det mängder med forskning som visar på ett samband mellan deltagande i existentiella samtalsgrupper/individuella samtal och hälsofrämjande variabler och upplevelse av mening/meningsfullhet. P.T.P Wong kom redan år 1998 ut med en integrativ modell för meningsterapi med utgångspunkt från existentiella samtal. Många är vi dessutom som berikats med kunskap kring Antonovskys modell KASAM om viktigheten av sammanhang, begriplighet och meningsfullhet för den psykiska hälsan. Många är vi även som tagit del av Victor Frankl och dennes bok ”Livet måste ha en mening”.

Det forskningen slår fast är att behandlingsmetoder inom existentiell hälsa utgår vanligtvis från människan i sin sociala kontext, att människor i relation till sin omgivning strävar efter att upprätthålla trygga relationer och skapa mening med sig själva och sina liv och att dessa processer ofta blir aktualiserade vid utmaningar och kriser. Detta skrev Johan Cullberg om redan år 1975 i sitt 12 kapitel i sin bok ”Kris och utveckling”. Den samlade forskningen visar att upplevelsen av mening i livet som utgår från existentiella frågor har en rad positiva effekter på vår hälsa och utveckling som människor. I Sverige finns det goda exempel, exempelvis ”Livsstilsverktyget” i Göteborg eller ”Strategin för ökad existentiell hälsa” i Jönköping men dessa känns mer som öar som flyter för sig själva.

Den stora frågan är därför varför detta med existentiell hälsa fortfarande är ett ämnesområde som inte med naturlighet genomsyrar all form av samhällsinsats när det gäller psykisk hälsa?

/m