Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Autumn leaves
Jag håller med Nils Bolander när han skriver i en av sina dikter ”att sommaren kan man aldrig lita på”. Sommaren lovar så mycket men ibland faller årstiden platt. Hösten däremot, det är en annan sak, den kan man alltid lita på. I år har den dock ännu inte anlänt och jag väntar med spänning på dennes entré för med hösten kommer alltid något mer, det kommer alltid något extra.
När jag lämnar församlingshemmet för att gå till gravkapellet för att förrätta en begravningsgudstjänst noterar jag att det stora kastanjeträdet nedanför Svedala kyrka börjar skifta färg i lövverket. Jag har inte sett det förrut och det gör mig alldeles varm inombords. Regnet som strilar ned gör att jag måste bära ett paraply längs min väg över kullen vid Svedala kyrka och förbi Kyrkskolan. Det gör mig inget. Jag sjunger förbön 1 högt längs min väg och njuter av att äntligen få närma mig hösten igen.
För tänk att få uppleva årstidernas skiftningar ännu en gång. Tänk att få vara med om de gulnande bladen, få uppleva regnets strilande och få känna det vindpinande i kinderna. Ännu en gång. Jag vet, ibland blir jag överdrivet lycklig över att bara få leva, men gör det något? Kan en varm och glad själ vara fel?
Det är 7 minuter kvar innan begravningen ska inledas. Anhöriga och gäster har jag hälsat på och de sitter nu på sina platser. Jag går ut ur kapellet en stund och ställer mig utanför entrén under taket, i skydd för regnet som strilar ned. Tänker på det liv som levts för den personen jag strax kommer att begrava. Alla höstar och ögonblick som personen har upplevt. I förrgår kväll tog jag mig tid att gå och stå en stund utanför där hen hade bott i nästan 40 år för att känna in platsen. Det kom ett höstlöv fallandes som landade precis på min fot när jag stod där och jag tänkte på Predikarens ord om att ”Allt har sin tid”…det kändes verkligen som att jag inte var ensam där i stunden.
Begravningen genomförs och sorgen och kärleken omsluter alla i kyrkorummet. Kärlekens baksida är sorgen och minnena blir som en bro över till andra sidan. Jag låter mig omslutas av ögonblicket. När jag sedan har sagt farväl till sällskapet, vaktmästaren och begravningsentreprenören och går mot församlingshemmet igen inser jag att jag kommer precis att hinna med att smita in i kyrkan och lyssna på Musik & Lyrik som är varje torsdag kl 12.15 i Svedala kyrka. En fin stund med två dikt/text-läsningar och tre musikstycken.
När jag tar emot informationsbladet om dagens val av musik och lyrik kan jag inte låta bli att återigen bli varm inombords. Temat är ”Höst” och dikterna som valts är ”September” av Gullberg och Karlfeldt och musikstyckena avslutas med Joseph Kosmas ”Autumn leaves”. Kan det bli bättre? Tror inte det. Jag njuter.
Vid den efterföljande sopplunchen som församlingsborna brukar uppskatta, så även jag, sätter jag mig bredvid några församlingsbor som pratar om höstens fåglar. Flyttfåglar och de som stannar kvar. Min älskade Anette älskar fåglar och fågelskådning så jag lyssnar intensivt på klokskapen vid bordet.
När jag sedan återgår till mitt rum och förbereder mig inför ett dopsamtal tittar jag ut på kastanjeträdet igen. Det har slutat att regna och färgerna framträder sakta i ett nytt skimmer. Hösten må inte vara här temperaturmässigt men i mitt hjärta är hösten i full kraft. För hösten lovar alltid något extra, den lovar något mer.
/m
Ta av dig skorna
Jag har några härliga dagar i sommarhuset utanför Kalmar. Dagar som är en blandning av stillhet och aktivitet. I förrgår var vi inne i Kalmar och såg utställningen ”Häxor” på Kalmar slott och igår var vi på konstmuséet. Passade också på att fika på underbara Kullzénska efter att ha inhandlat en ny bok. Köpte KG Hammars nya bok, ”Den längsta resan”. På baksidan står det att det är en roman men skulle nog mer klassificera den som teologisk essä. Läste ut den relativt snabbt. Tänker att det nog är få som kommer uppskatta den, ifall man inte redan är bevandrad i teologi eller Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”.
Är annars inne just nu på att tänka mycket på kärlek. Detta fina, underbara, komplexa och svåröverskådliga. Gud är kärlek och KG skriver i boken mycket med bakgrund från Martin Bubers bok, ”Ich und Du”, som Hammarskjöld höll på att översätta när han förolyckades. KG för ett fiktivt resonemang på sidan 103 och 104 där utgångspunkten är att Gud är kärlek, men att man kan inte gå upp så mycket i gudsrelationen att man glömmer medmänniskan. Jag funderar mycket på det. Tänker att Hammarskjöld med sin utgångspunkt från Johannes av Korset och den inre resan, utesluter inte relationer. Mäster Eckhart och Hammarskjöld såg nog enheten med Gud som utgångspunkten för relationer med andra människor.
I psalmen ”Kärlekens tid” finns Ylva Eggehorns textrad: ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden, du gav mig min hunger.” Den innehåller så mycket visdom i en enda mening som kan te sig självklar men som är ack så svårt ibland. Kärleken har en förvandlingskraft inom sig, en slags inre motor. Kärleken kan dock inte leva av egen kraft. Kärleken försvinner helt av sig självt, för det enda som ger helt av sig självt, utan att vi behöver lyfta ett finger, är förfallet. Om du inte tar hand om din bil, så stannar den förr eller senare. Om du inte tar hand om din kropp, bryts den ned förr eller senare. På samma sätt är det med kärleken. Vi måste ta vara på den och investera i den och kämpa för den.
Nobelpristagaren moder Teresa fick en gång en fråga från en journalist när hon var på väg in på ett möte i all hast. Frågan var: ”Hur ska vi lära oss att älska vår nästa?” Moder Teresa stannade upp i steget och häpet svarade: ”Genom att älska, förstås.” Att älska är en aktiv handling. Det är ett verb. ”Rör vid mig nu, fyll mitt liv ända till brädden.” Kärlekens motor är att vi gör något för någon annan, inte för att vi måste utan för att vi vill. Det finns ingen starkare makt i världen än den kärlek som utges för andra, oavkortat och utan förbehåll. Denna handling har det goda med sig att alla blir starka av att älska, både av att ge och ta emot kärlek. Det omvända gäller naturligtvis också, så svag man blir om man inte ger kärlek eller tillåter sig att bli älskad.
Hammarskjöld skriver att sann helgelse går genom görandet. Vi måste alltså göra något för att närma oss det heliga, närma oss det vi kallar kärlek. I Paulus brev till Korinterna som jag skrev om i tidigare blogginlägg finns texten ”Kärleken är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Allt bär den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Paulus skriver dessa rader i ett brev till de första Jesustrogna ungefär 20 år efter korsfästelsen. Mycket för att ge dem hopp. Jag funderar på var denna kärlek kommer ifrån som Paulus vill att Korinthierna ska ty sig till?
Ja, i ett annat brev (Galaterbrevet) skriver Paulus om tron som bärare av Kärleken. Det är den aktiva tron inom oss som skapar kärlek. Det är själens inneboende kraft. Nedympat i varje liten cell i vår kropp. Vi bär alla kärlekens gåva. Något som Gud har skapat och lagt i oss varje människa att vilja få och ta emot kärlek. Vi vill andra människor väl. ”Icke jag utan Gud i mig” skrev Dag Hammarskjöld för länge sedan precis när han blivit FN:s generalsekreterare. Vad är tro – att vilja!
Med allt detta sagt går jag just nu och funderar på begreppen närhet och distans som delar av kärlekens gåvpr. Som vanligt tar jag hjälp av Bibeln och en av dess nyckeltexter. Det är berättelsen om hur Mose möter Gud i öknen. Ni kan den säkert, men för säkerhets skull berättar jag lite om den här inledningsvis:
En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar, drev han horden till andra sidan öknen och kom till ett berg. Där såg Moses en brinnande buske som aldrig slutade att brinna. Märkligt tänkte Moses, en brinnande buske som aldrig förkolnas. Han gick närmare och då hörde han en röst som sa
”Mose, Mose”
Han svarade: ”Ja, här är jag”
Rösten svarade: ”Kom inte närmare. Ta av dig dina skor, du står på helig mark. Jag är din Faders Gud…..”
Berättelsen har flera lärdomar om kärlek och om relationer. Funderar lite på om Martin Buber tänkte på denna när han skrev ”Ich und Du”? Gud kallar Mose till sig genom att ropa hans namn. Det är relationens första villkor: Närhet. Sedan drar Gud en tydlig gräns, det heliga området som inte får kränkas, dock beträdas. Det är relationens andra villkor: Distans.
I denna enkla berättelse finns två verkligheter som upptar kanske 90% av alla problem i parterapi eller själavårdssamtal, Närhet och Distans. Våra relationer bygger hela tiden på en balans mellan dessa båda, Närhet och Distans. Blir det för mycket av det ena eller det andra, mår vi dåligt och relationen tar stryk. Dessa gränser är således nedärvda i oss människor från Gud. Gränsen mellan Jag och Du där ett Vi inte kan uppstå förrän vi respekterar ett Jag och Du och där tilliten finns i en väl avvägd balans mellan Närhet och Distans.
Se där, tre funderingar med utgångspunkt från KG Hammars nya bok och Ylva Eggehorns textrad om ”Rör vid mig nu”, om att kärleken är en aktiv handling, om Paulus brev till Korinth om att Kärleken tål mycket och dess källa är Gud, nedympat i var och en av oss, Kärleken som Guds själ och avslutningsvis Moses vid den brinnande busken om Närhet och en Distansgräns som kallas ett heligt område som inte får kränkas men beträdas med respekt…om man tar av sig skorna!
/m
Tro, hopp och kärlek
Vi är på bröllopsresa. Då kanske ni tänker att vi har åkt iväg till något exotiskt land eller tagit in på något fancy hotell, men då känner ni inte oss, vi är i paradiset, nämligen min mors föräldrahem i Karlsbo utanför Kalmar. Bättre plats att landa på som herr och Fru Uddin kan inte jag tänka mig. Lövträdens sus och fåglarnas kvitter är det enda vi hör när vi intar morgonens kaffe ute vid trappan. Braskaminen sprakar och värmer oss inne i huset och vi njuter av att ha upplevt en fantastisk helg tillsammans.
Vädret är fantastiskt, så vi betämmer oss för att åka en tur till Öland. Det var många år sedan vi var längst upp på den norra delen av ön och kustvägen från Äleklinta och upp till Gillberga och sedan vidare till Byrums raukar är en favorittur som är svårslagen.
När utsikten över Kalmarsund tornar upp sig vid Äleklinta hamn och Blå jungfrun anas mitt i sundet vandrar tankarna till helgen och vårt bröllop. Lika underbart som kustvägens nyanser utkristalliserar sig framför våra ögon, lika fantastiskt blev vår vigselgudstjänst. När min son Sebastian läser ur Ruts bok är det svårt att inte tänka på evigheten tillsammans och när Malin läser ur Paulus brev till Korinth fastnar tankarna på de tre orden, tro, hopp och kärlek.
Stenarna som finns i en oändlig mängd längs kustvägen påminner mig om stenarna jag målade till var och en av gästerna på vårt bröllop. Jag har alltid tyckt om Heidenstams dikt, ”jag längtar stenarna där barn jag lekt”, och i sann Heidenstam-anda hade jag tagit med mig 70 småstenar från Karlsbo, mitt sommarhem där jag varje sommar sedan barnsben sprungit och lekt. Nu målade jag dem i en guldnyans som bakgrundsfärg och sedan fick varje gäst sitt namn i svart inskrivet. På respektive sten målade jag sedan ett rött hjärta, ett blått ankare och ett svart kors, symbolerna för tro, hopp och kärlek. En del av Paulus brev till församlingen i Korinth lästes således i kyrkan och sedan vandrade dess anda in i festen med mina Heidenstam-stenar från Karlsbo.
Jag tänker på Paulus när vi går längs kusten vid skurverket i Jordhamn. Den text som lästes i kyrkan får i princip alla vigselpar som vigs i en svensk kyrka lyssna till. Texten är oerhört populär. Paulus skrev brevet i slutet av sitt tre år långa besök i Efesos, som troligen avslutades någonstans kring 55 eller 56 e.Kr, således cirka 20 år efter korsfästelsen. Han fick meddelande om en del problem i församlingen och ville ge dem hopp inför framtiden. Brevet skrivs under en tid när det fortfarande levde personer som gått vid Jesus sida och upplevt allt och nu väntade på Jesus återkomst. Paulus ber församlingen att ha tålamod. Han ger dem tre nycklar på vägen…tro, hopp och kärlek.
För tro, hopp och kärlek är tre aspekter av vårt tålamod med det existentiella. Tre sätt att hantera upplevelsen av att Gud döljer sig för oss, i det här fallet för församlingen i Korinth, att ha tålamod i sin väntan. Tre nycklar som är djupt förbundna med varandra.
För tro kan vara svårt för var och en av oss. Det som kan göra det svårt är att Guds närvaro kan kännas långt bort ifrån oss, å andra sidan om tecknen på Guds existens låg enkelt åtkomligt för oss, skulle det inte behövas någon riktig tro. Det som är uppenbart och lätt att bevisa behöver egentligen ingen tro. Vi behöver inte tron när vi ställs inför orubbliga sanningar. Vi behöver tron i de där gråzonerna när livet och världen fylls av ovisshet. Trons roll är inte att släcka vår törst efter visshet utan lära oss att leva med mysteriet. Tro, hopp och kärlek är förenade med tillit till något som är större än vad som går att enkelt ta på eller enkelt bevisas. Människors övertygelser faller ofta inom kategorin ”det naturliga” medan tron överskrider den sfären. Tron är en gåva som överskrider mänskligt förnuft.
Paulus skriver i sin text att kärleken är tålmodig, vilket även tron är. På samma sätt som kärleken till en annan människa knyts samman i äktenskapets band är tålamodet en stark ingrediens i styrkan och äktheten i både kärleken och tron. Äktheten i det vi lovar varandra utgår mycket från tålamod och det vi som nyligen vigda kommer att stå inför i form av att klara av livets svårigheter, prövningar och tvetydigheter.
För att klara allt det här ger Paulus alla par som lyssnar till hans ord tre nycklar på vägen. Tron, hoppet och kärleken. Tre nycklar som brukar symboliseras med korset, ankaret och hjärtat. Tre nycklar som således de flesta som vigs i en svensk kyrka får med sig. Tre nycklar som även jag och Anette fick med oss i lördags.
När jag så går några steg framför Anette längs den steniga stranden längst ut på Ölands norra udde kan jag inte låta bli att ta fram min mobil och leta fram brevet från Paulus. Det bär verkligen allt i sin enkelhet och djuphet, det är verkligen ett brev som tål att läsas, om och om igen. Fyren långe Erik, bakom mig, väcker många känslor. Den har genom historien både varnat och väglett människor. Den har skickat ut ljuskäglor genom nattens mörker och det är lite så även Paulus text kan läsas och tolkas, som en vägvisare för oss människor.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4-7, 13)
/m
Gift…igen…för evigt!
Under helgen vigdes jag och min älskade Anette i Limhamns kyrka av min prästkollega Julia. Det blev en fantastisk stund i kyrkan och en härlig fest som kommer att leva kvar i mitt inre för evigt. Det är som sagt andra gången jag står inför ett altare i en kyrka och lovar trohet och att stanna vid någons sida tills döden skiljer oss år. Uppenbarligen har jag misslyckats förr, ändå uttalar jag orden igen.
Den senaste tiden har jag därför funderat väldigt mycket på vigselgudstjänstens ordalydelse, kärlekens stora festhandling, där prästen ber paret lova varandra att ”älska varandra … tills döden skiljer oss åt?” Detta löfte, som är så långt borta från livets realitet, är den inte utdaterad? Vad betyder den egentligen? Vi vet ju inte vad livet bringar, kan vi då ge ett löfte som skall hålla helt till livets slut?
Kärleken är verkligen ett mysterium, den tillhör en del av livets mystik. Vi är alla överens om att den finns men kan aldrig riktigt fånga den eller placera den. Man kan erfara den tydligt och starkt, och samtidigt undra om det verkligen var kärlek som man kände. Kärleken kan inte ha några förbehåll, man kan inte säga att jag älskar dig så länge som du är till nytta för mig, eller så länge jag orkar, och samtidigt påstå att det är en kärleksrelation. Människan är ju värd att älska oberoende av sina prestationer.
Det är därför kyrkans förståelse av äktenskapet måste förmedla att detta är en pakt som i alla fall har till intention om att hålla ut vid varandras sida tills döden skiljer oss åt. Sedan vet vi att livet inte alltid bringar det vi förväntar oss och vi vet att ting kan trasas sönder på ett sätt som kräver att man bryter.
”Tills döden skiljer er åt” är en definition på vad det betyder att älska. Att bli vid en annan människas sida i nöd och lust oavsett de upptäcker vi gör längs vägen kring våra egna och den andres svagheter och brister. Då blir förlåtelsen nödvändig. Genom att bli vid en annan människas sida genom hela livet, intill döden, ger det oss en unik möjlighet till att upptäcka Guds avbild i vår medmänniska, och på det sättet också växa i vår egen gudslikhet, som ju är själva meningen med livet.
Därför lovade jag idag att älska Anette tills döden skiljer oss åt och det var det finaste jag kunde göra.
/m
En stund på jorden
Tusen tack för all feedback från mitt förra inlägg om var en pilgrim hör hemma. Det verkar som om texten har lockat många av er att fundera själva på var ni hör hemma. En del av er har skrivit till mig och givit mig exempel på var ni mest finner er hemma. Jag har tagit till mig av alla era fina bidrag.
På vägen till arbetet idag spelade jag en sådan där föreslagen ”random-lista” på Spotify. Det var en bra lista för mig som är född på -60 talet. Lasse Tennander, Peter le Marc och Bruce Springsteen delade på de första tre låtarna för att sedan övergå i Cornelis Vreeswijks Sommarkort (en stund på jorden). Jag tror den kom ut 1987 men jag spelade den ofta från minnesplattan från 2000 En fattig trubadur när jag var yngre.
Det är något med låtens gitarrspel som sätter sig i kroppen. Dessutom är texten helt underbar, inte minst hur den frambringar sommarkänslor och familjeliv som för evigt förevigas på ett foto där barnen springer omkring. Allt summeras med orden, ”en stund på jorden”. Många år senare stjäl Laleh orden och gör en egen låt med den titeln till sin mor. Även den texten är otroligt varm och något av en hyllning till livet. En hyllning till din stund på jorden.
Era feedback-kommentarer från gårdagens inlägg samt morgonens Vreeswijk-låt får mig att stanna upp lite kring just en stund på jorden. Vilhelm Mobergs klassiska roman från 1963 bär en av de mer ikoniska citaten i världslitteraturen som jag ofta återkommer till:
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.
Kanske är det något med orden ”din stund på jorden” som gör att vi stannar upp och känner allvarets tyngd. Oavsett om det handlar om att ta vara på skapelsen och den miljö vi har fått ansvar för eller om det handlar om vårt eget personliga liv i form av hälsa och välmående så leder tankarna till att nu är det allvar. Slarva inte bort det.
Samtidigt kan allvaret göra att vi känner en enorm press att åstadkomma något, att göra något, för vi har bara ett liv. För mig är detta nära det som jag i mitt förra blogginlägg kallade kallelse. För mig ligger min grundläggande identitet i min kristna kallelse, jag är buren av kärlek, älskad för den jag är, oavsett mina prestationer, men eftersom jag är buren av kärlek vill jag också ge kärlek tillbaka…till Gud och mina medvandrare här på jorden…kallelse är således vad jag gör under min tid här på jorden men jag glömmer aldrig dess källa.
För egen del utgår jag mycket från 1 Korinthierbrevet när jag tänker på kallelse. Paulus brev till de kristna i Korinth innehåller mycket visdom, en visdom är från 1 Kor 10:24 som säger ”Sök inte ert eget bästas utan andras.” Prestationen ligger således i att första hand se till att andra får det bra och för att kunna leverera åt andra måste du ju ta hand om dig själv. Ditt varför handlar således inte om din egen prestation för din egen skull utan din prestation ligger i vad du gör för andra.
Kanske är det därför jag är så kritisk mot dagens egoistiska samhälle. Ett samhälle och nutid med kulturen att värna i första hand sig själv och maximera sitt eget liv. Detta narcissista perspektiv som leder oss bort från varandra och medmänsklighet men som säkert svarar upp mot devisen ”en bra stund på jorden”. I alla fall om du tar bort Gud ur ekvationen, eller sagt med andra ord, tar bort det existentiella.
För visst kan du säkert leva ett gott liv och maximera din stund på jorden genom att leva ett narcissistiskt liv, men det är nog inte vad jag vill kalla ”en stund på jorden”. För min egen stund här på jorden går inte att skilja från källan av min identitet. Att bli något, att göra något på jorden, är intimt förknippat med alla andra och Gud. När jag har funnit min kallelse är min identitet klar, både inför Gud och alla mina medvandrare på denna jord.
I min värld är det Gud som svarar på allas vår fråga om vad som är min egen kallelse. Det behöver absolut inte vara något som har med kyrkan att göra, det kan vara vad som helst, men det måste bottna i vårt förhållande till något större än oss själva, i min värld så har det ett namn, nämligen Gud.
Att söka det existentiella och lyssna inåt blir därför en inspiration och ledning för arbetet att hitta din kallelse. När Hammarskjöld skriver orden ”den längsta resan är resan inåt” handlar det mycket om att Gud blir en del av jobbet. Jag gör inte jobbet själv. Hammarskjöld är urtydlig när han skriver ”Icke jag utan Gud i mig”.
Om den första delen av kallelsen handlar om det existentiella, det gudomliga, så handlar den andra delen av kallelsen om förhållandet till andra människor, de jag är satta att betjäna på denna jord. Det Paulus och Jesus återkommer till ideligen. Det handlar helt enkelt om att vara en god människa för andra. ”Älska varandra, så som jag har älskat er”, säger Jesus till sina lärjungar när han ska lämna dem.
Allra sist kommer förhållandet till mig själv. I vår värld är mycket identitet förknippat kring vad jag gör. Jag är läkare, jag är präst, jag är förskolelärare…osv. Utanför denna roll verkar jag inte vara någonting, det är som om hela jag är mitt yrke. En identitet och självkänsla som så mycket är uppbyggt kring min prestation i ett yrke blir naturligtvis väldigt bräcklig och väldigt tröttande att upprätthålla. Här tänker jag ofta på Jesus ord i Lukas…”på samma sätt ni visat upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri…ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna”... Vi bär mycket tungt om vi försöker upprätthålla vår identitet och kallelse i vårt yrke.
Egentligen handlar allt om ditt Varför du gör olika saker. Det här med att hamna snett i sin kallelse är något som jag även mött i kyrkans värld. Mycket av frågan kring vad Gud kallar mig till kan drivas av egoistiska skäl för att visa mig duktig inför Gud. Det blir då detsamma som en narcissistisk syn på sitt liv, som jag tycker präglar hela den sekulariserade nutidsandan. Så länge vi söker Guds ledning för att få en kallelse med målet att bevisa vårt värde för Gud, kommer vi att möta motstånd.
Vad ska vi då göra? Ja, det enkla är oftast det svåra. Nyckeln finns i två ord som jag har grubblat mycket på. Det finns inte mycket som tyder på att Petrus hade några andra ambitioner i livet än att försörja sin familj och vara fiskare. Han hade samma judiska uppfostran som alla andra barn, med dess starka lagundervisning. Att han skulle bli fiskare vid Gennesarets sjö, vid foten av sin uppväxtstad Kafarnaum var nog ganska givet. Tillsammans med sin bror Andreas och vännerna Johannes och Jakob, verkade de i det lokala fiskelaget som varje dag gav sig ut och fiskade. Livet hade nog fortsatt så för dem varje dag, året runt, med judiska högtider och fiske som grund om det inte varit för den där morgonen när en man kom fram till dem vid stranden och sa två ord, ”Följ mig!”
Vi vet inte så mycket vad som sedan hände rent praktiskt. Pratade de med varandra om för och nackdelarna med att lämna allt och följa med den främmande mannen? Gick de hem och rådfrågade familjen? Det enda vi vet är att de släppte det de till synes hade och följde mannen. Det är kallelsen. Det är en Gud som egentligen inte behöver oss människor, Gud är Gud oavsett oss, men som ändå säger ”Följ mig”, vilket är en inbjudan och något vi kan slå ifrån oss eller bejaka.
För kallelsen att följa säger inget om vad som väntar, vilka insatser som krävs. Petrus hade ingen aning om vad som skulle komma. Det tal han sedan många år senare kommer att hålla inför en vilsen skara som precis har förlorat sin ledare och förebild är på många sätt en vilsen människas tal men som bär Gud inom sig. För Petrus liv får en ny inriktning, det handlar inte längre om vad Petrus gör utan om vem han följer.
Det enda som sägs om görandet, och som skulle kunna föra resonemanget tillbaka till vår samtid och vårt identitetsbehov i att så starkt vara vårt görande, vårt yrke, är det Jesus lägger till i form av ”jag ska göra er till människofiskare”. Det tog mig många år och många läsningar innan jag faktiskt såg att det stod ”JAG…ska göra er”. Att svara på kallelsen är således att överlämna sitt liv åt något större än dig själv. Det är inte du det handlar om…det handlar om den som säger ”JAG ska göra er till….”
Hos den som i Moseboken säger ”jag är den jag är” landar nu allas våra kallelser, inklusive Petrus, för tid och evighet. Kallelsen genomsyrar hela Bibeln. Det börjar redan i 1 Mos efter Adam och Evas syndafall när Gud kallar på mannen med orden, ”Människa, var är du?” Kallelsen är ett slags återupprättande av relationen mellan Gud och människa, men människan sviker sin kallelse genom att istället hela tiden söka sin egen identitet, sin egen lycka, sin egen stund på jorden.
När Hammarskjöld skriver ”Icke jag utan Gud i mig” har han förstått sitt livs kallelse. Efter att ha gått igenom KB:s litteraturlista över Hammarskjölds personliga bibliotek ser jag att han var en flitig läsare av Mäster Eckehart. I en av predikningarna skriver Eckehart så här, vilket Hammarskjöld antagligen bär med sig när han skriver sin berömda rad precis innan han blir FN:s generalsekreterare:
”Gud varken gav sig eller kommer någonsin att ge sig åt en främmande vilja; blott åt sin egen vilja ger han sig. Dock där Gud finner sin egen vilja ger han sig och träder in med allt vad han själv är.”
Med dessa ord får det enkla som ”Följ mig” bli mantrat i alla fall i min kallelse och för min stund här på jorden. Lycka till med din stund här på jorden! Lyssna gärna på Cornelis, Laleh eller läs Moberg…allt för att bli inspirerad. Tror också ”Din stund på jorden” från 1973 finns på SVT plays öppna arkiv.
/m
Var är hemma för en pilgrim?
Den sista morgonjoggen i Vadstena går runt Tycklingerundan och runt omkring de små gatorna och gränderna inne i stadskärnan. Det känns som om hösten är i antågande. Det blåser rejält men samtidigt är det en underbar, solig morgon där jag upplever solens första strålar lite som en värmande gest från vår skapare.
Jag använder löpturen för att skingra mina tankar och få ordning på spretiga funderingar och bringa rätsida på allt jag står inför. Det brukar för det mesta fungera. Jag funderar på det här med att vara pilgrim, här i pilgrimsstaden Vadstena.
Det är tidig sommar och jag får erbjudande om att återgå till att arbeta som hög chef för en offentlig verksamhet. Styrelseordföranden hör av sig och säger att de ser gärna att jag kommer till dem för en första diskussion om uppdraget. Jag förstår att de har gjort sin research och de har inga dubier – de vill ha mig som deras nya direktör. I det inledande samtalet är jag smickrad och börjar tänka på hur det praktiskt ska kunna lösas. Lönen är ju dessutom något i hästväg, så uppsidan av uppdraget är lätt att identifiera. När jag kommer hem och börjar diskutera saken med min bättre hälft, Anette, inser vi båda att jag har påbörjat en annan livsresa i mitt liv och oavsett alla dessa fördelar så tackar jag nej. Det kunde ha slutat där, men de återkommer…igen…och igen.
När jag springer min morgonrunda längs Tycklinge funderar jag på det här med vad egentligen en livsresa är för något och tänker på att det finns något pilgrimsmässigt över dessa uppbrott och vägval som görs under livet. På ett sätt är vi alla pilgrimer som vandrar längs livets väg. Vi stannar upp lite här och där på en speciell plats och sedan fortsätter vi till nästa. Vi hoppar på ett speciellt jobb och så är vi där en tid och sedan vandrar vi vidare till nästa. Var hör egentligen en pilgrim hemma, eller vad är egentligen ett pilgrimsmål, när vi sedan alltid fortsätter vår resa efter att ett mål har nåtts? Är vi någonsin framme? Finns det vissa platser som är mer mål än andra? Mer heliga?
I Vadstena ligger ett Pilgrimscentrum och vi är här i arbetslaget för att lära oss mer om pilgrimsvandringar. Hit till Klosterkyrkan i Vadstena har många pilgrimer vandrat sedan den Heliga Birgittas dagar. Kyrkans pilgrimstradition bygger på att vissa platser är så kallade pilgrimsmål och att vissa platser är mer heliga än andra. Trots att kyrkan förkunnar att Gud är närvarande lika mycket överallt har kyrkan samtidigt haft en tradition att vissa platser använder sig Gud av för att möta människor. Resor till det heliga landet blir sådana resor. Kejsar Konstantin låter under 300-talet bygga helgedomar på platserna för Jesus födelse, död och uppståndelse samt vid helgongravar och pilgrimsvandringar följer i dess spår.
Nu börjar även fenomenet om att dessa platser framställs som mer heliga än andra. Hur det skall förstås är dock svårt att förstå. Innebar en viss plats att den är mer helig än andra för att exempelvis Jesus vandrat där? Bär platsen i sig på någon särskild helighet och gudomlig kraft? En särskild tanke, idé började formas att det är en särskild ”tunn hinna” mellan Gud och människorna på just dessa platser.
Styrelseordföranden återkommer med förnyad kraft några gånger till. I mitt inre börjar jag tänka på ifall Gud vill att jag ska verka i nygamla sammanhang igen, eller är detta en prövning av min nya kallelse i livet? Trots att jag nämner att jag nu är prästvigd och således inne på andra vägar i livet berövar inte det styrelseordförandens intresse. Hen säger bara att jag kan pausa mitt prästeri några år för att sedan återgå till prästtjänst senare i livet. Ungefär som en pilgrim som vandrar till ett nytt prilgrimsmål och stannar där ett tag för att sedan återvända.
För mig är söndagarnas högmässa lite som vardagens pilgrimsmål. Varje söndag får jag stanna upp och hämta kraft för att sedan ge mig ut igen i vardagen och vandra vidare på min pilgrimsresa. För pilgrimer kan vara främlingar för varandra men de hör alltid hemma i kyrkan. Pilgrimer är ofta gäst i verkligheten och som sådana ödmjuka till vad som än kommer längs deras väg. För egen del blir det därför lite av en påminnelse om att jag är en gäst längs min livsväg, en främling som söker sin väg. Pilgrimen står alltid fri i relation till det pilgrimen är beroende av. Det paradoxala blir då att pilgrimen känner att platsen som är pilgrimsmålet är både viktigt och oviktigt, för det är pilgrimsresan i sig som gör pilgrimen till den person som pilgrimen är.
Efter många samtal med styrelseordföranden drar jag fram mitt sista trumfkort. Jag är prästvigd och den vigningen kan jag inte och vill inte göra ogjort. Jag kommer för evigt att vara präst, oavsett vad jag arbetar med. Livets väg för mig framöver är som präst och oavsett vad jag kommer att arbeta med så kommer jag alltid att behöva agera som präst, inte för att jag måste utan för att jag vill. Till slut inser styrelseordföranden att jag vill bli vid min nya läst…och hen ger upp med orden…du är alltid välkommen ifall du ändrar dig.
Oavsett var jag kommer att hamna i livet efter det här året när jag har verkat färdigt i Svedala församling kommer pilgrimsresan fortsätta för mig. De här dagarna i Vadstena har fått mig ännu mer att tänka på livets pilgrimsresa som en vandring jag alltid gör. Vi har fått lära oss pilgrimens ledord och visst finns alltid liknande ord med mig vid stunder av lyssnande eller uppbrott i mitt liv. De arbeten eller platser jag får eller besöker i mitt liv är för mig inte mer heliga än andra. Gud är inte närmare mig där än på andra platser, men kanske är jag mer av en lyssnare och mer förväntansfull kring att vara nära Gud på vissa platser, mer än på andra platser. Detta gör att Klosterkyrkan i Vadstena kanske känns mer som att den har ”tunnare” väggar mellan Gud och människan än på andra platser.
Pilgrimsresan och pilgrimsmålen handlar således om mig och min vandring, min livsvandring. Jag måste göra min egen vandring och i en värld där så mycket handlar om att göra avtryck och hoppa på det eller det jobbet för att tjäna mycket pengar eller göra karriär känns pilgrimsvandringen mer som att inte lämna några spår efter sig. När vi i arbetslaget tar upp våra medhavda lunchboxar och äter vår lunch längs pilgrimsvandringen är vi noga med att ta med oss allt längs vår väg och inte lämna något kvar på platsen. Det ska inte märkas i naturen att vi efterlämnat något. Målet är helt enkelt att inte efterlämna några spår utan så långt som möjligt bevara naturen så som den var innan pilgrimen passerade.
För egen del blir det här en tankeställare när jag sedan möter några Birgittanunnor i S:ta Birgittas klostershop och är med på Vespern hos nunnorna påheliga hjärtas kloster vid Omberg. De lämnar inga större avtryck utanför klostrets murar, inte synliga i alla fall, likväl kan vi fråga oss hur världen hade sett ut utan alla dessa nunnor och munkars böner och verkan genom tiderna. De som har gått före oss. Tänk om livet inte handlar om att sätta några större avtryck, utan snarare om att inte lämna några spår efter oss?
Det får bli mina avslutande tankegångar som avslutar resan till Vadstena, detta pilgrimsmål längs min pilgrimsvandring i livet! Tack till alla i Svedala församling som var med på resan.
/m
På återbesök till Vadstena där jag vill vända på pyramiderna
Jag går upp tidigt på morgonen även denna dag. Tassar ut och gör min morgonjogg när hela Limhamn sover. Friskt i luften och folktomma gator. Njuter! Ska resa iväg med arbetslaget från Svedala till Vadstena. Känns märkligt att återkomma till Östergötland och bo i Vadstena där jag har deltagit i mängder med konferenser under årens lopp, invigt nybyggnad på rättspsyk och inte minst åkt med mina barn på olika dagsutflykter. Nu är jag tillbaka, men högst tillfälligt.
Kommer tillbaka till lägenheten efter min morgonlöpning i lagom tid för att hinna se delar av vicepresidentkandidaten Tim Walz tal på Demokraternas konvent. Talet håller en god retorisk ton och det håller sig tydligt till ett uppgjort manus, precis som ett amerikanskt politikertal ska göra, med den röda tråden kring hans persona som tidigare lärare och med den erfarenheten som grund kan han tillsammans med Harris göra så att USA når nya höjder. ”Coach Walz”, står det på mängder med skyltar som delegaterna håller upp.
Mina tankar vandrar till alla dessa amerikanska partikonvent som jag har fått tagit del av genom årens lopp. Det är otroligt mycket yta och mycket jubel, egentligen oavsett vad talaren som står på scenen säger. Tänker på Ronald Reagan och hans förmåga att entusiasmera under konventet 1976 och 1980.
Under mina första universitetsstudier i slutet av -80 talet läste jag för första gången Christopher Lasch bok, Den narcissistiska kulturen. Tror den utkom i slutet av -70 talet, under Reagans glansdagar, precis innan han blev president. Jag vill minnas att Lasch tog upp en hel del av den kultur som började växa sig stark under den här tiden med ledarskapets gradvisa förfall från en kunnig, osjälvisk, tjänande ledare till en ledare med stort ego där yta är det viktiga, inte innehållet. Det slår mig att vi sedan Lasch dagar bara kommit djupare och längre in i det han varnade för redan på -70 talet, nämligen att image, yta och egen tillfredställelse med ett enormt ego är det viktigaste. Visst kan vi ta exemplet Trump som urtypen för detta men jag menar att hela vår nutid genomsyras av detta. Jag lägger fram tre teser om det här fenomenet i vår samtid.
Tes 1: Image viktigare än faktiskt innehåll
Om vi exempelvis tar upp verkligheten och faktamässigt verifierar detta så spelar inte det någon roll längre. Det viktiga är inte verkligheten i sig själv, utan skenet av verkligheten. Här kan vi ju ta klimatminister Romina Pourmokhtari som ett svenskt exempel på hur verkligheten inte har någon betydelse. Klimatmålsmisslyckande avlöper efter varandra men retoriskt pumpar Poutmokhtari ut budskapet att regeringen för en lyckad klimatpolitik. Det viktiga verkar inte vara resultatet, inte ens att ha makt och inflytande, utan att ge sken av makt och inflytande. Det viktiga är inte att veta eller kunna, utan att framstå som kunnig.
I takt med massmedias omläggning från att förmedla verkligheten i form av nyheter till att alltmer utgöra verkligheten blir det dessutom allt viktigare att framställas som att ”jag är det jag förmedlar”, oavsett vad jag förmedlar. Innehållet är inte längre viktigt.
Tes 2: Beroende av andras gillande
Det finns inneboende hos oss alla en slags längtan efter uppskattning. Denna längtan är i grunden sund eftersom den medverkar till att vi utvecklas som människor. Vi är dessutom sociala varelser och som sådana lever vi alla i olika sammanhang där våra gåvor som människor ska tas tillvara. När jag tar upp denna punkt som tes 2 pratar jag inte om den sunda längtan efter uppskattning utan det jag menar är det osunda beroendet som numer genomsyrar samhället om andra människors gillande.
Det är som om man har glömt bort att man är älskad för den man är redan från början. Man behöver egentligen inte prestera för att vara älskad, men det har man glömt bort. Det är precis som att det faktumet har förträngts och därmed är rötterna i ens inre uppbrutna och man blir därför ett lätt byte för andras gillande.
Du blir till utifrån andras tyckanden och gillanden. Utåt sett kanske man verkar självsäker och trygg med sig själv, men inåt är man osäker och kan inte leva utan andras beundrande gillanden. Människan söker hela tiden bekräftelse, både via sociala medier, men även i verkligheten. Människan försöker ständigt avläsa sitt värde i andras reaktioner och dras gärna till dem som utstrålar ännu mer karisma. Denna självspegling tenderar att ta den lätta vägen och spegla sig i det ytliga, såsom kläder, smink, utseende, kroppsfixering.
Tes 3: Målet i livet är egen tillfredsställelse
Vi har kommit långt bort ifrån mognad, trohet, tjänande, konsekvenser och lojalitet som präglade tidigare generationers liv. Den bild av image och beroende av andras gillande som jag beskrivit i de två föregående teserna sammanfattas mycket i tes 3. I den ytliga värld vi lever i där sekulariseringen genomsyrat allt är Gud borta från ekvationen. Den naturlighet som ligger i att Gud älskar dig för den du är och att du lever i Kristi efterföljelse med att älska dina medmänniskor för de dem är, återstår enbart att söka egen tillfredsställelse någon annanstans. Du blir således din egen Gud och du söker mening i egen tillfredsställelse utifrån dina egna identifierade behov. Mening blir i detta perspektiv således en mätning ifall du uppnår dina behov eller inte. Detta är raka motsatsen mot hur jag är uppfostrad och det klassiska mantrat (före Reagan) att underordna sina egna behov och intressen till förmån för ett större sammanhang, för allas bästa.
Vi har således helt gått i Lasch fälla där han varnade för den narcissistiska människans övertagande av samhället som han såg i dess begynnelse med Ronald Reagan. Vi är där nu. Vi är helt i ytans och egoismens värld. Gör det något, undrar kanske någon?
Ja, tycker jag. Det gör någonting. Det är fel väg att gå. Allt är naturligtvis beroende på vilken framtid vi vill ha. 1984 skrev Jan Carlzon boken Riv Pyramiderna om hur den gamla auktoritära chefen skulle bort och en ny form av chefsskap/ledarskap skulle in som skulle uppmärksamma allas delaktighet, mobilisera, coacha och entusiasmera medarbetarna. Vi är då tillbaka till Tim Walz och skyltarna som hölls upp under morgonens konvent, ”coach Walz”. Den pyramiden som Carlzom målade upp har rivits, nu är vi som helhet inneslutande i en annan pyramid där egot är det viktigaste. Vi sätter oss själva alltid främst, det är ego, ego, ego som gäller. Möjligtvis kan vi sträcka oss till att vilja våra närmaste det bästa, men skapelsen, dvs, vår miljö och klimat där är vi långt ifrån att värna. Någon Gud verkar dessutom inte finnas. Pyramiden just nu består således av 1, Egot, 2, Andra medmänniskor, 3, Miljön och 4, Ev Gud.
För egen del vill jag slå ett slag för en framtid där vi vänder upp och ned på hela den här pyramiden. Där Gud är nr 1, där värnandet och utvecklingen av vår miljö/klimat, dvs Guds skapelse kommer som nummer 2, där medmänniskor som nr 3 och mitt eget ego kommer långt, långt ned på listan….skulle inte det vara en bättre värld?
Vänd på pyramiden, blir min tanke när jag lämnar Limhamn, Svedala och Skåne för att återbesöka Östergötland och återse Vadstena.
Allt gott!
Mats
Ett livsbrett ögonblick
Jag var iväg på skidträning i Sälen när övriga skolan hade prisutdelning efter kommunens skoltävlingar tidigare under läsåret. Loppet som jag skulle få pris för var 800 meter. Det var den längsta distansen på skoltävlingen och jag kom tvåa. Det var ett lopp där jag fick en knuff av han som sedan vann, precis när vi var vid kurvan innan upploppet. Jag tappade både rytm och luft en stund och efter det var det en enkel match för honom att spurtslå mig. Det gjorde därför inte så mycket att jag var bortrest när prisutdelningen skulle ske i slutet av läsåret för jag ville inte återse personen som slog mig (han var från en annan av kommunens högstadieskolor). Prispallens andraplats fick stå tom.
När jag väl kom hem från skidresan och återkom till skolan fick jag min välförtjänta plakett. Dock var det ett brons och inte ett silver och jag möttes av orden från min klassföreståndare som sa att ”silvermedaljerna var slut, så du fick ett brons”.
Det har nu passerat över 40 år sedan den där prisutdelningen och det där 800 metersloppet. Jag har inte tänkt på de där händelserna på säkert lika många år, men plötsligt poppade det upp framför mina ögon, lika klart som om det vore igår. 800 metersloppets sista kurva och målraka spelades upp framför mitt inre som om det vore en film, likväl som klassföreståndarens ord. Det är oerhört fascinerande och en aning märkligt hur minnen från episoder som ens inre tycks ha förträngt, plötsligt framspelas igen när man minst anar det. Kanske kom det upp ur minnet för att det nyss var OS, eller så berodde det på något annat, jag vet inte. Det här fick mig i all fall att fundera på det här med minnen.
Naturligtvis kan jag det faktamässiga om hur minnen fungerar med det episodiska minnet som består av minnen från tidigare händelser, allt från några timmar till flera år tillbaka. Procedurminnet som utgår från våra inlärda motoriska och intellektuella färdigheter, som att kunna cykla eller köra bil. Det perceptuella som underlättar igenkänning och det semantiska som hanterar språk och abstraktioner eller faktaminne om ni så vill. Mitt lilla minne som dök upp fick mig dock på andra banor än det här med hur minnen fungerar, nämligen alla dessa ögonblick som sker i ens liv och som finns där i minnesbanken…tänk om man ska se dem som ett enda stort ögonblick? Ett livsbrett ögonblick.
Jag har tidigare inte tänkt så utan mer delat upp livet i dåtid, nutid och framtid. Ett ögonblick som varar ett helt liv är på ett sätt ett ständigt NU. Ett ständigt presens-perspektiv. Det gör att perspektivet kring ögonblick blir något nytt. Man kanske kan säga en människas transcendens över en livstid. Ett ständigt pågående ögonblick.
Det här fick mig att ta fram psalm 249 och läsa den med nya ögon. Strofen ”…ett ögonblick i sänder”…är oerhört kraftfull. På begravningar är Lina Sandells psalm högt önskad och jag själv tycker mycket om den. Eftersom den sjungs vid nästan alla begravningar, har de flesta av oss hört den några gånger: Blott en dag. Den skrevs runt år 1865 av Lina Sandell. Hon bär sorgen nära sig när hon skriver psalmen.
Året är 1858 och hon är ute på en båttur med sin far på Vättern. I ett brev till en väninna beskriver hon vad som hände: ”På lördagsmorgonen den 24 juli gick far upp på fartygets halfdäck för att njuta af den sköna utsikten … i detsamma vållade en hög bölja en så våldsam krängning af fartyget, att far baklänges föll överbord; relingen var ovanligt låg. Fartyget stannade genast och båt utsattes, men förgäves!”
Det dröjde en vecka innan man hittade hennes fars kropp, vid Sandön utanför Motala. Det var ett hårt slag för Lina Sandell, inte bara för att hon förlorade sin far, utan för att hon stod sin far väldigt nära. Det var han som hade lärt henne skriva, studera och inte minst uppmuntrat hennes diktande. Lina skriver i sin dagbok att hon aldrig älskat någon som sin far, ”vi hade växt tillhopa sedan många år tillbaka…”.
Men olyckorna är inte över för Lina. Året därpå, 1859, dör hennes älskade syster Charlotta i tuberkulos, efter att ha fött sitt tredje barn. Och året därpå, 1860, dör Lina Sandells mor.
När hon diktade ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”, tänker jag att hon visste vad hon diktade. Det handlar verkligen om att ta ett ögonblick i sänder. Det gäller att ta vara på och uppskatta här och nu, för ingen av oss vet hur morgondagen ser ut. Vi vet idag hur livet är, men imorgon kan allt se mycket annorlunda ut. De som är oss nära och som vi älskar må vara med oss idag, men vi vet inte hur det ser ut imorgon.
Om vi nu läser psalmen med ögonen fäst på det livsbreda ögonblicket, blir egentligen inte budskapet så värst annorlunda på ett sätt men på ett annat sätt vidgas uppfattningen. Nu pratar vi inte längre en stund i taget, nu pratar vi hela livet. Hela livet är ett ögonblick och det gäller att ta vara på det. Uppskatta livets här och nu för ingen av oss vet hur det ser ut när vi dör. Ibland slänger vi oss med ordspråket, ”den som lever får se”, men egentligen uppstår ju inte klarhet förrän vi är döda. Kanske är det mer rätt att säga, ”den som dör får se”. Det kan ju vara så att innan vi föddes visste vi inte ens att det fanns ett liv att leva. Ett livslångt ögonblick leder till att verkligen ta vara på varje stund.
När psalmen slutar med orden:
”Hjälp mig Herre, att vad helst mig händer, taga ur din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, till jag nått det goda land”.
Så är det livet det handlar om, ett ögonblick i sänder.
/m
Annorlunda
Semestern är slut, imorgon återgår jag till Svedala och mitt arbete. Jag är så lycklig. Inte för att semestern är slut, den har varit fantastisk, utan mer att jag har ett arbete att gå tillbaka till. Det lilla ordet ”tillbaka” gör mig glad, för alla har inte alltid något att komma tillbaka till. Tiderna förändras eller som Predikaren skriver, ”allt har sin tid”.
Det är första sommarsemestern jag har haft sedan år 2016 och dessa år utan semester har gjort något med mig. Inte bara med mig, det är en helt annan tid nu. När jag växte upp var industrisemestern ett verkligt begrepp. Min far som arbetade på Volvo Penta hade sin start och sin slutdag på semestern som alla andra, industrisemestern gällde alla. Det fanns ett före, ett under och ett efter industrisemestern. Det innebar en slags kollektiv semesterrörelse som alla följde. Idag är allt annorlunda.
Både före och inte minst efter pandemin har den digitaliserade semestern gjort sitt intrång och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med det. För egen del kommer jag ihåg semestrarna innan 2016 som semestrar där jag inte behövde åka till kontoret men var alltid nåbar och höll på med mail och sms ändå under hela semestern. För mig var semestern egentligen bara en rörelse från ett fysiskt ställe till ett annat men jag fortsatte att jobba. Den här semestern har jag gjort allt annorlunda.
Jag har återtagit industrisemesterns villkor med ett tydligt före och ett tydligt efter och ett under tiden där semestern har ägnats åt…ja, just det…semester! Jag har inte gått in på jobbmail och jag har inte ringt några jobbsamtal. Jag har gjort annat. Hur har det gått?
Jag kan konstatera att min ambition att ha en semester där jobbet helt kopplas bort är svårt. Under industrisemesterns glansdagar så släcktes maskinhallen och industriarbetarna kunde ägna sig åt något annat. Det där industriarbetet som de hade var ofta fysiskt och därför kunde de göra annat under semestern. För egen del är en stor del av mitt prästarbete att också arbeta med det intellektuella och fördjupa mig i diverse teologi och litteratur och tänka och läsa om erfarenheter från andra som jag kan ha nytta av i mitt arbete. I mitt arbete ingår det att dagligen umgås med Gud och det är klart…Gud tar inte semester…så jag har inte helt tänkt bort mitt arbete under semestern.
En fundering som ändå har fastnat hos mig nu när jag märker att både jag och samhället har förändrats sedan den tydliga industrisemesterns frånfall är denna…varför ska vi överhuvudtaget ha semester? Det kan låta som en idiotisk fråga men jag tycker ändå den är värd att begrunda.
Fördelarna med semester om vi avser att helt koppla bort arbete från semesterperiod vet vi alla om. Semester ger oss möjlighet att vila och återhämta energi. Efter en period av arbete eller studier behöver vi tid att koppla av, minska stressnivån och ta hand om vår fysiska och mentala hälsa. Semestern ger oss möjlighet att koppla av, få tillräckligt med sömn och ägna oss åt aktiviteter som ger oss glädje och avkoppling.
Semestern bidrar till att upprätthålla en hälsosam balans mellan arbete och fritid. Vi får tid att utforska våra intressen, tillbringa tid med vänner och familj, och odla våra personliga relationer. Det ger oss möjlighet att delta i aktiviteter som vi gillar, utforska nya platser och uppleva nya kulturer.
När vi tar oss tid att vila och ladda upp, återvänder vi till arbetet med förnyad energi och motivation. Vi blir mer fokuserade, mer kreativa och mer effektiva efter en bra semestertid. Semestern ger oss möjlighet att reflektera över våra mål och prioriteringar, och kanske lägga upp en ny plan för framtiden. Semestern ger oss också möjlighet att stärka våra personliga och sociala band, och ger oss tid att fokusera på oss själva och våra nära och kära.
Men…
…alla dessa punkter här ovan som är semesterns fördelar…kan vi inte ha dessa i vardagen ändå? När vi arbetar? Varenda punkt här ovan kan vi väl ändå se till att få in i vardagens pussel ändå?
För egen del går jag därför in i hösten med den utmaningen…att få in ovanstående semesterfördelar i vardagens arbetspussel. Det är klart att det borde gå att kunna kombinera allt detta…eller?
Allt gott!
/m
Följ mig…
Ibland nördar jag ned i något. Så där riktigt fördjupar mig och läser allt jag kommer åt i ämnet eller frågan. Just nu nördar jag ned i Jesus bergspredikan. Ni vet talet Jesus höll enligt Matteusevangeliet på ett berg vid Galileiska sjön. Det är ett så kallat undervisande tal och kan närmast beskrivas som en sammanfattning av kärnan i Jesus lära.
Bergspredikan är det längsta av Jesus tal som finns återgivet (Matt kap 5-7) och kan också ses som ett manifest för medkänsla och kristen livsstil. Texten handlar om hur vi ska leva som kristna och hur vi ska handla och bete oss mot varandra.
Det finns otroligt många infallsvinklar på talet men just nu håller jag på att fundera på varför Jesus skärper de tidigare buden som återges i den Hebreiska bibeln under talet? Varför gör han det svårare för oss människor att nå de bud och etiska regler som redan var tuffa från början? Jag tror mig ha funnit svaret…
Om vi tar det från början. Jesus har samlat mängder med människor som sitter och lyssnar på honom. Jesus står högt upp på ett berg, egentligen en liten kulle, och talar inför alla människor. Nedanför tornar Galileiska sjön upp sig i all sin prakt. Det är lärjungar till Jesus men även andra människor som samlats där. Bland annat fariséerna, som är nyfikna på denna man som samlar så många åskådare, men även för att försöka finna något som de kan slå ned på. Något de kan trycka till Jesus på.
Så börjar Jesus med sina ”Salighetsord….”. Saliga är de som….” Han säger det många gånger. Det blir tydligare och tydligare för alla som är där att det här är något helt annat än vad de har hört förut. Sedan kommer Jesus till den del i talet som jag funderat mycket på. Han har precis sagt till alla ”att han har inte kommit för att upphäva lagen eller profeterna.” Han lägger till, ”Jag har kommit för att uppfylla.” ….”Jag har kommit för att uppfylla”. Sedan säger han…”om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket”. Det är här jag fastnar lite i talet.
Tolkar man Jesus bokstavligen så säger han alltså att ingen kommer in till himmelriket ifall man inte överträffar de skriftlärda och fariséerna i rättfärdighet. Man måste alltså vara bättre än de som vigt sitt liv åt att uppfylla lagen till punkt och pricka. Menar verkligen Jesus det? Jag tror att Jesus visste exakt hur han skulle få åhörarnas uppmärksamhet och hur han kunde sända ut ett budskap in i evigheten…det här är ett sådant ögonblick.
För de som lyssnade på Jesus där och då så tror jag att de tänkte sig själva att välja mellan två val, eller två diken om man kallar det så:
– Jag ska kämpa mig in i himmelriket genom att hålla alla bud, oavsett om dessa skärps eller inte!
eller
– Det är omöjligt att hålla alla dessa bud. Dessutom har ju Jesus nu skärpt dem Jag är inte värdig himmelriket.
Fariséerna var duktiga på att följa lagar och regler. I den Hebreiska bibeln finns det 613 bud, etiska och religiösa (jag har inte räknat dem alla). Fariséerna menade att vägen till himmelriket gick genom att följa alla dessa bud. De menade att om man verkligen ville följa alla dessa bud så kunde man också göra det. Det handlade helt enkelt om dedikation och vilja. Fariséerna ansåg sig faktiskt leva så att de följde buden. Lite förenklat skulle man kunna säga att dom hade inställningen att om vi bara kämpar så får vi del av himmelriket.
Med den inställningen drar man en tydlig gräns för vem som kan komma i åtnjutande av himmelriket. Det blir en skillnad på de som är innanför och utanför. Vilka som platsar och vilka som inte gör det. Då kan man ställa sig frågan… menar Jesus verkligen att himmelriket hänger på hur duktig jag är på att klara dessa bud, som han dessutom förstärker i talet?
Jag tror, och är ganska säker på att jag har rätt, att Jesus menar precis tvärtom. På flera ställen i Bibeln kritiserar nämligen Jesus fariséerna just för att de är så duktiga. Han kritiserar dem för att de tror att de faktiskt klarar av att hålla alla buden. Han säger, till och med att det inte går att hålla buden, och det är det som är Jesus poäng. Det är därför som Jesus skärper lagens bud. För att få oss att förstå att det faktiskt inte går att hålla alla buden varje dag hela livet.
Det innebär således att det hänger på någon annan ifall jag kommer in i himmelriket eller ej, för jag själv kan ju inte kvala in genom att hålla buden. Exakt! Jag måste lita på någon annan. Och det är hela poängen med den kristna tron. Hela poängen med den här texten. Vi behöver inte lita till oss själva och vår egen förmåga. Vi får lita på Jesus istället, att det som han har gjort för oss räcker och blir över.
Vi är oändligt älskade som vi är och när jag vet att jag är älskad då vill jag ge kärleken vidare. Vi är oändligt älskade av Gud och om jag är älskad… det är klart att jag vill ge den kärleken vidare. Jesus sammanfattar själv hela lagens bud lite senare med dessa ord: ”Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv”.
Det är det som Jesus predikar. Han predikar inte blind lydnad och uppfyllelse av alla dessa regler. Jesus vill att vi ska leva ett bra liv där vi fokuserar på det viktigaste, nämligen att vara till tjänst för Gud och våra medmänniskor. Om vi då ägnar hela livet åt att försöka leva upp till krav som vi ändå inte klarar av att leva upp till… ja, då missar vi poängen. När Jesus skärper lagens bud vill han alltså flytta fokus från lagar och regler till det som verkligen betyder något. Den enda regel vi behöver är: ”Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv” och sedan lägger han till när han lämnar jordelivet, ”Älska varandra så som jag har älskat er”. Där är Jesus lag i sammanfattning och i all sin enkelhet.
När Jesus säger att jag har inte kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den så menar han nog bokstavligen sig själv. Han uppfyller lagen men vi som är människor ska veta att vi är älskade som vi är och det är omöjligt att nå alla lagar. Försök inte ens för då riktar du uppmärksamheten till dig själv och din egen förträfflighet när du istället ska älska din Gud och dina medmänniskor. Där är riktningen.
När jag läste Matteusevangeliet fram till och med bergspredikan så var det en annan sak som blev så otroligt tydlig för mig, som jag tidigare sett men inte riktigt reflekterat kring. När Jesus träffar lärjungarna första gången så är de längs stranden vid Galileiska sjön, samma sjö som Jesus ser när han gör sin bergspredikan. Jesus säger till lärjungarna ”Följ mig”. Han säger följ mig och de släpper allt och följer Jesus. Detta gör lärjungarna innan de vet vad Jesus budskap är. Det vill säga Följ mig kommer FÖRE Tro på mig. Följ kommer före Tro.
Kanske är det så enkelt. Vi kan bara följa Jesus och hans dubbla kärleksbudskap. Det är det enda vi behöver. För när Jesus skärper lagens bud… så gör han inte det för att sätta dit oss. Han gör det för att få oss att förstå att Guds kärlek står över alla bud. Guds kärlek är större än vad vi kan förstå. Den räcker och blir över för var och en av oss och ingenting vi gör, ingenting någon annan gör kan ändra på det.
När Jesus uttalar orden ”Följ mig” och inte ”Tro på mig” först (det kommer senare) tror jag att det är en stor poäng med just den ordningsföljden. För när ordet ”tro” kommer in handlar det ofta om vad vi ska tro på och om vi har den rätta tron eller ej. Mycket tenderar då att kretsa kring oss själva och vår egen andliga tro eller icke-tro. Då tänker jag att Jesus står där bredvid och väntar in oss och viskar:
”Följ mig istället. ”Rikta din uppmärksamhet mot mig, Jesus, istället för att tro på något speciellt sätt.”
”Följ mig”….så enkelt kan det vara.
/m
Mats Uddin 