I tisdags möttes jag av en kompakt dimma när jag gav mig ut på morgonen. Hela landskapet badade i en slags dimridå som gjorde att sikten enbart kunde räknas till några få meter. Som vanligt tänkte jag att det här är väl en morgonhistoria som sveper bort med solens entré, men allt eftersom timmarna förflöt insåg jag att den här dimman nog kommer att hålla i sig under hela dagen. Nu blev det så och framåt kvällen när jag skulle åka hem från Svedala församlingshem tänkte jag på Jakobsbrevet, det var helt enkelt oundvikligt. I Jakobsbrevet 4:14 under rubriken ”Varning för övermod” står det;

”Ni vet inte hur ert liv blir imorgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: `Om Herren vill får vi leva och göra det eller det`. Istället är ni övermodiga och skryter. Allt sådant skryt är av ondo.”

Dimman och Jakobsbrevets text blev en perfekt påminnelse till mig att jag blott är Kristi tjänare. Inför onsdagens första begravning och min första kvällsmässa blev det här är en osedvanligt fin tankeställare att jag är i nåd och tjänst och verkar bland människor såsom en människa bland alla andra. Det hänger inte på mig men det är ändå jag som står där och genomför begravningen och celebrerar mässan, men det handlar inte om mig.

När jag ger mig av till Svedala under torsdagens morgon är vädret ett helt annat. Dimman har ersatts av en strålande sol och en klarblå himmel. Det är dags för min första begravning. Jag har förberett mig väl. Pratat flera gånger med de anhöriga och i princip memorerat handbokens begravningstexter. För att komma rätt i tonalitet till griftetalet har jag besökt de platser där huvudpersonen jag ska begrava har verkat och levat här i Svedala. Jag kan riktigt föreställa mig hur han kom cyklandes från arbetet till sitt älskade hem varje dag när jag står utanför den villa han bodde i under större delen av familjetiden.

Det blir sedan en fin begravning. Jag känner att jag hamnat rätt i griftetalet. Handboken kan jag. Två stora beslut tog jag i princip när jag vandrade i det fina vädret mellan församlingshemmet och kapellet innan begravningen. Jag hade funderat på dem under ett års tid men nu var det dags för beslut. Dels var det frågan om mullen. Vid överlåtelsen när jag lägger mull tre gånger på kistan, kan det göras antingen med en liten spade eller med handen. Jag bestämde mig för att det får bli handen. Jag vill känna mullen i mina fingrar när jag uttalar orden, ”Av jord har du kommit…”. Det andra beslutet var svart eller vit stola, ni vet det långa band som präster och diakoner bär över sin alba eller röcklin. Där fick det bli en svart stola, sorgen har en läkande kraft och stolan får bli en symbol för det. Att välja en vit kan naturligtvis ännu mer signalera hoppet, men känner att det får nog bli svart stola för mig framöver på de begravningar jag genomför.

När jag sedan gick från kapellet till minnesstunden i församlingshemmet passade jag på att i tysthet tacka huvudpersonen när jag var ensam vid kistan för att jag fick möjlighet att förrätta hans begravning. Den första begravningen man håller helt själv är nog speciell. Jag har haft delmoment i mängder med begravningar på praktikställen jag har varit på och naturligtvis hållit begravningar i skolsammanhang, men den första riktiga som ensam präst lär jag nog komma ihåg länge. Tacksam för att den första begravningen blev en sådan här fin upplevelse.

Eftermiddagen förflöt sedan med mängder av aktiviteter. Minnesstund i församlingshemmet, konfirmandpass med ett 20-tal konfirmander och kvällens Stilla mässa. Att celebrera nattvarden för första gången som ensam präst kändes naturligt. Jag blev förvånad över hur enkelt, smidigt och okonstlat jag tyckte det kändes.

När jag under senkvällen gav mig ut på min dagliga löprunda kom naturliga tillbakablickar från dagen upp för mitt inre. Nog har jag verkat som människa hos människor idag och det är verkligen en stor nåd att få vara dessa människors tjänare. För egentligen handlar ingenting om mig. När dimman har släppt och solen kommer fram inser vi alla att allt ljus strålar på Kristus. Jag mumlar några rader från Jakobsbrevet under löpturen och känner mig tacksam;

”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det”

Pax!

Nu har resan nått sitt mål. Jag är präst. Jag är vigd. Jag bär min krage. Samtidigt är det nu det börjar. Den första veckan som nyvigd präst är över och jag är nu fylld av varma känslor. Nu börjar resten av mitt liv som Kristi tjänare.

Prästvigningssöndagen förflöt som i en film. Jag njöt av varje sekund. När vi ställde upp oss i kryptan inför processionen och biskop Johan bad för vår vigningsmässa slöt jag ögonen en kort stund och gled in i mig själv. Allt runtomkring mig stannade för ett ögonblick och jag hörde en klar röst i mitt huvud som sa att ”du är redo – nu är det dags”. När processionen sedan sattes i rörelse och vi gick i sakta mak genom folkhavet upp till våra platser i högkoret kändes det som det mest naturliga jag kunde göra i världen. Det var bara att njuta.

Min assistent, Tobias, hade skött sitt arbete utmärkt, mitt halslin och singulum var klanderfritt och när stola och mässhake hängdes på mina axlar var han där som ett tryggt ankare och lotsade mig in i mässklädernas förtroliga värld. Handpåläggningen som skedde efter våra JA till löftena kändes ovanligt stark för mig. Jag kände tyngden på mitt huvud av händerna och biskop Johan avslutade med att med sin tumme rista ett kors i min panna. Jag var inte riktigt förberedd på att det skulle kännas så mycket, så just den delen blev väldigt emotionell för mig.

När vi väl var vigda och gick ned för att tas emot av våra församlingsrepresentanter kändes allt som i en film igen. Nattvardens dukning var en ceremoni som jag verkligen tyckte var fin. Ovanligt vacker. Att sedan få stå och dela ut oblat högst upp i högkoret till nära och kära är något jag aldrig kommer att glömma.

Den efterföljande festligheten i Svedala var som en enda lång glädjestund. De tal som hölls tillsammans med den kärlek som visades mig i form av uppskattning kommer jag bära med mig resten av livet. Sent på kvällen öppnade jag dessutom upp alla paket och jag var överväldigad. Jag kan inte tacka alla nog för att de kom på vigningsmässan och min efterföljande mottagning. Som om inte deltagandet var nog så förgyllde alla mig med fantastiska presenter. Otroligt stort tack!

I söndags kväll tappade jag sedan rösten, så första veckan nu i Svedala har varit en aning hes. Dock har det varit en rivstart med mängder med aktiviteter hela veckan med avslutande aktiviteter denna helg med konfirmander igår och idag mottagningsmässa i Svedala kyrka. Jag har blivit så väl mottagning så jag känner mig oerhört priviligerad att få möjligheten att göra mitt adjunktsår i Svedala. Under dagens mottagningsmässa höll jag predikan under det passande temat Nåd och Tjänst. Dessutom gav jag Välsignelsen till församlingen, för första gången i en högmässa. Kändes emotionellt!

Nu kommer en ny fantastisk vecka med nya utmaningar. Återkommer efter hand! Till dess…Gud välsigne Er!

Pax!

/m

Det är tidig morgonjogg för mig idag. Limhamn bjuder på snålblåsigt väder och regn. Snöfritt men inte isfritt. Tar det väldigt lugnt, minsta isfläck kan innebära en olycka och nu är det bara en dag kvar…springer och spänner mig. Möter tidningsbudet som på sin cykel glider fram värdigt och snabbt. Vi hejar på varandra. Han verkar glad att få se någon annan vid denna tid. Det är släckt i alla fönster, en och annan ljusstake syns fortfarande och några balkonglysen, men i övrigt är det mörkt. Mumlar det jag måste lära mig utantill till imorgon. Det börjar sitta, men vem vet hur det blir där uppe i högkoret när Domkyrkokaplan Lena Sjöstrand håller fram mikrofonen framför mig.

”Jag, Mats Uddin, vill med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd, leva enligt dessa löften.”

Springer vidare och spelar upp gårdagens händelser som i en inre filminspelning. Det började med mässa i Domkyrkan. Biskop Johan förrättade. Kändes bra att landa i Domkyrkan direkt på morgonen. Sedan blev det en kort promenad tillsammans med mina vigningskamrater över till Stiftskansliet och sedan en förmiddag med förhör i Domkapitlet under ledning av Biskop Johan. Ni som är födda ungefär som jag, eller tidigare, minns kanske Ernst-Hugo Järegårds förhör i kyrkohistoria i serien ”Den goda viljan”. Det är ungefär så man målar upp förhöret för sitt inre innan man leds in i rummet. När väl förhöret är igång känns det avslappnat och faktiskt riktigt stimulerande. Fokus för förhöret var kyrkan och barnperspektivet. Vi hade dessutom en homiletisk uppgift från Lukas 18.

Plötsligt hade faktiskt 2,5 timme förflutit och vi kandidater fick lämna rummet för då skulle Biskop Johan överlägga med sina Domkapitelledamöter om vi var godkända eller ej. Efter cirka 10 minuter kallades vi in igen och då fick vi höra att vi alla klarat oss. Ernst-Hugo fladdrade snabbt förbi i mitt huvud. Allt det formella var nu över. Efter 4,5 års teologistudier, pastoralteologiska studier, praktik, konfirmandgrupper, antagningsprövning och mängder med eget danande med Gud var jag så äntligen färdig. Prästexamen klar och jag skrev in mig och mina föräldrar i ordinationsboken för präster.

Lunchen i biskopshuset och eftermiddagens övning inför söndagens högmässa förflöt med en inre känsla av att nu är jag redo.

Det är en dag kvar till prästvigning och jag bär nu titeln SCM. Det kommer nog bli den titeln jag har kortast i mitt liv. Den fick jag när jag godkändes av Domkapitlet och fick min prästexamen. SCM står för Sacri Ministerii Candidati. På söndag ungefär kl 12.00 när Biskop Johan lägger handen på mitt huvud får jag en ny titel, VDM. Den kommer jag sedan bära livet ut. Det blir min sista titel, det blir mitt sista yrke, nu kommer jag vara Verbi Divini Minister for life. Det gudomliga ordets tjänare! Präst!

Pax!

Som vandrare längs livets väg kan jag inte låta bli att förundras över människans förmåga till egen reflektion. Vissa av oss, mig själv inkluderad, reflekterar kanske mer än andra. Jag erkänner att jag är en av de som går på denna jord som älskar att utvecklas, är nyfiken på det mesta, ständigt redo att lära nytt, ständigt redo att ompröva tidigare ställningstaganden och är ständigt reflekterande över det som händer i världen och inte minst i mitt eget liv. Jag går lite i Ignatius av Loyolas efterföljelse och både tackar och reflekterar dagligen. Den kritiskt lagda kan naturligtvis ifrågasätta detta ständiga reflekterande, för egen del är jag mer förundrad över möjligheten till reflektion som livet ger. Jag är en reflekterande människa av rang och det är jag stolt över. Det är 16 dagar kvar till min prästvigning och här kommer ytterligare en reflekterande text.

I det andra prästlöftet som jag kommer att säga JA till i Lunds domkyrka den 21 januari nämns reflektion i den förklarade texten som åtföljer löftet. Så här är löftet och den förklarade texten,

”Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten?”

”För att kunna stå fast i kyrkans tro behöver prästen teologisk kunskap och andlig mognad. Kunskapen om kyrkans tro, bekännelse och lära, som förvärvas genom utbildning, fortsatta studier och teologisk reflektion, behöver ständigt fördjupas så att de teologiska frågeställningarna kan bearbetas på ett sakligt sätt. Den andliga mognaden förutsätter att grundläggande teologisk kunskap integreras med personligheten. Prästen ska ständigt sträva efter att umgås med Gud, fördjupa sin teologiska kunskap och mänskliga klarsyn för att mogna till andlig insikt och leva under den heliga Andens ledning. Den som går in i uppdraget som präst behöver vara medveten om denna grundläggande förutsättning.”

I texten föregås ordet reflektion av förtydligandet att det handlar om teologisk reflektion. För egen del inbegriper teologin det mesta i mitt liv, så det avgränsar inte riktigt begreppet reflektion något. Kanske borde jag därför reflektera lite kring varför jag ser teologin som egentligen allt här i världen, men det får bli en annan reflektion. Istället funderar jag lite på det här som jag kallar ”den inre resan”. Naturligtvis lånat från Hammarskjöld som med sitt konstaterande att ”den längsta resan är resan inåt” satte djupa spår i mig och mitt reflekterande.

På samma sätt som vi upplever saker och ting i den yttre världen varseblir vi saker i vår inre värld. Det är egentligen inte så konstigt, varje människa har en rik uppsättning av emotionella förmågor som möter denne i varje ögonblick. Dessa förmågor har bara den personen och Gud tillgång till, ingen annan. Till detta ingår naturligtvis allt som har med tro, tvivel, samvete, förundran, nyfikenhet, besvikelse och fascination att göra. Jag kan inte nog sluta att fascineras över hur mitt inre landskap gestaltar sig i varje ögonblick i livet. Hur jag tänker, känner och reagerar på olika saker, ögonblick eller när jag bara är. Vilket fantastiskt landskap som finns i våra inre.

Ibland när jag reflekterar över detta inre landskap önskar jag ibland att ha ett liv utan ångesttankar eller nedstämdhet, speciellt i tider när livets prövningar varit extra hårda och när jag har befunnit mig djupt ned i mörkret. Ser jag detta ur ett bredare perspektiv, vilket kan vara svårt där nere i det djupaste mörka, så förstår jag att ett gott liv inte är möjligt utan perioder av ångest eller nedstämdhet. Ljus är ju trots allt ett meningslöst begrepp om man inte kan spegla det i mörker. Utan nedstämdhet och ångest skulle det vara svårt att uppskatta de lyckliga och glada stunderna i livet. De som lever sina dagar i ständig lycka och glädje får nog aldrig uppleva den ”sanna” glädjen över exempelvis den första vårsolens fantastiska solstrålar efter en lång tuff vinter. Kahlil Gibran skriver i sin underbara bok Profeten,

”När ni är lyckliga, se djupt in i ert hjärta och ni skall finna att endast det som berett er sorg nu ger er glädje. Och när ni är sorgsna, blicka på nytt in i ert hjärta, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det som en gång berett er glädje.”

Av den medeltida munken och mystikern Mäster Eckhart har jag lärt mig att det finns en ”gudomlig gnista” i varje människa. Uttryckt på ett annat sätt kan man säga att Gud bor i varje människas innersta. Det kan vara svårt för en icke-troende att ta till sig, ibland även för en troende, men resan inåt blir därför en särskild resa. För mig blir resan inåt därför en slags resa för att möta Gud. Den Gud som är höljd i ett mysterium, som vi ibland har nära till och som vi ibland känner som långt borta. Utifrån min inre resa i mitt eget liv har jag lärt mig, oavsett mörker eller ljus i mitt liv, att Guds närvarokänsla hos mig handlar inte om Gud, utan handlar om mig. Den inre resan handlar således mycket om hur mycket jag har att bearbeta för att mötet med Gud ska bli enklare. Gud är alltid med mig, jag bär ju Gud inombords, frågan är om jag känner det?

Ofta när jag tänker på ljus och mörker i mitt liv och den inre resan som jag vandrar för att förenas med Gud kommer CS Lewis upp i mina tankar. Denna underbara professor som har mängder med klokskap att ge oss. Ett av dessa kloka citat får avsluta denna text. Det är 16 dagar kvar till min prästvigning och jag vandrar vidare längs den inre resan.

”God whispers to us in our pleasures, speaks in our conscience, but shouts in our pains: it is His megaphone to rouse a deaf world.”

Pax!

Fick med kort varsel rycka in och hålla en gudstjänst, ”Jul vid krubban”, i Högseröd kyrka idag. Helt underbart! En fantastisk kyrka och härligt att få börja julafton med gudstjänst! Dessutom fanns det snö i Högseröd, till skillnad från på Limhamns snöfria gator.

God jul på er alla, det är nu 28 dagar kvar till min prästvigning och jag går och funderar på det här med julens under och om vi inte visste. Låter det märkligt? Följ med mig en stund i mina tankegångar.

För tänk om vi inte hade haft facit. Tänk om vi inte hade vetat. Det fina med kunskap och erfarenhet är ju att vi kan utgå från den och bygga vidare. Vi kan ta avstamp i en visdom som är oss given, men tänk om vi inte hade haft facit. Tänk om vi inte visste. Låter det konstigt denna julafton när ni trötta sitter där och…ja, vad vet jag vad ni gör?

För tänk om vi skulle ta bort vetskapen kring julevangeliet och befinna oss i okunskap innan Jesus tid. Vi sitter där med våra herdekompisar och tittar ut över det karga landskapet. Vi skulle få frågan från någon herdekompis om ”hur tror du Gud, som är Herre över himmel och jord, evighetens Gud, hur tror du Gud kommer till oss här på jorden?” Vi kanske skulle svara något i stil med att Gud kommer till oss med påmpa och ståt i en Guldvagn nedstigen till jorden som den kungaliknande bild vi kanske bär på. En Gud som skulle visa sin makt genom att visa sin storhet, både i gestalt och i hur Gud bestämde. Vi skulle nog mycket tänka oss in i att Gud är likt en kung, en profet, en allsmäktig Gud som skulle komma till världen som en alltigenom stor kung. Skrifterna säger just det. Som det står i profetian hos profeten Sakarja:

”Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.”

Vi har dock facit. Gud kom inte likt en kung i en guldvagn. Gud kom till oss människor, men inte stor och mäktig, inte med pompa och ståt utan som ett litet barn. Som ett litet värnlöst barn, helt i händerna på de som är hans föräldrar. Han tittar på oss sträcker ut sina armar och säger ”Älska mig. Se mig, ta hand om mig”. Gud, vår herre, föds ner till oss som den enklaste av alla enklaste, i ett stall i en krubba.

Detta är Julens stora budskap, Gud kommer till oss, som en av oss! Om vi inte hade haft facit, om vi inte hade julevangeliets kunskap hade detta varit svårt att tro på. Det hade varit enklare att tro på Gud om Gud kom på gyllene vingar och dånat oss i örat, ”Böj knä, nu är jag här!” Om Gud, kommit som en rättvis domare och sagt, ”ni gör fel och ni gör rätt.”

Men vad säger det egentligen om Gud? Att Gud vill visa sin makt? Nä, det säger mer något om oss människor. Det säger något om den världsbild och den kunskap vi trodde/hade. För så var det. Många längtade efter en Gud som kom nederstigen från himlen och skulle rädda människorna från det onda. Likt en räddande kung. Ska vi rannsaka oss själva så är det nog många i nutid som fakltiskt bär på liknande önskningar. ”Tänk om Gud kom som en kung och bara bestämma och skapa fred överallt!”

Istället kom Gud som ett värnlöst barn. Varför? Ibland brukar jag tänka på att visserligen vet Gud allt men tänk om det handlar om tillit, det handlar om trygghet, det handlar om kärlek? Det handlar om vetskapen om att mig kan ni lita på eftersom jag vet hur det är att vara människa. Jag har gått före, jag har gått i era skor. För så fungerar vi människor. Vi litar på politiker eller andra människor som har upplevt exempelvis samma sak som jag går igenom nu. Vi har mindre svårt att lita på människor som inte har gått igenom det jag har gått igenom eller det som jag står inför. Någon som badar i pengar och säger till oss andra arbetslösa och vi som har svårt att få månadslönen eller studiemedlet att räcka till…lita på mig…jag vill ha din röst. Varför skulle jag tro på dennes löften när han/hon inte lever i min värld, i min verklighet?

Att ha facit är både en gåva och en hämsko. Det finns ett talesätt som säger ”det är alltid lätt att vara efterklok”. I backspegeln, efter att saker och ting har skett, efter att vi har fått vetskap, är det alltid lätt att säga att så skulle jag ha gjort, eller så skulle jag ha tänkt. Men det här med att inte veta gör oss också mer mottaglig för att under kan ske, att livet kan ta vändningar som vi inte har förväntat oss, att tryggheten trots allt kan finnas i att inte alltid veta.

Nu kom Gud som ett värnlöst barn. Vi har facit. Där någonstans är Maria. Den unga Maria. Som tror utan att veta. Ganska blint faktiskt. Hon som ställer sig till förfogande för hoppet och kärleken. Och den tron gav henne en resa genom ljus och mörker. Att bära Gud, bli förälder, se sin son växa upp till en ledare som blev både hyllad och smädad. Hon fick stå vid sin sons grav, men också uppleva en uppståndelse utan dess like.
Hennes ”JA” till Gud blev en förutsättning för oss andra. Hon blev den människa genom vilken Gud fysiskt tog plats hos oss. För att vara bredvid, för att visa på växeldragandet mellan tron, hoppet och kärleken. Och jag tror att Gud behöver också oss, att gå bredvid varandra, att våga gå genom hopplöshet och kärlekslöshet, för att försiktigt komma ut i ljuset.

Så låt Maria vara vår ledstjärna även idag. ”Var inte rädda. Känn ingen oro”. Vi är inte ensamma! Vi har alltid någon som går bredvid oss. Som delar vår oro. Som delar våra bördor. Tron hjälper dig även när du inte vet hur allt ska bli. Vi tror utan att veta.

28 dagar kvar…God Jul på er och härlig fjärde advent!

/Pax