Ok, det låter kanske pretentiöst, men är det inte dags att släppa all den här egoistiska livshållningen som genomsyrar hela vår samtid? Prioritera ned ”me, me och me” helt enkelt. Det är dags nu. Följ med på en resa till ditt innersta, vilket kommer leda till en nedprioritering av ditt ego. Låter det märkligt? Vi börjar i min bokhylla.

Jag har nämligen numer en bokhylla på mitt arbete. Jag är så lycklig. Alla borde få ha en egen bokhylla på sitt arbete. Låter själviskt, jag vet, men en bokhylla kan man väl få ha även om det är lite själviskt :-). Bokhyllan är inte så stor och eftersom jag bara ska vara här i Svedala under detta år så har jag fått begränsa den litteratur jag sätter upp i bokhyllan. Något jag har prioriterat att ställa upp i bokhyllan är den Dag Hammarskjöld-litteratur som legat nedpackad i lådor alltför länge. Nu står den där igen. All denna visdom och kunskap.

Eftersom jag är upplärd utifrån Hammarskjölds filosofi om ”Respekt för Ordet”, blir Vad jag säger verkligen viktigt. Orden som vi uttalar är viktiga. De är som pilar som uttalas ut i evigheten, de når dig själv och din mottagare och är omöjliga att ta tillbaka. Du kan lindra dem ifall du kommer på att de uttalas fel men du kan aldrig ta tillbaka dem. När jag läste pedagogik var dessutom Hur jag kommunicerar en viktig beståndsdel. Kroppspråket och röstläget är oftast helt avgörande för att förmedla något som du vill ska uppfattas trovärdigt och förtroendeingivande. Kombinationen mellan Ordet, det vill säga Vad du säger med ett Hur du säger i form av ett kroppsspråk med gester, hållning, ansiktsuttryck, röst, klädsel och tonfall blev en avgörande kunskap i mitt fortsatta liv.

Under senare år har det dock, kanske med erfarenhetens milda väsen, insmugit sig ett Varför som jag numer ser som den viktigaste beståndsdelen i mitt liv. Jag ska berätta varför :-).

Allt står i skuggan av ett varför
Ju mer jag tänker på det och ju mer jag fördjupar resonemanget kring Dag och hans uttryck kring ”den inre resan” känner jag att Hur och Vad jag säger och gör har visserligen stor betydelse men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Naturligtvis spelar Hur en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger spelar också roll ifall vi håller med vederbörande eller inte. Att exempelvis ligga på sofflocket eller städa är också naturligtvis helt olika ”Vad vi gör” och ”Hur vi gör” delar i våra liv som påverkar uppfattningen om en annan människa. Det jag nu pratar om är inte dessa till synes ytliga saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna. Det som Hammarskjöld kanske skulle benämna ”förhandlingar med dig själv och Gud”.

Varför är ofta mellan dig och Gud
För ditt varför är något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud. Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar och kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är.

Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud, är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.

Dagens egoistiska värld
I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken du upplever att andra ger till dig har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.

Min fundering handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.

En annan värld med ett tydligt varför är det möjligt?
På mitt kylskåp finns det en lapp som jag läser varje dag,

”En person som gör gott utan att vilja ha något i gengäld.”

Jag är bara människa. Jag gör fel och jag har mina brister. Lappen hjälper mig att tänka bortom mig själv. Det handlar om att vara medmänniska och inte tänka så mycket på mig själv. Jag vill leva ett liv där jag gör gott för andra och jag gör det för någon annans skull, inte för min egen skull. Samtidigt som jag gör gott för andra, mår jag bra själv, men mitt varför är tydligt riktat mot andra än mig själv.

Ett Hammarskjöld-citat som blivit ett av mina favoritcitat från Vägmärken är:

”Godhet är något så enkelt: att alltid finnas för andra, att aldrig söka sig själv.”

Tänk om vi i den här världen skulle tänka mer på den andre än på oss själva? Tänk om vårt varför handlade mer om medmänsklighet än att framhäva oss själva? Tänk om vi var och en istället för att sätta mig och mitt ego i första rum kunde sätta Gud först, omsorg om skapelsen som nummer två, våra medmänniskor som nummer tre och i sista hand oss själva. Vi får inte glömma oss själva, för annars kan vi ju inte verka för andra, men det är prioriteringen jag vill åt.

Vårt varför vi gör saker och ting skulle sannerligen rikta in sig på godhet åt andra utan egen vinnings skull och utan egoistiska skäl.

Skulle inte det vara en bättre värld för oss alla?

/m

Jag läser om erkännandet från Israeliska militären att de av misstag använt drönare för att avfyra missiler på en konvoj i Gaza som drivs av World Central Kitchen. Denna hjälporganisation har jag läst om tidigare och beundrat deras ideella livsmedelorganisation. I händelsens efterdyningar avbryter de nu verksamheten i Gaza. Attacken mot hjälpmedelorganisationen blir således inte enbart en attack mot WCK, utan mot det bistånd som ges till Gaza. Andra biståndsorganisationer har också råkat illa ut efter Hamas terroristattack den 7:e oktober och efterföljande militära offensiv från Israel.

Tyvärr är jag så naiv så jag tror inte att du träffar en konvoj av misstag, det handlar istället om en kultur där vad som är rätt eller fel har suddats ut. Gaza verkar ha blivit en fri eldgivningszon och just nu verkar det inte finnas någonstans i Gaza där man verkar vara säker. Jag mår oerhört illa av allt detta. Världen i övrigt verkar stå handfallen kring denna konflikt och skyddet av humanitär personal som verkar i Gaza borde skyddas till varje pris. Det borde finnas andra vägar att vandra i denna konflikt än att urskiljaktigt fortsätta detta dödande. För vägval finns det alltid. Kanske är det ett Guds fönster som saknas?

Jag funderar en hel del på de där vägskälen som kommer i ens livsväg där flera alternativ uppenbarar sig och du är tvungen att fatta ett beslut. Ibland stannar du vid vägskälet för att fundera igenom noga vilken väg du tror kommer att bli den bästa för dig. Ibland är beslutet enkelt och du fortsätter bara och noterar knappt att det fanns andra alternativa vägar men ibland kommer du till en korsning och du vet att vägen stängs bakom dig, du kan inte vända om, men samtidigt ser du inga andra vägar att ta. Du är innestängd, du är i ett vakuum, som i ett slags rum där det inte finns andra dörrar eller fönster att öppna. Ibland passerar livet och du märker inte förrän efteråt att det fanns en korsning, ett vägval bakom dig, men i din iver att fortsätta på din inslagna väg så märkte du inte de alternativ som uppenbarades för dig.

De vägval som finns gällande konflikten mellan Hamas och Israel kan inte vara att fortsätta med dödandet – någon måste visa sig vara den större parten i konflikten och säga att nu slutar vi. Nu väljer vi en annan väg. Nu väljer vi Guds väg.

Finns det alltid ett vägskäl?
I min autofiktiva bok, ”Jag är Paria”, där huvudpersonen Robert Lundin, som i mångt och mycket är baserad på mig själv, befinner sig vid ett vägskäl i livet på sidan 384, vid Backåkra mellan Löderups strandbad och Sandhammaren, träffar han Adam. I verkliga livet är det just vid detta vägskäl i boken där min autofiktiva karaktär Robert Lundin och författaren själv, tar två olika vägar. Hittills i boken har de följts åt, nu skiljs de åt. Adam träffar de båda men mötet förändrar mitt liv för alltid åt ett håll jag inte ens kunde ha föreställt mig. När jag nämner ”Guds vägar äro outgrundliga” i mötet med Adam är det som om Gud öppnar ett fönster för mig. Adams respons finns bara delvis beskrivet i boken, i verkligheten gav han mig ytterligare en respons som jag för evigt bär med mig. Så många dörrar var stängda för mig och jag kunde inte gå tillbaka och jag såg inget fönster, förrän mötet med Adam öppnade ett nytt fönster, som tidigare varit dolt för mig. Det fanns en väg även för mig men jag såg det inte och då är det naturligtvis svårt att se vägskälet. Förutsättningen för ett vägskäl och ett val är att du således måste befinna dig på vägen. Du måste ändå ta dig framåt i sakta mak, för annars uppenbarar sig inga vägskäl.

Stanna kvar i vägskälet ett tag
Men när allt är så där hopplöst som det kan bli ibland. När den väg du tog för givet plötsligt visar sig omöjlig att fortsätta på. Finns det verkligen inte saker som är helt hopplösa? Finns det alltid en väg ut ur det till synes hopplösa genom ett så kallat Gudsfönster? Ja, jag är övertygad om att det alltid finns en annan väg att ta. Min egen livsresa är ett exempel på det. Ibland kanske vi bara måste inse att det handlar om att stanna i det där vägskälet en stund med vägen stängd bakom oss och bara hantera nuet, trots att vi inte ser någon ny väg eller nytt Gudsfönster någonstans. Att vara i ett slags vänteläge, ett slags läge där livet tycks ta paus, där det inte går att ta tag i saker och ting utan du rör dig fram som i en slags dvala, oförmögen men ändå levande. Våga röra sig framåt men du vet inte vart. Livets jobbiga dagar, att vara levande men inte se någon framtid, för du ser inte någon livsväg.

Hela världens livsväg
Ibland när jag läser texter ur Bibeln eller ser den mänskliga tragedi som utspelar sig framför mig kring hur vi hanterar varandra på denna jord eller hur vi hanterar skapelsen så fylls jag ibland av en känsla av att dörren är stängd bakom oss utan att vi ser fönstret. Vi verkar inte kunna ta till oss av Bibelns grundläggande budskap om kärlek, eller att vi ska värna om skapelsen. Det är ju tydligt i Hamas-Israel konflikten. Mänskliga rättigheter sätts ur spel och klimatkrisen genomsyrar allt. Det vi absolut måste göra enligt vetenskapen, verkar vi vara för oförmögna eller naiva till att få till. När jag läser FN:s senaste klimatrapport läser jag in att det finns forskare som menar att det är för sent. Vi kan inte vända det här. Klimatkrisen har gått för långt. Då tänker jag återigen på att det är vi själva som har stängt dörren bakom oss. Vi kan inte vrida klockan tillbaka. Hela mänskligheten står vid ett vägskäl. Vi rör oss visserligen framåt i en slags dvala men vi verkar inte ha tagit in på en ny väg ännu. Kan det vara så att vi inte riktigt ser Guds fönster ännu? Om Gud ligger bakom vår fantastiska värld, visst kan det väl finnas ett fönster av hopp i alla fall? Ett Guds fönster som vi kan ta?

Hoppets väg
Det finns ett känt Luthercitat som du förmodligen hört och som på svenska lyder, ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”. Det är ett tänkvärt citat. För mig handlar citatet om att aldrig ge upp, att alltid sträva vidare. När jag var i Wittenberg våren 2022 och såg alla de träd som planterats till minne av 500-årsjubileet av reformationen, tänkte jag på detta citat. Nu vet jag att citatet om att plantera träd inte kommer från 1500-talet och Martin Luther, utan från en helt annan tid (andra världskriget och tiden därefter), men det säger ändå att citatet tillkom under en tid som var i desperat behov av hopp. Jag tänker att vi kan ta med oss mycket av sensmoralen i citatet in i vår tid, som ju också är en tid i desperat behov av hopp: ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd i dag”.

Att vara buren
Även om det blir fel ibland, för det blir det. Ibland väljer man fel väg, ibland drabbas man av vägval där inget av vägarna känns rätt eller vägen försvinner under dina fötter. Vid dessa tillfällen inser jag att det är lättare för oss som har en tro än för andra. Troende vet att de inte är ensamma vid de där stunderna. De är burna av något större. Men även om du inte har en tro som bistår dig vill jag ändå tro att det alltid är bra att reflektera över de där valen du gör i livet och vad det är som gör att du väljer just det ena eller andra vägvalet. Livet är ditt men vissa vägval kanske görs utifrån någon annans tyckanden och vilja. Då kan det vara värt att ställa sig frågan, vill jag verkligen det här? Vill jag verkligen gå den här vägen? För om du nu går på en väg som mer känns som någon annans väg än din, då kan du alltid ta en ny väg, in på din väg igen. Dock kan det vara en smärtsam process, speciellt ifall det är en väg som du lovat att vandra med någon annan.

När en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster
Kanske är det så att när en dörr stängs öppnar Gud ett fönster, som vi med vår begränsning i det mänskliga perspektivet inte kan se ännu? Att leva tillsammans idag kanske kan få vara att hålla möjligheten öppen, att det kan vara på ett annat sätt, att det finns ett fönster på glänt någonstans och att vi får vara med i livet ett tag till.

För egen del vet jag vad det kan göra med en människa när dörrarna stängs bakom dig och du är i väntan på att ett nytt fönster ska öppnas. Det är hemskt men samtidigt är tilltron till att ett fönster ska öppnas också en erfarenhet som är på många sätt en existentiell erfarenhet som jag inte vill vara utan. Mötet med Adam, som jag beskriver i min bok, gav mig ett fönster, en ny väg.

Kanske öppnas nya fönster för alla i Gaza-konflikten. Hoppas kan man ju alltid. Kanske öppnas nya fönster för hela mänskligheten någon gång, i alla fall vill jag tro det. Om inte för mänskligheten, så hoppas jag att du kan se dessa Gudsfönster som står öppna för dig.

/m

Jag gjorde min sista praktik under skoltiden i just Svedala församling under föregående påsk (år 2023). Samtidigt som jag praktiserade i Svedala, arbetade jag extra i Eslövs pastorat och föregående påskdag höll jag en gudstjänst i Hammarlunda (se bilder nedan) istället för att medverka i Svedala. Redan då sa Louise, vår kyrkoherde i Svedala, att som kompensation att jag ej kunde vara med på deras påskdag så fick jag predika under nästa års påskdag. Sagt och gjort. Jag har således vetat i ganska exakt ett år att jag skulle predika just under denna dag. Man kan då tycka att jag har haft gott om tid att förbereda mig och tänka ut det bästa ordet som kan förmedlas. Tiden är dock inte alltid min vän och under långfredagen var det så dags att ta tag i det där med predikan inför söndagen.

Min inspiration tröt och trots att jag läste texterna till söndagen flera gånger fick jag ingen riktig inspiration. Till slut tog jag fram min gamla konfirmationsbibel och konstaterade genom datumet på insidan av pärmen att det i år är 40 år sedan min egen konfirmation. Jag slog upp evangelietexten till påskdagen, Matt 28:1-20, och noterade till min förvåning en notering vid sidan av texten. Mitt 15-åriga jag gav mig en liten fundering som jag helt plötsligt kunde utgå ifrån i min predikan. Mitt 15-åriga jag gav mig helt plötsligt en ingång och en möjlighet med en fråga. Precis versen där den tomma graven nämns stod tre bokstäver i versaler och ett frågetecken. Mitt 15-åriga jag var nog väldigt fundersam kring den här textens klo kring Jesu tomma grav. Kan det verkligen vara sant? Hur är det möjligt att Jesus lämnade graven? Mitt 15-åriga jag hade skrivit HUR?

Jag vet att den påsken och påsken innan hade svensk television sänt TV-serien Jesus från Nazareth i regi av Zeffirelli. Passionsveckan i serien var jag helt uppslukad av. Jag var nästan inne i filmen när Jesus red in i Jerusalem och hyllades som en kung, utbrottet vid templet då han välter borden, nattvarden med lärjungarna, ångesten i Getsemane, fängslandet, skenrättegångarna, korsfästelsen och till sist… den tomma graven. Jag ville lära mig så mycket som möjligt om Jesus och passionsveckans händelser var det som intresserade mig mest. De sa mycket om vem Jesus var.

Och visst säger påskveckans händelser mycket om Jesus men något som jag i min ungdom säkert inte tänkte på var att påskveckans händelser säger väldigt mycket också om oss människor. Numer ser jag det mänskliga i folkets hyllning då Jesus rider in på sin åsna på psalmsöndagen. De längtade ju efter en kung som kunde befria dem från den romerska överheten. Lärjungarna ber Jesus berätta om de stora saker som ligger framför dem, för precis som vi i vår tid lever i en kultur som hyllar de framgångsrika, så trodde lärjungarna att en kung var det bästa som kunde hända dem. Att sedan följa lärjungarnas reaktioner under påskveckan när de reagerar med rädsla när Jesus rensar templet, med förvåning när Jesus tvättar deras fötter och leder dem i den sista måltiden, när de somnar ideligen i Getsemane, när en av dem förråder Jesus och de andra flyr, till reaktionerna på Jesu död och sedan den tomma graven gör att jag lättare förstår min egen samtid.

Passionsveckans händelser säger mycket om Jesus men det säger också mycket om oss människor. Det är en emotionell resa som går från hyllningar, till mörker för att avslutas i ljus. Ljus – mörker – ljus. Påskens evangelietexter tröstar men ger oss även djupare insikter. Den ger oss insikter om livets innersta kärna, att Gud är närmast oss i motgångar och att Gud överger oss aldrig. Temat är centralt i evangelietexterna. I vår tid, likväl som på Jesu tid var det den ytliga framgången som hyllades. En kung eller en rik person hyllades, både idag och då. Jesus kom med ett helt annat budskap, då likväl som nu.

I exempelvis bergspredikan är det varken de rika eller världsligt mäktiga som prisas saliga, utan de sörjande, de ödmjuka och de som förtalas och förföljs. De är de som har det svårast som prisas saliga. Budskapet är att Gud är närmast människan just i motgången, inte för att motgången i sig är något eftersträvansvärt, utan mer att även i den djupaste dalen finns Gud. Detta tema i kristen tro har svårt att tränga fram, både i dag likväl som det hade svårt att tränga fram hos lärjungarna då. Lärjungarnas reaktion. Trots att de hört Jesus många gånger var det just en kung de hyllade honom för så sent som på palmsöndagen, enbart några dagar innan korsfästelsen. Det var deras syn på framgång och prisande. Bibeln är dock skriven ur ett annat perspektiv – den är skriven ur och för lidandet. Här hörs ropen från människor som flyr från krig eller drabbas av sjukdom, och som söker sin tillflykt till Gud. Det är nästan omöjligt att ta till sig texterna om man aldrig mött motgångar eller sorger.

Texterna tröstar, men viskar också om något mer. Nämligen att motgångar kan förvandla oss. Att det förvandlar oss människor. Vi tänker ofta att det är framgången som öppnar dörrar mot maktens och härlighetens centrum, medan motgångar förvisar oss till den oansenliga periferin. Men texterna skildrar en annan världsordning, och det blir aldrig tydligare för oss än under påsken. Dramat inleds på palmsöndagen, när Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som kung. Men Jesus svarar att härifrån går vägen genom dödsskuggans dal. Det är inget öde han önskat sig, men det visar sig vara vägen till livet, vägen till förlåtelse, vägen till Guds nåd. För när tillvaron rasar faller han, men fallet för honom till existensens mitt, till vår mitt.

Att vandra med Jesus genom passionsveckan är att leva i en annan berättelse än den som fyller våra sociala medieflöden eller nyhetsuppdateringar. Under påsken byter centrum och periferi plats. Vägen går från jublet vid intåget, via förräderi, rättegång och till sist Golgata. I det stora dramat står ett kors i tillvarons centrum. Korset är en symbol för både lidande och liv. Ett av lidandets mysterier är den kärlek som överraskat många just på livets mörkaste platser. När lärjungarna drömmer om makt och ära pekar Jesus ut en annan väg – en som går från död till liv, och från ensamhet till gemenskap. Gud träder med Jesus in med en helt ny undervisning. Gud visar oss en helt ny väg. Och i denna demonstration av den nya vägen, så driver Gud gäck med vad vi tar för givet.

Jesus drev gäck med naturlagarna. Visade sig på ett sätt som får de flesta av oss att tappa hakan. Och för att vi ska greppa detta ögonblick, i oss, närma oss det, så behöver vi gå utanför boxen, ja tänka utanför ramarna. Mitt 15-åriga jag skrev frågan HUR tydligt bredvid dagens evangelietext. Som en fråga kring HUR det gick till när Jesus uppstod ifrån de döda. En fråga som en journalist i en TV-intervju försöker ställa till vår nuvarande Ärkebiskop och får då det uppriktiga svaret, ”det vet väl inte jag”.

Mitt 15-åriga JAG och dennes tvivel hade säkert behövt höra en analys över att det är kvinnor som vittnar om Jesu tomma grav i en religiös skrift som ska vara trovärdig i en tid när kvinnor ej ansågs vara trovärdiga. Att lärjungarna dör och ägnar resterande liv åt att vittna om det de varit med om. De dör inte för sin tro, de dör för att de är vittnen och ägnar resten av sitt liv att sprida det de varit med om. Mitt 15-åriga jag hade säkert mått bra av att höra att Paulus tidiga brev skrivs enbart 20 år efter korsfästelsen och när breven beskriver den tomma graven så fanns det fortfarande levande som hade upplevt den tomma graven. Dessa brevs trovärdighet hade knappast överlevt ens en månad ifall inte de efterlevande som hörde brevens innehåll höll det för att vara sant.

Men mitt 15-åriga jag är nog inte mer annorlunda än att det är svårt att som människa ta till sig storheten i Guds handlande. Guds handlande och därmed uppståndelsen är större än vad vi kan få grepp om och kanske ska ha grepp om för annars blir vi människor en manipulerande kraft. Det Gud gör genom Jesus uppståndelse är större än vad vi kan säga genom exakta naturlagar och det är meningen. Gud är större än våra tankar, än vår begränsade förståelse. Den här evangelietexten och övriga texter i Bibeln om den tomma graven är på ett sätt historiska berättelser, det är människor och deras upplevelser och känslor vi får ta del av, men det de säger oss idag är större än vad vi någonsin kan greppa.

Lärjungarna, oavsett kvinnorna som var de första att möta den uppståndne Jesus eller de andra lärjungarna Jesus mötte senare, konfronterades en ny verklighet. Jesus var uppstånden. En helt oväntad, ny och unik händelse i deras liv och därmed också i våra liv. Det handlar inte längre om att leva efter Jesus läror i exempelvis bergspredikan för lärjungarna längre utan nu handlar det om en helt ny erfarenhet. Detta gör att det också är svårt för oss att greppa den. Inte minst i vetenskapliga teorier men det verkliga för dem är också verkligt för oss nu. Och den som tror att verkligheten enbart kan beskrivas i naturvetenskapliga kategorier har nog en förkrympt syn på det som är verklighet.

När lärjungarna mötte den uppståndne Jesus uppstod något som ej går att beskriva. Den tomma graven var ett faktum och hädanefter kommer för all evinnerlig tid en ny verklighet att finnas, både för lärjungarna som gick i döden för den här nya verkligheten men också för generationer av kristna och hela mänskligheten.

Mitt 15 åriga jag som skrev HUR i kanten kring den tomma graven i min konfirmationsbibel var direkt där i tanken kring naturlagarna. Mitt 15-åriga jag hade nog kanske behövt höra budskapet som Jesus ger längre ned, ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

För mitt 15-åriga jag kommer att möta både upp och nedgångar i livet. Och mitt 15-åriga jag och alla vi människor behöver påminna oss om att det Jesus går igenom är en resa som bär både glädje och sår, samtidigt. Påskens glädje osynliggör inte såren. Vår Gud har sår även i glädjen. Den gemenskap vi har nu i vår samtid bär många sår, både personliga lidanden och svårigheter men även stora katastrofer i form av mänskligt lidande i krig och terrorbrott. Ärren och såren som Jesus bär är också våra sår. I uppståndelsen finns fortfarande såren. Vi följer en Kristus som bär sårbarheten i sin kropp och då möter vi en vidöppen Jesus som med sina sår säger till oss i varje ögonblick av livet.

”Var inte rädd – jag är med er alla dagar till tidens slut”.

För när Gud blev människa och blev en av oss var det för evigt.

/m

I tisdags möttes jag av en kompakt dimma när jag gav mig ut på morgonen. Hela landskapet badade i en slags dimridå som gjorde att sikten enbart kunde räknas till några få meter. Som vanligt tänkte jag att det här är väl en morgonhistoria som sveper bort med solens entré, men allt eftersom timmarna förflöt insåg jag att den här dimman nog kommer att hålla i sig under hela dagen. Nu blev det så och framåt kvällen när jag skulle åka hem från Svedala församlingshem tänkte jag på Jakobsbrevet, det var helt enkelt oundvikligt. I Jakobsbrevet 4:14 under rubriken ”Varning för övermod” står det;

”Ni vet inte hur ert liv blir imorgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: `Om Herren vill får vi leva och göra det eller det`. Istället är ni övermodiga och skryter. Allt sådant skryt är av ondo.”

Dimman och Jakobsbrevets text blev en perfekt påminnelse till mig att jag blott är Kristi tjänare. Inför onsdagens första begravning och min första kvällsmässa blev det här är en osedvanligt fin tankeställare att jag är i nåd och tjänst och verkar bland människor såsom en människa bland alla andra. Det hänger inte på mig men det är ändå jag som står där och genomför begravningen och celebrerar mässan, men det handlar inte om mig.

När jag ger mig av till Svedala under torsdagens morgon är vädret ett helt annat. Dimman har ersatts av en strålande sol och en klarblå himmel. Det är dags för min första begravning. Jag har förberett mig väl. Pratat flera gånger med de anhöriga och i princip memorerat handbokens begravningstexter. För att komma rätt i tonalitet till griftetalet har jag besökt de platser där huvudpersonen jag ska begrava har verkat och levat här i Svedala. Jag kan riktigt föreställa mig hur han kom cyklandes från arbetet till sitt älskade hem varje dag när jag står utanför den villa han bodde i under större delen av familjetiden.

Det blir sedan en fin begravning. Jag känner att jag hamnat rätt i griftetalet. Handboken kan jag. Två stora beslut tog jag i princip när jag vandrade i det fina vädret mellan församlingshemmet och kapellet innan begravningen. Jag hade funderat på dem under ett års tid men nu var det dags för beslut. Dels var det frågan om mullen. Vid överlåtelsen när jag lägger mull tre gånger på kistan, kan det göras antingen med en liten spade eller med handen. Jag bestämde mig för att det får bli handen. Jag vill känna mullen i mina fingrar när jag uttalar orden, ”Av jord har du kommit…”. Det andra beslutet var svart eller vit stola, ni vet det långa band som präster och diakoner bär över sin alba eller röcklin. Där fick det bli en svart stola, sorgen har en läkande kraft och stolan får bli en symbol för det. Att välja en vit kan naturligtvis ännu mer signalera hoppet, men känner att det får nog bli svart stola för mig framöver på de begravningar jag genomför.

När jag sedan gick från kapellet till minnesstunden i församlingshemmet passade jag på att i tysthet tacka huvudpersonen när jag var ensam vid kistan för att jag fick möjlighet att förrätta hans begravning. Den första begravningen man håller helt själv är nog speciell. Jag har haft delmoment i mängder med begravningar på praktikställen jag har varit på och naturligtvis hållit begravningar i skolsammanhang, men den första riktiga som ensam präst lär jag nog komma ihåg länge. Tacksam för att den första begravningen blev en sådan här fin upplevelse.

Eftermiddagen förflöt sedan med mängder av aktiviteter. Minnesstund i församlingshemmet, konfirmandpass med ett 20-tal konfirmander och kvällens Stilla mässa. Att celebrera nattvarden för första gången som ensam präst kändes naturligt. Jag blev förvånad över hur enkelt, smidigt och okonstlat jag tyckte det kändes.

När jag under senkvällen gav mig ut på min dagliga löprunda kom naturliga tillbakablickar från dagen upp för mitt inre. Nog har jag verkat som människa hos människor idag och det är verkligen en stor nåd att få vara dessa människors tjänare. För egentligen handlar ingenting om mig. När dimman har släppt och solen kommer fram inser vi alla att allt ljus strålar på Kristus. Jag mumlar några rader från Jakobsbrevet under löpturen och känner mig tacksam;

”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det”

Pax!

Nu har resan nått sitt mål. Jag är präst. Jag är vigd. Jag bär min krage. Samtidigt är det nu det börjar. Den första veckan som nyvigd präst är över och jag är nu fylld av varma känslor. Nu börjar resten av mitt liv som Kristi tjänare.

Prästvigningssöndagen förflöt som i en film. Jag njöt av varje sekund. När vi ställde upp oss i kryptan inför processionen och biskop Johan bad för vår vigningsmässa slöt jag ögonen en kort stund och gled in i mig själv. Allt runtomkring mig stannade för ett ögonblick och jag hörde en klar röst i mitt huvud som sa att ”du är redo – nu är det dags”. När processionen sedan sattes i rörelse och vi gick i sakta mak genom folkhavet upp till våra platser i högkoret kändes det som det mest naturliga jag kunde göra i världen. Det var bara att njuta.

Min assistent, Tobias, hade skött sitt arbete utmärkt, mitt halslin och singulum var klanderfritt och när stola och mässhake hängdes på mina axlar var han där som ett tryggt ankare och lotsade mig in i mässklädernas förtroliga värld. Handpåläggningen som skedde efter våra JA till löftena kändes ovanligt stark för mig. Jag kände tyngden på mitt huvud av händerna och biskop Johan avslutade med att med sin tumme rista ett kors i min panna. Jag var inte riktigt förberedd på att det skulle kännas så mycket, så just den delen blev väldigt emotionell för mig.

När vi väl var vigda och gick ned för att tas emot av våra församlingsrepresentanter kändes allt som i en film igen. Nattvardens dukning var en ceremoni som jag verkligen tyckte var fin. Ovanligt vacker. Att sedan få stå och dela ut oblat högst upp i högkoret till nära och kära är något jag aldrig kommer att glömma.

Den efterföljande festligheten i Svedala var som en enda lång glädjestund. De tal som hölls tillsammans med den kärlek som visades mig i form av uppskattning kommer jag bära med mig resten av livet. Sent på kvällen öppnade jag dessutom upp alla paket och jag var överväldigad. Jag kan inte tacka alla nog för att de kom på vigningsmässan och min efterföljande mottagning. Som om inte deltagandet var nog så förgyllde alla mig med fantastiska presenter. Otroligt stort tack!

I söndags kväll tappade jag sedan rösten, så första veckan nu i Svedala har varit en aning hes. Dock har det varit en rivstart med mängder med aktiviteter hela veckan med avslutande aktiviteter denna helg med konfirmander igår och idag mottagningsmässa i Svedala kyrka. Jag har blivit så väl mottagning så jag känner mig oerhört priviligerad att få möjligheten att göra mitt adjunktsår i Svedala. Under dagens mottagningsmässa höll jag predikan under det passande temat Nåd och Tjänst. Dessutom gav jag Välsignelsen till församlingen, för första gången i en högmässa. Kändes emotionellt!

Nu kommer en ny fantastisk vecka med nya utmaningar. Återkommer efter hand! Till dess…Gud välsigne Er!

Pax!

/m

Det är tidig morgonjogg för mig idag. Limhamn bjuder på snålblåsigt väder och regn. Snöfritt men inte isfritt. Tar det väldigt lugnt, minsta isfläck kan innebära en olycka och nu är det bara en dag kvar…springer och spänner mig. Möter tidningsbudet som på sin cykel glider fram värdigt och snabbt. Vi hejar på varandra. Han verkar glad att få se någon annan vid denna tid. Det är släckt i alla fönster, en och annan ljusstake syns fortfarande och några balkonglysen, men i övrigt är det mörkt. Mumlar det jag måste lära mig utantill till imorgon. Det börjar sitta, men vem vet hur det blir där uppe i högkoret när Domkyrkokaplan Lena Sjöstrand håller fram mikrofonen framför mig.

”Jag, Mats Uddin, vill med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd, leva enligt dessa löften.”

Springer vidare och spelar upp gårdagens händelser som i en inre filminspelning. Det började med mässa i Domkyrkan. Biskop Johan förrättade. Kändes bra att landa i Domkyrkan direkt på morgonen. Sedan blev det en kort promenad tillsammans med mina vigningskamrater över till Stiftskansliet och sedan en förmiddag med förhör i Domkapitlet under ledning av Biskop Johan. Ni som är födda ungefär som jag, eller tidigare, minns kanske Ernst-Hugo Järegårds förhör i kyrkohistoria i serien ”Den goda viljan”. Det är ungefär så man målar upp förhöret för sitt inre innan man leds in i rummet. När väl förhöret är igång känns det avslappnat och faktiskt riktigt stimulerande. Fokus för förhöret var kyrkan och barnperspektivet. Vi hade dessutom en homiletisk uppgift från Lukas 18.

Plötsligt hade faktiskt 2,5 timme förflutit och vi kandidater fick lämna rummet för då skulle Biskop Johan överlägga med sina Domkapitelledamöter om vi var godkända eller ej. Efter cirka 10 minuter kallades vi in igen och då fick vi höra att vi alla klarat oss. Ernst-Hugo fladdrade snabbt förbi i mitt huvud. Allt det formella var nu över. Efter 4,5 års teologistudier, pastoralteologiska studier, praktik, konfirmandgrupper, antagningsprövning och mängder med eget danande med Gud var jag så äntligen färdig. Prästexamen klar och jag skrev in mig och mina föräldrar i ordinationsboken för präster.

Lunchen i biskopshuset och eftermiddagens övning inför söndagens högmässa förflöt med en inre känsla av att nu är jag redo.

Det är en dag kvar till prästvigning och jag bär nu titeln SCM. Det kommer nog bli den titeln jag har kortast i mitt liv. Den fick jag när jag godkändes av Domkapitlet och fick min prästexamen. SCM står för Sacri Ministerii Candidati. På söndag ungefär kl 12.00 när Biskop Johan lägger handen på mitt huvud får jag en ny titel, VDM. Den kommer jag sedan bära livet ut. Det blir min sista titel, det blir mitt sista yrke, nu kommer jag vara Verbi Divini Minister for life. Det gudomliga ordets tjänare! Präst!

Pax!