Tack för all feedback från mitt förra blogginlägg om den existentiella hälsan. Länkar den här, ifall du inte har läst. Det värmer mig att ni är många som ser behovet. Det förvånar mig dock en aning att många av er blev lite tagna på sängen av den forskning och statistik som visar att det är så många som känner att livet är meningslöst eller saknar tilltro till att livet ska ge en mening. Kanske är det som så mycket annat…media och politik styr vad vi tar in och då drunknar vi i andra spörsmål.

Ikväll har jag sprungit tillsammans med min älskade fru. Vi har båda arbetat hela dagen, då känns det oftast extra skönt att ge sig ut på en löprunda och få andas in den friska höstvinden. Jag springer lite och låter tankarna fortsätta kring det existentiella.

Just nu är det frågor såsom inflation, USA-valets efterdyningar, matpriser, COP29-mötet, krigen runt omkring vår värld, kriminaliteten och dess brott som upptar mediautrymmet och det politiska. Det är otroligt viktiga frågor och är en stor del av vår grundbult i samhället. Det jag skulle villja tillföra är det där existentiella perspektivet utifrån hur vi upplever vår tid här på jorden. Vad betyder ett samhälle om vi som bor här upplever livet som meningslöst och innehållslöst?

Tystnaden som jag upplever råder kring det existentiella perspektivet kan ha olika orsaker, en av de viktigaste orsakerna är säkert att vi är ovana att föra sådana samtal. När räntor och inflation skenar finns det visserligen nationalekonomer som ser olika på både orsak samt rätt åtgärdsinsatser men samtalet och åtgärdspaket sker med en viss naturlighet. Ifall en fjärdedel av befolkningen känner livet som meningslöst vad blir det då för frågor och åtgärdspaket som följer?

Om vi går några år tillbaka i tiden, nämligen till den 5 juni år 2008, antog Riksdagen proposition 2007/08:110 om förnyad folkhälsopolitik. Där står det bland annat att ”Människan har såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov”. Propositionen tog en helhetssyn på människans behov av folkhälsa och då inkluderas på ett naturligt sätt den existentiella dimensionen på folkhälsa. En fundering som jag har haft sedan dess är skillnaden mellan själsliga och andliga behov, vilket det står i propositionen.

Vår syn på människan (den västerländska) som utvecklats genom historien har mycket gått från en helhetssyn med kropp, själ och ande (grekisk kontext sarx/soma, psyche och pneuma) till att allt mer bestå av olika delar där man separerar delarna, till att sedan återigen bli en helhet. Människan är i mångt och mycket bestående av en fysisk, psykisk och existentiell (engelska: body, mind and soul) helhet. Det engelska ordet Spirit har ibland utmanat möjligheten att inkludera den existentiella dimensionen inom området hälsa, inte minst i WHO:s olika hälsodokument genom årens lopp.

Kanske är det där sistnämnda (Spirit/Ande) som är en stor del av utmaningen för oss i Sverige? Vi som befinner oss som det mest extrema landet i världen när det gäller värderingar. Ett av de mest välkända resultaten från WVS (World Value Survey) är den så kallade kulturkartan. Den kombinerar ett antal värderingar nedkokade i två dimensioner, traditionella mot sekulär-rationella värderingar på ena axeln och överlevnads- mot självuttryckande värderingar på den andra. Enligt skaparna Inglehart och Welzel kan dessa två dimensioner förklara en stor del av skillnaden i värderingar mellan nationer. Vi i Sverige är i den undersökningen det mest individualistiska och sekulariserade landet i världen. Att då i ett sådant land prata om Spirit/Ande i existentiella samtal kan kanske blir en extra utmaning?

Även om WVS visar sin tydlighet tänker jag att existentiell hälsa och samtal kring existentiella frågor inom området psykisk ohälsa inte handlar om religion. Kanske är det dock många som gör den kopplingen, vilket kan vara ett hinder för att acceptera existentiella hälsoinsatser. Jag vilar mycket på de både professorerna inom folkhälsovetenskap på SydDansk Universitet (SDU), Nils Christian Hvidt och Peter la Cours definition av existentiellt meningsskapande i en sekulariserad kontext. Enligt deras forskning finns det två huvudspår inom området, nämligen den som utgår från det andliga, där religion och tro är en naturlighet och det andra spåret som är filosofi där det blir en stark psykologisk inriktning. Enligt Hvidt och la Cour går det att förena dessa båda spåren inom området existentiell hälsa. Det existentiellt meningsskapande utgår i deras forskning från tre delar där samtliga i befolkningen kan delas in i:
– Sekulärt meningsskapande som grundar sig till exempel i en filosofisk, politisk eller ideologisk inriktning. Här är det naturligt att tänka på existentialismen, liberalismen eller sekulär humanism.
– Personligt/privat andligt meningsskapande. Här är det naturligt att tänka på panteism, astrologi, naturens inneboende kraft eller personligt valda delar från exempelvis religion eller filosofiska rörelser.
– Religiöst meningsskapande där en tro skapar mening. Exempelvis kristendom, islam, judendom eller buddhistisk tradition.

Oberoende av inriktning tror jag att det är dags för oss att på bred front börja införliva existentiell hälsa i vårt samhälle som en naturlig del av åtgärdspaketet kring psykisk hälsa. Vi har egentligen inte råd att inte lyfta in detta område längre, vi förlorar både liv och olycka om vi inte lyssnar på forskning och den kunskap som redan finns.

För egen del var jag under många år en av många volontärer som gjorde och gör en insats i MIND:s självmordslinje. Där blir det väldigt tydligt att befinna sig i gränslandet mellan liv och död. Det existentiella samtalet blir en naturlighet och att då ha en existentiell mognad är helt avgörande. Det finns så mycket som förenar oss människor, mer än som skiljer oss åt, inte minst i existentiella frågor. Det meningsfulla är något vi skapar varje dag och att ha en existentiell mognad handlar mycket om att ha en tydlighet i svar på frågor kring exempelvis,
– Vad är målet med mitt liv?
– Vad är viktigt för mig?
– I vilka sammanhang ingår jag i?
– Vad kan jag göra för dig?

Idag är suicid 94% av allt dödligt våld i Sverige. Tittar man på nyheterna eller lyssnar på politiker så verkar det dödliga våldet mest bestå av kriminella som dödar andra kriminella, vilka kräver mängder med åtgärdsplaner, men så är alltså inte fallet. Det dödliga våldet vi skapar mot oss själva är det område som borde ha störst uppmärksamhet och här är den existentiella hälsan helt avgörande. När jag arbetar som volontär i MIND arbetar jag mycket med skälen till att leva, till skillnad från skälen till att ta sitt eget liv.

Jag skulle gärna vilja ordinera livsvilja eller ta över någon annans liv för att lätta på dennes börda men så fungerar ju inte verkligheten. Inom den existentiella hälsan handlar det mycket om att acceptera och respektera. Att inte ge upp. Det finns alltid skäl till att leva, ibland är mörkret och tunnelseendet till ett djupt hål det enda människor ser, då är det existentiella samtalet ofta något som kan vara en bit på väg att ändra riktning.

Den existentiella mognaden handlar om dig själv och ditt eget sammanhang. Att lära sig mer om sig själv och sina egna reaktioner i möten med andra är en resa som aldrig tar slut. Dag Hammarskjöld kallade den resan ”den längsta resan”. Ibland handlar det om att ha förtröstan och ta in lite mer förundran i sitt liv. Är inte det ett osedvanligt vackert ord? Förundran! Varför inte ge en stund varje dag i sitt liv för att ta in lite mer förundran. Skapa en inre balans mellan det svåra och det glädjefulla. Vara medveten om vad du utstrålar till andra. Det är okej att tycka om att prata mycket likväl som det är okej att vara tyst. Tyck om att uppskatta båda. Våga lyssna på andra och din inre röst och dela med dig till andra med respekt.

Jag har ofta sett min inre resa hela tiden som en källa till lärande. Jag är glad när kroppen säger ifrån ibland. Det är en tydlig signal. Jag säger ofta till mig själv, både i möte med andra och när jag är själv, ”Så intressant att jag reagerar så där…intressant att jag går igång så där på hens prat…intressant att jag….”. Jag tänker att jag då går i Riksdagens folkhälsopropositions ledband från 5 juni 2008. Min fysiska, psykiska och existentiella dimension är en helhet. Min existentiella mognad följer mitt livs upp- och nedgångar.

Hur har du det med din balans?

/m

När jag ger mig ut på eftermiddagen på min run streak day 3492 är det fortfarande ljust ute. De senaste dagarnas löpturer har skett i mörker och jag känner att ljuset gör något med mig. Även om jag alltid älskar att springa så är det något visst med att kunna njuta av sin dagliga löptur i novemberljuset. Att det är duggregn i luften gör mig inget. Faktum är att jag märker det inte förrän jag tar bilden på mig själv springandes längs Limhamns gator.

Jag springer och tänker på hur min run streak kan ses som mitt psykiska läkemedel. Naturligtvis gör den dagliga aktiviteten något med ens fysik, men det jag tror att mitt run streakande främst har varit, är balsam för min själ. Ett slags läkemedel för mitt psykiska tillstånd. För är det något som jag ser fram emot efter att mina känslor har spelat mig olika spratt under dagen är att få springa under kvällen och bearbeta alla dessa känslor och tankar. Min dagliga löptur är som en slags terapisession, en slags naturlig bearbetning.

En av mina vänner har blivit helt besatt av stoicismen. För egen del har det stoiska tänket varit en stor del av mitt liv och Aurelius bok ”Självbetraktelser” läste jag på -90 talet och jag återkommer till den lite då och då. Den har det där grundläggande etiska och moraliska förhållningssättet som jag tycker tilltalar mig och hjälper mig i många känslostormar. Hela boken handlar om hur man finner själslig styrka och därmed ett sätt att förhålla sig till världen, både utom och inom en själv. En på många sätt tidlös text om etik, moral, livet och döden.

På många sätt kan man använda en löprunda som ett tillfälle att göra en Aurelius, en slags ”självbetraktelse” och diskutera under löpturen med sig själv om hur ens liv är i nuet kring etiken, moralen, livet och döden. Ett slags KBT. När stoicismen under 1500- och 1600-talet upplevde sin första stora renässans var det faktiskt humanisterna som vände sig till det stoiska tänkandet. Nu för tiden upplever jag att det är psykologerna. Aaron Beck, den kända grundaren av kognitiv beteendeterapi (KBT), hämtade inspiration från stoicismen. Det är inte svårt att se varför. Liksom KBT erbjuder stoicismen enkla tekniker för att uppnå ett inre lugn.

För egen del är mina löpturer ofta ett sätt att ”pysa”, att rensa, att självrannsaka…att helt enkelt gå igenom sitt liv under de minuter löpturen varar. Det blir en slags rensning av mitt psykiska tillstånd. Naturligtvis gör jag inte det här varje löptur och inte så systematiskt som det kanske låter i denna text, men det är ändå något som präglar många av mina löprundor. Utan dessa skulle jag nog behöva själavårdsamtal eller terapisamtal.

Till det stoiska har jag dock tillfört Dag Hammarskjölds mystisicm och dess tro på Logos. Dess tro på ett dygdefullt liv i kombination med en acceptans att vila i det existentiella, att vila i det som är större än oss själva. Vissa kallar det andlighet, andra kallar det Gud. I psykologins värld handlar det nog att gå från KBT till ACT och vidare. Att gå från KBT:ns otaliga enkätifyllanden kring alla negativa tankar du hade för att sedan vända dessa till rationella handlingar och istället låta ACT komma in i ditt liv. Att istället acceptera alla dina känslor och vara här och nu. Med hjälp av självmedkänsla ska vi bära och kunna hantera ångest, oro och stress. Men det handlar om att även gå vidare från ACT. Att arbeta med acceptans kring det stora. Kring det existentiella.

För jag vilar tryckt i Logos när jag är ute och springer. En stoisk acceptans på att jag ser på mina upplevelser och känslor lite utifrån ett spatialt förhållningssätt. Jag drunknar inte i tankar och känslor längre. Min run streak har hjälpt mig mycket med det. Jag jagar inte längre speciella känslor eller försöker KBT:a bort något. Jag accepterar att allt vilar i det som är större än mig själv och jag får en gåva i att uppleva allt runt omkring mig, oavsett om det är något bra eller dåligt. För värderingsskapandet är något jag låter det existentiella hantera. Det behöver inte jag göra.

Allt vilar i något större. Min run streak har definitivt lärt mig det. Du kan gärna kalla det en läkande run streak.

Tack för att du följer min nedräkning till 10 år. QR-kod finns som vanligt längst ned.

/m

Har haft en härlig arbetsdag med många fina samtal. Var därför på fint humör när jag påbörjade dagens löppass ikväll. Min fru följde med mig de första tre kilometrarna och sedan sprang jag ytterligare tre kilometer, så sex kilometer in på dagens löpkonto. Run streak day 3490.

De senaste åren har jag läst en hel del litteratur om Run streak. Det har kommit relativt många artiklar om fenomenet som har varit ganska ytliga i sitt innehåll. Det har handlat mest om fenomenet som sådant och inte så mycket om effekterna för individen. Barraclough skrev dock i den internationella delen av Runners world en intressant artikel i december förra året om hur populär fenomenet Run streak har blivit. Helt klart läsvärd som fenomenartikel.

Jag vill dock slå ett slag för tre artiklar som jag dock tycker ger en mer intressant vinkling på hur individen påverkas. Hur vi som sysslar med run streak mår. Den första artikeln är delvis en generell artikel om varför vissa människor sysslar med fysisk aktivitet och andra inte alls. Den utgår från fysisk aktivitet överhuvudtaget och därmed inte run streak specifikt. Däremot är den väldigt läsvärd för att förstå varför människor börjar med exempelvis run streak. Artikeln är skriven av Bauman, Reis, Sallis, Wells, Loos och Martin och har namnet, ”Correlates of physical activity: Why are some people physically active and others not?”

Den andra artikeln jag vill tipsa om behandlar det här med skador och ifall den som håller på med löpning mer konsekvent än andra blir mer skadad. Denna artikel gör även en intressant korrelation med de som inte alls springer. Studien i sig ger visserligen ganska självklara slutsatser men den ger sig också in på det psykiska tänkandet när det gäller träning, vilket jag tycker är intressant. Artikeln heter, ”The impact of running injuries in relation to other reasons for discouninued running in novice runners”. Den är skriven av Bertelsen, Rasmussen och Nielsen.

Avslutningsvis kommer jag till en nysläppt artikel som jag har gått och väntat på. Jag har vetat om studien ett tag och den försöker ta ett helhetsgrepp på de som sysslar med run streak och hur deras livsstil gör att övriga livet påverkas positivt eller negativt. Föga förvånande för en run streakar, så kommer de till slutsatsen att run streakares löpning och konsekventa, dagliga aktivitet har en avsevärd positiv effekt på övriga livet. Det är en kortfattat studie som alla kan ta del av. Den heter ”Look over there! A streakar! Qualitative Study examina streaming as behaviour change technique for habit formation in recreational runners” och är skriven av Curran, Parade, Özakinci, Tymowski-Gionet och Dombrowski.

Alla dessa artiklar finns att finna på nätet. Det finns naturligtvis mycket mer men jag bjuder er på dessa just nu!

God läsning och fortsätt att följa och stötta min nedräkning!

/m

Jag ger mig ikväll ut ånyo på en löprunda med relativt lätta steg. Det är mörkt och jag låter stegen i sig bli det ljusa i mitt liv. Att få komma ut och springa några kilometer efter en lång dag är bland det bästa jag vet. Det behöver inte vara svårare. Snöra på sig skorna och ge sig ut och springa några kilometrar. Svårare än så behöver det inte vara. Det svåra är att göra det varje dag – år ut och år in. Oavsett vad som händer i ditt liv…du ska bara ut!

Om lite drygt ett halvår fyller jag 56 år och jag har i princip sprungit hela mitt liv men det är de senaste 3489 dagarna jag har räknat varje dags löprunda. 

För ett tag sedan kom vi och prata om min run streak på jobbet och jag slängde ur mig att det har varit det enda konstanta i mitt turbulenta liv de senaste 9,5 åren. Naturligtvis stämmer inte det, men inte långt därifrån. Detta är det jag har gjort varje dag i över 9,5 år och det konstanta har en ritualitet i sig som gör det svårt för mig att bryta.

För ett år sedan bröt jag ledbandet i ena foten och tänkte att nu är run streaken död. Morgonen efter min vrickning haltade jag så ut från vårt hus där vi hade vår tillfälliga vistelse. Sömnen hade varit brutalt frånvarande. Foten värkte och var svullen. Varje steg kändes som en plåga. Jag tänkte på Predikaren och att ”allt har sin tid” och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. Jag kan inte säga att den löprundan och de efterföljande månaders dagliga löpturer var en njutning…men streaken höll och nu är foten relativt läkt. 

Löpningen har också varit en konstant faktor genom mina upp- och nedgångar i livet. Jag har skrivit en hel bok om hur det kommer sig att jag hade bestämt mig för att avsluta mitt liv, så det låter jag bero. I boken, Jag är paria, som är en autofiktiv biografi beskriver jag en tid där jag gick från framgångsrik hög chef till ett mediadrev till ett beslut om ett sista andetag vid Backåkra en majdag. Symeons ord om att låta sin tjänare gå hem uttalade jag i bilen på väg till Backåkra kommer jag ihåg. Hur suicidal jag verkligen var får vi nog aldrig reda på så här i efterhand men jag träffade någon där som gjorde att mitt liv vände och tog en ny riktning. Den kvällsturen när jag återkom hem och gav mig ut på en löprunda kommer jag aldrig att glömma.

Det konstanta i mitt liv genom att springa varje dag handlar också om en frihet. Det kan låta märkligt men det finns ett beslut som jag aldrig behöver ta. Beslutet ifall jag ska träna idag eller ej, ett sådant beslut existerar inte i mitt liv. Jag tränar helt enkelt varje dag. Det är således inte en fråga OM jag ska springa en dag utan enbart NÄR under dagen det ska ske. Det finns således en slags frihet i att slippa ta ett sådant beslut.

Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med run streak. 

Nu vill jag tacka livet för gåvan att den har givit mig förmågan att kunna springa varje dag. Jag räknar ned dagarna till 10 år och jag hoppas att ni vill följa min nedräkning och kanske bidra med en liten slant till min ACT-kampanj, Runstreak för ACT. Bifogar QR-koden här nedanför! Följ min nedräkning här! Mer info om kampanjen finns här!

Vi hörs snart igen!

/m

Det är en ynnest att kunna ha möjlighet att ge sig ut och springa. Att dessutom kunna göra det varje dag är en gåva. Det är så jag ser på min run streak. Varje dag som jag kommer ut är jag lycklig, för alternativet vore mycket sämre.

Det är nu snart 10 år sedan jag bestämde mig för att börja springa varje dag. Det är klart att livet har haft sina prövningar under den här perioden, men min löpning har varit det dagliga nav som livet i övrigt har kretsat kring. Det har aldrig varit tal om ifall jag ska träna, utan enbart NÄR under dagen denna träning ska ske.

Nu har jag bestämt mig för att räkna ned till min 10-årsdag. Jag påbörjade min dagliga löpning den 26:e april år 2015 och därför tänker jag att jag ska räkna ned till den 26:e april 2025.

Jag gör denna nedräkning tillsammans med ACT. Ni kan både följa min nedräkning och bidra med frivilliga gåvor till min kampanj. Här på min hemsida samt mina sociala kanaler på Instagram och Facebook kan ni följa nedräkningen. Jag ska försöka samla ihop så mycket gåvopengar som bara är möjligt som oavkortat går till ACT:s biståndsarbete. Samtidigt ska jag via mina kanaler slå ett slag för den existentiella hälsan. Med blogginlägg och andra uppdateringar kan ni följa min resa fram till 26:e april 2025.

Hoppas att ni vill följa mig och bidra till en god sak!

/m

Under helgen har jag varit i underbara Börringe kyrkogård och kyrka. Jag har vandrat i den fantastiska kyrkogården, Guds åker, som är som en park. Jag har pratat med människor som har besökt sina näras viloplatser när de har tänt ljus för någon eller några de håller kära. Jag har lyssnat till berättelser om ögonblick, möten och en bygds utveckling och förvandling. Livsberättelser.

Lördagskvällens minnesgudstjänst och söndagens musikgudstjänst blev så berörande som gudstjänster i allhelgonatider kan bli. Fantastiska ögonblick.

När jag efter minnesgudstjänsten tog en tur i Börringe kyrkogård och såg alla dessa tända ljus slog det mig att alla dessa människors liv, öden och ögonblick som gått före oss är unika. Det finns enbart en av dig och en av mig och så kommer det att vara i evinnerlig tid. Under predikan under söndagens musikgudstjänst föll det sig naturligt att nämna detta faktum.

För detta gäller inte enbart oss människor utan även djur och växter. Faktum är att naturforskare har kunnat visa att det inte finns en enda likadan växt, det finns inte en enda kopia i naturen. Alla är olika på sitt sätt. Om vi tar de små snöflingorna som exempel. Alla snöflingor är unika, det finns inte en enda snöflinga som är en exakt kopia av någon annan snöflinga. Naturforskare säger att detta har gällt i evinnerlig tid. Det har alltså alltid enbart varit och är i nutid unika snöflingor.

I min värld innebär det således att Gud gillar inga kopior – Gud älskar original. Insikten är på ett sätt självklar under en helg som denna när vi minns de som har gått före. Vi minns deras unikitet, deras unika leende, deras unika skratt, alla de unika ögonblick vi fick tillsammans som nu är som minnen som överbryggar det tidsbestämda in i evigheten. Vi tänder våra ljus som talar till oss om saknad, om minnen, om omtanke, om kärlek men också om hopp. Vi minns det unika.

Så var unik, det är precis så som det ska vara. Försök inte att efterlikna någon annan, var dig själv. Du är älskad precis som du är, i all evinnerlig tid. Du är ett unikt original och Gud älskar original.

/m

Jag har några härliga dagar i sommarhuset utanför Kalmar. Dagar som är en blandning av stillhet och aktivitet. I förrgår var vi inne i Kalmar och såg utställningen ”Häxor” på Kalmar slott och igår var vi på konstmuséet. Passade också på att fika på underbara Kullzénska efter att ha inhandlat en ny bok. Köpte KG Hammars nya bok, ”Den längsta resan”. På baksidan står det att det är en roman men skulle nog mer klassificera den som teologisk essä. Läste ut den relativt snabbt. Tänker att det nog är få som kommer uppskatta den, ifall man inte redan är bevandrad i teologi eller Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”.

Är annars inne just nu på att tänka mycket på kärlek. Detta fina, underbara, komplexa och svåröverskådliga. Gud är kärlek och KG skriver i boken mycket med bakgrund från Martin Bubers bok, ”Ich und Du”, som Hammarskjöld höll på att översätta när han förolyckades. KG för ett fiktivt resonemang på sidan 103 och 104 där utgångspunkten är att Gud är kärlek, men att man kan inte gå upp så mycket i gudsrelationen att man glömmer medmänniskan. Jag funderar mycket på det. Tänker att Hammarskjöld med sin utgångspunkt från Johannes av Korset och den inre resan, utesluter inte relationer. Mäster Eckhart och Hammarskjöld såg nog enheten med Gud som utgångspunkten för relationer med andra människor.

I psalmen ”Kärlekens tid” finns Ylva Eggehorns textrad: ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden, du gav mig min hunger.” Den innehåller så mycket visdom i en enda mening som kan te sig självklar men som är ack så svårt ibland. Kärleken har en förvandlingskraft inom sig, en slags inre motor. Kärleken kan dock inte leva av egen kraft. Kärleken försvinner helt av sig självt, för det enda som ger helt av sig självt, utan att vi behöver lyfta ett finger, är förfallet. Om du inte tar hand om din bil, så stannar den förr eller senare. Om du inte tar hand om din kropp, bryts den ned förr eller senare. På samma sätt är det med kärleken. Vi måste ta vara på den och investera i den och kämpa för den.

Nobelpristagaren moder Teresa fick en gång en fråga från en journalist när hon var på väg in på ett möte i all hast. Frågan var: ”Hur ska vi lära oss att älska vår nästa?” Moder Teresa stannade upp i steget och häpet svarade: ”Genom att älska, förstås.” Att älska är en aktiv handling. Det är ett verb. ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden.”  Kärlekens motor är att vi gör något för någon annan, inte för att vi måste utan för att vi vill. Det finns ingen starkare makt i världen än den kärlek som utges för andra, oavkortat och utan förbehåll. Denna handling har det goda med sig att alla blir starka av att älska, både av att ge och ta emot kärlek. Det omvända gäller naturligtvis också, så svag man blir om man inte ger kärlek eller tillåter sig att bli älskad.

Hammarskjöld skriver att sann helgelse går genom görandet. Vi måste alltså göra något för att närma oss det heliga, närma oss det vi kallar kärlek. I Paulus brev till Korinterna som jag skrev om i tidigare blogginlägg finns texten ”Kärleken är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Paulus skriver dessa rader i ett brev till de första Jesustrogna ungefär 20 år efter korsfästelsen. Mycket för att ge dem hopp. Jag funderar på var denna kärlek kommer ifrån som Paulus vill att Korinthierna ska ty sig till?

Ja, i ett annat brev (Galaterbrevet) skriver Paulus om tron som bärare av Kärleken. Det är den aktiva tron inom oss som skapar kärlek. Det är själens inneboende kraft. Nedympat i varje liten cell i vår kropp. Vi bär alla kärlekens gåva. Något som Gud har skapat och lagt i oss varje människa att vilja få och ta emot kärlek. Vi vill andra människor väl. ”Icke jag utan Gud i mig” skrev Dag Hammarskjöld för länge sedan precis när han blivit FN:s generalsekreterare. Vad är tro – att vilja!

Med allt detta sagt går jag just nu och funderar på begreppen närhet och distans som delar av kärlekens gåvpr. Som vanligt tar jag hjälp av Bibeln och en av dess nyckeltexter. Det är berättelsen om hur Mose möter Gud i öknen. Ni kan den säkert, men för säkerhets skull berättar jag lite om den här inledningsvis:

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar, drev han horden till andra sidan öknen och kom till ett berg. Där såg Moses en brinnande buske som aldrig slutade att brinna. Märkligt tänkte Moses, en brinnande buske som aldrig förkolnas. Han gick närmare och då hörde han en röst som sa
”Mose, Mose”
Han svarade: ”Ja, här är jag”
Rösten svarade: ”Kom inte närmare. Ta av dig dina skor, du står på helig mark. Jag är din Faders Gud…..”

Berättelsen har flera lärdomar om kärlek och om relationer. Funderar lite på om Martin Buber tänkte på denna när han skrev ”Ich und Du”? Gud kallar Mose till sig genom att ropa hans namn. Det är relationens första villkor: Närhet. Sedan drar Gud en tydlig gräns, det heliga området som inte får kränkas, dock beträdas. Det är relationens andra villkor: Distans.

I denna enkla berättelse finns två verkligheter som upptar kanske 90% av alla problem i parterapi eller själavårdssamtal, Närhet och Distans. Våra relationer bygger hela tiden på en balans mellan dessa båda, Närhet och Distans. Blir det för mycket av det ena eller det andra, mår vi dåligt och relationen tar stryk. Dessa gränser är således nedärvda i oss människor från Gud. Gränsen mellan Jag och Du där ett Vi inte kan uppstå förrän vi respekterar ett Jag och Du och där tilliten finns i en väl avvägd balans mellan Närhet och Distans.

Se där, tre funderingar med utgångspunkt från KG Hammars nya bok och Ylva Eggehorns textrad om ”Rör vid mig nu”, om att kärleken är en aktiv handling, om Paulus brev till Korinth om att Kärleken tål mycket och dess källa är Gud, nedympat i var och en av oss, Kärleken som Guds själ och avslutningsvis Moses vid den brinnande busken om Närhet och en Distansgräns som kallas ett heligt område som inte får kränkas men beträdas med respekt…om man tar av sig skorna!

/m