Almedalen…igen

Ja, det är den tiden på året när Almedalsveckan är igång igen. Jag är numer en av de många som inte åker dit, inte följer webb-sändningarna och inte följer sociala medieuppdateringar från denna händelse. Tråkigt? Avundsjuk på de som är där? Inte ett dugg…min slutsats…pröva andra koncept.

Jag har skrivit tidigare i denna blogg om min medverkan i Almedalen 2016 efter det fruktansvärda mordet år 2022 och om mingelstrategi år 2020. Du får gärna ta del av dem här:

• Om att lyssna på den tyste
• Livet är skört – en mörk morgon

När jag var Regiondirektör ställdes jag ofta framför lokalmedia och försvarade varför Region Östergötland la tid och pengar på den satsning vi hade under Almedalsveckan. Det handlade mycket om att vara närvarande där många potentater är, att synas, att sprida de budskap vi ville lyfta fram. Jag kan ärligt säga att jag stod bakom dessa budskap – jag har ändrat mig.

Almedalsveckan lyfts ofta fram som en demokratisk mötesplats, men den har även tydliga nackdelar. Om man tänker sig ett Sverige utan Almedalsveckan blir det lättare att se vilka problemsom följer i dess spår: höga kostnader, elitism, trängsel mellan politik och lobbying och samtal som riskerar att bli mer spel för gallerierna än verklig folkbildning. Finns det verkligen inte andra sätt att lyfta demokratin utan detta spektakel?

En av de största invändningarna mot Almedalen är hur mycket pengar veckan kräver. Arrangemang, resor, boende, logistik och representation gör att deltagandet blir dyrt för både offentliga aktörer och privata organisationer. Kritiker menar att skattepengar används till seminarier och mingel som inte alltid ger tydlig samhällsnytta. Tro mig, jag vet att det läggs mycket pengar på denna vecka. Som nationalekonom räknade jag ut vid något tillfälle utifrån en cost-benefit analys huruvida en organisation skulle tjäna på deltagande under Almedalsveckan…förlust var det normala. Om Almedalsveckan inte fanns skulle alla dessa resurser kunna användas till mer lokala, öppna och återkommande möten i stället.

Något som jag stör mig mest på är den exkludering som ligger i Almedalsveckans DNA. Almedalen beskrivs gärna som öppen för alla, men i praktiken är det många som inte har råd eller möjlighet att delta. Dessutom är det oftast bara högre chefer eller ledningspersoner som är där. Dyra boenden, höga resekostnader och en miljö där nätverk och kontakter spelar stor roll gör att veckan främst gynnar dem som redan har makt eller resurser. Det gör att vanligt folk, föreningar och mindre organisationer lätt hamnar utanför. Är det verkligen demokrati?

En annan nackdel är att Almedalen ofta fungerar som en arena för lobbying snarare än för genuin dialog. Företag, branschorganisationer och konsulter använder veckan för att påverka politiker, ofta genom dyra event och slutna middagar. När samtalen flyttar in bakom stängda dörrar minskar öppenheten, och den demokratiska poängen med veckan försvagas. Att som lobbyorganisation locka in en hög chef till något av ens egna seminarium ses som en framgång…snacka om märkligt tänk. Framgång? För vem?

Kritiker har också pekat på att offentlig sektor blivit alltför dominerande i Almedalen. Myndigheter, kommuner och regioner ordnar många programpunkter och driver upp kostnaderna, samtidigt som civilsamhälle och mindre aktörer trängs undan. Om Almedalen inte fanns skulle offentliga institutioner behöva hitta mer jämlika sätt att möta medborgare och organisationer på. Skulle inte det vara ett bra sätt att diskutera mer vem man arbetar för och insatser för dem – nämligen för oss alla – medborgarna/invånarna i detta land.

Almedalen har dessutom fått kritik för sitt format. Många seminarier är korta, schemalagda och fyllda av personer som redan representerar tydliga positioner, vilket kan göra samtalen ytliga och förutsägbara. Det blir ofta fler paneler än faktiska möten, och mindre tid för fördjupning. Utan Almedalsveckan skulle politiskt samtal kanske bli mindre koncentrerat, men också mindre ritualiserat och mer spritt över året. För egen del gick jag på några seminarier år 2016 där det enbart var 2-3 deltagare, väldigt intressanta och väl förberedda seminarier…men till vilken nytta? Tänk all den tid och kraft som läggs på förberedelser och annat för att 2-3 personer ska ta del av dessa mellan egna programpunkter som de kanske mer tänker på än att vara närvarande på själva seminariet.

Allt ovanstående kan låta som att jag tycker att vi behöver mindre av samhällsdialog eller mötesplatser. Inget kunde vara mer fel, jag skulle vilja se om hela Almedalsveckan kunde organiseras bättre och bli mer av den demokratisatsning och folkbildningsarena det här landet behöver. Detta i stället för en dyr och delvis exklusiv vecka i Visby. Tänk om Sverige skulle kunna satsa mer på regionala mötesplatser, digitala forum och återkommande samtal där fler faktiskt kan delta. Då skulle politiker, tjänstemän och medborgare kunna mötas oftare och i sammanhang som inte präglas av prestige, hotellpriser och nätverkslogik.

Finns det verkligen inte något sådant alternativ?

/m