Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Tro, hopp och kärlek
Vi är på bröllopsresa. Då kanske ni tänker att vi har åkt iväg till något exotiskt land eller tagit in på något fancy hotell, men då känner ni inte oss, vi är i paradiset, nämligen min mors föräldrahem i Karlsbo utanför Kalmar. Bättre plats att landa på som herr och Fru Uddin kan inte jag tänka mig. Lövträdens sus och fåglarnas kvitter är det enda vi hör när vi intar morgonens kaffe ute vid trappan. Braskaminen sprakar och värmer oss inne i huset och vi njuter av att ha upplevt en fantastisk helg tillsammans.
Vädret är fantastiskt, så vi betämmer oss för att åka en tur till Öland. Det var många år sedan vi var längst upp på den norra delen av ön och kustvägen från Äleklinta och upp till Gillberga och sedan vidare till Byrums raukar är en favorittur som är svårslagen.
När utsikten över Kalmarsund tornar upp sig vid Äleklinta hamn och Blå jungfrun anas mitt i sundet vandrar tankarna till helgen och vårt bröllop. Lika underbart som kustvägens nyanser utkristalliserar sig framför våra ögon, lika fantastiskt blev vår vigselgudstjänst. När min son Sebastian läser ur Ruts bok är det svårt att inte tänka på evigheten tillsammans och när Malin läser ur Paulus brev till Korinth fastnar tankarna på de tre orden, tro, hopp och kärlek.
Stenarna som finns i en oändlig mängd längs kustvägen påminner mig om stenarna jag målade till var och en av gästerna på vårt bröllop. Jag har alltid tyckt om Heidenstams dikt, ”jag längtar stenarna där barn jag lekt”, och i sann Heidenstam-anda hade jag tagit med mig 70 småstenar från Karlsbo, mitt sommarhem där jag varje sommar sedan barnsben sprungit och lekt. Nu målade jag dem i en guldnyans som bakgrundsfärg och sedan fick varje gäst sitt namn i svart inskrivet. På respektive sten målade jag sedan ett rött hjärta, ett blått ankare och ett svart kors, symbolerna för tro, hopp och kärlek. En del av Paulus brev till församlingen i Korinth lästes således i kyrkan och sedan vandrade dess anda in i festen med mina Heidenstam-stenar från Karlsbo.
Jag tänker på Paulus när vi går längs kusten vid skurverket i Jordhamn. Den text som lästes i kyrkan får i princip alla vigselpar som vigs i en svensk kyrka lyssna till. Texten är oerhört populär. Paulus skrev brevet i slutet av sitt tre år långa besök i Efesos, som troligen avslutades någonstans kring 55 eller 56 e.Kr, således cirka 20 år efter korsfästelsen. Han fick meddelande om en del problem i församlingen och ville ge dem hopp inför framtiden. Brevet skrivs under en tid när det fortfarande levde personer som gått vid Jesus sida och upplevt allt och nu väntade på Jesus återkomst. Paulus ber församlingen att ha tålamod. Han ger dem tre nycklar på vägen…tro, hopp och kärlek.
För tro, hopp och kärlek är tre aspekter av vårt tålamod med det existentiella. Tre sätt att hantera upplevelsen av att Gud döljer sig för oss, i det här fallet för församlingen i Korinth, att ha tålamod i sin väntan. Tre nycklar som är djupt förbundna med varandra.
För tro kan vara svårt för var och en av oss. Det som kan göra det svårt är att Guds närvaro kan kännas långt bort ifrån oss, å andra sidan om tecknen på Guds existens låg enkelt åtkomligt för oss, skulle det inte behövas någon riktig tro. Det som är uppenbart och lätt att bevisa behöver egentligen ingen tro. Vi behöver inte tron när vi ställs inför orubbliga sanningar. Vi behöver tron i de där gråzonerna när livet och världen fylls av ovisshet. Trons roll är inte att släcka vår törst efter visshet utan lära oss att leva med mysteriet. Tro, hopp och kärlek är förenade med tillit till något som är större än vad som går att enkelt ta på eller enkelt bevisas. Människors övertygelser faller ofta inom kategorin ”det naturliga” medan tron överskrider den sfären. Tron är en gåva som överskrider mänskligt förnuft.
Paulus skriver i sin text att kärleken är tålmodig, vilket även tron är. På samma sätt som kärleken till en annan människa knyts samman i äktenskapets band är tålamodet en stark ingrediens i styrkan och äktheten i både kärleken och tron. Äktheten i det vi lovar varandra utgår mycket från tålamod och det vi som nyligen vigda kommer att stå inför i form av att klara av livets svårigheter, prövningar och tvetydigheter.
För att klara allt det här ger Paulus alla par som lyssnar till hans ord tre nycklar på vägen. Tron, hoppet och kärleken. Tre nycklar som brukar symboliseras med korset, ankaret och hjärtat. Tre nycklar som således de flesta som vigs i en svensk kyrka får med sig. Tre nycklar som även jag och Anette fick med oss i lördags.
När jag så går några steg framför Anette längs den steniga stranden längst ut på Ölands norra udde kan jag inte låta bli att ta fram min mobil och leta fram brevet från Paulus. Det bär verkligen allt i sin enkelhet och djuphet, det är verkligen ett brev som tål att läsas, om och om igen. Fyren långe Erik, bakom mig, väcker många känslor. Den har genom historien både varnat och väglett människor. Den har skickat ut ljuskäglor genom nattens mörker och det är lite så även Paulus text kan läsas och tolkas, som en vägvisare för oss människor.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4-7, 13)
/m
Gift…igen…för evigt!
Under helgen vigdes jag och min älskade Anette i Limhamns kyrka av min prästkollega Julia. Det blev en fantastisk stund i kyrkan och en härlig fest som kommer att leva kvar i mitt inre för evigt. Det är som sagt andra gången jag står inför ett altare i en kyrka och lovar trohet och att stanna vid någons sida tills döden skiljer oss år. Uppenbarligen har jag misslyckats förr, ändå uttalar jag orden igen.
Den senaste tiden har jag därför funderat väldigt mycket på vigselgudstjänstens ordalydelse, kärlekens stora festhandling, där prästen ber paret lova varandra att ”älska varandra … tills döden skiljer oss åt?” Detta löfte, som är så långt borta från livets realitet, är den inte utdaterad? Vad betyder den egentligen? Vi vet ju inte vad livet bringar, kan vi då ge ett löfte som skall hålla helt till livets slut?
Kärleken är verkligen ett mysterium, den tillhör en del av livets mystik. Vi är alla överens om att den finns men kan aldrig riktigt fånga den eller placera den. Man kan erfara den tydligt och starkt, och samtidigt undra om det verkligen var kärlek som man kände. Kärleken kan inte ha några förbehåll, man kan inte säga att jag älskar dig så länge som du är till nytta för mig, eller så länge jag orkar, och samtidigt påstå att det är en kärleksrelation. Människan är ju värd att älska oberoende av sina prestationer.
Det är därför kyrkans förståelse av äktenskapet måste förmedla att detta är en pakt som i alla fall har till intention om att hålla ut vid varandras sida tills döden skiljer oss åt. Sedan vet vi att livet inte alltid bringar det vi förväntar oss och vi vet att ting kan trasas sönder på ett sätt som kräver att man bryter.
”Tills döden skiljer er åt” är en definition på vad det betyder att älska. Att bli vid en annan människas sida i nöd och lust oavsett de upptäcker vi gör längs vägen kring våra egna och den andres svagheter och brister. Då blir förlåtelsen nödvändig. Genom att bli vid en annan människas sida genom hela livet, intill döden, ger det oss en unik möjlighet till att upptäcka Guds avbild i vår medmänniska, och på det sättet också växa i vår egen gudslikhet, som ju är själva meningen med livet.
Därför lovade jag idag att älska Anette tills döden skiljer oss åt och det var det finaste jag kunde göra.
/m
En stund på jorden
Tusen tack för all feedback från mitt förra inlägg om var en pilgrim hör hemma. Det verkar som om texten har lockat många av er att fundera själva på var ni hör hemma. En del av er har skrivit till mig och givit mig exempel på var ni mest finner er hemma. Jag har tagit till mig av alla era fina bidrag.
På vägen till arbetet idag spelade jag en sådan där föreslagen ”random-lista” på Spotify. Det var en bra lista för mig som är född på -60 talet. Lasse Tennander, Peter le Marc och Bruce Springsteen delade på de första tre låtarna för att sedan övergå i Cornelis Vreeswijks Sommarkort (en stund på jorden). Jag tror den kom ut 1987 men jag spelade den ofta från minnesplattan från 2000 En fattig trubadur när jag var yngre.
Det är något med låtens gitarrspel som sätter sig i kroppen. Dessutom är texten helt underbar, inte minst hur den frambringar sommarkänslor och familjeliv som för evigt förevigas på ett foto där barnen springer omkring. Allt summeras med orden, ”en stund på jorden”. Många år senare stjäl Laleh orden och gör en egen låt med den titeln till sin mor. Även den texten är otroligt varm och något av en hyllning till livet. En hyllning till din stund på jorden.
Era feedback-kommentarer från gårdagens inlägg samt morgonens Vreeswijk-låt får mig att stanna upp lite kring just en stund på jorden. Vilhelm Mobergs klassiska roman från 1963 bär en av de mer ikoniska citaten i världslitteraturen som jag ofta återkommer till:
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.
Kanske är det något med orden ”din stund på jorden” som gör att vi stannar upp och känner allvarets tyngd. Oavsett om det handlar om att ta vara på skapelsen och den miljö vi har fått ansvar för eller om det handlar om vårt eget personliga liv i form av hälsa och välmående så leder tankarna till att nu är det allvar. Slarva inte bort det.
Samtidigt kan allvaret göra att vi känner en enorm press att åstadkomma något, att göra något, för vi har bara ett liv. För mig är detta nära det som jag i mitt förra blogginlägg kallade kallelse. För mig ligger min grundläggande identitet i min kristna kallelse, jag är buren av kärlek, älskad för den jag är, oavsett mina prestationer, men eftersom jag är buren av kärlek vill jag också ge kärlek tillbaka…till Gud och mina medvandrare här på jorden…kallelse är således vad jag gör under min tid här på jorden men jag glömmer aldrig dess källa.
För egen del utgår jag mycket från 1 Korinthierbrevet när jag tänker på kallelse. Paulus brev till de kristna i Korinth innehåller mycket visdom, en visdom är från 1 Kor 10:24 som säger ”Sök inte ert eget bästas utan andras.” Prestationen ligger således i att första hand se till att andra får det bra och för att kunna leverera åt andra måste du ju ta hand om dig själv. Ditt varför handlar således inte om din egen prestation för din egen skull utan din prestation ligger i vad du gör för andra.
Kanske är det därför jag är så kritisk mot dagens egoistiska samhälle. Ett samhälle och nutid med kulturen att värna i första hand sig själv och maximera sitt eget liv. Detta narcissista perspektiv som leder oss bort från varandra och medmänsklighet men som säkert svarar upp mot devisen ”en bra stund på jorden”. I alla fall om du tar bort Gud ur ekvationen, eller sagt med andra ord, tar bort det existentiella.
För visst kan du säkert leva ett gott liv och maximera din stund på jorden genom att leva ett narcissistiskt liv, men det är nog inte vad jag vill kalla ”en stund på jorden”. För min egen stund här på jorden går inte att skilja från källan av min identitet. Att bli något, att göra något på jorden, är intimt förknippat med alla andra och Gud. När jag har funnit min kallelse är min identitet klar, både inför Gud och alla mina medvandrare på denna jord.
I min värld är det Gud som svarar på allas vår fråga om vad som är min egen kallelse. Det behöver absolut inte vara något som har med kyrkan att göra, det kan vara vad som helst, men det måste bottna i vårt förhållande till något större än oss själva, i min värld så har det ett namn, nämligen Gud.
Att söka det existentiella och lyssna inåt blir därför en inspiration och ledning för arbetet att hitta din kallelse. När Hammarskjöld skriver orden ”den längsta resan är resan inåt” handlar det mycket om att Gud blir en del av jobbet. Jag gör inte jobbet själv. Hammarskjöld är urtydlig när han skriver ”Icke jag utan Gud i mig”.
Om den första delen av kallelsen handlar om det existentiella, det gudomliga, så handlar den andra delen av kallelsen om förhållandet till andra människor, de jag är satta att betjäna på denna jord. Det Paulus och Jesus återkommer till ideligen. Det handlar helt enkelt om att vara en god människa för andra. ”Älska varandra, så som jag har älskat er”, säger Jesus till sina lärjungar när han ska lämna dem.
Allra sist kommer förhållandet till mig själv. I vår värld är mycket identitet förknippat kring vad jag gör. Jag är läkare, jag är präst, jag är förskolelärare…osv. Utanför denna roll verkar jag inte vara någonting, det är som om hela jag är mitt yrke. En identitet och självkänsla som så mycket är uppbyggt kring min prestation i ett yrke blir naturligtvis väldigt bräcklig och väldigt tröttande att upprätthålla. Här tänker jag ofta på Jesus ord i Lukas…”på samma sätt ni visat upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri…ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna”... Vi bär mycket tungt om vi försöker upprätthålla vår identitet och kallelse i vårt yrke.
Egentligen handlar allt om ditt Varför du gör olika saker. Det här med att hamna snett i sin kallelse är något som jag även mött i kyrkans värld. Mycket av frågan kring vad Gud kallar mig till kan drivas av egoistiska skäl för att visa mig duktig inför Gud. Det blir då detsamma som en narcissistisk syn på sitt liv, som jag tycker präglar hela den sekulariserade nutidsandan. Så länge vi söker Guds ledning för att få en kallelse med målet att bevisa vårt värde för Gud, kommer vi att möta motstånd.
Vad ska vi då göra? Ja, det enkla är oftast det svåra. Nyckeln finns i två ord som jag har grubblat mycket på. Det finns inte mycket som tyder på att Petrus hade några andra ambitioner i livet än att försörja sin familj och vara fiskare. Han hade samma judiska uppfostran som alla andra barn, med dess starka lagundervisning. Att han skulle bli fiskare vid Gennesarets sjö, vid foten av sin uppväxtstad Kafarnaum var nog ganska givet. Tillsammans med sin bror Andreas och vännerna Johannes och Jakob, verkade de i det lokala fiskelaget som varje dag gav sig ut och fiskade. Livet hade nog fortsatt så för dem varje dag, året runt, med judiska högtider och fiske som grund om det inte varit för den där morgonen när en man kom fram till dem vid stranden och sa två ord, ”Följ mig!”
Vi vet inte så mycket vad som sedan hände rent praktiskt. Pratade de med varandra om för och nackdelarna med att lämna allt och följa med den främmande mannen? Gick de hem och rådfrågade familjen? Det enda vi vet är att de släppte det de till synes hade och följde mannen. Det är kallelsen. Det är en Gud som egentligen inte behöver oss människor, Gud är Gud oavsett oss, men som ändå säger ”Följ mig”, vilket är en inbjudan och något vi kan slå ifrån oss eller bejaka.
För kallelsen att följa säger inget om vad som väntar, vilka insatser som krävs. Petrus hade ingen aning om vad som skulle komma. Det tal han sedan många år senare kommer att hålla inför en vilsen skara som precis har förlorat sin ledare och förebild är på många sätt en vilsen människas tal men som bär Gud inom sig. För Petrus liv får en ny inriktning, det handlar inte längre om vad Petrus gör utan om vem han följer.
Det enda som sägs om görandet, och som skulle kunna föra resonemanget tillbaka till vår samtid och vårt identitetsbehov i att så starkt vara vårt görande, vårt yrke, är det Jesus lägger till i form av ”jag ska göra er till människofiskare”. Det tog mig många år och många läsningar innan jag faktiskt såg att det stod ”JAG…ska göra er”. Att svara på kallelsen är således att överlämna sitt liv åt något större än dig själv. Det är inte du det handlar om…det handlar om den som säger ”JAG ska göra er till….”
Hos den som i Moseboken säger ”jag är den jag är” landar nu allas våra kallelser, inklusive Petrus, för tid och evighet. Kallelsen genomsyrar hela Bibeln. Det börjar redan i 1 Mos efter Adam och Evas syndafall när Gud kallar på mannen med orden, ”Människa, var är du?” Kallelsen är ett slags återupprättande av relationen mellan Gud och människa, men människan sviker sin kallelse genom att istället hela tiden söka sin egen identitet, sin egen lycka, sin egen stund på jorden.
När Hammarskjöld skriver ”Icke jag utan Gud i mig” har han förstått sitt livs kallelse. Efter att ha gått igenom KB:s litteraturlista över Hammarskjölds personliga bibliotek ser jag att han var en flitig läsare av Mäster Eckehart. I en av predikningarna skriver Eckehart så här, vilket Hammarskjöld antagligen bär med sig när han skriver sin berömda rad precis innan han blir FN:s generalsekreterare:
”Gud varken gav sig eller kommer någonsin att ge sig åt en främmande vilja; blott åt sin egen vilja ger han sig. Dock där Gud finner sin egen vilja ger han sig och träder in med allt vad han själv är.”
Med dessa ord får det enkla som ”Följ mig” bli mantrat i alla fall i min kallelse och för min stund här på jorden. Lycka till med din stund här på jorden! Lyssna gärna på Cornelis, Laleh eller läs Moberg…allt för att bli inspirerad. Tror också ”Din stund på jorden” från 1973 finns på SVT plays öppna arkiv.
/m
Var är hemma för en pilgrim?
Den sista morgonjoggen i Vadstena går runt Tycklingerundan och runt omkring de små gatorna och gränderna inne i stadskärnan. Det känns som om hösten är i antågande. Det blåser rejält men samtidigt är det en underbar, solig morgon där jag upplever solens första strålar lite som en värmande gest från vår skapare.
Jag använder löpturen för att skingra mina tankar och få ordning på spretiga funderingar och bringa rätsida på allt jag står inför. Det brukar för det mesta fungera. Jag funderar på det här med att vara pilgrim, här i pilgrimsstaden Vadstena.
Det är tidig sommar och jag får erbjudande om att återgå till att arbeta som hög chef för en offentlig verksamhet. Styrelseordföranden hör av sig och säger att de ser gärna att jag kommer till dem för en första diskussion om uppdraget. Jag förstår att de har gjort sin research och de har inga dubier – de vill ha mig som deras nya direktör. I det inledande samtalet är jag smickrad och börjar tänka på hur det praktiskt ska kunna lösas. Lönen är ju dessutom något i hästväg, så uppsidan av uppdraget är lätt att identifiera. När jag kommer hem och börjar diskutera saken med min bättre hälft, Anette, inser vi båda att jag har påbörjat en annan livsresa i mitt liv och oavsett alla dessa fördelar så tackar jag nej. Det kunde ha slutat där, men de återkommer…igen…och igen.
När jag springer min morgonrunda längs Tycklinge funderar jag på det här med vad egentligen en livsresa är för något och tänker på att det finns något pilgrimsmässigt över dessa uppbrott och vägval som görs under livet. På ett sätt är vi alla pilgrimer som vandrar längs livets väg. Vi stannar upp lite här och där på en speciell plats och sedan fortsätter vi till nästa. Vi hoppar på ett speciellt jobb och så är vi där en tid och sedan vandrar vi vidare till nästa. Var hör egentligen en pilgrim hemma, eller vad är egentligen ett pilgrimsmål, när vi sedan alltid fortsätter vår resa efter att ett mål har nåtts? Är vi någonsin framme? Finns det vissa platser som är mer mål än andra? Mer heliga?
I Vadstena ligger ett Pilgrimscentrum och vi är här i arbetslaget för att lära oss mer om pilgrimsvandringar. Hit till Klosterkyrkan i Vadstena har många pilgrimer vandrat sedan den Heliga Birgittas dagar. Kyrkans pilgrimstradition bygger på att vissa platser är så kallade pilgrimsmål och att vissa platser är mer heliga än andra. Trots att kyrkan förkunnar att Gud är närvarande lika mycket överallt har kyrkan samtidigt haft en tradition att vissa platser använder sig Gud av för att möta människor. Resor till det heliga landet blir sådana resor. Kejsar Konstantin låter under 300-talet bygga helgedomar på platserna för Jesus födelse, död och uppståndelse samt vid helgongravar och pilgrimsvandringar följer i dess spår.
Nu börjar även fenomenet om att dessa platser framställs som mer heliga än andra. Hur det skall förstås är dock svårt att förstå. Innebar en viss plats att den är mer helig än andra för att exempelvis Jesus vandrat där? Bär platsen i sig på någon särskild helighet och gudomlig kraft? En särskild tanke, idé började formas att det är en särskild ”tunn hinna” mellan Gud och människorna på just dessa platser.
Styrelseordföranden återkommer med förnyad kraft några gånger till. I mitt inre börjar jag tänka på ifall Gud vill att jag ska verka i nygamla sammanhang igen, eller är detta en prövning av min nya kallelse i livet? Trots att jag nämner att jag nu är prästvigd och således inne på andra vägar i livet berövar inte det styrelseordförandens intresse. Hen säger bara att jag kan pausa mitt prästeri några år för att sedan återgå till prästtjänst senare i livet. Ungefär som en pilgrim som vandrar till ett nytt prilgrimsmål och stannar där ett tag för att sedan återvända.
För mig är söndagarnas högmässa lite som vardagens pilgrimsmål. Varje söndag får jag stanna upp och hämta kraft för att sedan ge mig ut igen i vardagen och vandra vidare på min pilgrimsresa. För pilgrimer kan vara främlingar för varandra men de hör alltid hemma i kyrkan. Pilgrimer är ofta gäst i verkligheten och som sådana ödmjuka till vad som än kommer längs deras väg. För egen del blir det därför lite av en påminnelse om att jag är en gäst längs min livsväg, en främling som söker sin väg. Pilgrimen står alltid fri i relation till det pilgrimen är beroende av. Det paradoxala blir då att pilgrimen känner att platsen som är pilgrimsmålet är både viktigt och oviktigt, för det är pilgrimsresan i sig som gör pilgrimen till den person som pilgrimen är.
Efter många samtal med styrelseordföranden drar jag fram mitt sista trumfkort. Jag är prästvigd och den vigningen kan jag inte och vill inte göra ogjort. Jag kommer för evigt att vara präst, oavsett vad jag arbetar med. Livets väg för mig framöver är som präst och oavsett vad jag kommer att arbeta med så kommer jag alltid att behöva agera som präst, inte för att jag måste utan för att jag vill. Till slut inser styrelseordföranden att jag vill bli vid min nya läst…och hen ger upp med orden…du är alltid välkommen ifall du ändrar dig.
Oavsett var jag kommer att hamna i livet efter det här året när jag har verkat färdigt i Svedala församling kommer pilgrimsresan fortsätta för mig. De här dagarna i Vadstena har fått mig ännu mer att tänka på livets pilgrimsresa som en vandring jag alltid gör. Vi har fått lära oss pilgrimens ledord och visst finns alltid liknande ord med mig vid stunder av lyssnande eller uppbrott i mitt liv. De arbeten eller platser jag får eller besöker i mitt liv är för mig inte mer heliga än andra. Gud är inte närmare mig där än på andra platser, men kanske är jag mer av en lyssnare och mer förväntansfull kring att vara nära Gud på vissa platser, mer än på andra platser. Detta gör att Klosterkyrkan i Vadstena kanske känns mer som att den har ”tunnare” väggar mellan Gud och människan än på andra platser.
Pilgrimsresan och pilgrimsmålen handlar således om mig och min vandring, min livsvandring. Jag måste göra min egen vandring och i en värld där så mycket handlar om att göra avtryck och hoppa på det eller det jobbet för att tjäna mycket pengar eller göra karriär känns pilgrimsvandringen mer som att inte lämna några spår efter sig. När vi i arbetslaget tar upp våra medhavda lunchboxar och äter vår lunch längs pilgrimsvandringen är vi noga med att ta med oss allt längs vår väg och inte lämna något kvar på platsen. Det ska inte märkas i naturen att vi efterlämnat något. Målet är helt enkelt att inte efterlämna några spår utan så långt som möjligt bevara naturen så som den var innan pilgrimen passerade.
För egen del blir det här en tankeställare när jag sedan möter några Birgittanunnor i S:ta Birgittas klostershop och är med på Vespern hos nunnorna påheliga hjärtas kloster vid Omberg. De lämnar inga större avtryck utanför klostrets murar, inte synliga i alla fall, likväl kan vi fråga oss hur världen hade sett ut utan alla dessa nunnor och munkars böner och verkan genom tiderna. De som har gått före oss. Tänk om livet inte handlar om att sätta några större avtryck, utan snarare om att inte lämna några spår efter oss?
Det får bli mina avslutande tankegångar som avslutar resan till Vadstena, detta pilgrimsmål längs min pilgrimsvandring i livet! Tack till alla i Svedala församling som var med på resan.
/m
På återbesök till Vadstena där jag vill vända på pyramiderna
Jag går upp tidigt på morgonen även denna dag. Tassar ut och gör min morgonjogg när hela Limhamn sover. Friskt i luften och folktomma gator. Njuter! Ska resa iväg med arbetslaget från Svedala till Vadstena. Känns märkligt att återkomma till Östergötland och bo i Vadstena där jag har deltagit i mängder med konferenser under årens lopp, invigt nybyggnad på rättspsyk och inte minst åkt med mina barn på olika dagsutflykter. Nu är jag tillbaka, men högst tillfälligt.
Kommer tillbaka till lägenheten efter min morgonlöpning i lagom tid för att hinna se delar av vicepresidentkandidaten Tim Walz tal på Demokraternas konvent. Talet håller en god retorisk ton och det håller sig tydligt till ett uppgjort manus, precis som ett amerikanskt politikertal ska göra, med den röda tråden kring hans persona som tidigare lärare och med den erfarenheten som grund kan han tillsammans med Harris göra så att USA når nya höjder. ”Coach Walz”, står det på mängder med skyltar som delegaterna håller upp.
Mina tankar vandrar till alla dessa amerikanska partikonvent som jag har fått tagit del av genom årens lopp. Det är otroligt mycket yta och mycket jubel, egentligen oavsett vad talaren som står på scenen säger. Tänker på Ronald Reagan och hans förmåga att entusiasmera under konventet 1976 och 1980.
Under mina första universitetsstudier i slutet av -80 talet läste jag för första gången Christopher Lasch bok, Den narcissistiska kulturen. Tror den utkom i slutet av -70 talet, under Reagans glansdagar, precis innan han blev president. Jag vill minnas att Lasch tog upp en hel del av den kultur som började växa sig stark under den här tiden med ledarskapets gradvisa förfall från en kunnig, osjälvisk, tjänande ledare till en ledare med stort ego där yta är det viktiga, inte innehållet. Det slår mig att vi sedan Lasch dagar bara kommit djupare och längre in i det han varnade för redan på -70 talet, nämligen att image, yta och egen tillfredställelse med ett enormt ego är det viktigaste. Visst kan vi ta exemplet Trump som urtypen för detta men jag menar att hela vår nutid genomsyras av detta. Jag lägger fram tre teser om det här fenomenet i vår samtid.
Tes 1: Image viktigare än faktiskt innehåll
Om vi exempelvis tar upp verkligheten och faktamässigt verifierar detta så spelar inte det någon roll längre. Det viktiga är inte verkligheten i sig själv, utan skenet av verkligheten. Här kan vi ju ta klimatminister Romina Pourmokhtari som ett svenskt exempel på hur verkligheten inte har någon betydelse. Klimatmålsmisslyckande avlöper efter varandra men retoriskt pumpar Poutmokhtari ut budskapet att regeringen för en lyckad klimatpolitik. Det viktiga verkar inte vara resultatet, inte ens att ha makt och inflytande, utan att ge sken av makt och inflytande. Det viktiga är inte att veta eller kunna, utan att framstå som kunnig.
I takt med massmedias omläggning från att förmedla verkligheten i form av nyheter till att alltmer utgöra verkligheten blir det dessutom allt viktigare att framställas som att ”jag är det jag förmedlar”, oavsett vad jag förmedlar. Innehållet är inte längre viktigt.
Tes 2: Beroende av andras gillande
Det finns inneboende hos oss alla en slags längtan efter uppskattning. Denna längtan är i grunden sund eftersom den medverkar till att vi utvecklas som människor. Vi är dessutom sociala varelser och som sådana lever vi alla i olika sammanhang där våra gåvor som människor ska tas tillvara. När jag tar upp denna punkt som tes 2 pratar jag inte om den sunda längtan efter uppskattning utan det jag menar är det osunda beroendet som numer genomsyrar samhället om andra människors gillande.
Det är som om man har glömt bort att man är älskad för den man är redan från början. Man behöver egentligen inte prestera för att vara älskad, men det har man glömt bort. Det är precis som att det faktumet har förträngts och därmed är rötterna i ens inre uppbrutna och man blir därför ett lätt byte för andras gillande.
Du blir till utifrån andras tyckanden och gillanden. Utåt sett kanske man verkar självsäker och trygg med sig själv, men inåt är man osäker och kan inte leva utan andras beundrande gillanden. Människan söker hela tiden bekräftelse, både via sociala medier, men även i verkligheten. Människan försöker ständigt avläsa sitt värde i andras reaktioner och dras gärna till dem som utstrålar ännu mer karisma. Denna självspegling tenderar att ta den lätta vägen och spegla sig i det ytliga, såsom kläder, smink, utseende, kroppsfixering.
Tes 3: Målet i livet är egen tillfredsställelse
Vi har kommit långt bort ifrån mognad, trohet, tjänande, konsekvenser och lojalitet som präglade tidigare generationers liv. Den bild av image och beroende av andras gillande som jag beskrivit i de två föregående teserna sammanfattas mycket i tes 3. I den ytliga värld vi lever i där sekulariseringen genomsyrat allt är Gud borta från ekvationen. Den naturlighet som ligger i att Gud älskar dig för den du är och att du lever i Kristi efterföljelse med att älska dina medmänniskor för de dem är, återstår enbart att söka egen tillfredsställelse någon annanstans. Du blir således din egen Gud och du söker mening i egen tillfredsställelse utifrån dina egna identifierade behov. Mening blir i detta perspektiv således en mätning ifall du uppnår dina behov eller inte. Detta är raka motsatsen mot hur jag är uppfostrad och det klassiska mantrat (före Reagan) att underordna sina egna behov och intressen till förmån för ett större sammanhang, för allas bästa.
Vi har således helt gått i Lasch fälla där han varnade för den narcissistiska människans övertagande av samhället som han såg i dess begynnelse med Ronald Reagan. Vi är där nu. Vi är helt i ytans och egoismens värld. Gör det något, undrar kanske någon?
Ja, tycker jag. Det gör någonting. Det är fel väg att gå. Allt är naturligtvis beroende på vilken framtid vi vill ha. 1984 skrev Jan Carlzon boken Riv Pyramiderna om hur den gamla auktoritära chefen skulle bort och en ny form av chefsskap/ledarskap skulle in som skulle uppmärksamma allas delaktighet, mobilisera, coacha och entusiasmera medarbetarna. Vi är då tillbaka till Tim Walz och skyltarna som hölls upp under morgonens konvent, ”coach Walz”. Den pyramiden som Carlzom målade upp har rivits, nu är vi som helhet inneslutande i en annan pyramid där egot är det viktigaste. Vi sätter oss själva alltid främst, det är ego, ego, ego som gäller. Möjligtvis kan vi sträcka oss till att vilja våra närmaste det bästa, men skapelsen, dvs, vår miljö och klimat där är vi långt ifrån att värna. Någon Gud verkar dessutom inte finnas. Pyramiden just nu består således av 1, Egot, 2, Andra medmänniskor, 3, Miljön och 4, Ev Gud.
För egen del vill jag slå ett slag för en framtid där vi vänder upp och ned på hela den här pyramiden. Där Gud är nr 1, där värnandet och utvecklingen av vår miljö/klimat, dvs Guds skapelse kommer som nummer 2, där medmänniskor som nr 3 och mitt eget ego kommer långt, långt ned på listan….skulle inte det vara en bättre värld?
Vänd på pyramiden, blir min tanke när jag lämnar Limhamn, Svedala och Skåne för att återbesöka Östergötland och återse Vadstena.
Allt gott!
Mats
Ett livsbrett ögonblick
Jag var iväg på skidträning i Sälen när övriga skolan hade prisutdelning efter kommunens skoltävlingar tidigare under läsåret. Loppet som jag skulle få pris för var 800 meter. Det var den längsta distansen på skoltävlingen och jag kom tvåa. Det var ett lopp där jag fick en knuff av han som sedan vann, precis när vi var vid kurvan innan upploppet. Jag tappade både rytm och luft en stund och efter det var det en enkel match för honom att spurtslå mig. Det gjorde därför inte så mycket att jag var bortrest när prisutdelningen skulle ske i slutet av läsåret för jag ville inte återse personen som slog mig (han var från en annan av kommunens högstadieskolor). Prispallens andraplats fick stå tom.
När jag väl kom hem från skidresan och återkom till skolan fick jag min välförtjänta plakett. Dock var det ett brons och inte ett silver och jag möttes av orden från min klassföreståndare som sa att ”silvermedaljerna var slut, så du fick ett brons”.
Det har nu passerat över 40 år sedan den där prisutdelningen och det där 800 metersloppet. Jag har inte tänkt på de där händelserna på säkert lika många år, men plötsligt poppade det upp framför mina ögon, lika klart som om det vore igår. 800 metersloppets sista kurva och målraka spelades upp framför mitt inre som om det vore en film, likväl som klassföreståndarens ord. Det är oerhört fascinerande och en aning märkligt hur minnen från episoder som ens inre tycks ha förträngt, plötsligt framspelas igen när man minst anar det. Kanske kom det upp ur minnet för att det nyss var OS, eller så berodde det på något annat, jag vet inte. Det här fick mig i all fall att fundera på det här med minnen.
Naturligtvis kan jag det faktamässiga om hur minnen fungerar med det episodiska minnet som består av minnen från tidigare händelser, allt från några timmar till flera år tillbaka. Procedurminnet som utgår från våra inlärda motoriska och intellektuella färdigheter, som att kunna cykla eller köra bil. Det perceptuella som underlättar igenkänning och det semantiska som hanterar språk och abstraktioner eller faktaminne om ni så vill. Mitt lilla minne som dök upp fick mig dock på andra banor än det här med hur minnen fungerar, nämligen alla dessa ögonblick som sker i ens liv och som finns där i minnesbanken…tänk om man ska se dem som ett enda stort ögonblick? Ett livsbrett ögonblick.
Jag har tidigare inte tänkt så utan mer delat upp livet i dåtid, nutid och framtid. Ett ögonblick som varar ett helt liv är på ett sätt ett ständigt NU. Ett ständigt presens-perspektiv. Det gör att perspektivet kring ögonblick blir något nytt. Man kanske kan säga en människas transcendens över en livstid. Ett ständigt pågående ögonblick.
Det här fick mig att ta fram psalm 249 och läsa den med nya ögon. Strofen ”…ett ögonblick i sänder”…är oerhört kraftfull. På begravningar är Lina Sandells psalm högt önskad och jag själv tycker mycket om den. Eftersom den sjungs vid nästan alla begravningar, har de flesta av oss hört den några gånger: Blott en dag. Den skrevs runt år 1865 av Lina Sandell. Hon bär sorgen nära sig när hon skriver psalmen.
Året är 1858 och hon är ute på en båttur med sin far på Vättern. I ett brev till en väninna beskriver hon vad som hände: ”På lördagsmorgonen den 24 juli gick far upp på fartygets halfdäck för att njuta af den sköna utsikten … i detsamma vållade en hög bölja en så våldsam krängning af fartyget, att far baklänges föll överbord; relingen var ovanligt låg. Fartyget stannade genast och båt utsattes, men förgäves!”
Det dröjde en vecka innan man hittade hennes fars kropp, vid Sandön utanför Motala. Det var ett hårt slag för Lina Sandell, inte bara för att hon förlorade sin far, utan för att hon stod sin far väldigt nära. Det var han som hade lärt henne skriva, studera och inte minst uppmuntrat hennes diktande. Lina skriver i sin dagbok att hon aldrig älskat någon som sin far, ”vi hade växt tillhopa sedan många år tillbaka…”.
Men olyckorna är inte över för Lina. Året därpå, 1859, dör hennes älskade syster Charlotta i tuberkulos, efter att ha fött sitt tredje barn. Och året därpå, 1860, dör Lina Sandells mor.
När hon diktade ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”, tänker jag att hon visste vad hon diktade. Det handlar verkligen om att ta ett ögonblick i sänder. Det gäller att ta vara på och uppskatta här och nu, för ingen av oss vet hur morgondagen ser ut. Vi vet idag hur livet är, men imorgon kan allt se mycket annorlunda ut. De som är oss nära och som vi älskar må vara med oss idag, men vi vet inte hur det ser ut imorgon.
Om vi nu läser psalmen med ögonen fäst på det livsbreda ögonblicket, blir egentligen inte budskapet så värst annorlunda på ett sätt men på ett annat sätt vidgas uppfattningen. Nu pratar vi inte längre en stund i taget, nu pratar vi hela livet. Hela livet är ett ögonblick och det gäller att ta vara på det. Uppskatta livets här och nu för ingen av oss vet hur det ser ut när vi dör. Ibland slänger vi oss med ordspråket, ”den som lever får se”, men egentligen uppstår ju inte klarhet förrän vi är döda. Kanske är det mer rätt att säga, ”den som dör får se”. Det kan ju vara så att innan vi föddes visste vi inte ens att det fanns ett liv att leva. Ett livslångt ögonblick leder till att verkligen ta vara på varje stund.
När psalmen slutar med orden:
”Hjälp mig Herre, att vad helst mig händer, taga ur din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, till jag nått det goda land”.
Så är det livet det handlar om, ett ögonblick i sänder.
/m
Annorlunda
Semestern är slut, imorgon återgår jag till Svedala och mitt arbete. Jag är så lycklig. Inte för att semestern är slut, den har varit fantastisk, utan mer att jag har ett arbete att gå tillbaka till. Det lilla ordet ”tillbaka” gör mig glad, för alla har inte alltid något att komma tillbaka till. Tiderna förändras eller som Predikaren skriver, ”allt har sin tid”.
Det är första sommarsemestern jag har haft sedan år 2016 och dessa år utan semester har gjort något med mig. Inte bara med mig, det är en helt annan tid nu. När jag växte upp var industrisemestern ett verkligt begrepp. Min far som arbetade på Volvo Penta hade sin start och sin slutdag på semestern som alla andra, industrisemestern gällde alla. Det fanns ett före, ett under och ett efter industrisemestern. Det innebar en slags kollektiv semesterrörelse som alla följde. Idag är allt annorlunda.
Både före och inte minst efter pandemin har den digitaliserade semestern gjort sitt intrång och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med det. För egen del kommer jag ihåg semestrarna innan 2016 som semestrar där jag inte behövde åka till kontoret men var alltid nåbar och höll på med mail och sms ändå under hela semestern. För mig var semestern egentligen bara en rörelse från ett fysiskt ställe till ett annat men jag fortsatte att jobba. Den här semestern har jag gjort allt annorlunda.
Jag har återtagit industrisemesterns villkor med ett tydligt före och ett tydligt efter och ett under tiden där semestern har ägnats åt…ja, just det…semester! Jag har inte gått in på jobbmail och jag har inte ringt några jobbsamtal. Jag har gjort annat. Hur har det gått?
Jag kan konstatera att min ambition att ha en semester där jobbet helt kopplas bort är svårt. Under industrisemesterns glansdagar så släcktes maskinhallen och industriarbetarna kunde ägna sig åt något annat. Det där industriarbetet som de hade var ofta fysiskt och därför kunde de göra annat under semestern. För egen del är en stor del av mitt prästarbete att också arbeta med det intellektuella och fördjupa mig i diverse teologi och litteratur och tänka och läsa om erfarenheter från andra som jag kan ha nytta av i mitt arbete. I mitt arbete ingår det att dagligen umgås med Gud och det är klart…Gud tar inte semester…så jag har inte helt tänkt bort mitt arbete under semestern.
En fundering som ändå har fastnat hos mig nu när jag märker att både jag och samhället har förändrats sedan den tydliga industrisemesterns frånfall är denna…varför ska vi överhuvudtaget ha semester? Det kan låta som en idiotisk fråga men jag tycker ändå den är värd att begrunda.
Fördelarna med semester om vi avser att helt koppla bort arbete från semesterperiod vet vi alla om. Semester ger oss möjlighet att vila och återhämta energi. Efter en period av arbete eller studier behöver vi tid att koppla av, minska stressnivån och ta hand om vår fysiska och mentala hälsa. Semestern ger oss möjlighet att koppla av, få tillräckligt med sömn och ägna oss åt aktiviteter som ger oss glädje och avkoppling.
Semestern bidrar till att upprätthålla en hälsosam balans mellan arbete och fritid. Vi får tid att utforska våra intressen, tillbringa tid med vänner och familj, och odla våra personliga relationer. Det ger oss möjlighet att delta i aktiviteter som vi gillar, utforska nya platser och uppleva nya kulturer.
När vi tar oss tid att vila och ladda upp, återvänder vi till arbetet med förnyad energi och motivation. Vi blir mer fokuserade, mer kreativa och mer effektiva efter en bra semestertid. Semestern ger oss möjlighet att reflektera över våra mål och prioriteringar, och kanske lägga upp en ny plan för framtiden. Semestern ger oss också möjlighet att stärka våra personliga och sociala band, och ger oss tid att fokusera på oss själva och våra nära och kära.
Men…
…alla dessa punkter här ovan som är semesterns fördelar…kan vi inte ha dessa i vardagen ändå? När vi arbetar? Varenda punkt här ovan kan vi väl ändå se till att få in i vardagens pussel ändå?
För egen del går jag därför in i hösten med den utmaningen…att få in ovanstående semesterfördelar i vardagens arbetspussel. Det är klart att det borde gå att kunna kombinera allt detta…eller?
Allt gott!
/m
Följ mig…
Ibland nördar jag ned i något. Så där riktigt fördjupar mig och läser allt jag kommer åt i ämnet eller frågan. Just nu nördar jag ned i Jesus bergspredikan. Ni vet talet Jesus höll enligt Matteusevangeliet på ett berg vid Galileiska sjön. Det är ett så kallat undervisande tal och kan närmast beskrivas som en sammanfattning av kärnan i Jesus lära.
Bergspredikan är det längsta av Jesus tal som finns återgivet (Matt kap 5-7) och kan också ses som ett manifest för medkänsla och kristen livsstil. Texten handlar om hur vi ska leva som kristna och hur vi ska handla och bete oss mot varandra.
Det finns otroligt många infallsvinklar på talet men just nu håller jag på att fundera på varför Jesus skärper de tidigare buden som återges i den Hebreiska bibeln under talet? Varför gör han det svårare för oss människor att nå de bud och etiska regler som redan var tuffa från början? Jag tror mig ha funnit svaret…
Om vi tar det från början. Jesus har samlat mängder med människor som sitter och lyssnar på honom. Jesus står högt upp på ett berg, egentligen en liten kulle, och talar inför alla människor. Nedanför tornar Galileiska sjön upp sig i all sin prakt. Det är lärjungar till Jesus men även andra människor som samlats där. Bland annat fariséerna, som är nyfikna på denna man som samlar så många åskådare, men även för att försöka finna något som de kan slå ned på. Något de kan trycka till Jesus på.
Så börjar Jesus med sina ”Salighetsord….”. Saliga är de som….” Han säger det många gånger. Det blir tydligare och tydligare för alla som är där att det här är något helt annat än vad de har hört förut. Sedan kommer Jesus till den del i talet som jag funderat mycket på. Han har precis sagt till alla ”att han har inte kommit för att upphäva lagen eller profeterna.” Han lägger till, ”Jag har kommit för att uppfylla.” ….”Jag har kommit för att uppfylla”. Sedan säger han…”om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket”. Det är här jag fastnar lite i talet.
Tolkar man Jesus bokstavligen så säger han alltså att ingen kommer in till himmelriket ifall man inte överträffar de skriftlärda och fariséerna i rättfärdighet. Man måste alltså vara bättre än de som vigt sitt liv åt att uppfylla lagen till punkt och pricka. Menar verkligen Jesus det? Jag tror att Jesus visste exakt hur han skulle få åhörarnas uppmärksamhet och hur han kunde sända ut ett budskap in i evigheten…det här är ett sådant ögonblick.
För de som lyssnade på Jesus där och då så tror jag att de tänkte sig själva att välja mellan två val, eller två diken om man kallar det så:
– Jag ska kämpa mig in i himmelriket genom att hålla alla bud, oavsett om dessa skärps eller inte!
eller
– Det är omöjligt att hålla alla dessa bud. Dessutom har ju Jesus nu skärpt dem Jag är inte värdig himmelriket.
Fariséerna var duktiga på att följa lagar och regler. I den Hebreiska bibeln finns det 613 bud, etiska och religiösa (jag har inte räknat dem alla). Fariséerna menade att vägen till himmelriket gick genom att följa alla dessa bud. De menade att om man verkligen ville följa alla dessa bud så kunde man också göra det. Det handlade helt enkelt om dedikation och vilja. Fariséerna ansåg sig faktiskt leva så att de följde buden. Lite förenklat skulle man kunna säga att dom hade inställningen att om vi bara kämpar så får vi del av himmelriket.
Med den inställningen drar man en tydlig gräns för vem som kan komma i åtnjutande av himmelriket. Det blir en skillnad på de som är innanför och utanför. Vilka som platsar och vilka som inte gör det. Då kan man ställa sig frågan… menar Jesus verkligen att himmelriket hänger på hur duktig jag är på att klara dessa bud, som han dessutom förstärker i talet?
Jag tror, och är ganska säker på att jag har rätt, att Jesus menar precis tvärtom. På flera ställen i Bibeln kritiserar nämligen Jesus fariséerna just för att de är så duktiga. Han kritiserar dem för att de tror att de faktiskt klarar av att hålla alla buden. Han säger, till och med att det inte går att hålla buden, och det är det som är Jesus poäng. Det är därför som Jesus skärper lagens bud. För att få oss att förstå att det faktiskt inte går att hålla alla buden varje dag hela livet.
Det innebär således att det hänger på någon annan ifall jag kommer in i himmelriket eller ej, för jag själv kan ju inte kvala in genom att hålla buden. Exakt! Jag måste lita på någon annan. Och det är hela poängen med den kristna tron. Hela poängen med den här texten. Vi behöver inte lita till oss själva och vår egen förmåga. Vi får lita på Jesus istället, att det som han har gjort för oss räcker och blir över.
Vi är oändligt älskade som vi är och när jag vet att jag är älskad då vill jag ge kärleken vidare. Vi är oändligt älskade av Gud och om jag är älskad… det är klart att jag vill ge den kärleken vidare. Jesus sammanfattar själv hela lagens bud lite senare med dessa ord: ”Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv”.
Det är det som Jesus predikar. Han predikar inte blind lydnad och uppfyllelse av alla dessa regler. Jesus vill att vi ska leva ett bra liv där vi fokuserar på det viktigaste, nämligen att vara till tjänst för Gud och våra medmänniskor. Om vi då ägnar hela livet åt att försöka leva upp till krav som vi ändå inte klarar av att leva upp till… ja, då missar vi poängen. När Jesus skärper lagens bud vill han alltså flytta fokus från lagar och regler till det som verkligen betyder något. Den enda regel vi behöver är: ”Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv” och sedan lägger han till när han lämnar jordelivet, ”Älska varandra så som jag har älskat er”. Där är Jesus lag i sammanfattning och i all sin enkelhet.
När Jesus säger att jag har inte kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den så menar han nog bokstavligen sig själv. Han uppfyller lagen men vi som är människor ska veta att vi är älskade som vi är och det är omöjligt att nå alla lagar. Försök inte ens för då riktar du uppmärksamheten till dig själv och din egen förträfflighet när du istället ska älska din Gud och dina medmänniskor. Där är riktningen.
När jag läste Matteusevangeliet fram till och med bergspredikan så var det en annan sak som blev så otroligt tydlig för mig, som jag tidigare sett men inte riktigt reflekterat kring. När Jesus träffar lärjungarna första gången så är de längs stranden vid Galileiska sjön, samma sjö som Jesus ser när han gör sin bergspredikan. Jesus säger till lärjungarna ”Följ mig”. Han säger följ mig och de släpper allt och följer Jesus. Detta gör lärjungarna innan de vet vad Jesus budskap är. Det vill säga Följ mig kommer FÖRE Tro på mig. Följ kommer före Tro.
Kanske är det så enkelt. Vi kan bara följa Jesus och hans dubbla kärleksbudskap. Det är det enda vi behöver. För när Jesus skärper lagens bud… så gör han inte det för att sätta dit oss. Han gör det för att få oss att förstå att Guds kärlek står över alla bud. Guds kärlek är större än vad vi kan förstå. Den räcker och blir över för var och en av oss och ingenting vi gör, ingenting någon annan gör kan ändra på det.
När Jesus uttalar orden ”Följ mig” och inte ”Tro på mig” först (det kommer senare) tror jag att det är en stor poäng med just den ordningsföljden. För när ordet ”tro” kommer in handlar det ofta om vad vi ska tro på och om vi har den rätta tron eller ej. Mycket tenderar då att kretsa kring oss själva och vår egen andliga tro eller icke-tro. Då tänker jag att Jesus står där bredvid och väntar in oss och viskar:
”Följ mig istället. ”Rikta din uppmärksamhet mot mig, Jesus, istället för att tro på något speciellt sätt.”
”Följ mig”….så enkelt kan det vara.
/m
Kom ihåg att du är stoft
Jag har nu verkat som präst i fyra månader och 8 dagar. Det är fantastiskt. Jag har hittat hem. Visserligen coachar jag fortfarande chefer, håller föreläsningar, skriver böcker, målar tavlor, umgås med nära och kära och förkovrar mig i diverse litteratur men det hindrar inte att jag dessutom njuter av att vara präst. Omvärldens uppfattning är dock en annan aspekt på mitt nya liv. Jag får fortfarande en del samtal från rekryteringsfirmor som undrar ifall jag är intresserad av att bli chef för den eller den organisationen men samtalen brukar få en annan inriktning när jag säger att jag prioriterar prästyrket just nu. Då möts jag av en förvåning som jag ibland brukar se som komiskt. Hur kan en hög chef vilja välja bort hög titel och hög lön för att ”bara” vilja vara präst? Då tänker jag på orden, ”Kom ihåg att du är stoft, Mats.”
Under Överlåtelsen när jag begraver personer säger jag orden, ”Av jord har du kommit. Jord ska du åter bli.” Och medan mina fingrar sipprar ut mullen på kistlocket brukar jag tänka på att vi alla bekänner oss till denna värld av stoft och därmed förklarar jag mig redo att avstå alla föreställningar om min egen allmakt eller min egen betydelse som särskilt upphöjd över någon annan. Jag står inför Gud och erkänner att jag är inte Gud. Jag erkänner den avgrund som skiljer oss åt. Gud är det jag inte är, ändå bär jag spår av Gud inom mig. Orden om stoft och jord gör oss alla både sårbara och fria på samma gång.
När Gud ställer Adam och Eva till svars för den upproriskhet de visar prov på i Moseboken, det som vi i allmänna termer kallar ”syndafallet” säger Gud att ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden. Ty av den är du tagen, jord är du och jord ska du åter bli.” (1 Mos 3:19). Denna vers påminner mig om ödmjukhetens kraft. Adam och Eva som satte sina egna viljor och kriterier över Guds och ville bli jämbördiga Gud glömde att deras natur hade skänkts av Gud som nåd. Det hebreiska ordet för jord är adamah, vilket också kan betyda bördig eller fruktbar jord. På sjätte dagen i skapelsen böjde sig Gud ned till denna adamah, tog jord och formade Adam, det vill säga människan. De ord som Gud yttrar efter ”syndafallet” ser jag som en påminnelse till Adam och Eva…och därmed till oss alla människor att, ”Kom ihåg vad du är, och varifrån du kommit.”
När jag tänker på denna berättelse i Bibeln, känner mullen under mina fingrar, tänker på ödmjukheten i att inte vara förmer än någon annan tänker jag också på potentialen i att vi människor skulle vara mer än så här. Berättelsen i 1 Mos ekar om en förlorad potential. Att därför leva livet hela tiden riktad mot påsken är att lita på att det som har gått förlorat har blivit återställt. Det är i ödmjukheten som Gud svarar. Det är i ödmjukheten i att acceptera att vi alla är stoft och jord som Gud rör vid oss och återskapar oss. Ibland tänker jag på det ofattbara i berättelsen, att allt annat skapade Gud med sitt ord, men människan skapade Gud med sin hand. Gud tog upp en handfull jord (adamah) och efterlämnade sitt eget avtryck i den, nämligen i oss människor (Adam).
För mig ligger det därför något fint i att påminnas om att jag är stoft eller jord. Om jag kvarstår i ödmjukhet, riktar min strålkastare mot påskens mirakel fortsätter Gud att röra vid mig. I ödmjukhet känner jag att jag får läka och återställa alla vanställda delar kring min synd så att jag närmar mig delar av Guds avbild. Att vara ödmjuk är att vara nära marken. Stå med två fötter på jorden och ha markkontakt. En ödmjuk person trivs nära jorden. En människa är då i sitt rätta element.
Ödmjukheten är på många sätt kärlekens såbädd och kärleken till Gud driver ut all ogräs. En ödmjuk person är ständigt villig att offra allt. Dag Hammarskjöld beskriver det så bra i hans text från åren 1925-1930, dvs när han blott är i 20 års åldern,
”Leende, öppen, omutlig – kroppen behärskad och fri. En man som blev vad han kunde och var vad han var – ständigt färdig att samla allt i ett enkelt offer.” (Vägmärken av Dag Hammarskjöld, sid 12)
När ödmjukheten levs på detta sätt är det en långsam process. Varje ögonblick i sänder och du gör det själv och tillsammans med Gud. Varje försök att försöka göra andra ödmjuka, ger sig i kast med att leka Gud. Ödmjukheten kräver en självuppgivelse i tillit mellan dig och Gud och det är det som skapar friheten.
När jag minns att jag är stoft och jord försonas jag därför med mitt ursprung. Jag lever livet i kongruens med den jag är tänkt att vara samtidigt som jag uttrycker min längtan efter att bli något mer. Trots att jord är det vi består av, kan vi aldrig nöja oss med att vara blott jord och ingenting mer, för när Guds fingrar har berört oss kallas vi till Guds härlighet. Det är i det spänningsfältet jag vill leva. Att acceptera mitt väsen som ofullkomlig och som inte kan lindras av något som är skapat av andra människor, såsom ägodelar, prestationer, högre chefstitel, högre lön, likes på sociala medier, accepterar jag samtidigt att jag kan lyftas till andra höjder av någon utanför denna värld och det som en gåva, en nåd.
Ödmjukhet är inget för veklingar. Ödmjukhet är ingen tävling. Ödmjukhet finner man genom varje ögonblicks prövning, i fullkomlig bejakelse av ödet, en fullkomlig överlåtelse i tro.
Nästa gång en rekryteringsfirma ringer till dig så är därför mitt råd till dig att för ditt inre rabbla ”Kom ihåg att du är stoft.”
/m
Det enda konstanta i mitt liv
Jag ger mig ut på min löprunda med relativt lätta steg. Solen skiner, ingen större blåst att tala om och tankarna gör mig närvarande i nuet. Det är min 3 300:e löprunda i rad och som vanligt lockar en glimt av Öresundsbron innan jag ger mig hemåt igen. Tänker på alla de löprundor jag har haft under mitt liv. Om några veckor fyller jag 55 år och jag har sprungit till och från hela mitt liv men det är de senaste 3 300 dagarna jag har räknat varje dags löprunda.
Vi kom och prata om min run streak på jobbet härom dagen och jag slängde ur mig att det har varit det enda konstanta i mitt turbulenta liv de senaste 9 åren. Naturligtvis stämmer inte det, men inte långt därifrån.
Detta är det jag har gjort varje dag i över 9 år och det konstanta har en ritualitet i sig som gör det svårt för mig att bryta. För ett halvår sedan bröt jag ledbandet i ena foten och tänkte att nu är run streaken död. Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att ”allt har sin tid” och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. Jag kan inte säga att den löprundan och de efterföljande månaders dagliga löpturer var en njutning…men streaken höll och nu är foten relativt läkt.
Löpningen har också varit en konstant faktor genom mina upp- och nedgångar i livet. Jag har skrivit en hel bok om hur det kommer sig att jag hade bestämt mig för att avsluta mitt liv, så det låter jag bero. I boken, Jag är paria, som är en autofiktiv biografi beskriver jag en tid där jag gick från framgångsrik hög chef till ett mediadrev till ett beslut om ett sista andetag vid Backåkra en majdag. Symeons ord om att låta sin tjänare gå hem uttalade jag i bilen på väg till Backåkra kommer jag ihåg. Hur suicidal jag verkligen var får vi nog aldrig reda på så här i efterhand men jag träffade någon där som gjorde att mitt liv vände och tog en ny riktning. Den kvällsturen när jag återkom hem och gav mig ut på en löprunda kommer jag aldrig att glömma.
Det konstanta i mitt liv genom att springa varje dag handlar också om en frihet. Det kan låta märkligt men det finns ett beslut som jag aldrig behöver ta. Beslutet om jag ska träna idag eller ej, ett sådant beslut existerar inte i mitt liv längre. Jag tränar helt enkelt varje dag. Det är således inte en fråga OM jag ska springa en dag utan enbart NÄR under dagen det ska ske. Det finns således en slags frihet i att slippa ta ett sådant beslut.
Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med run streak.
Det enda konstanta som jag tycker alla borde hålla på med.
Allt gott!
/m
Mats Uddin 