I helgen såg jag delar av Zelenskyjs presskonferens inför årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Kan inte låta bli att känna Hammarskjölds anda vila över hans ordval. Vid ett tillfälle sa han så här:

”Om jag behöver lämna den här stolen är jag redo att göra det. Jag kan också tänka mig att byta ut den mot ett Natomedlemskap för Ukraina.”

Den ukrainska lagen förbjuder val under tiden landets krigslagar gäller. De har varit på plats sedan Ryssland inledde sin invasion 2022, så uttalandet från Zelenskyj har nog ingen större betydelse men jag kan ändå inte låta bli att associera uttalandet från Zelenskyj till Hammarskjölds tjänande ledarskap. Att tjäna en organisation handlar aldrig om att göra det för egen vinnings skull. Att tjäna handlar om att göra det för sitt folk, de man är till för.

Ni som kan er historia vet att Dag Hammarskjöld höll ett liknande tal i FN:s generalförsamling den 3:e oktober 1960. Bakgrunden var att Hammarskjöld hade genom sitt resoluta agerande i Afrika, och främst i Kongo, retat upp stormakterna som hade stora intressen i Afrikas kolonialisering. Sovjetunionen var en av dessa supermakter som visade sitt missnöje som starkast och krävde öppet Hammarskjölds avgång. På det svarade Hammarskjöld på ett sätt som skulle vara svårt att säga idag när vi lever i post-sanningens tidsålder men som jag gärna ser som grunden i vårt samhälle. Så här sa han bland annat,

”När ett påstående upprepas några gånger är det inte längre ett påstående, det är ett etablerat faktum, även om inga bevis framförs till dess stöd. Fakta är emellertid fakta, och de verkliga fakta finns här tillgängliga för var och en som bryr sig om sanningen. De som åberopar historien kommer förvisso att bli hörda av historien. Och de kommer att få finna sig i dess dom, sådan den avkunnas på grundval av fakta människor med fria sinnen och fasta övertygelse att endast på en granskning av sanningen kan en framtid i fred byggas.”

Hammarskjöld slår således fast i sin retorik att sanningen och fakta alltid bör ligga till grund för fred. Folk ska inte basera sin tro på lögner utan på att det finns en sanning. I det klimatet kan sedan en ledare fritt utveckla sina tankar och agenda. Hammarskjöld fortsätter sedan med att besvara anklagelserna från Sovjetunionen om de lögner som de spridit att Hammarskjöld ”rättfärdigat blodiga brott i Kongo” genom att säga detta,

”Personen betyder ingenting, men det gör institutionen. Personen som har ansvaret som högste tjänsteman bör avgå om han försvagar den verkställande myndigheten: han bör stanna om det är nödvändigt för att bevara den.”

Makten tjänar organisationens syfte och inte den enskilde ledaren. Organisationen är till för dess medlemmar och inte till för ledaren. Hammarskjöld betonar detta gång på gång. Han lägger dessutom till att en ledare ska vara till för de svagaste medlemmarna,

”Genom att avgå skulle jag därför i nuvarande svåra och farliga läge kasta organisationen för alla vindar. jag har ingen rätt att göra detta, ty jag har ett ansvar gentemot alla de medlemsstater för vilken organisationen är av avgörande betydelse, ett ansvar som har försteget framför alla andra hänsyn:”

Hammarskjöld och Zelenskyj, på två sidor om historien. Deras ledarskap kan ses som tjänande en organisation eller en sak, där deras egen ambition blir underordnad organisationens mål och syfte. För egen del har jag alltid haft liknande ledarskap i alla de organisationer där jag har fått förmånen att leda en verksamhet. Jag har svårt att se ett annat alternativ, men vi ser ju hur andra ledare, inte minst i dagens USA eller högerkrafter i Europa står för ett annat ledarskap. Det är naturligtvis problematiskt.

Hammarskjöld avslutade sitt tal den 3:e oktober 1960 med orden,

”Det är inte Sovjetunionen eller för den delen någon av de andra stormakterna som behöver Förenta Nationerna för sitt skydd, det är alla andra. I den meningen är organisationen framför allt deras organisation, och jag är djupt övertygad om den klokhet varmed de kommer att kunna använda den och vägleda de. Jag kommer att stanna på min post min ämbetstid ut som organisationens tjänare i alla dessa nationers intressen, så länge de önskar att jag skall göra detta.”

Nu får vi hoppas att inte historien upprepar sig. Det tjänande ledarskapet är det enda rätta, men som ni vet ledde det ledarskapet till Hammarskjölds död och i vår nutid ses det tjänande ledarskapet som en svaghet hos vissa. För egen del ser jag det som det omvända. Det är en styrka att kunna som Zelenskyj och Hammarskjöld överlämna sig själva helt i organisationens bästa. En styrka fler borde följa.

/m

Jag är med några arbetskollegor i Lund när det är dags för den stilla minuten för att hedra offren och de drabbade från skolskjutningen i Örebro. Det känns fint att få stå och dela minuten med kollegor men även med hela Sverige som står still under en minut. I mitt huvud kommer en dikt av H.C. Andersen upp när några dansktalande personer går förbi vårt sällskap, till synes ovetande om den nationellt utlysta minnesminuten. Dikten går så här:

Det är tungt, förbannat tungt att dö medan hjärtat ännu är ungt.

Tänker på alla dessa unga människor som i ett vansinnesdåd förlorade möjligheten att åldras, att få leva ut sina drömmar, att få upptäcka livets upp- och nedgångar. De fråntogs möjligheten att leva livet, vad som än väntade dem. Det känns tungt…

Orden är ibland innehållslösa och det går inte att med ord beskriva en själs innersta språk, men jag tycker H.C. Andersens dikt ändå förmedlar det som vi alla kan dela…det är tungt. Naturligtvis finns det grader i det tunga och de som stod offrens närmast bär naturligtvis en sorg vi andra inte kan föreställa oss. Vår statsminister har under veckan som gått försökt sätta ord på det tunga men det han säger är innehållslöst för mig. Han har via sin politik ägnat sin regeringstid åt att trycka bort medmänsklighet och öppenhet och låtit splittring och misstro blivit en del av vårt gemensamma samhälle…så även om hans ord kan vara rätt i stunden är människan bakom statsministerrollen borta.

Komvux och SFI ska vara trygga platser i vårt samhälle liksom alla skolmiljöer. Vi ska inte behöva begränsa oss och tänka på det värsta varje gång vi går till sådana miljöer. Istället ska dessa platser genomsyras av möjligheter och framtidskraft. De ska vara hoppets kapell i en värld som annars kan begränsa ens manöverutrymme.

Hur ska vi förbereda oss för de svåraste dagarna som kommer och orka att resa oss när det tyngsta har hänt? För även om inte Örebro skett så vet vi att det går inte att leva ett liv utan omskakande erfarenheter. De goda upplevelserna i ett liv varvas med skuggiga dagar där det svåra genomsyrar varje fiber.

För egen del håller jag gärna fast vid det som varit kyrkans budskap i två tusen år nu. Oavsett om det har varit goda eller onda dagar, oavsett fredstid eller krigstid, oavsett tunga eller glädjefulla dagar. Kyrkan har hela tiden hållit fast vid att vi inte har fått ett löfte om att slippa det tunga, det svåra, det sorgefulla, utan löftet är att vi är inte ensamma och att kärlekens makt är starkare än både ondskans och dödens makt. I två tusen år har vi fått lyfta bägaren och sagt att ”kärleken är starkare än döden” och att vi inte ska bemöta ondskan med hämnd och förbittrade ta till våldshandlingar utan svara med kärlek som återupprättar och läker sår.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Rom att ”ingenting ska kunna skilja oss från Guds kärlek” och ur det synsättet är det en en begriplig paradox att döden och det onda väcker godhet, gemenskap och engagemang till liv, vilket inte minst manifesterades under den tysta minuten. De döda får vi inte tillbaka men våra liv kan väckas till goda handlingar och låta de goda värderingarna förena oss.

På så sätt tänker jag att det onda dådet kan inte göras ogjort, de avlidna får vi inte tillbaka, de drabbades sorg kan inte försvinna men dådets efterdyningar kan förena oss alla i kärlekshandlingar. Där det finns mycket kärlek finns det också mycket sorg, där det finns mycket godhet blir det också mycket styrka.

Så med H.C. Andersens dikt ringande i mina öron om att ”det är tungt, förbannat tungt att dö medan hjärtat ännu är ungt”, låter jag ändå hoppet vila i mitt inre. Det finns ingenting som sliter så hårt på oss som att sörja och därför ska vi vara snälla mot varandra och de som drabbats som mest och låta kraven och måstena ligga ned ett tag. Om vi fortsätter att söka varandras medmänsklighet i denna tid finns förutsättningar för att låta kärleken blomstra.

Jag avslutar med en av mina favoritförfattares ord från hennes bok, ”Ett år av magiskt tänkande”, som utkom runt år 2005 där hon försöker sätta ord på den sorg hon bär på när hon förlorade sin man. Joan Didion beskriver i dessa två rader det självklara, men som vi verkar ibland ha så svårt att hantera,

”Du ska inte fråga den som sörjer om hon är hungrig. Du ska ge henne något att äta.”

Pax!

/m

Livet går inte alltid i ens väg. När allt skiter sig och man bara kan skratta åt skiten brukar jag säga till mig själv, ”Guds vägar äro outgrundliga”. Det är helt enkelt ord som jag brukar säga till mig själv när saker och ting inte går som jag vill, eller inte går som förväntat.

Guds vägar äro outgrundliga.

Ni som har läst min bok ”Jag är paria” eller deltagit i någon av mina föreläsningar vet att jag använde uttrycket vid en speciell stund när jag träffade en främling en vårdag på Backåkra. Det var sällan använt i mitt vokabulär innan dess, men sedan dess använder jag det flitigt till mig själv.

Citatet används titt som tätt som en svensk motsvarighet till engelskans ”The Lord works in mysterious ways”. Poängen brukar vara att något besvärligt kan bli till något riktigt bra i slutändan.

Varken det svenska eller det engelska uttrycket är direkta citat från Bibeln, även om de uppenbarligen har fått inspiration från ett antal texter på detta tema. Det engelska uttrycket tror jag kommer från en psalm från 1700-talet, av den brittiske poeten William Cowper ”God moves in mysterious ways”. Psalmens budskap är att vi ska lita på Guds nåd och kärlek även när det verkar som dystrast.

Den svenska motsvarigheten är hämtat från Romarbrevet 11:33, i alla fall i 1917 års version (ni vet ju att jag har en förkärlek till 1917 års version):

”O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar”

Det gemensamma för alla dessa uttryck, på svenska och engelska, är på något sätt att av Gud kan vi förvänta oss vad som helst, ja egentligen det oförväntade. Gud verkar på det sätt som Gud själv vill. Gud låter sig inte fångas in och låter sig inte heller styras. Gud sitter inte still och väntar utan verkar och agerar. Gud väljer sina redskap och vägar helt utan att vi kan påverka det. Ja, Gud är i ett ständigt pågående utan något slut, en närvarande Gud som tar tillfället i akt.

Det här brukar jag ändå se som en liten lärdom till mig själv när saker och ting inte går som förväntat. Jag försöker att inte förvänta mig att allt ska gå precis som jag har tänkt hela tiden för jag vet ju att det inte är ”min väg”. Därför kanske man ändå ska lämna lite plats hela tiden längs en väg för det oförväntade, för att ge Gud plats att agera. Det är nog inte helt fel. Ibland tänker jag att Gud vill skaka om oss och tvinga oss ut ur vår egen trygghetszon genom att använda sig av det oväntade. Det får oss att växa.

I söndags tvingade jag Höörs och Munkarps gudstjänstfirare att sjunga psalm 364. Egentligen är den nog musikmässigt ganska svår men den innehåller en första vers vars text jag älskar. Så här går sista delen av första versen:

”Upplys min själ och ge den liv att jag i dig förbliver. Var själv ett ljus på all min stig, och led mig du den väg du vill, åt dig jag helt mig giver.”

Text från 1694. ”Åt dig jag helt mig giver”. Orden tycker jag säger så mycket till oss även idag, även om de är skrivna för 300 år sedan.

För visst är det lätt att vårt sinne fördunklas av egoistiska tankar. Ibland leder de oss rätt men de kan också sluta oss till att inte vara öppna för det där oväntade, för det där som vi inte vet.

Gud lovar oss inte ett lätt och bekymmerslöst liv, men lovar att vara med oss alla dagar, till tidens slut. Vi är inte ensamma. Vi är Guds barn.

”Upplys min själ och ge den liv att jag i dig förbliver. Var själv ett ljus på all min stig, och led mig du den väg du vill, åt dig jag helt mig giver.”

Guds vägar äro outgrundliga!

/m

Landskapet utanför tågfönstret bär olika nyanser av grått. Det är tidig morgon två dagar efter det hemska skoldådet på Risbergska skolan i Örebro. Jag är på väg till arbetet i Höör. Tågresan tar cirka 50 minuter och jag färdas från nattens mörker till morgonens gråa. Önskar i mitt inre att det hade varit från mörker till ljus men symboliken är både bildligt och fysiskt. Vi är i det gråa nu.

När jag vandrar från tågstationen till församlingshemmet kommer Getsemane upp för mitt inre. Denna trädgård där Jesus, Guds enda son, bävade, hade ångest och bad intensivt. Hela vårt land är i chock över det hemska dådet och jag tänker på att det onda inte får segra. Det mörka får inte vinna. Oavsett om du tror på Gud eller inte så tänker jag att Bibelns grundbudskap om att det onda inte segrar ändå kan vara en tröstens röst den här dagen. Den här gråa dagen.

När Jesus vandrar in i Getsemane trädgård så är det mörkret som slår klorna om honom. Nils Bolander har skrivit en underbar dikt om Getsemane i sin bok ”Nya ögon” från 1944 med fokus på hur Jesus Getsemaneprövning går från nederlagets Getsemane till ångestens Getsemane till att slutligen bli bönens Getsemane. Det är som att vandra från det mörka till det gråa för att till slut landa i det ljusa. När Jesus sedan arresteras är tonaliteten i Jesus agerande alllt annat än fyllt av ångest och bävan utan det är en stärkt Jesus som möter mörkrets krafter. Vid arresteringen säger Jesus till de som arresterar honom, ”Nu är det er stund, nu har mörkret makten.”

För det är nämligen så att hur mycket vi än önskar det så finns mörkret i våra liv. Så var det även för Guds son och så är det även för oss. Mörkret finns där som en realitet och som ibland slår klorna i oss och som i detta fall lamslår ett helt land i chock. Bibelns budskap är dock att visserligen kan vi inte eliminera mörkret men mörkret får inte sista ordet. Nattens mörker finns där men det kommer en gryning och då är det ljusare, ibland väldigt ljust och ibland väldigt grått, men mörkret skingras.

I Bibeln finns det cirka 365 verser där budskapet är ”Var inte rädd”. Det är som om vi en gång per dag bör höra dessa bevingade ord. ”Var inte rädd”. För oavsett om du är troende eller inte så är det ett budskap som vi alla kan behöva säga till oss själva när mörkret omsluter oss.

För egen del så låter jag den tomma graven ändå genomsyra mitt liv. Jesus kunde ha stannat i graven efter korsfästelsen. Det kunde ha slutat där men nu gjorde det inte det. Graven kunde ha varit mörkrets triumfatoriska höjdpunkt, istället blev det tvärtom. Graven är tom, ångesten i Getsemane slutade med en stärkt Jesus som några dagar senare korsfästes, dog, blev begraven…men lämnade graven tom. Lämnade mörkret.

När jag på eftermiddagen sedan lämnar Höörs församlingshem lyser solen skarpt och värmande. Den svarta natten förbyttes till en grå gryning för att spricka upp i ett strålande solljus. Hur mycket vi än skulle vilja så finns mörkret där. För egen del tvivlar jag dock aldrig på att ljuset alltid kommer att övervinna mörkret.

Graven är tom.

/m

Jag hälsar statsministern välkommen till Sveriges bästa universitetssjukhus. Han tackar och sedan hör jag mig själv lägga till, ”även om det kan vara svårt att mäta hälso- och sjukvård”. Han nickar och sedan presenterar jag min vårddirektör och efter det påbörjas rundturen.

Året är 2016 och Stefan Löfven är statsminister och hans stab hade ringt några veckor innan och sagt att statsministern ville besöka Sveriges bästa sjukhus. Vi hade blivit utsedd av Dagens medicin till det årets bästa universitetssjukhus några månader tidigare. En jämförelse som tidningen gjorde varje år kring ett antal nyckeltal som till slut rankar de olika sjukhusen (vet inte om de ff gör den rankingen??).

Jag kom att tänka på den dagen när jag var på väg till Linköpings domkyrka och prästvigning, bärandes min kaftan här om veckan. Jag blir stoppad av en medarbetare från den tiden jag arbetade som regiondirektör. Vederbörande blir oerhört glad att se mig. Det är ömsesidigt. Vi står och pratar en stund och hen beskriver den tuffa period Region Östergötland nu befinner sig i. Hen jämför mitt ledarskap med det som nu genomsyrar organisationen och jag blir obekväm. Jag har svårt för jämförelser och jag ska berätta varför i detta blogginlägg.

Det är mänskligt att jämföra sig med andra. Vi är flockdjur och som sådana är vi vana och vill vara med i en flock. Att tillhöra en familj, grupp, förening, nation är en identitetsmarkör och då formar vi oss efter varandra i jämförelse med andra. Vi noterar den egna gruppens skillnad mot andra gruppers men även vad som gör att jag tillhör en viss grupp. Kanske är det liknande åsikter, liknande kläder eller något annat som hör gruppen samman som gör grupptillhörigheten.

Att vara i en grupp och gå emot gruppens gemensamhetsvärdering skapar oro, både hos individen men även hos de andra i gruppen. Rädslan att bli övergiven av ens grupp är stark och kommer säkert från tidernas begynnelse med överlevnadsinstinkt som grundläggande värdering. Varför vi hela tiden jämför oss med andra är därför djupt mänskligt och har gruppteoretiska orsaker. Vi verkar jämföra oss mest med de vi står som närmast och som vi känner oss lika med. Det är ett sätt att försöka mäta sig själv i jämförelse med andra och det kan ha en oerhört positiv effekt på våra liv ifall vi låter oss inspireras och tar lärdom av andra.

I dagens medievärld där sociala medier som Instagram, Snapchat och Facebook matar oss ständigt med andras inlägg så blir en jämförelse oundviklig. Vi behöver inte ens längre befinna oss i någons närhet för att kunna göra en jämförelse, det räcker med att ha en mobiltelefon. Jämförelsen sker dessutom under dygnets alla timmar. Det här skapar en helt ny värld för oss där jämförelse sker hela tiden.

Som nämnts kan jämförelse vara av godo ifall vi inspireras av någon annan och så lyfter vi oss men om vi ständigt jämför oss med andra där vi inte ens vet förutsättningen för dennes liv, ja då tänker jag att en sådan jämförelse kan ha en negativ effekt på ens hälsa. Att jämföra sig med likasinnade lite då och då i små doser kan vara positivt men jämförelse med andra hela tiden är nog direkt skadligt. Sådana jämförelser kan ha en väldigt negativ effekt på självkänslan och ens sinnesstämning. Vi behöver helt enkelt lära oss att hantera en värld med överflöd av jämförelsealternativ.

Jag tänker att vi är snabba att döma och bedöma andras liv och göra en egen jämförelse utan att egentligen ha en aning om dennes liv eller förutsättningar. Egentligen är det ytterst märkligt. Du har egentligen ingen aning vilken sida av den personen som just den personen väljer att lägga ut på Instagram men omedelbart gör du en jämförelse med ditt eget liv. Du vet ingenting om denne persons liv och förutsättningar, men ändå gör du en jämförelse. Är inte det ytterst märkligt?

I min enfald tänker jag att jämförandet måste därför ha ett slags narcissistiskt inslag där vi väljer att jämföra denne persons yta och idealiserar detta till ett objekt som vi väljer att beundra. Hade vi lärt känna personen ifråga hade vi säkert sett att det finns mängder med utmaningar och brister hos den personen, vilket hade neutraliserat idealiseringen.

För egen del har jag kommit fram till att jämförelse med andra har inget värde för mig, med ett stort undantag (jag kommer till undantaget strax). Det är helt enkelt en sysselsättning som inte skapar något positivt.

Några nyckelområden som har hjälpt mig är att jag vet att jag är älskad för den jag är. Jag har mängder med fel och brister, men jag är unik som jag är och i grunden har jag nog en hälsosam och positiv grundsyn till mig själv. Jag låter helt enkelt inte andras åsikter om mig, styra mina egna åsikter om mig själv. Mitt värde definieras inte av andra, det definieras i min relation mellan mig och Gud.

Jag har därmed kommit till den grundläggande inställningen att ett jämförande beteende med andra människor har en negativ effekt på mig och därför har jag valt att inte jämföra mig och mitt liv med andras. Det här är naturligtvis en ständigt pågående process för mig. Det är en utmaning, för jag är mänsklig som vilken annan människa som helst. Jag är medveten om situationer och händelser där jämförelse kommer upp i mina tankar, nästan per automatik, och då brukar jag slå undan dem direkt.

För egen del är jag dessutom förtjust i sociala medier och att se vad andra har för sig i sitt liv. Jag älskar även att själv lägga ut inlägg och bilder. Detta med att undvika jämförelser är därför en utmaning för mig, eftersom sociala medier skapar per automatik den här jämförelseinstinkten. Jag har dock valt att fortsätta vara en aktiv part i sociala medier och väljer istället att försöka hitta ett sätt att använda sociala medier på ett positivt sätt. Jag försöker helt enkelt tänka positiva tankar och inte lyssna till negativa jämförelsetankar och jag försöker sprida positivism åt andra. Jag låter oftast tankarna komma men slår dem bort direkt. Det är lättare att ersätta ett beteende än att ta bort ett beteende.

Livet är en gåva och du är du. Ingen annan är som du. Varför ska du då egentligen jämföra dig med andra? När du väl har kommit till insikten att ett jämförande beteende inte leder till varken lycka eller framgång så har du kommit en bra bit på väg. Att istället rikta uppmärksamheten mot att vara tacksam för det du får vara med om, att skapa positiva inslag i ditt liv och göra sådant som du mår bra av är istället något som jag tänker vi alla vör lägga vår tid på, oavsett vad andra gör i deras liv.

Oavsett vad andra tycker om vad du gör i ditt liv. Gör de saker som gör dig lycklig och när du råkar ut för utmaningar och problem i ditt liv, för det gör vi alla, så försök att se även det som gåvor till att utvecklas. Gör allt detta utan att jämföra dig med någon annan. Det kanske låter enkelt men är naturligtvis en utmaning. Jag har dock en förebild som jag följer. Ja, du läste rätt…jag väljer att kalla det efterföljelse.

Sjätte söndagen efter trefaldighet i kyrkoåret har varje år temat ”Efterföljelse”. Vem vi pekar på med begreppet efterföljelse är enkelt att förstå, det är självklart Jesus. För egen del skiljer jag på efterföljelse och jämförelse. Det förstnämnda handlar om att du bejakar vem du är fullt ut, med dina fel och brister, och försöker efterfölja Jesus budskap till oss om medmänsklighet och kärlek. Jag jämför mig inte med Jesus för det är som vilken jämförelse som helst, det går helt enkelt inte att göra, jag är jag och Jesus är Jesus. Han hade sina förutsättningar i livet, jag har mina. En jämförelse är därmed meningslös, däremot är en efterföljelse något positivt.

Det handlar om att se på sig själv och att ständigt utvecklas till en bättre människa. Man kan säga att efterföljelsen av Jesus leder till en jämförelse mellan ”mig just nu” och ”mitt tidigare mig”. Detta tänker jag leder då till ett naturligt tänk kring ett försöka att se en positiv utveckling hos en själv. Där har vi därför undantaget som jag nämnde om tidigare, jag jämför mig själv med mig själv. Jag är helt enkelt på jakt efter den bästa versionen av mig själv, utan jämförelse med någon annan människa.

Det jag lär mig dagligen är att visa medkänsla med mig själv och fördragsamhet med mina fel och brister och även visa medkänsla mot andra. Jag vet aldrig vad en annan människa går igenom i dennes liv så jag följer Jesus ord om att aldrig ta något för givet. Jag påminner mig själv hela tiden om att jag kan styra mina egna tankar och därmed mina känslor och ytterst mina handlingar. Det är en utmaning att sluta jämföra sig med andra men det går. Jag har makten i mina egna händer, det är bara att göra. Även om du inte känner Jesus som din efterföljande part i livet så kan även du bli medveten om hur ett beteende påverkar dig och hur det är lättare för dig att fatta beslut som är till din fördel än att fastna i jämförelseträsket.

Jag förstår viljan och ambitionen av att jämföra sig med andra. Problemet är dock att du aldrig tjänar på en jämförelse. Antingen kommer vi till slutsatsen att vi är bättre än den vi jämför oss med eller så kommer vi till slutsatsen att vi är sämre. Problemet med det är att vi då antingen kommer känna oss duktigare men det finns alltid någon annan längre fram i tiden som du kommer att möta som vi anser vara bättre, sötare, har mer materiella saker mm och då mår vi dåligt igen.

Problemet med att känna att vi är sämre än andra är att vi känner en brist och en känsla av underlägsenhet. Din jämförelse i båda fallen leder till en negativ tankegång och ett negativt sinne. Det leder enbart till negativt mående. Istället bör du vara ödmjuk och vara glad åt andras framgångar eller lyckanden. Sann ödmjukhet håller oss stadigt på marken och kan vara den kompass som vi bör ha. Här vet ni vem jag har som kompass i mitt liv, kanske kan du finna något eller någon annan (om du inte vill följa Jesus) som du efterföljer och som visar på ödmjukhetens gåva?

Som sagt – jag tycker om att jämföra mig med en enda person – nämligen mig själv. Har jag utvecklats? Har jag blivit ödmjukare, medmänskligare och gjort den längsta resan inåt på ett mer genuint sätt den senaste tiden? Vi kan inte förändra någon annan än oss själva. Vi kan inte heller förändra det förflutna. Vi kanske inte heller kan ändra eller kontrollera våra omständigheter men kan jag använda de förutsättningar jag har och de förutsättningar jag fått till att vidareutveckla mig själv, där ligger min fråga. Jag väljer att omfamna de förutsättningar och omständigheter jag hamnar i istället för att stoiskt stå ut, även om det är ett alternativ. Förändring sker alltid i mitt hjärta. Jag kan använda mina omständigheter till att göra mitt hjärta mjukt.

Så när statsministern hälsar på mig den där dagen år 2016 beror det på en jämförelse som har skett mellan olika sjukhus. Jag väljer att lämna regiondirektörsjobbet året efter och vad jag vet har detta sjukhus ej nått den titeln sedan dess. Vad det beror på låter jag vara osagt men det jag gärna hade pratat mer med statsministern om var att varje sjukhus borde jämföra sin utveckling med sig själva och hela tiden bli bättre i jämförelse med sig själv. För förutsättningarna ser så olika ut. Vi har ingen aning om hur förutsättningarna och patienttrycket ser ut i exempelvis Umeå. Varför jämföra sig då med Umeå? För medborgarnas och patienternas bästa önskar jag en ständig förbättringsutveckling för våra sjukhus, oavsett var vi ligger i jämförelse med varandra.

För precis som med människor tror jag inte på jämförelser längre. Jag tror på efterföljelse och att bli en bättre version av mig själv hela tiden. Där ligger utmaningen. Du som människa är älskad som du är, det räcker. Låt nu tacksamheten få leda dig till att jämföra dig med dig själv hela tiden, med hopp om att bli en bättre version av dig själv.

Gud är med dig!

/m

Efter en lång arbetsdag igår med två mässor kom jag hem sent på kvällen. Sade ”hej” till mina nära och kära och gav mig ut och sprang längs Limhamns gator och ned för att se bron torna upp sig mellan de båda städerna. Som vanligt en löprunda där tankarna flödade fritt och där det mentala fick andas fritt. När jag springer längs stranden och ser Öresundsbron torna upp sig känner jag att själen på många sätt får sitt utrymme. Kanske är det mer för själens skull jag gör dessa löprundor varje dag, inte främst för det fysiska välbefinnandet?

Konstaterar när jag kommer hem att det här var en 9-siffrig löprunda. Jag har nu sprungit varje dag i 9 år, 9 månader och 9 dagar. För länge sedan har jag givit upp det här med prestation i form av att ha specifika mål i form av att pressa mig under en viss tid på exempelvis milen eller marathon eller få ihop en speciell mängd över en viss månad. Jag har två enkla regler nu för tiden, ut och spring varje dag och det måste vara över 2 kilometer. Det svåra är därför inte att pressa sig i form av fart eller längd utan det svåra är att göra det varje dag…år ut och år in…oavsett väder och omständigheter.

Det här med traditioner och regelbundenhet gör dock något med kroppen och knoppen. Jag mår helt enkelt bra av att ha vissa rutiner som sker oavsett tillstånd i världen eller mående hos mig själv. Min löpning är en sådan ritual. Den sker oavsett allt annat. En fråga som många andra ställer sig på morgonen eller kvällen före en nya dag, ifall de ska träna under dagen har jag helt enkelt eliminerat. För mig är det en fråga om NÄR, inte en fråga OM jag ska träna.

Många är ni också som följer min nedräkning till 10 år här på min hemsida. (Fortsätt gärna att skänka pengar till min insamling och följ gärna mina dagliga uppdateringar om ni vill). En fråga som många av er har ställt till mig i samband med min nedräkning är ”att nu lägger du väl av när du väl har uppnått 10 år!”. Jag uppfattar frågan mer som ett konstaterande än en uppriktig fråga, för frågeställaren verkar ha uppfattningen att det jag gör är jobbigt på något sätt. Varje gång försöker jag besvara så ödmjukt som jag kan att jag fortsätter gärna mina dagliga rundor så länge hälsan står mig bi. För det är just det som är grejen – det är nämligen ingen uppoffring för mig. Det är en nödvändighet för mig att låta själen få fritt utrymme minst en gång per dag, en daglig ritual jag helt enkelt värnar om.

Jag mår helt enkelt bättre om jag bibehåller min dagliga ”run-streak” än om jag inte skulle hålla på med denna ritual. Mår jag bättre, är jag dessutom en bättre människa för de människor jag möter under de ögonblick jag får här i livet. Win-Win för alla!

So keep on running! Every day! Just do it!

/m

Många är ni som har frågat mig om vad jag tyckte om Episkopalkyrkans biskop Mariann Edgar Buddes predikan den 21 januari 2025, där hon vädjade till president Donald Trump att visa barmhärtighet mot grupper som skrämdes av hans ståndpunkt, såsom invandrare och HBTQ+-personer och särskilt barn. Predikan väckte reaktioner från många olika håll, inte riktigt från mig. Jag skall förklara varför.

Föga förvånande kallade Trump hennes kommentarer i predikan för ”otäcka i tonen” och påpekade att hon ”förde in sin kyrka i politikens värld på ett mycket ohälsosamt sätt.” Vidare skrev han, ”hon och hennes kyrka är skyldiga allmänheten en ursäkt!”. Flera konservativa kritiserade hennes predikan, medan många progressiva såg henne som ”att hon talade sanningen till makten.”

Som präst i Svenska kyrkan är jag inte förvånad över det innehållsmässiga i hennes predikan. Det är en fin predikan som bygger på Jesus bergspredikan i Matteusevangeliet och skulle ha kunnat framförts till vem som än vore president. För innehållet är nämligen något som kristna har spridit och levt efter ända sedan Jesus dagar. Det är helt enkelt vårt uppdrag och vad vi som kristna tror på. Egentligen är det självklarheter och borde knappast vara upprörande att som kristen få säga till någon som har makt att ha barmhärtighet med människor som är rädda. För den som kan sin bergspredikan är innehållet i Buddes predikan närmast att kategorisera som självklarheter.

Den kristna historien är dock fulla av exempel på människor som har uttalat sig, orädda för att riskera officiell kritik eller till och med döden. Vi har naturligtvis Jesus själv som var frispråkig i sin Bergspredikan, men även i andra sammanhang, om att hela tiden värna de svaga i samhället. Helt stick i stäv mot dåtidens ockupationsmakts agerande.

Det har egentligen alltid varit så genom historien, att maktens män (för det har i princip alltid handlat om män) känt sig hotade av de som sprider Jesus budskap. Vi kan till och med börja med att utgå från en samtida profet med Jesus, nämligen Johannes Döparen. I evangelierna beskrivs det hur Johannes Döparen konfronterar Galileens härskare, Herodes Antipas, för att han gifte sig med sin brors hustru, en praxis som är förbjuden i de hebreiska skrifterna. För det halshöggs till sist Johannes Döparen.

Genom kyrkans historia finns det mängder med liknande exempel. I slutet av 300-talet, under en tid när kristendomen hade gjorts till Romarrikets officiella religion, blev en respekterad civil tjänsteman vid namn Ambrose biskop i den kejserliga staden Milano i norra Italien. Han blev välkänd för sina predikningar. Efter att kejserliga trupper massakrerat oskyldiga civila i den grekiska staden Thessaloniki, förebrådde Ambrosius kejsar Theodosius och vägrade släppa in honom i kyrkan för tillbedjan tills han gjorde offentlig bot för deras död.

I början av 500-talet tjänstgjorde den kristna romerske senatorn och filosofen Boethius som tjänsteman vid det romerska hovet för den germanske kungen av Italien, Theodoric. En respekterad figur för sitt lärande och personliga integritet. Boethius fängslades på falska anklagelser efter att ha försvarat andra från anklagelser från korrupta domstolstjänstemän som agerat av girighet eller ambition. Under sin tid i fängelset skrev han en filosofisk bok om vad som är sant gott, ”Om filosofins tröst”. En fascinerande skrift som jag varmt rekommenderar. Boethius, avrättades år 524.

Ett av de mest kända exemplen på en medeltida biskop som talar sanning till makten är Thomas Becket, tidigare kansler i England på 1100-talet. När Becket blev ärkebiskop av Canterbury sa han upp sitt sekulära ämbete och motsatte sig kung Henrik II:s ansträngningar att föra kyrkan in under kunglig kontroll. Becket tvingades att fly. Efter att ha bott i exil i Frankrike en tid återvände Becket till England och mördades av några av Henrys riddare. Kungen gjorde senare offentlig bot för detta vid Beckets grav i Canterbury.

Även här i Sverige har vi liknande exempel. När Gustav Vasa kröntes till konung i Uppsala år 1528 höll vår svenska reformator, Olaus Petri en berömd predikan, liknande den Budde höll nästan 500 år senare. Olaus Petri vände sig på liknande sätt direkt till makten, dvs Gustav Vasa i sin predikan och sa, ”Kungen skall icke hålla sig för herre över sina bröder utan tänka uppå, att han och hans undersåtar äro alla av en rot komna!” Han angrep vidare kungens maktmissbruk vid skilda tillfällen och drog till slut på sig konungens missnöje så till den grad att han drog på sig dödsstraff för sin konungakritik. Det verkställdes inte.

Vidare i historien har Jesustrogna predikanter fortsatt sin bergspredikan. Ett känt exempel är Dietrich Bonhoeffer från Andra världskrigets dagar i Tyskland. Han var en tysk predikant och bland annat en av dem som gick ihop med andra kristna predikanter och enades med dem om att hela tiden vittna om sanningen till makten och om Jesus budskap. Deras uttalande, Barmen-deklarationen, betonade att kristna var ansvariga inför Gud, inte staten. Dessa ledare, den bekännande kyrkan, fortsatte att motstå nazistiska försök att skapa en tysk kyrka. Bonhoeffer mördades sedan i slutet av kriget för sitt motstånd.

Även kristna på andra kontinenter har gjort liknande motstånd och använt sin röst som vapen. Óscar Romero, den romersk-katolske ärkebiskopen av San Salvador, kritiserade i sina radiopredikningar regeringen och armén för våld och förtryck av de fattiga i El Salvador under ett nationellt inbördeskrig. Som ett resultat av detta mördades han när han firade mässa 1980.

I Sydafrika tillbringade den anglikanske biskopen Desmond Tutu, ärkebiskop av Kapstaden, en stor del av sin aktiva tjänst med att fördöma våldet från apartheid i sitt hemland. Efter apartheidregimens slut fungerade Tutu också som ordförande för Sannings- och försoningskommissionen, som inrättades för att utreda våldshandlingar begångna av både regeringsstyrkor och våldsbejakande aktivister. Innan han dog 2021 fortsatte Tutu att uttala sig mot andra internationella förtryckshandlingar. Han vann Nobels fredspris 1984.

För vissa kan således biskop Buddes ord verka radikala, oförskämda, olämpliga eller stötande men hon talade inte isolerat, hon går helt i den kristna traditionen att tala sanning till makten, att sprida Jesus bergspredikan vidare. För egen del är jag därför mer bekymrad över att det finns en maktelit som Trump och hans parhäst Vance som kallar sig kristna när de uppenbarligen inte stödjer Jesus budskap. Att det dessutom finns en kristen högerrörelse som stödjer Trump, när budskapet från Trump är så långt från Jesus bergspredikan man kan komma.

Alliansen mellan republikaner och vita evangelikaler är i dag väldigt stor och för mig ter det sig problematiskt. För det är Jesus budskap vi ska föra fram som evangelikaler och när de som inte lever enligt Jesus budskap använder Jesus namn i eget syfte känns det fel för mig. Otaliga är de amerikanske Trump-anhängare som jag ser bär kepsar med budskapet, ”Jesus is my savior”, och självklart kan ett sådant budskap vara fint, men om det inte bär in i en människas själ så är det bottenlöst.

Att andlighet och existentiella frågor kan inspirera författare och poeter har vi varit vana vid länge, men nu präglar religionerna också världspolitiken. Både exempelvis Putin och Trump lutar sig mot en kristen falang för sin maktstruktur. Det som är märkligt med detta konstaterande är att varken Putin eller Trump visar några tecken på fromhet eller barmhärtighetsdrag som genomsyrar Jesus budskap, inte minst bergspredikan. De vägleds snarare av Machiavellis råd än Bibeln.

Religionens tåg in i storpolitiken beror således inte på att det gått en enorm väckelsevåg över det politiska ledarskapet. I stället handlar det om att kyrkor och samfund är den sociala kraft i samhället där allt sammanförs. Liv, död och gudomlighet i en enda symbios. Att kyrkorna i Ryssland och USA inte har lyckats hålla emot detta och stå upp för Jesus bergspredikans budskap istället för att låta sig smörjas av att ta plats vid maktens bord är enbart sorgligt.

Jag såg delar av presidentinstallationen på tåget hem från Linköping och där var det urtydligt hur olika politik-teologiska predikanter försökte överrösta den andre. Som exempel var det den evangelikala pastorn Franklin Graham, vars bön var fullt med vad som jag uppfattar som krigiska metaforer. Han identifierade Trump som Guds utvalde och beskrev honom som en ledare som genom kraft från höjden nu besegrat sina fiender. Långt ifrån biskop Mariann Edgar Buddes budskap om barmhärtighet.

För egen del är jag noga med ordet. Upplärd i Dag Hammarskjölds tradition om att ordet har betydelse. Man ska helt enkelt kalla saker för vad de är. En spade är en spade, och inget annat. Ordet ”kristen” betyder ”Kristusliknande”. Om det inte ser ut som Jesus, och det inte låter som Jesus, låt oss då kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall. Om budskapet inte utgår från Jesus bergspredikan om kärlkek och barmhärtighet, låt oss då kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall. Om det inte handlar om alla människors lika värde, utan budskapet är att inte välkomna alla eller göra skillnad på folk, låt oss kalla det för något annat. Det är inte kristendom i alla fall.

Så för mig handlar det till syvende och sist om vad en person står för i form av värderingar och budskap. Den stora frågan är om budskapet vederbörande framför går i linje med Jesus budskap, då är det kristendom och då står jag fullt ut bakom ett sådant budskap och en sådan person. Tyvärr är det budskap, och dess värderingar, som nu genomsyrar det republikanska partiet och den kristna högern i Amerika långt ifrån att gå i Jesus bergspredikans ledband.

Barmhärtighet och kärlek måste genomsyra allt. Så enkelt är det.

Jesus får sista ordet såsom det beskrivs i samma evangelium som gav oss bergspredikan:

”Du ska älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39)

/m

Jag sätter utropstecken efter rubrikens ord. Det som är språkligt och grammatiskt rätt är antagligen ett frågetecken. För mig passar det dock bättre med ett utropstecken som manifesterar att vi alla, var och en av oss, verkligen är värdefulla, precis som vi är.

För det verkar finnas en slags mänsklig förmåga att glömma bort det där. Istället ställer vi oss själva mängder med frågor liknande:

Är jag bra och duktig? Duger jag? Är jag vacker? Tycker andra om det jag gör? Är jag tillräckligt bra och vacker så att du vill vara tillsammans med mig? Är jag tillräckligt duktig?

När jag hör dessa självtvivel som förmedlas från människor om sig själva eller när jag får upp sådana tankar om mig själv brukar jag sjunga några rader ur Psalm 791 Du vet väl om att du är värdefull. Det måste vara en av de mest populära psalmer som sjungs på dop och säkert sjungs den även i nästan alla konfirmandgrupper. Den är oerhört vacker. I all sin enkelhet har den enbart två verser men refrängen sjungs tre gånger. Den går så här:

Ref. Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

1. Det finns allt för många som vill tala om att du bör vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå och det kan du lita på.

Refräng…

2. Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej.

Refräng…

Den är så oerhört sann. Du räcker till och är precis så som du ska vara, precis som du är. Det finns enbart en av dig och det kommer aldrig finnas någon annan som du i all evighet. Du är unik. Ingen annan är som du!

När jag går och smånynnar på psalmen så hjälper den mig när jag är nere, har det tufft, när arbetslösheten tog många år av mitt liv, när jag baktalades, när mörkret var större än ljuset. Många gånger kunde den här psalmen lyfta mig och gör det än idag.

Dock finns det en sak som jag tänker är förutsättningen för att den ska vara den där uppmuntrande psalmen som man ibland behöver…och det är tron på att det finns någon/något där som accepterar dig för den du är…ja till och med har använt dig som pusselbit så att du passar in i själva skapelsen. Något större än oss alla…något större än själva livet självt…något så stort att vi skulle kalla det ett mysterium. Den där transcendenta, utomvärldsliga och eviga kraften som bär oss alla.

Psalmens innehåll blir då lättförståelig och kan dessutom fungera som ett stöd i negativa tankevärldar som du går och bär på. Att tro är en gåva och även om livet är tufft ibland så finns det i den där livets spricka, en ljusglimt där kraften/närvaron/det eviga kan bli synlig. Leonard Cohens strof är på många sätt genial:

”Forget your perfect offering, there is a crack in everything, that´s how the light gets in.”

Kanske kan du intala dig att du varken är bra eller dålig, utan att du bara är. Du gör helt enkelt ingen värderande kommentar om dig själv och låter det vara med det. Då har du kommit långt måste jag säga. Jag klarar det nämligen inte…jag behöver psalm 791 till min hjälp.

/m

Det finns en rad som jag alltid haft svårt för i Hammarskjölds bok, Vägmärken. Den finns på sidan 74 och jag har otaliga gånger grubblat kring dess innebörd. Rad är synd att säga, det handlar om fyra ord. Fyra otroligt stora ord.

”Restlös bejakelse av ödet.”

När Hammarskjöld skriver dem har han gått igenom krisens år och det är sista noteringen innan han anger nästa notering med ett datum, nämligen den 7 april 1953. Det är den dagen Hammarskjöld utses till FN:s Generalsekreterare. Vidare skriver han denna mening, som jag på olika sätt ser som en nyckel till förståelsen av Hammarskjöld som person..

”Den som lämnar sig själv i Guds hand står fri mot människor: han är helt öppen därför att han ger dem rätt att döma.”

Överlämnandet till Gud handlar för Hammarskjöld att helt stå i Guds tjänst, oavsett vad människorna runt omkring säger eller gör. Allt bygger på tilliten mellan honom och Gud. Han restlös bejakar vad än framtiden bär med sig, eftersom han vet att han är i Guds händer.

Ett slående exempel på detta är Hammarskjölds kraftfulla agerande i krisens Kongo och hur han retade upp Sovjetunionen och dess ledare Nikita Chrusjtjov till den grad att han krävde att Hammarskjöld skulle avgå. På det svarade Hammarskjöld att personen Hammarskjöld betyder ingenting, men det gör institutionen.

För mig vittnar Hammarskjölds ledarskap om en styrka att mitt i stormen stå stadigt och samtidigt vara ödmjuk i att bortse från egen ambition eller makt utan istället lägga allt ljus på FN som organisation. Det är här nyckeln kommer in utifrån det han skriver om ”bejakelse av ödet” samtidigt som han tillträder år 1953. Att helt lämna sig åt Gud gör nämligen att han står helt fri mot andra människors dömande, oavsett om det handlar om ett dömande som är positivt eller negativt. Det handlar helt enkelt om restlös bejakelse av vad som än kommer.

Jag har lärt mig mycket utifrån Vägmärken. Jag försöker gå i Hammarskjölds fotspår. Det är en lärdom som mycket handlar om det restlösa bejakandet av ödet. Mitt liv står helt i Guds tjänst och karriärsträvan, maktpositionering eller individuellt varumärke är helt underordnat Gud. En restlös bejakelse innebär att överlämna sig själv till något större än mitt eget självförverkligande. Det handlar i Hammarskjölds fall om att ära Gud genom att se sig som det allmännas redskap, oavsett hans egen drivkraft.

Det är här Guds närvaro kommer in i Hammarskjölds liv som vägen till att inte tappa fotfästet. Ett liv med djup förankring i stillhet och bön gör det möjligt att urskilja Guds vilja kontra sin egen vilja. Det är disciplinen som möjliggör närvaron. Allt detta leder till en frigörelse från omvärldens dömanden eller tyckanden. Det är tilliten och förankringen i relationen med Gud som är det viktiga och därför spelar beröm eller negativa kommentarer från andra människor mindre roll i ens liv. Det är vad jag uppfattar som Guds vilja och mitt eget gensvar på det som är det väsentliga.

För mig tog det många år innan jag förstod att restlös bejakelse verkligen innebär att helt släppa taget. Det är där där Hammarskjöld befinner sig och det är där Jesus befinner sig i Getsemane. Det är där du som människa förenas med Gud och närvaron blir påtaglig.

Är det något Getsemane har lärt mig så handlar det om att förenas med Gud. Det handlar om att släppa taget och ensam låta sig falla in i Guds armar.

Det är stor skillnad på att hela tiden sträva efter att bli bättre, förbättra sig, få mer likes på sociala medier, spänna bågen ännu mer för att uppfattas som en god människa i Guds ögon kontra att helt lägga sig platt och erkänna att jag är bara människa med alla mina fel och brister.

Att leva upp till Jesus nivå är svårt, helt enkelt omöjligt, men Hammarskjöld har givit mig några nycklar till hur jag vill leva. Att leva med närvaron ständigt med mig handlar om ett liv i stillhet och bön. Ingen människa är en ö och livet ska levas tillsammans.

Pax!

/m