Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Arvsynd i nutid
Jag har vid stunder under dagen, då kontemplation varit möjlig, vilket inbegriper större delen av dygnets vakna timmar, gått och funderat på Augustinus. Medger att det kan vara en aning udda att gå och tänka på den stora kyrkofadern Augustinus i dessa dagar men låt mig få förklara. Det är möjligt att ni ser mina funderingar som mer lättbegripliga och nutidsmässiga när ni har läst klart.
Augustinus levde mellan åren 354-430. Han är den antika kristendomens mest betydande teolog. I hans mästerverk ”Bekännelser” skriver han både personligt och övergripande om människans situation. Hans rika författarskap har jag i övrigt inte hunnit att ta del av ännu men ”Bekännelser” är en skrift som ligger mig varmt om hjärtat. Det är speciellt en teori som han framför som jag har gått och funderat på dessa dagar och det är naturligtvis hans arvsyndsbegrepp, som jag tror att han var först med att som teolog föra fram. Läran var i polemik mot dåtidens rådande uppfattning, exempelvis munken Pelagius, som stod bakom synsättet att människan har en fri vilja och kan således genom egen ansträngning undgå synd. Arvsyndsbegreppet har delat kyrkan sedan Augustinus dagar.
Augustinus, som utgick från Paulus brev till församlingen i Rom, som han skrev någon gång mellan åren 56-58, var speciellt fascinerad vid en rad i brevet, nämligen Rom 5:12. Jag kan tänka mig att Augustinus såg tydligt vad den raden innebar för mänskligheten, som ingen annan. Predestinationsläran, innehållandes arvsynden, var därmed född och det utifrån en, enda rad från ett brev som skrivits från Paulus till de kristna församlingarna i Rom, ungefär 350 år tidigare. Ni som inte kan er arvsyndslära så kommer här en liten sammanfattning:
”Människosläktet har fått Adams synd i arv och synden syftar på människans medfödda och okontrollerade begär, vilket är en följd av Adam och Evas syndafall.”
Visserligen har Nationalencyklopedin sedan vridit om begreppet till att handla om ”människors medfödda benägenhet för synd och oförmåga till det goda” men det är en vridning som saknar grund i Augustinus ursprungliga Paulus-analys. Så långt Augustinus och Paulus.
Vi går vidare i historien till den andra kontinentalkongressen år 1776 i Philadelphia. Tre män har fått i uppdrag att skriva ett utkast till en självständighetsförklaring för några delstater som vill bli fria från vad de uppfattar som Engelsk ockupation. De tre männen, Benjamin Franklin, John Adams och Thomas Jefferson, diskuterar igenom de punkter de tycker bör vara med och sedan överlåter de skrivandet till Jeffersson. Det blir USA:s självständighetsförklaring som sedan ligger till grund för Konstitutionen (Bill of Rights) som ratificeras vid självständigheten år 1787. Det intressanta är vad dessa, nationens förfäder tänkte och skrev kring ”fria medborgare” i USA. De avsåg naturligtvis vita män, inte kvinnor eller mörkhyade. Redan från början gav således denna nation en syn på skillnader mellan människor som sedan dess lever vidare. En slags arvsynd föddes de där dagarna i Philadelphia för alla kommande generationer i USA. Visserligen har inbördeskrig och ett antal tillägg till konstitutionen försökt rätta till ”synden” men den verkar vara djupt rotad. För mänskligheten kommer arvsynden från Adam enligt Augustinus, för USA kommer arvsynden från Bill of Rights via grundlagsfäderna.
Då är vi åter i nutid och jag har under dagen grubblat intensivt kring det här med arvsynd och den rasism som verkar vara djupt rotad i den amerikanska kulturen. Kan verkligen en hel nation präglas av arvsynd? Ja, om man får tro på Augustinus så präglas hela mänskligheten av arvsynd, är det då så otroligt om en nation präglas av en arvsynd från grundlagsfäderna? För mig har de senaste veckornas händelser i efterspelet efter George Floyds hemska död blivit en påminnelse om den arvsynd som denna nation haft sedan nationens födelse. En arvsynd i form av olika syn på hudfärg. Det bär mig emot att säga det men är det någon nation som har en medfödd arvsynd gällande rasism så kan det vara USA. Hur ska man annars kunna förklara den långa raden av dödsoffer för polisiärt ingripande mot mörkhyade, den långa raden av historiska händelser med våld mot mörkhyade, den långa raden av motsättningar mellan vita och svarta? Jag ser en möjlig förklaring i arvsynd.
Rasism har ända sedan nationens födelse varit ett samhällsproblem. Ursprunget är naturligtvis slaveriet där Thomas Jefferson själv var i retorikens namn emot slaveriet men i praktiken sägs han ha haft uppemot 600 slavar under sin livstid. Hur det än var med Jefferssons tyckande lyckades de ju i alla fall inte lösa problematiken utan en kompromiss gjordes i Konstitutionstexten där slavarna enbart fick räknas som tre femtedelsperson (ifall det var en man som var slav). USA:s inbördeskrig med Lincolns emancipationsdeklaration år 1862 samt det fjortonde tillägget, vilket upphävde femtedelsproblematiken, eliminerade inte problematiken. Rasdiskrimineringen fortsatte med rasåtskillnadsbeslut i Högsta domstolen (Plessy v Ferguson) år 1896 och delstatsbeslut. Det var inte förrän 1954 och Brown v Board of Education som en slags omvändning skedde i Högsta domstolen och på det följde medborgarrättsrörelsen under 1960-talet och resten är historia som man brukar säga.
Då jag går här hemma i lägenheten på Limhamn känns världen utanför trygg. Arvsynden är ett tankesätt och något jag går och grubblar på. Augustinus och Jefferson är historiska figurer men jag grubblar ändå på deras eftermäle, om deras tankar, idéer och levnad har någon relevans för oss idag. Det känns på något sätt ofarligt att gå här och tänka. Dock vet jag att USA har en president som inte likt någon annan president, under min livstid i alla fall, som har eggat åsiktsskillnaderna så mycket bland sina egna medborgare. En Amerikansk president brukar vilja förena en splittrad nation, den här presidenten döljer inte att han gärna söndrar mer än förenar. Jag tänker på hans ständiga angrepp på media, mot oliktänkande och mot politiska motståndare.
Med tanke på den historiska arvsynden denna nation bär med sig, de våldsamma protester som är i den senaste raden av uppmärksammade polisbrutalitetsfalls (George Floyd) kölvatten och med en president som söndrar mer än förenar känns lägenheten i Limhamn plötsligt liten. Augustinus, Jefferson och arvsynden. Var ska detta sluta?
/m
2 kommentarer på “Arvsynd i nutid”
Kommentera
Mats Uddin 
Pingback: Demokratin är under attack – Mats Uddin
Det blir ju inte bättre av alla oklara begrepp som vi måste kämpa med: synd, orenhet och arvsynd. Synd uppfattas som en orenhet vi drar på oss, som kan smitta och ärvas. Det är läran i GT, judendomens lära.
Men i NT skriver Paulus att denna judendomens orenhet inte finns (Rom 14:14). Då kan den inte smitta, och Paulus kritiserar dem, som inte vill äta tillsammans med hedningar (oomskurna och orena, Gal 2:12). Finns den inte, så kan den heller inte ärvas.
Arvsynden är att äta av kunskapens frukt. Då inser vi, att vi trott, tänkt, haft och gjort fel. Då får du samvetskval. Du kämpar med ditt samvete. Du får ångest, som Jesus, han som blev ett med synden (2 Kor 5:21). Läs själv!
Paulus lära verkar vara att samvetet är Gud, som du är i stånd att uppfatta Honom. Att vara i konflikt med Gud är definitionen av synd. Jakob kämpade med Gud. Då fick han Guds välsignelse och namnet Israel, som betyder ”Den som kämpat med Gud”.
Observera att du vinner genom att besegras av samvetet. Slår du ihjäl samvetet, är du andligen död. Segrar samvetet har du blivit ett med din Gud. Den gamla människan är död och den nya har uppstått.
Synd är alltså ingen orenhet. Den är liksom kunskapen något bra, men den är plågsam. Kyrkan och dess furstar har helt missförstått saken. Det gjorde även Rasputin. Han läste (Rom 5:20), där Paulus skriver ”där synden blev större, där överflödade nåden än mer”. Det tolkade Rasputin som att han och tsarinnan borde synda, borde göra det som de redan visste var fel.
Nej, ät du lugnt av kunskapens frukt och ångra ärligt de av dina fel du då inser. Syndens kval är en sorts växtvärk, då din ande växer. Syndens lön är döden. Synden dödar den gamla människan i dig, och är som sagts inget ont, bara något plågsamt.
Även om judisk och för den delen muslimsk orenhet inte finns, så kan nog den historiska och nationella ”arvsynd” du skriver om betecknas som orenhet. Den tycks smitta och ärvas.
På den tid avlopp och kloaker saknades i städerna påstods en del idéer komma från rännstenen. Det var furstars och adelsmäns sätt att tala om folkets politiska idéer. Vi kan kanske använda ordet?
GillaGilla