En av alla dessa amatörer

I dessa tider har jag gott om tid. Jag har avslutat första året på Teologprogrammet och har nu sommarlov, något jag inte har haft på 30 år. Jag vet inte hur man gör? Vad gör jag med all tid? Något arbete eller konsultuppdrag i dessa tider är bara att glömma. Vad ska jag göra?

Arbetslösheten tär, jag kan inte förneka det. Hela mitt liv har jag maximerat familjeliv och karriär. Arbetat mer än vad som kallas hälsosamt, uppfostrat tre underbara barn till fantastiska egna individer och samtidigt försökt att förverkliga husdröm, hälsosamt leverne och att få plats med kreativitet i tillvaron. Nu är allt det bakom mig. Nu är det nya tider med idel oskrivna blad. En insikt har kommit till mig som jag nu bär med mig. Jag har varit alltför inriktad på att hitta ett svar på VAD jag ska göra i mitt liv och med mina sysslolösa dagar då jag egentligen bör strunta i VAD och låta HUR:et få bestämma. Alla dessa gåvor jag har i mig, alla dessa tillgångar, de finns där och jag vet om dem. Det handlar mer om HUR jag maximerar mina tillgångar än VAD jag ska göra.

Jag skriver därför dessa blogginlägg för att det är en del av mina tillgångar. Jag skriver på olika manus för att det är en del av mina tillgångar. Jag målar tavlor för att det är en del av vad jag kan. Jag tänker läsa en sommarkurs på Lunds Universitet för att plugga är en del av mina tillgångar. Jag har väldigt många fler tillgångar och jag tänker maximera dem till fullo – vilket blir mitt svar på min inledande fråga om vad jag skall göra med all min tid.

En av mina gamla underchefer ringde i förmiddags och beklagade sig. Hon spyr ut all inneboende irritation kring kollegor, verksamheten, medarbetarna, ekonomin och jag coachar så bra jag kan. I slutet av samtalet tackar hon mig och säger att jag alltid har varit bra på att coacha chefer. Se där, ytterligare en av mina tillgångar tänker jag innan hon fortsätter med ytterligare en komplimang. Du är ett riktigt proffs! Jag svarar en aning förläget med ett Tack medan mitt huvud tänker, ”Du är inget proffs, Mats, du är en av alla dessa amatörer”.

I dessa tider finns det gott om amatörer. Siffror dansar omkring kring antalet insjuknade i Covid-19, respektive dödsfall. Alla journalister verkar helt plötsligt vara några professionella epidemiologer som skriver krönikor om vilken väg Sverige ska ta för att minimera smittspridningen och jag tänker vilka amatörer de är. Jag läser en debattartikel där en svensk partiledare skriver att en tjänsteman i en svensk myndighet måste avgå (och detta är inte ens myndighetens chef) och jag undrar i mitt stilla sinne ifall partiledaren helt har missat att vi lever i en demokrati där det inte är politiker som tillsätter och avsätter enskilda tjänstemän. Jag tänker vilken amatör partiledaren är. Jag ser en partiledardebatt där samma partiledare och flera andra partiledare plötsligt har gått en epidemiologkurs och plötsligt insett vad som gått fel i Sveriges strategi. Synd att de inte fattat det tidigare och jag tänker vilka amatörer de är.

Jag har själv blivit en av alla dessa amatörer. Vi är många som verkar tvärsäkra kring komplexa frågar som exempelvis att svara på frågan om rätt strategi gällande Covid-19. Naturligtvis kan inte 457 döda per miljon invånare i Sverige, kontra 101 i Danmark, 45 i Norge och 104 i Tyskland negligeras men jag efterlyser professionella som ger mig svaren. Inte alla dessa amatörer. Jag själv är amatör och jag vet att det är komplext att svara på frågan om varför det är en skillnad mellan länderna. Så fort någon svarar att det beror på fel strategi som Sverige har inser jag att vederbörande är en amatör och att vederbörande inte tillräckligt väl har satt sig in i frågan. Det finns komplexa frågor och jag letar inte efter enkla svar som levereras av journalister eller partiledare. Jag vill ha komplexa svar för det kräver komplexa frågor.

Äldreboenden som står för en stor andel av dödsfallen vet vi har genomgått flera skatteväxlingar mellan regioner och kommuner, har hög personalomsättning, anställda som kanske inte stannar hemma då de är sjuka pga bland annat låg eller ingen ersättning för förlorad arbetsinkomst, rörliga scheman där man ena dagen får jobba på ett boende med smitta- för att nästa dag arbeta på ett boende utan smitta, usla förberedelser för att hantera en pandemi, hög andel tillfälligt anställda och hög andel timanställda, stressad arbetssituation för att inte tala om kunskapen kring basal vårdhygien. Allt det jag har nämnt här är oberoende av den strategi Sverige valt för att hantera pandemin, detta handlar om hur vi har hanterat och vidareutvecklar äldrevården. Var är proffsen som svarar på frågor om äldrevården oberoende av pandemi eller ej?

Multisjuka äldre är ett av de mest använda definitionerna på en målgrupp inom hälso- och sjukvården som jag känner till men samtidigt är det en målgrupp som få vill jobba med. Jag har alltid tyckt det har varit märkligt. Det vanligaste kroniska tillståndet hos en patient är inte en vanlig sjukdom utan det är multisjuklighet, det vill säga flera kroniska sjukdomar som samverkar. Samtidigt har vi organiserat sjukvården och inte minst våra läkarspecialitetsindelningar och därmed i princip all forskning kring en sjukdom i taget. Vi som har föreläst på läkarlinjen vet att det mest populära valet för en nykläckt läkare är att vilja närma sig hjärtkirurgin eller neurokirurgin. Långt ned på den skalan kommer geriatriken. Var finns de professionella som kan svara på frågor om detta?

Multisjuka äldre är inte målgruppen för de nya ”appläkarna”. De vänder sig till de friska, medelålders personer som har svårt att komma ifrån på jobbet eller på annat sätt har svårt att komma i kontakt med vården. Vi har riggat ett system där valfrihet gör att det går att tjäna pengar på att ”relativt friska” kontaktar ”appläkare”. Mycket eftersom den ordinarie vården har ett tillgänglighetsproblem. Multisjuka är för komplext för att hanteras av ”appläkarna”. Ersättningar i form av kontinuitet i kontakter med exempelvis samma allmänläkare eller geriatriker ges sällan av regioner. De intermediära avdelningar som borde finnas att tillgå för utskrivningsklara multisjuka kroniker som varit på en sjukhusvistelse men som kommunen har svårt att hantera i sin logistik hamnar nästan alltid mellan stolarna. Vi har helt enkelt inte lyckats styra flödena till att stötta de som behöver det mest. Var finns proffsen för att svara på detta?

Varför är det så att Sverige har ett R-tal på 0,85, vilket pekar på att varje smittad person smittar färre än en annan person, samtidigt som vi bara hittar 7-9% av befolkningen med antikroppar? Om RO på 0,85 stämmer borde sjukdomen vara på utdöende. Ett RO under 1 borde i teorin bara uppstå då mer än 50% av befolkningen uppnått immunitet. Det verkar som om smittan geografiskt slår hårdare på vissa ställen och mindre på andra. Exempelvis Lombardiet, hårt drabbat, medan Rom relativt lågt. Inom Lombardiet, en liten stad Ferrara Erbognone, inte en enda drabbad. Vi kan hitta liknande exempel runt omkring i världen. Kan det vara så att det finns en underliggande faktor som innebär att vissa är skyddade redan innan pandemin drabbar dem? Immunitet är komplext. Kan någon professionell ge mig lite svar på dessa frågor?

Jag är en amatör och jag vet om det. Vi lever i en komplex värld och det är så vi vill ha det. Många delar som samverkar och påverkar varandra men då vi letar efter svar på komplexa frågor verkar det som om vi alla blir amatörer och ger enkla svar, trots att vi vet att det är komplext. Jag läser teologi, inte för att det är enkelt utan för att det är komplext. Det finns inga enkla svar och låt oss respektera det. Låt mig få slippa partiledare och journalister som ger enkla svar, jag vill ha professionella svar med en komplexitet som jag kan respektera.

Avslutar med en bild som jag tycker symboliserar der här blogginlägget på många sätt.

/m