Jag fortsätter att fundera kring löftena vid prästvigningen. Nu är det 30 dagar kvar och jag grubblar vidare. I andra vigningslöftet lovar prästerna att förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild. Det förpliktar verkligen, det måste jag säga. Sprickor finns ju i varje människa, svårt att se att Kristus hade några sprickor, så förebilden är i det närmaste perfekt. Kanske är det inte den perfekta Kristus som är eftersträvansvärd vid löftesgivningen utan en förebild som genom sina ord och liv alltid pekade på en framkomlig väg. Kanske är det så att trots ens egna sprickor i medvetandet kunna med sitt prästerliga kall visa på Kristus vägs möjligheter? Då finns det en väg som jag arbetar hårt med och som jag försöker fullfölja i alla livets ögonblick, nämligen sanningens väg.

Jag brukar lyssna på Leonard Cohen. Det är något med hans mörka röst. Fastnar ofta för hans låt Anthem. Några av textraderna lyder:

”Forget your perfect offering. There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in”.

Jag stannar upp och tänker att han har så rätt. Sprickor finns i allting, det är så ljuset kommer in! Vi är många som springer runt och försöker spackla ihop alla de naturliga sprickor som finns i våra liv. Försöker dölja det som man kanske tycker är udda eller som man vill skyla. Leonard Cohens textrad påminner mig om att det finns något vackert i alla våra sprickor, det är där ljuset kommer in, det är där vi är som mest genuina, det är där vi är de vi innerst inne är.

Jag tänker att vi inte ska vara rädda för att inte vara perfekta, varken i andras ögon eller i våra egna ögon. De sprickor vi bär på visar ju bara på att vi är människor, inte gudar.

Det finns en rad i Johannesevangeliet som ger mig insikt om hur jag ska leva mitt liv. En enda rad som guidar oss alla. Så enkel men ack så svår att leva upp till.

”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra Er fria” Joh 8:32

En visdom som ges till oss för att det helt enkelt ska bli lättare att leva. Ska det egentligen vara så svårt? Ja, tydligen för vi är inte ens ärliga mot oss själva. Att vandra i sanningens spår är att i varje steg vara genuin äkta mot sig själv och inte vara någon annan. Att acceptera den du är, som den operfekta människa du innerst inne är, med alla dina fel och brister. Att gå mot strömmen och inte göra sig till för att ”passa in” bara för att andra tycker det. Att leva och älska med hela ditt hjärta utifrån vad du tycker och tänker, även när det är som svårast. Att slå bort alla rädslor över att inte duga som du är eller rädd för att inte ge sig hän. Att acceptera att vara äkta när det är som svårast öppnar upp för nåden, tacksamheten och glädjen i ditt liv. Det öppnar upp för ljuset.

Du lever ett liv där du är med dig själv den mesta tiden, även om du lever i en relation. Både tidsmässigt och tankemässigt är du mestadels ensam. För egen del har jag dock kommit till slutsatsen att du aldrig är ensam. Jag tror att Ulf Lundell har rätt när han sjunger,

”Du kan aldrig ljuga för dig själv och Gud”

Det finns alltid någon där. Någon som ser ditt egentliga, genuina jag. Du kan därför aldrig ta dig ifrån sanningen, eftersom både du och Gud vet sanningen. Om du gör något för någon annan för att passa in i gruppen, men egentligen inte vill göra det, ja, då har du gått ifrån sanningen och både du och Gud vet det.

Jag brukar därför tänka att de saker du gör när det enbart är du och ingen annan i din närhet visar vem du innerst inne är. Du kan helt enkelt välja att vara ditt sanna jag eller inte. Det är ett val, men du kan aldrig gömma dig från sanningen. Att välja att vara sig själv i en värld där det finns så mycket tyckanden och förutfattade meningar är svårt, men inte omöjligt. För det finns alltid någon mer än du som vet, det du innerst inne går och bär på, och när du förställer dig eller inte. Samtidigt kanske du brottas med egna tvivel när du försöker att i varje stund vara dig själv.

”Tänk om jag tycker att jag duger som jag är, men andra inte tycker det? Tänk om jag låter andra se mina sprickor och ingen kommer därefter tycka om mig? Tänk om mina vänner tycker bättre om mig ifall jag förställer mig en aning?”

Det finns mängder med tvivel som kan uppkomma när du försöker följa sanningen varje stund i ditt liv. När dessa tvivlande tankar kommer, för det gör de, så har jag ett knep. Du får det helt gratis av mig. Läs sinnesrobönen tyst i ditt huvud, det brukar hjälpa.

Efter alla mina år i livet har jag kommit fram till tre gåvor som jag bär med mig i sanningens spår. Längs min livsväg. De kan sammanfattas under paraplybegreppet ”självmedkänsla”. Du tar hand om dig själv på bästa sätt under livets upp- och nedgångar. Genom glädje och sorg. För mig är det en kombination av att vara snäll och äkta mot mig själv, att acceptera det mänskliga och att vara medveten närvarande i varje stund. I alla tre gåvor så handlar det om att följa sanningen.

1, Den första gåvan handlar om att vara snäll mot sig själv och äkta i allt du gör. Du följer sanningens väg och då har du en varm och förståelig självkänsla, både när du misslyckas men även när det går bra. Du är sällan så dålig, och kanske pratar ned dig själv ifall du misslyckas, och du är sällan så bra, ifall du lyckas överträffa dina och ev. andras förväntningar markant. Var dig själv. Förträng inte det jobbiga utan acceptera allt som händer och se dem som gåvor för dig att lära dig utav.

2, Den andra gåvan handlar om att helt enkelt acceptera att du är mänsklig. Du är inte perfekt. Att eftersträva perfektionism är inte detsamma som att försöka göra sitt bästa. Perfektionism handlar inte om något sunt. Perfektionism handlar om när vi förställer oss och försöker att leva det perfekta livet, se perfekt ut och göra allt perfekt. Genom att försöka efterleva perfektionism blir du inte en bättre människa, utan då försöker du leva upp till någon annans förväntan och eftersträva deras gillande. Släpp det och var dig själv istället, som den operfekta människa du innerst inne är.

3, Den tredje gåvan handlar om att i varje stund följa sanningen, oavsett vad som händer. Du är så pass närvarande att du har en nyanserad inställning till allt som sker, oavsett om det känns som en positiv stund eller negativ stund. Allt är i ditt huvud. Du kan välja att identifiera dig lagom med dina känslor som kommer upp i stunderna. På så sätt fastnar du aldrig i det negativa. Att vara medveten i stunden innebär att du inte överdriver dina känslor. Du får helt enkelt aldrig panik. Sanningen finns ju där oavsett vad som har hänt.

Att vara sann mot sig själv är dock bara en del av livet. Du är ju ingen ö utan måste hela tiden interagera med andra, du vill ju det också, vi är ju sociala varelser. I interaktionen blir du utsatt. Du blir utsatt för andras tyckanden, för andras åsikter och dina åsikter och ageranden jämförs med någon annans. I vår värld där så mycket baseras på att visa upp en fin yta på exempelvis Instagram eller Facebook för att få andras gillanden är det svårt att inte ryckas med också i vad andra säger och tycker om och med dig. Det är självklart att du ska lyssna på vad andra säger men i sanningens namn ber jag dig att se varje stund med andra som en övning i sanningens spår. Allt handlar om hur du uttrycker dig och om du gör det på ett snällt och ärligt sätt ser jag inga bekymmer med att du är i full sanning med dig själv, även tillsammans med andra.

Det här är inte lätt. I vissa situationer blir det nämligen så att du ställs inför valet att vara populär i andras ögon kontra att säga sanningen. Då kan man åka på rejäla smällar. Vissa människor är genuint elaka och trycker ned en annan människa ifall dessa avviker i åsikter. Att vara elak är en lättköpt pyrrusseger, för ”sanningen ska göra er fria” och att följa sanningen innebär också att sanningen alltid kommer fram. Vi har ju redan konstaterat att du och Gud vet ju redan sanningen.

Vi ska dock komma ihåg att även om vi följer sanningen och blir kritiserade av andra så svider det inombords. De gånger vi vågar följa vårt hjärta och vara motvalls mot vad alla andra tycker och tänker, är tuffa.

Jag tror dock Leonard Cohen och Jesus även i dessa sammanhang har helt rätt. Sanningen ska göra dig fri och det finns alltid sprickor. Det visar bara att du är människa och inte Gud.

Pax!

Jag är förtjust i paradoxerna, motsatserna, ytterligheterna eller vad du än väljer att kalla två element som är varandras olikheter. Det här med att antingen göra någonting fullt ut eller inte göra det alls, att antingen är det ljust eller så är det mörkt, att antingen är det varmt eller så är det kallt, eller antingen så är man vegetarian eller så är man det inte….jag kan fortsätta att exemplifiera men jag tror att ni förstår vad jag menar. Jag tycker helt enkelt om det ena eller det andra, något mellanting är ingenting för mig.

Till detta hör också att jag tycker om att vara beständig i det jag gör. Att exempelvis hålla på med en run-streak, som jag gör, så finns det något fint i att just hålla i den run-streaken så länge som möjligt, oavsett vad som händer i ens liv. Det beständiga är fint och vad den beständigheten gör med en människa. Fint att fullfölja det man har påbörjat. Lite av detta kommer jag att beröra i dagens blogginlägg…det är nu 31 dagar kvar till min prästvigning och jag funderar på ljuset och tystnaden.

Det är mörkt i lägenheten, ljuset från datorn är det enda elektriska ljuset. Vid min sida har jag ett ljus tänt, i övrigt är det mörkt. Det är tyst också. Vattnet i värmeelementen hörs en aning, annars är det bara mitt smattrande på tangenterna som avslöjar någon form av aktivitet. Under flera år har jag dragits till två element som jag har funnit viktiga i mitt liv, det ena är ljuset som bryter mörkret och det andra är tystnaden som bryter alla ljud. Två element jag har svårt att leva utan. Ju äldre jag blir, ju mer inser jag hur viktiga dessa är för mig.

Jag saknar dock att vara ute i det fria där dessa element finner sin naturlighet. I sommarstugan utanför Kalmar, i Karlsbo, brukar jag gå upp tidigt när solens strålar bryter mörkret, bara för att lyssna på tystnaden och se ljuset komma. Huset ligger långt ifrån civilisationen med skogen som närmaste granne. Jag lyssnar på tystnaden. Försöker i alla fall. För det är verkligen inte tyst. Fåglarna sjunger för mig och vindens sus i lövträden omsluter mig. Några andra mänskliga ljud i form av människor eller bilar saknas. Precis som det ska vara. Jag är på jakt efter tystnaden och vad den gör med mig. Tystnaden runt omkring mig gör att mina andetag blir som en orkester. Allt förstärks. I den här miljön, där det så naturligt finns så lite mänskligt liv är tystnaden egentligen avsaknad av mänskligt ljud. För tyst är det aldrig. Djuren som omger mig gör sitt bästa för att sjunga för mig. Vinden viner i lövträden och gör ett slags vågljud som får mig att färdas till havet i mitt inre. Det knakar i väggarna i det hus som min morfar byggde för cirka 90 år sedan. Jag gör en egen definition av tystnaden här. Det handlar om ett tillstånd där vanliga ljud är begränsad. Kanske är det inte tystnaden jag vill åt utan den här ljudbegränsningen. För tystnad kan man kanske aldrig finna i en värld som alltid låter?

I somras slog jag upp ”tystnad” i en ordbok. I ordboken stod det att ”tystnad är en relativ eller total frånvaro av ljud”. Synonymer till tystnad är stillhet, lugn, ljudlöshet och silentium. Jag slås av att det kanske är den bestämda formen av ordet jag är ute efter, nämligen ”tystnaden”. Det låter ungefär som en årstid, våren eller sommaren. Något önskvärt som bär på en förväntan. Något eftersträvansvärt. När alla andra ljud är begränsade i min omgivning blir naturens egna ljud mycket starkare. Det känns som om jag får en klarare blick och blir en känslighet rikare. Det blir på något sätt eftersträvansvärt att lyssna mer på mig själv, på mina egna andetag, på mina egna ljud. Jag försöker finna min ton.

Under flera år har jag dessutom levt mitt liv utefter en app. Det kan låta märkligt, men jag följer en apps tider som säger mig när solen exakt går upp och ned just där jag befinner mig. Jag följer den. På sommaren kan det vara tufft att gå upp runt 04 på morgonen för att se solens strålar, men nu under vinterhalvåret blir det istället väldigt sent. Jag älskar att se när ljuset har intagit vår värld. Mörkret är borta. Det är något med upp- och nedgångar eller mörker och ljus. Det finns något meditativt att se ljuset antingen gå upp eller ned, komma eller försvinna.

Jag läser som vanligt mycket, så även denna natt. Två litteraturgiganter jag alltid har nära mig är Johannes av Korset och Dag Hammarskjöld. De båda fångar både tystnad och ljus oerhört passande. Här är ett citat från Hammarskjöld,

”Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro.”

En oerhört kraftig rad med ett innehåll som signalerar att när det är som mörkast i ens liv, då hjälper inte ens tron. Hammarskjöld citerar i samma avsnitt Johannes av Korsets dikt om ”trons natt”, den natt som vi identifierar med en djup personlig kris. Hammarskjöld rör sig mycket kring natten och mörker. Likaså gör Johannes av Korset.

Det är år 1954 när Hammarskjöld skriver ovanstående rad, hans andra år som Generalsekreterare, och utåt sätt verkar han inte gå igenom någon personlig kris just då. Hammarskjöld har läst mycket teologisk litteratur när han skriver denna rad och Johannes av Korset skriver om ”trons natt” som ett uttryck för en rörelse, en resa, ett möte mellan den gudomlige och människan. Dock är människan ibland innesluten i sin egen dynamik, i sin egen uppfattning, i sin egen värld, vilket hindrar människan från att se något annat än mörker. Känner inget annat än ensamhet. Känner inget annat än övergivenhet. Det är där människan kan hamna och det är det jag tror Hammarskjöld menar när han skriver att ”trons natt – så mörk att där icke ens få söka tro.”

Hamnar vi inte alla där någon gång i våra liv? Där allt känns mörkt och meningslöst och du känner dig verkligen ensam? Jag avundas de som har en så stark tro att tron allena räcker för att tända ett ljus i mörkret enbart genom att tro. Utifrån egen erfarenhet kan jag säga att när du är som djupast ned då känns det verkligen mörkt och det känns verkligen inte som att det finns något som helst ljus. Då delar jag Hammarskjölds text: ”så mörk att där icke ens få söka tro”.

Kanske finns det dock en annan sida att se på saken? När människan inte är medveten om Gud styrs hon av sin egen livskraft och sin egen livsvilja. Denna binder dock människan till sina egna behov och önskningar, därför att hon inte har någon annan orienteringspunkt än sig själv. För Hammarskjöld är dock tro det som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Han gör en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om rationellt. Tro är för Hammarskjöld inte en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, ty allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet och då är det inte gudomligt. Tro har att göra med varat självt. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om då man är i mörkret, då man är i kris, då man är i en gränssituation. Det paradoxala blir därmed att i mörkret ser man plötsligt livet, en medvetenhet över livet som får ett slags evighetsvärde eftersom det i mörkret representerar något unikt och helt oupprepat ögonblick.

Denna natt, som först fyller människan med mörker, är på samma gång gudskärlekens födelse. Enbart Gud blir livets utgångspunkt för Hammarskjöld (och Johannes av Korset). Resan, rörelsen till mörkret blir därmed också resan till Gud, vilket innebär samtidigt ett återfinnande av människans inre väsen, när människan låter sig vägledas av trons inre ljus. Det tänds ett ljus i mörkret!

Det paradoxala blir således att när det är som mörkast är man som närmast ljuset. Ungefär som jag känner med tystnaden. När det är som tystast då hörs det som mest. Oavsett hur du ser på livet och det andliga så finns alltid det ljusa och mörka runt omkring oss och inom oss. Allt kommer till syvende och sist att handla om hur vi hanterar dessa båda elementen i våra liv.

Livet är inte alltid ljust men det jag har försökt att beskriva med Hammarskjölds och Johannes av Korsets djupa teologi är att det finns ljus även i mörkret. Det paradoxala kan ibland vara att för att kunna se ljuset måste vi gå in i mörkret eller som en annan klok man uttryckte det för ungefär 2000 år sedan…

”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”

När jag öppnar dörren på morgonen för att säga farväl till min älskling som ska till arbetet och för att se sista timmen med mörker innan ljuset tar över vår värld så hänger ett paket på vår dörr. Det visar sig att det är julklappen från MIND där jag är volontär och sitter i Självmordslinjen varannan vecka. Årets julklapp är en emaljmugg med ett motiv som kan ses både som en glad emoji eller en sur emoji. I texten på papperslappen som medföljer julklappen,

”Genom ditt engagemang som volontär på Mind bidrar du till att fler får en chans att prata om sitt mående, och dela både det mörka och det ljusa.”

Det är nu 31 dagar kvar till prästvigningen…till ljuset och tystnaden.

Pax!

Är tillbaka på SKUI. Nu blev ni förvånade, va? Jag har inte fått någon slags reprimand eller missat någon inlämning, om ni för ett ögonblick trodde det. Det är enklare än så. Jag vill åt SKUI:s skatter…det vill säga deras bibliotek. Det är 32 dagar kvar till min prästvigning och jag funderar på att tjäna Kristus och nörda ned i barnperspektivet. Följ med på min vandring.

SKUI är inte sig likt. Det är tyst och öde. Jag saknar livet, rörelserna, kamraterna. Sofia och Johannes är de enda som är på plats. Jag har lämnat in mitt passerkort, så Sofia är snäll och öppnar åt mig. Det är bibliotekets barnhylla jag vill åt. Här finns det mesta när det gäller både vuxenpedagogik och barnpedagogik. Fredag den 19:e januari ska jag och mina prästvigningskamrater ställas inför biskopen och hans Domkapitel för examen inför prästvigning. Det är den slutgiltiga prövningsstunden och biskop Johan har givit oss tre uppgifter till dess,

1, Litteraturstudium – ”Barnens bästa bibel”, av Sören Dalevi samt Marcus-Gunnar Pettersson. Muntlig dialog om boken.

2, Homiletisk uppgift – Luk 18:31-43. Vad vill Gud säga med denna text? Ta hänsyn till den grekiska grundtexten. Finns det GT-paralleller?

3, Skrivuppgift – Skriv en A4-sida avsedd för en församlingstidning där du för en vanlig församling berättar varför vi undervisar barn i kristen tro, och vad som är viktigt att förmedla.

Den homiletiska uppgiften låter jag bero ett tag. Det är främst uppgift 1 och 3 som jag behöver inspiration till, därav mitt besök på SKUI. Min vana trogen nördar jag ned i något när jag får chansen, så jag har läst biskop Dalevis doktorsavhandling, ”Gud som haver barnen kär?”, men saknar tillgång till de barnbiblar Dalevi jämför i sin avhandling, nämligen ”Barnens bibel” av Anne de Vries och ”Bibeln i berättelser” av Johannes Möllehave. Dessa båda finns på SKUI. Dessa finns dessutom i olika tryckningar och den sistnämnda finns dessutom på originalspråk. Min ambition var att sitta på plats på SKUI och parallelläsa dessa böcker med utgångspunkt från Dalevis avhandling. Sofia var dock snäll mot mig så trots att jag inte är student längre på SKUI fick jag låna hem böckerna över jul- och nyår.

Har de senaste två dagarna fördjupat mig i vigningsordningen och prästlöftena inför vigningen. Det är uppfodrande löften jag lovar den 21:a januari. Jag återkommer säkert till prästlöftena i ett kommande blogginlägg, just nu har en mening från vigningsordningen satt sig i mitt huvud. Så här låter den,

”En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare.”

Det är det sistnämnda som dröjer sig kvar hos mig…”tjänare”. Egentligen inte så mycket att vara ”Kristi tjänare”, utan begreppet ”tjänare” och dess innehåll. Jag har de senaste åren, allt efter mitt prästkall blivit tydligare för mig, försökt leva som att bereda vägen för Gud inom mig och allt eftersom släcka allt egoistiskt jag har. Det handlar helt enkelt om att vara ödmjuk och tjänande åt andra och inte vilja något för egen räknings skull. Det jag går och funderar på är den tunna linje som uppstår där tjänandet övergår till att helt lägga sig platt för andra, det Therese av Jesusbarnet tyckte var den yttersta formen av tjänande. Jag är inte där ännu.

Många av oss är bekanta med den välkända Kristushymnen i Filipperbrevet 2:5-11.

”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

När vi säger hymn så menar vi sång med metriska verser. Jag tänker nog hellre att detta är en trosbekännelse som handlar om det gudomliga givandet. Paulus text kan naturligtvis ha flera bakgrunder, men tydligt är att Paulus vill sätta fokus på martyrberättelserna, Herrens lidande tjänare (Jesaja 53) eller Jesus egna liv som tjänare (exempelvis när Jesus tvättar lärjungarnas fötter Joh 13:3-17) men även att säga att Jesus Kristus existerade i ”Guds gestalt”. Betyder det att Kristus ändrade gestalt från att vara gudomlig till att bli mänskligt utblottad. Är det detta som menas med att tjäna?

Att Kristus inte sägs ”vaka över sin jämlikhet” behöver inte betyda att gudslikheten betraktades som ett mål för Kristus. Gudslikheten kan ju vara utgångspunkten, något Kristus ägde men som han avstod ifrån. Han vägrade helt enkelt, fullt medvetet, att behålla något för egen del för att tjäna andra.

Där har ni mina funderingar i ett nötskal. Att avstå för att tjäna andra. Att lämna den egna viljan till förmån för andras. Att agera tjänande i varje stund av mitt liv. Att ha något som man medvetet avstår ifrån. Balansen i mitt liv måste vara att finna nyckeln till tjänandet och älska mig själv som den jag är. Det handlar inte alls om mig längre, det handlar inte alls om egna ambitioner, det handlar inte alls om bedöma eller värdera mig själv och andra, det handlar enbart om att finna nyckeln till att vara ”Kristi tjänare”.

Jean Vanier och hans texter brukar jag läsa emellanåt. Han har en text där han brukar beskriva just det här med balansen på ett fint sätt. Han skriver något liknande så här,

”Det är svårt att få människor att förstå att idealet inte finns, att den personliga balans och harmoni de drömmer om bara kommer efter åratals kamp, och till och med då bara som glimtar av nåd och frid. Om vi alltid söker efter det egoistiska, efter balans för vår egens skull, efter frid för vår egen skull, så kommer vi aldrig att finna den. Frid kommar alltid som en frukt av kärlek och tjänst för andra. Att tjäna andra.

Sluta därför att leta efter frid, ge av dig själv där du är. Sluta betrakta dig själv, se istället på dina medmänniskor i nöd. Var nära dem som Gud har givit dig att möta idag och arbeta med de omständigheter som ges dig. Då kommer du att finna frid, då kommer du att finna vila och balans mellan det yttre och det inre.

För att kunna göra detta måste du vara ett gott instrument för Guds kärlek. Då kan du inte vara uttröttad, utbränd, stressad, aggressiv, oförberedd eller okoncentrerad. Du behöver ta hand om dig själv och vara utvilad, samlad, fridfull och medveten. Jesus säger att det inte finns något större än att ge sitt liv. Låt oss inte ge ett liv som är utmattande, aggressivt eller egoistiskt, utan snarare glatt”.

(Fritt ur Jean Vaniers texter (han verkar tyvärr inte själv ha levt som innehållet i sina texter – men det är en annan historia))

Jag går därför in i denna dag med tankar kring barnpedagogik och att vara Kristi tjänare med ett glatt sinne. Det är 32 dagar kvar till min prästvigning…

Pax!

Jag har gått ned i varv. Helgen har passerat och jag är väldigt lycklig och tacksam. Jag har verkligen börjat att uppskatta värdet av det vardagliga. Att njuta av varje ögonblick, varje möte, varje stund. I vår värld där det just nu är krig på många olika fronter, där hemlöshet, ensamhet och psykisk ohälsa är en del av vardagen känns en vanlig helg som en ynnest. En vanlig helg är en oerhörd rikedom. En helg där jag inte hastar igenom allt snabbt utan verkligen bemödar mig att leva ut varje sekund, så har min helg varit.

Det är nu 35 dagar kvar till min prästvigning och jag står och sneglar på min lapp som jag har haft några år på min kylskåpsdörr. Lite som en påminnelse för mig själv varje gång jag öppnar kylskåpet. Det står så här på lappen,

”En person som gör gott utan att vilja ha något i gengäld”

Det är en påminnelse till mig själv att livet är en gåva utan krav på prestation. Själva livet bygger upp en sådan förväntan på att jag ska hinna med att göra så mycket som möjligt, att jag ska förverkliga alla mina drömmar, att jag ska göra gott för mig själv och för andra. Lappen påminner mig om att det inte handlar om mig överhuvudtaget. Själva livet kan inte vara bråttom alls. Tiden går sin gilla gång ändå. Timme efter timme avlöper. År läggs till år utan att jag kan göra någonting åt det. Det är tillräckligt att bara leva. Jag är buren av något större än mig ändå. Jag räcker till. Jag får finnas. Jag får leva. Livet förväntar sig ingenting av mig. Jag har fått livet som en gåva. Jag vill därför, i allt jag gör, göra så gott jag kan utan att vilja ha varken tack eller något annat i gengäld. Jag har redan fått ett tack av Gud, jag har fötts och fått livet. Det här gör också att jag går in i möten med andra människor utan krav på någon motprestation alls. Det handlar helt enkelt inte om mig.

Jag har funderat mycket på egots drivkraft i mitt liv. Under några år har jag nu försökt att helt ta bort mitt ego på så sätt att jag försöker ta bort bekräftelsebehovet och att göra saker enbart för egen vinnings skull. Uppskattning är egoism och inget annat. Så enkelt är det. Det finns något som ingår i varje människas villkor och något som varje människa verkar vilja åtrå, nämligen bekräftelse. Även om jag skrev att jag lever efter devisen att jag inte vill förvänta mig något i gengäld från någon annan så är även jag en människa av kött och blod. Det är därför jag behöver kylskåpslappen som en påminnelse och som en daglig lärdom.

Det största hindret för att det ska bli ett bra möte med andra människor ligger hos mig själv och min inneboende vilja till att uträtta något och i min vilja att bli bekräftad för det jag är och för det jag gör. Det här gör att jag jagar egoistisk tillfredsställelse istället för att bara leva och se det som målet i sig. Jag jagar egoism i livet istället för att bara ta emot det och leva. Om jag i ett möte med en annan människa direkt börjar fundera på prestation och att jag måste leverera något slagkraftigt riktar jag direkt fokuset till mig själv. Till en början kan detta låta som att jag känner med den andre och att jag möter den andre på bästa möjliga sätt men det är därifrån en tunn linje till att det till slut enbart handlar om mig själv. Jag kanske till slut också börjar kräva uppskattning och tack för det jag gör och uttalar till den andre eller tänker outtalat att ”jag fick inte ens ett tack”. Vågar jag istället helt och fullt vara i själva mötet utan löften på någonting och utan förväntningar kan en medmänniska automatiskt bli bekräftad i dennes livssituation och bli synlig. Hoppet kan då växa i själva mötet och jag har fullgjort min uppgift.

Den här helgen har jag spenderat i sällskap med många och jag är oerhört tacksam för alla dessa möten och ögonblick. Mitt egoistiska jag har fått vila och det är jag ytterst tacksam för.

35 dagar kvar till prästvigning…

/m

Det är den 12:e december och jag är som vanligt först på plats och tänder upp lysena på SKUI:s lokaler i Lund. Medvetenheten är stor över att det är sista dagen jag är här, och det gör att varje tryck på respektive lysknapp blir som en helig stund för sig själv. När jag måttar upp kaffet och fyller upp maskinerna med vatten tänker jag att även om den här tiden nu är slut så är jag otroligt tacksam för den tid som har varit. I kapellet låter jag gaständaren ligga och så letar jag upp tändstickor och tänder upp ljuset på altaret. Står och vilar en stund framför altaret och bara är. Låter stunden tala för sig själv.

När jag kommer tillbaka till lunchrummet och köket har kaffet runnit färdigt och jag sätter mig en stund med en kopp kaffe och en bok. Samma ritual som jag nu har haft sedan januari. Vissa dagar har Johannes, husvärden, och jag gjort sällskap med varandra innan hans rutiner tagit vid, men oftast har jag varit själv. Min läsning denna morgon blir dikter från två av Nils Bolanders böcker. Vår liturgiklärare, Anders, lämnade några böcker till skänks med frivillig ACT-gåva, vilket jag nappade på. Böckerna bär därför på insidan Margareta Blomquists signatur.

Bolander kan det här med prosa. Han kan hantverket. Grundtonen i de flesta dikter är vemodet. Jag noterar med visst välbehag när jag ser att böckernas tidigare ägare har understrykit vissa meningar som hon antagligen tyckt väldigt mycket om och satt parentes för vissa strofer. Parentesen antar jag står för sådant som hon är mer skeptisk till. Försöker utröna ett mönster kring Margaretas fotspår men hittar egentligen inte det.

Det är inte lätt att vara människa, det är Bolanders ingång men ljuset är Gud. Det är Gud som får vandraren att fortsätta gå, Gud som tar emot oss efter döden, Gud som är den trogna vännen. Dikterna är genomgående rytmiserande och de flesta även rimmade. Påminner en hel del om en annan diktare som ofta var nära bibeln och det kristna budskapet, nämligen Nils Ferlin. Bolander förklarar dock mer i sina dikter, kanske hans teologiska identitet som förkunnare som går in där, till skillnad från Ferlin.

När alla SKUI-kamrater så småningom gör mig sällskap i lunchrummet lämnar jag Bolander och ger alla den kärlek jag kan ge. För många är det sista dagen vi kommer att ses, för vissa av oss är det här slutet på SKUI, för andra återstår det ett halvår. Känner mig vemodig och tacksam på samma gång. Glad och ledsen. I mitt huvud kommer Dickens inledning från ”A Tale of Two Cities” upp

”It was the best of times, and it was the worst of times”.

Min klass har sedan sitt sista avslutande pass i grupprum 9. Känns lite tomt eftersom vi dagen innan tagit bort alla tavlor, ikoner och andra utsmyckningar. Nu får vi ett avslutande fint pass med våra prästlärare. Vi avslutar med glögg och lussebullar.

När jag sedan går och lämnar min identitetsbricka hos Sofia och min tagg till Ideonhusets receptionist känns det annorlunda i min kropp. Jag är klar här. Nu ska det bli skönt att lämna byggnaden. I bilen till Klosterkyrkan kör vi inte närmaste vägen utan gör en slags rundtur runt Lund. Vi har tid på oss och det känns också fint, som en slags avslutningsrunda.

Det blir sedan en fantastisk examenshögtid i Klosterkyrkan. Lärarna och inte minst våra musiklärare bjuder på en underbar mässa. Jag njuter av varje sekund. Vår klass sitter bänkade ihop på tre rader och kärleken mellan oss sprider sig i hela kyrkan. En otroligt varm känsla infinner sig när jag går fram och tar emot mitt intyg ur rektor Kenneths hand. Nu är jag färdig med mina pastoralstudier.

Vår prästklass fortsätter sedan till Grands restaurangdel tillsammans med rektor och våra lärare. Det blir sedan en högtidlig lunch där rektor håller tal till oss. Jag ”tar en för laget” och håller ett manusfritt tacktal där Hammarskjölds fina ord får guida in mig i talet,

”Jag vet ej vem, eller vad, som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något.”

Jag utgick sedan från Mark 6:41,

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”

Utifrån dessa båda citat vävde jag sedan ihop uppdrag, kallelse och tilliten och kärleken till varandra i vår klass och till våra lärare, i tacktalet.

Efter lunchen spenderade vi sedan hela dagen tillsammans, vi i prästklassen. Jag tror egentligen inte någon av oss riktigt hade tagit in det faktum att vi inte längre var en klass utan nu istället är ett antal nära vänner som älskar varandras sällskap.

När vi efter pubbesök, häng i Sofias lägenhet och på väg till middag på stan fick kontakt med vår liturgiklärare, Anders, så kändes det naturligt att han anslöt till vår avslutning på restaurangen. Cirkeln slöts lite för mig när vi sedan bjöds in att avsluta kvällen hemma hos Anders och han visade oss en bild på hans älskade mamma, Margareta Blomquist, vars böcker jag läst en del ur under morgonen.

Innan vi hamnade hemma hos Anders för lite eftersläckande, tog han en bild av vår klass på Domkyrkans sidogavel. Strunt samma att den är lite suddig, jag kommer att älska den här bilden på oss för all framtid. Så mycket kärlek samlad på en och samma bild.

Jag och Karen tog sedan en nattlig biltur till Österlen. Det är nu 40 dagar kvar till min prästvigning i Lunds domkyrka den 21:a januari. När jag slår igen dörren till mitt rum på Killans bönegård har klockan passerat midnatt. En ny dag väntar och jag tar fram en av Margareta Blomquists Bolander-böcker och läser några dikter innan läslampan släcks. Nu väntar retreat tillsammans med fyra av mina Lunda stiftsvänner som ska vigas tillsammans med mig. Jag kan inte ha önskat en bättre avslutning på SKUI-tiden och jag kan inte ha fått en bättre början på dessa 40 dagar som är kvar till prästvigningen.

Tusen tack!

Då är min 22:a sommarkrönika ute av de 27 som jag lovat prenumeranterna. Det är och har varit ett otroligt roligt sommarjobb att skriva dessa krönikor. Nu börjar det närma sig sitt slut, endast 5 krönikor kvar. Här bjuder jag nu på den senaste krönikan. Ni som vill, och ännu ej prenumererar, får naturligtvis ta del av alla krönikor, när ni vill. Bara att höra av er. Håll till godo. Här kommer sommartkrönika 22 av 27.

Meningen med fri tid eller fritid?
Är hemma i barndomsstaden Flen några dagar för att hälsa på mina föräldrar. Som så många gånger förr ger jag mig ut på en löptur. Jag har bestämt mig för att det ska bli Lida-rundan. Den är döpt utifrån att man passerar Lida gård längs löpsträckan. Har nog sprungit den mer än 100 gånger under alla dessa år. Nu var det ett tag sedan, så dags igen.

När jag ger mig iväg kör jag en random Spotify-lista och Beatles låt ”When I´m Sixty Four” kommer upp. Det är den remastrade versionen från St Peppers och jag nynnar med i raderna. Jag slås över enkelheten i texten, om den ödmjuka tonaliteten och funderingen över hur livet kommer att te sig när man blir äldre. När McCartney skrev låten skulle hans far fylla 64 år och gå i pension. Medellivslängden när Paul McCartney föddes var just 64 år för män, numer är den närmare 82 år och jag funderar på ifall det nuvarande 82 år kanske var dåtidens 64 år? Den lite banala texten får mig ändå till att fundera på det här med tidens tand och det faktum att jag nu har passerat 54 år och således är inom ett tiotal år där. Jag är där Beatles sjunger, ”many years from now”. När jag även lägger till de aktuella diskussioner jag har med mina föräldrar om ålderdomens utmaningar blir det en löprunda med fokus på tidens tand och ålderdomens utmaningar om ett meningsfullt liv. Under pensionsåldern fylls fritiden av den mening ett arbete hade för individen och vad det innebär. Det här med fritid är kanske ett annorlunda begrepp under pensionsåldern, det kanske är fel att dela upp tiden i fritid och annan tid? Följ med mig i denna krönika kring tankarna om ett meningsfullt och välbefinnande liv även över 64 år. Det här är den 22:a krönikan av 27. Välkommen!

When I´m 64
År 1942, när Paul McCartney föddes i Liverpool, var medellivslängden för en brittisk man 64 år. Han var själv tonåring när han skrev låten till ”When I’m Sixty-Four”, och 24 år när Beatles spelade in den år 1967 till ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Precis som George Orwells ”1984” var tänkt som en bestående profetia om en dystopisk framtid för så var McCartneys text ämnad till den ungdomliga generationen babyboomers om en bestående men satirisk definition av hur deras guldålder kunde se ut ”many years from now.” När jag närmar mig Hammarvallen längs min löprunda är låten slut och en hårdrocksdänga från 1987 bryter mönstret i mina hörlurar.

Människor lever längre idag, som jag nämnde inledningsvis. Gårdagens 64 är dagens 82 och jag tänker på den gamla professorn, Ingmar Skoog, som myntade uttrycket ”70 år är som det nya 50”. Mina föräldrar föddes under brinnande världskrig men efter det fasansfulla fick de följa med i en tidigare sällan skådad välfärdsutveckling. Det blev en ljus framtid med folkhemstanken, längre semester, kortare arbetsvecka, tryggare pension och obligatorisk sjukförsäkring. Många fick råd att skaffa egen bostad och saker som man bara kunde drömma om tidigare, exempelvis en egen bil och TV. Numer översköljs vi av råd om hur vi ska spendera våra livs timmar för att leva längre, vad vi ska äta och dricka och inte minst hur vi ska ta hand om våra kroppar. Vi blir allt äldre och med den följer en annan utmaning, nämligen vad vi ska göra med vår fritid, eller den fria tiden som uppstår när vi inte behöver gå till arbetet längre. Hur gör vi den meningsfull?

Den meningsfulla fritiden
År 2012 kom Gibslon och Singleton ut med sin artikel om meningsfull ålderdom (Leisure and aging, theory and practice). Jag vet att jag läste artikeln som en del i vår utveckling kring det hälsofrämjande arbetet vi hade i regionen. I en enda mening slog de fast en visdom som jag har burit med mig sedan dess,

Under pensionsåldern fylls fritiden av den mening arbetet tidigare haft för individen.

Att det är så slog visserligen Stephen J Miller fast redan under -60 talet men Gibslon och Singletons resonemang slog an något hos mig den där gången jag tog del av deras arbete år 2012. De skrev att det är få fritidsaktiviteter som motsvarar den meningsfullhet som jobbet en gång var. Inte minst inom områden som social tillhörighet, inkluderande i olika sociala grupperingar, intellektuell stimulans och bekräftelse i form av individuell förmåga och kompetens. Det är mycket mot den bakgrunden jag närmar mig Stenhammars slott på min Lida-runda och funderar på meningsfullheten. Hur ska man finna den när du är äldre än 64 år och hur kan samhället och övriga stötta i det arbetet? Hur kan övergången från det meningsfulla arbetslivet övergå i en meningsfull pension?

Meningsfull fritid
Stenhammar slott bjuder som vanligt upp till en underbar vy. Jag stannar upp och tar en bild med min iPhone. Ägaren till detta slott firade nyss 50 år på tronen. Flaggan är inte uppe så när jag springer förbi ladugården så undrar jag varför alla mörka SÄPO-bilar står parkerade utanför. Ser dock inte till någon kunglighet och fortsätter min löprunda upp mot Lida gård. Jag går tillbaka till år 2012 i mitt huvud och tänker på Socialstyrelsens ändrade text i Socialtjänstlagen. Regionen var remissinstans och jag kommer ihåg att tillgången till en meningsfull fritid för äldre skrevs in i Socialtjänstlagen. Det som jag kommer ihåg att jag tyckte vi skulle uttrycka oss tydligare i var avsaknaden av vad som menas med en aktiv och meningsfull fritid för äldre. När Folkhälsomyndigheten sedan bildades år 2014 vet jag att de lyfte fram just social gemenskap, fysisk aktivitet och goda matvanor som nyckeln för en god ålderdom. Däremot saknades fortfarande definition på det här med meningsfullhet. Jag tänker att det här med meningsfull fritid blir viktigare i pensionsåldern eftersom arbetslivet tillfredsställde mycket av det meningsfulla tidigare. Aktiviteter på fritiden ska då tillfredsställa vitt skilda behov såsom fysiska, sociala och intellektuella behov. Det som görs på fritiden blir helt avgörande för individens mående och självbild.

Definition av meningsfull fritid
Med allt detta sagt måste det vara på sin plats att definiera det här med meningsfull fritid för äldre. För en person som är i yrkesverksam ålder är det lättare att definiera sin tid utifrån arbete och fritid, där arbete är något annat än fritid. För en pensionär som inte har något arbete längre blir denna uppdelning svårare. För egen del tänker jag dock att fritid måste vara något som är utanför de åtaganden och sysslor som sker i hemmet. Tid som inte ägnas åt arbete (det finns ff äldre som inte slutar med arbete vid pensioneringen) eller hemarbete. Tid som inte är upptagen med sådana åtaganden. Den tiden kallar jag för äldres fritid. Det finns säkert någon mer vetenskaplig definition men jag har fastnat för denna. Vad som sedan menas med en meningsfull fritid är något annat. Här kommer jag inte runt Heidegger och dennes fenomenologi. Det handlar således om den upplevda meningsfullheten. Alla människor är ju olika och ska så vara. Vi behöver inte jämföra oss med varandra utan vi kan lugnt acceptera våra olikheter. Så även vid preferenser i vad vi tycker är meningsfullt. Att exempelvis sticka ut på en löprunda, vilket jag tycker är extremt meningsfullt, kan för en annan människa upplevas som det motsatta. Jag landar därför i att meningsfullhet måste inbegripa en situerad upplevelse som ger upphov till glädje och välbefinnande för just den unika individen.

Situerade aktiviteter
Vad handlar det då om för aktiviteter? Ja, det är ju här det blir svårt eftersom aktiviteter måste finnas i en palett av olikheter eftersom de ska tilltala en mängd olika människors unika preferenser. Museibesök kanske tilltalar någon medan någon annan tycker dessa är helt meningslösa. Att då vara exempelvis en kommun och som ska lägga fram en plan kring ett hälsofrämjande arbete utifrån äldres välbefinnande kan vara en utmaning, men inte omöjlig.

För många år sedan funderade vi i regionen på att göra ett studiebesök till Japan där man kommit långt i sin äldrevård men även i förhållningssätt hur man tar hand om de äldre på ett inkluderande och välbefinnande sätt. Jag minns att jag tog del av Nakanishis forskning från 1996 där denne använde begreppet ikigai (Ikigai in older Japanese people). Nu blev det inget studiebesök men kunskapen lever kvar i mig. I begreppet ikigai betonas fritidsaktiviteter för äldre som skapar meningsfullhet med betoningen på framåtsyftande tankebanor, till skillnad från bakåtblickande. Det handlar således om aktiviteter i nuet som ökar välbefinnande för morgondagen. Att skapa aktiviteter som gör att individerna inte fastnar i hur det för tillfället är eller hur det en gång har varit, utan hela tiden se en framåtrörelse. Från detta kommer exempelvis aktiviteter där barn från fritidsverksamheter leker med äldreboenden. Eller studiebesök där fysisk aktivitet eller kulturella aktiviteter stimulerar en mening åt vardagen. Det handlar om ett välbefinnande som ger en bestående känsla av att ”må bra”. Det är här jag tänker mig att lyckoforskningen kan ge oss vidare perspektiv.

Lyckoforskningen
Ända sedan min första universitetsstudietid under det glada 80-talet har lyckoforskningen följt mig. Det började naturligtvis med Richard Layards forskning även om Utilitiarism och John Stuart Mill har varit en stark inspiration länge för att inte nämna alla antikens filosofer. På senare år har Joseph och McGregor diskuterat välbefinnandet utifrån sin lyckoforskning, och inte minst välbefinnandet för äldre. Här framställs fyra olika delar av välbefinnande som kan ses som samverkande dimensioner, nämligen det fysiska, det psykiska, det sociala och det existentiella. För de äldre är således utmaningen att fortsätta efter att arbetslivet har tagit slut att fortsätta må fysiskt bra med fysiska aktiviteter, vara mentalt alerta, ha ett socialt inkluderande liv och inte minst känna det meningsfulla utifrån ett existentiellt perspektiv. Det sistnämnda har under senare år blivit alltmer uppmärksammat. Inte minst ur ett helt livscykelperspektiv. Det de yngre ser som meningsfullt och existentiellt delar ofta inte de äldre, utan de ser något helt annat. Detta innebär att det är oerhört värdefullt att designa aktiviteter där varje ålderfas olika preferenser kommer fram. Här tänker jag att Viktor Frankl och hans bok, Livet måste ha en mening, säger något värdefullt. Meningsfullhet i livet handlar om att göra en kreativ insats eller handling, att uppleva något eller möta någon, men allra viktigast är att finna vägen till mening i livet.

Även det hjälplösa offret för en hopplös situation, en människa som möter ett öde som hon inte kan förändra, kan höja sig ovanför sig själv, kan växa utöver sig själv och därigenom förändra sig själv. Hon kan förvandla en personlig tragedi till seger.

Drömmar och nådegåvor
Jag avslutar min löprunda runt Lida och sneglar på klockan. Jag konstaterar att jag har blivit en gourmet-löpare av rang. När jag var yngre tävlingslöpte jag och tränade för att hela tiden bli bättre. Lida-rundan på 8 km sprang jag under 30 min när jag tränade, numer närmar jag mig 50 min. Det gör mig dock ingenting. Jag när inte längre någon ambition att tävla i löpning för att slå rekord, jag springet för att jag mår bra av det och för att jag finner det meningsfullt för mig.

På söndag är det Nådens gåvor som tema i kyrkans värld. Jag är lycklig som får åldras med nåden. Mina drömmar är annorlunda nu än när jag var yngre men nådegåvan att tycka en löptur är meningsfull, utan ambition på att göra den snabbast i världen bär jag med mig den med välbehag. Så är det med mycket i mitt liv, nu när jag närmar mig 64.

Åh, vad jag exempelvis önskar att jag hade talang för att måla. Måla vackra tavlor. Bara låta penseln röra sig och så blir det något vackert. Jag har inte talangen att måla vackert, men jag gör det ändå. Jag har inte nådegåvan att jag kan åstadkomma en vacker tavla men jag har nådegåvan att tycka att det är roligt att måla. Och så är det med dig också. Du har gåvor som du fått genom Guds ande som han vill att du använder dig av, oavsett om du är duktig på det eller ej. För varför jämföra sig och varför sluta med det vid en viss ålder?

Vi får de gåvor eller talanger vi har, inte för att vi förtjänat dem utan för att Gud bestämt det. Hur Gud fördelar gåvorna och varför, det vet bara Gud. Ofta stämmer också de gåvor vi fått med vad vi tycker om att göra. Använder vi gåvorna rätt så kan de medverka till att göra världen till en bättre plats.

Du använder din gåva på ditt sätt och du måste inte vara världsbäst för att ha rätt att göra något. Även om jag tycker att någon gör en sak bättre än vad jag gör så betyder det inte att jag ska sluta göra just den saken. Jag gör saken på mitt sätt och det är bra.

I Evangelietexten till söndagen jämför lärjungarna sig med varandra. De börjar undra vem av dem som är den största. Jesus svarar att den som är minst av er alla är stor. Jesus vänder, som han ofta gör, på begreppen. Tänk om vi kunde släppa jämförelsehetsen och istället använda vår kreativitet. Att bara göra det som jag fått som nådegåva. Jag har inte fått nådegåvan att kunna göra vackra tavlor, men det betyder inte att jag måste låta bli att måla för den saken skull. Jag målar av hjärtats lust om jag vill. Jag tror en del låter bli att göra saker bara för att de inte är bra på det. Och det är synd. Det är du som fått dina gåvor och det är bara du som har rätt att bestämma hur du ska använda dem, oavsett ålder. Gud gav oss den fria viljan.

När jag står i duschen nynnar jag så slutraderna i låttexten, som en fråga till Gud. Vad behöver du mig till, när jag är 64?

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me
When I’m sixty-four

/m