Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Var är hemma för en pilgrim?
Den sista morgonjoggen i Vadstena går runt Tycklingerundan och runt omkring de små gatorna och gränderna inne i stadskärnan. Det känns som om hösten är i antågande. Det blåser rejält men samtidigt är det en underbar, solig morgon där jag upplever solens första strålar lite som en värmande gest från vår skapare.
Jag använder löpturen för att skingra mina tankar och få ordning på spretiga funderingar och bringa rätsida på allt jag står inför. Det brukar för det mesta fungera. Jag funderar på det här med att vara pilgrim, här i pilgrimsstaden Vadstena.
Det är tidig sommar och jag får erbjudande om att återgå till att arbeta som hög chef för en offentlig verksamhet. Styrelseordföranden hör av sig och säger att de ser gärna att jag kommer till dem för en första diskussion om uppdraget. Jag förstår att de har gjort sin research och de har inga dubier – de vill ha mig som deras nya direktör. I det inledande samtalet är jag smickrad och börjar tänka på hur det praktiskt ska kunna lösas. Lönen är ju dessutom något i hästväg, så uppsidan av uppdraget är lätt att identifiera. När jag kommer hem och börjar diskutera saken med min bättre hälft, Anette, inser vi båda att jag har påbörjat en annan livsresa i mitt liv och oavsett alla dessa fördelar så tackar jag nej. Det kunde ha slutat där, men de återkommer…igen…och igen.
När jag springer min morgonrunda längs Tycklinge funderar jag på det här med vad egentligen en livsresa är för något och tänker på att det finns något pilgrimsmässigt över dessa uppbrott och vägval som görs under livet. På ett sätt är vi alla pilgrimer som vandrar längs livets väg. Vi stannar upp lite här och där på en speciell plats och sedan fortsätter vi till nästa. Vi hoppar på ett speciellt jobb och så är vi där en tid och sedan vandrar vi vidare till nästa. Var hör egentligen en pilgrim hemma, eller vad är egentligen ett pilgrimsmål, när vi sedan alltid fortsätter vår resa efter att ett mål har nåtts? Är vi någonsin framme? Finns det vissa platser som är mer mål än andra? Mer heliga?
I Vadstena ligger ett Pilgrimscentrum och vi är här i arbetslaget för att lära oss mer om pilgrimsvandringar. Hit till Klosterkyrkan i Vadstena har många pilgrimer vandrat sedan den Heliga Birgittas dagar. Kyrkans pilgrimstradition bygger på att vissa platser är så kallade pilgrimsmål och att vissa platser är mer heliga än andra. Trots att kyrkan förkunnar att Gud är närvarande lika mycket överallt har kyrkan samtidigt haft en tradition att vissa platser använder sig Gud av för att möta människor. Resor till det heliga landet blir sådana resor. Kejsar Konstantin låter under 300-talet bygga helgedomar på platserna för Jesus födelse, död och uppståndelse samt vid helgongravar och pilgrimsvandringar följer i dess spår.
Nu börjar även fenomenet om att dessa platser framställs som mer heliga än andra. Hur det skall förstås är dock svårt att förstå. Innebar en viss plats att den är mer helig än andra för att exempelvis Jesus vandrat där? Bär platsen i sig på någon särskild helighet och gudomlig kraft? En särskild tanke, idé började formas att det är en särskild ”tunn hinna” mellan Gud och människorna på just dessa platser.
Styrelseordföranden återkommer med förnyad kraft några gånger till. I mitt inre börjar jag tänka på ifall Gud vill att jag ska verka i nygamla sammanhang igen, eller är detta en prövning av min nya kallelse i livet? Trots att jag nämner att jag nu är prästvigd och således inne på andra vägar i livet berövar inte det styrelseordförandens intresse. Hen säger bara att jag kan pausa mitt prästeri några år för att sedan återgå till prästtjänst senare i livet. Ungefär som en pilgrim som vandrar till ett nytt prilgrimsmål och stannar där ett tag för att sedan återvända.
För mig är söndagarnas högmässa lite som vardagens pilgrimsmål. Varje söndag får jag stanna upp och hämta kraft för att sedan ge mig ut igen i vardagen och vandra vidare på min pilgrimsresa. För pilgrimer kan vara främlingar för varandra men de hör alltid hemma i kyrkan. Pilgrimer är ofta gäst i verkligheten och som sådana ödmjuka till vad som än kommer längs deras väg. För egen del blir det därför lite av en påminnelse om att jag är en gäst längs min livsväg, en främling som söker sin väg. Pilgrimen står alltid fri i relation till det pilgrimen är beroende av. Det paradoxala blir då att pilgrimen känner att platsen som är pilgrimsmålet är både viktigt och oviktigt, för det är pilgrimsresan i sig som gör pilgrimen till den person som pilgrimen är.
Efter många samtal med styrelseordföranden drar jag fram mitt sista trumfkort. Jag är prästvigd och den vigningen kan jag inte och vill inte göra ogjort. Jag kommer för evigt att vara präst, oavsett vad jag arbetar med. Livets väg för mig framöver är som präst och oavsett vad jag kommer att arbeta med så kommer jag alltid att behöva agera som präst, inte för att jag måste utan för att jag vill. Till slut inser styrelseordföranden att jag vill bli vid min nya läst…och hen ger upp med orden…du är alltid välkommen ifall du ändrar dig.
Oavsett var jag kommer att hamna i livet efter det här året när jag har verkat färdigt i Svedala församling kommer pilgrimsresan fortsätta för mig. De här dagarna i Vadstena har fått mig ännu mer att tänka på livets pilgrimsresa som en vandring jag alltid gör. Vi har fått lära oss pilgrimens ledord och visst finns alltid liknande ord med mig vid stunder av lyssnande eller uppbrott i mitt liv. De arbeten eller platser jag får eller besöker i mitt liv är för mig inte mer heliga än andra. Gud är inte närmare mig där än på andra platser, men kanske är jag mer av en lyssnare och mer förväntansfull kring att vara nära Gud på vissa platser, mer än på andra platser. Detta gör att Klosterkyrkan i Vadstena kanske känns mer som att den har ”tunnare” väggar mellan Gud och människan än på andra platser.
Pilgrimsresan och pilgrimsmålen handlar således om mig och min vandring, min livsvandring. Jag måste göra min egen vandring och i en värld där så mycket handlar om att göra avtryck och hoppa på det eller det jobbet för att tjäna mycket pengar eller göra karriär känns pilgrimsvandringen mer som att inte lämna några spår efter sig. När vi i arbetslaget tar upp våra medhavda lunchboxar och äter vår lunch längs pilgrimsvandringen är vi noga med att ta med oss allt längs vår väg och inte lämna något kvar på platsen. Det ska inte märkas i naturen att vi efterlämnat något. Målet är helt enkelt att inte efterlämna några spår utan så långt som möjligt bevara naturen så som den var innan pilgrimen passerade.
För egen del blir det här en tankeställare när jag sedan möter några Birgittanunnor i S:ta Birgittas klostershop och är med på Vespern hos nunnorna påheliga hjärtas kloster vid Omberg. De lämnar inga större avtryck utanför klostrets murar, inte synliga i alla fall, likväl kan vi fråga oss hur världen hade sett ut utan alla dessa nunnor och munkars böner och verkan genom tiderna. De som har gått före oss. Tänk om livet inte handlar om att sätta några större avtryck, utan snarare om att inte lämna några spår efter oss?
Det får bli mina avslutande tankegångar som avslutar resan till Vadstena, detta pilgrimsmål längs min pilgrimsvandring i livet! Tack till alla i Svedala församling som var med på resan.
/m
På återbesök till Vadstena där jag vill vända på pyramiderna
Jag går upp tidigt på morgonen även denna dag. Tassar ut och gör min morgonjogg när hela Limhamn sover. Friskt i luften och folktomma gator. Njuter! Ska resa iväg med arbetslaget från Svedala till Vadstena. Känns märkligt att återkomma till Östergötland och bo i Vadstena där jag har deltagit i mängder med konferenser under årens lopp, invigt nybyggnad på rättspsyk och inte minst åkt med mina barn på olika dagsutflykter. Nu är jag tillbaka, men högst tillfälligt.
Kommer tillbaka till lägenheten efter min morgonlöpning i lagom tid för att hinna se delar av vicepresidentkandidaten Tim Walz tal på Demokraternas konvent. Talet håller en god retorisk ton och det håller sig tydligt till ett uppgjort manus, precis som ett amerikanskt politikertal ska göra, med den röda tråden kring hans persona som tidigare lärare och med den erfarenheten som grund kan han tillsammans med Harris göra så att USA når nya höjder. ”Coach Walz”, står det på mängder med skyltar som delegaterna håller upp.
Mina tankar vandrar till alla dessa amerikanska partikonvent som jag har fått tagit del av genom årens lopp. Det är otroligt mycket yta och mycket jubel, egentligen oavsett vad talaren som står på scenen säger. Tänker på Ronald Reagan och hans förmåga att entusiasmera under konventet 1976 och 1980.
Under mina första universitetsstudier i slutet av -80 talet läste jag för första gången Christopher Lasch bok, Den narcissistiska kulturen. Tror den utkom i slutet av -70 talet, under Reagans glansdagar, precis innan han blev president. Jag vill minnas att Lasch tog upp en hel del av den kultur som började växa sig stark under den här tiden med ledarskapets gradvisa förfall från en kunnig, osjälvisk, tjänande ledare till en ledare med stort ego där yta är det viktiga, inte innehållet. Det slår mig att vi sedan Lasch dagar bara kommit djupare och längre in i det han varnade för redan på -70 talet, nämligen att image, yta och egen tillfredställelse med ett enormt ego är det viktigaste. Visst kan vi ta exemplet Trump som urtypen för detta men jag menar att hela vår nutid genomsyras av detta. Jag lägger fram tre teser om det här fenomenet i vår samtid.
Tes 1: Image viktigare än faktiskt innehåll
Om vi exempelvis tar upp verkligheten och faktamässigt verifierar detta så spelar inte det någon roll längre. Det viktiga är inte verkligheten i sig själv, utan skenet av verkligheten. Här kan vi ju ta klimatminister Romina Pourmokhtari som ett svenskt exempel på hur verkligheten inte har någon betydelse. Klimatmålsmisslyckande avlöper efter varandra men retoriskt pumpar Poutmokhtari ut budskapet att regeringen för en lyckad klimatpolitik. Det viktiga verkar inte vara resultatet, inte ens att ha makt och inflytande, utan att ge sken av makt och inflytande. Det viktiga är inte att veta eller kunna, utan att framstå som kunnig.
I takt med massmedias omläggning från att förmedla verkligheten i form av nyheter till att alltmer utgöra verkligheten blir det dessutom allt viktigare att framställas som att ”jag är det jag förmedlar”, oavsett vad jag förmedlar. Innehållet är inte längre viktigt.
Tes 2: Beroende av andras gillande
Det finns inneboende hos oss alla en slags längtan efter uppskattning. Denna längtan är i grunden sund eftersom den medverkar till att vi utvecklas som människor. Vi är dessutom sociala varelser och som sådana lever vi alla i olika sammanhang där våra gåvor som människor ska tas tillvara. När jag tar upp denna punkt som tes 2 pratar jag inte om den sunda längtan efter uppskattning utan det jag menar är det osunda beroendet som numer genomsyrar samhället om andra människors gillande.
Det är som om man har glömt bort att man är älskad för den man är redan från början. Man behöver egentligen inte prestera för att vara älskad, men det har man glömt bort. Det är precis som att det faktumet har förträngts och därmed är rötterna i ens inre uppbrutna och man blir därför ett lätt byte för andras gillande.
Du blir till utifrån andras tyckanden och gillanden. Utåt sett kanske man verkar självsäker och trygg med sig själv, men inåt är man osäker och kan inte leva utan andras beundrande gillanden. Människan söker hela tiden bekräftelse, både via sociala medier, men även i verkligheten. Människan försöker ständigt avläsa sitt värde i andras reaktioner och dras gärna till dem som utstrålar ännu mer karisma. Denna självspegling tenderar att ta den lätta vägen och spegla sig i det ytliga, såsom kläder, smink, utseende, kroppsfixering.
Tes 3: Målet i livet är egen tillfredsställelse
Vi har kommit långt bort ifrån mognad, trohet, tjänande, konsekvenser och lojalitet som präglade tidigare generationers liv. Den bild av image och beroende av andras gillande som jag beskrivit i de två föregående teserna sammanfattas mycket i tes 3. I den ytliga värld vi lever i där sekulariseringen genomsyrat allt är Gud borta från ekvationen. Den naturlighet som ligger i att Gud älskar dig för den du är och att du lever i Kristi efterföljelse med att älska dina medmänniskor för de dem är, återstår enbart att söka egen tillfredsställelse någon annanstans. Du blir således din egen Gud och du söker mening i egen tillfredsställelse utifrån dina egna identifierade behov. Mening blir i detta perspektiv således en mätning ifall du uppnår dina behov eller inte. Detta är raka motsatsen mot hur jag är uppfostrad och det klassiska mantrat (före Reagan) att underordna sina egna behov och intressen till förmån för ett större sammanhang, för allas bästa.
Vi har således helt gått i Lasch fälla där han varnade för den narcissistiska människans övertagande av samhället som han såg i dess begynnelse med Ronald Reagan. Vi är där nu. Vi är helt i ytans och egoismens värld. Gör det något, undrar kanske någon?
Ja, tycker jag. Det gör någonting. Det är fel väg att gå. Allt är naturligtvis beroende på vilken framtid vi vill ha. 1984 skrev Jan Carlzon boken Riv Pyramiderna om hur den gamla auktoritära chefen skulle bort och en ny form av chefsskap/ledarskap skulle in som skulle uppmärksamma allas delaktighet, mobilisera, coacha och entusiasmera medarbetarna. Vi är då tillbaka till Tim Walz och skyltarna som hölls upp under morgonens konvent, ”coach Walz”. Den pyramiden som Carlzom målade upp har rivits, nu är vi som helhet inneslutande i en annan pyramid där egot är det viktigaste. Vi sätter oss själva alltid främst, det är ego, ego, ego som gäller. Möjligtvis kan vi sträcka oss till att vilja våra närmaste det bästa, men skapelsen, dvs, vår miljö och klimat där är vi långt ifrån att värna. Någon Gud verkar dessutom inte finnas. Pyramiden just nu består således av 1, Egot, 2, Andra medmänniskor, 3, Miljön och 4, Ev Gud.
För egen del vill jag slå ett slag för en framtid där vi vänder upp och ned på hela den här pyramiden. Där Gud är nr 1, där värnandet och utvecklingen av vår miljö/klimat, dvs Guds skapelse kommer som nummer 2, där medmänniskor som nr 3 och mitt eget ego kommer långt, långt ned på listan….skulle inte det vara en bättre värld?
Vänd på pyramiden, blir min tanke när jag lämnar Limhamn, Svedala och Skåne för att återbesöka Östergötland och återse Vadstena.
Allt gott!
Mats
Ett livsbrett ögonblick
Jag var iväg på skidträning i Sälen när övriga skolan hade prisutdelning efter kommunens skoltävlingar tidigare under läsåret. Loppet som jag skulle få pris för var 800 meter. Det var den längsta distansen på skoltävlingen och jag kom tvåa. Det var ett lopp där jag fick en knuff av han som sedan vann, precis när vi var vid kurvan innan upploppet. Jag tappade både rytm och luft en stund och efter det var det en enkel match för honom att spurtslå mig. Det gjorde därför inte så mycket att jag var bortrest när prisutdelningen skulle ske i slutet av läsåret för jag ville inte återse personen som slog mig (han var från en annan av kommunens högstadieskolor). Prispallens andraplats fick stå tom.
När jag väl kom hem från skidresan och återkom till skolan fick jag min välförtjänta plakett. Dock var det ett brons och inte ett silver och jag möttes av orden från min klassföreståndare som sa att ”silvermedaljerna var slut, så du fick ett brons”.
Det har nu passerat över 40 år sedan den där prisutdelningen och det där 800 metersloppet. Jag har inte tänkt på de där händelserna på säkert lika många år, men plötsligt poppade det upp framför mina ögon, lika klart som om det vore igår. 800 metersloppets sista kurva och målraka spelades upp framför mitt inre som om det vore en film, likväl som klassföreståndarens ord. Det är oerhört fascinerande och en aning märkligt hur minnen från episoder som ens inre tycks ha förträngt, plötsligt framspelas igen när man minst anar det. Kanske kom det upp ur minnet för att det nyss var OS, eller så berodde det på något annat, jag vet inte. Det här fick mig i all fall att fundera på det här med minnen.
Naturligtvis kan jag det faktamässiga om hur minnen fungerar med det episodiska minnet som består av minnen från tidigare händelser, allt från några timmar till flera år tillbaka. Procedurminnet som utgår från våra inlärda motoriska och intellektuella färdigheter, som att kunna cykla eller köra bil. Det perceptuella som underlättar igenkänning och det semantiska som hanterar språk och abstraktioner eller faktaminne om ni så vill. Mitt lilla minne som dök upp fick mig dock på andra banor än det här med hur minnen fungerar, nämligen alla dessa ögonblick som sker i ens liv och som finns där i minnesbanken…tänk om man ska se dem som ett enda stort ögonblick? Ett livsbrett ögonblick.
Jag har tidigare inte tänkt så utan mer delat upp livet i dåtid, nutid och framtid. Ett ögonblick som varar ett helt liv är på ett sätt ett ständigt NU. Ett ständigt presens-perspektiv. Det gör att perspektivet kring ögonblick blir något nytt. Man kanske kan säga en människas transcendens över en livstid. Ett ständigt pågående ögonblick.
Det här fick mig att ta fram psalm 249 och läsa den med nya ögon. Strofen ”…ett ögonblick i sänder”…är oerhört kraftfull. På begravningar är Lina Sandells psalm högt önskad och jag själv tycker mycket om den. Eftersom den sjungs vid nästan alla begravningar, har de flesta av oss hört den några gånger: Blott en dag. Den skrevs runt år 1865 av Lina Sandell. Hon bär sorgen nära sig när hon skriver psalmen.
Året är 1858 och hon är ute på en båttur med sin far på Vättern. I ett brev till en väninna beskriver hon vad som hände: ”På lördagsmorgonen den 24 juli gick far upp på fartygets halfdäck för att njuta af den sköna utsikten … i detsamma vållade en hög bölja en så våldsam krängning af fartyget, att far baklänges föll överbord; relingen var ovanligt låg. Fartyget stannade genast och båt utsattes, men förgäves!”
Det dröjde en vecka innan man hittade hennes fars kropp, vid Sandön utanför Motala. Det var ett hårt slag för Lina Sandell, inte bara för att hon förlorade sin far, utan för att hon stod sin far väldigt nära. Det var han som hade lärt henne skriva, studera och inte minst uppmuntrat hennes diktande. Lina skriver i sin dagbok att hon aldrig älskat någon som sin far, ”vi hade växt tillhopa sedan många år tillbaka…”.
Men olyckorna är inte över för Lina. Året därpå, 1859, dör hennes älskade syster Charlotta i tuberkulos, efter att ha fött sitt tredje barn. Och året därpå, 1860, dör Lina Sandells mor.
När hon diktade ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”, tänker jag att hon visste vad hon diktade. Det handlar verkligen om att ta ett ögonblick i sänder. Det gäller att ta vara på och uppskatta här och nu, för ingen av oss vet hur morgondagen ser ut. Vi vet idag hur livet är, men imorgon kan allt se mycket annorlunda ut. De som är oss nära och som vi älskar må vara med oss idag, men vi vet inte hur det ser ut imorgon.
Om vi nu läser psalmen med ögonen fäst på det livsbreda ögonblicket, blir egentligen inte budskapet så värst annorlunda på ett sätt men på ett annat sätt vidgas uppfattningen. Nu pratar vi inte längre en stund i taget, nu pratar vi hela livet. Hela livet är ett ögonblick och det gäller att ta vara på det. Uppskatta livets här och nu för ingen av oss vet hur det ser ut när vi dör. Ibland slänger vi oss med ordspråket, ”den som lever får se”, men egentligen uppstår ju inte klarhet förrän vi är döda. Kanske är det mer rätt att säga, ”den som dör får se”. Det kan ju vara så att innan vi föddes visste vi inte ens att det fanns ett liv att leva. Ett livslångt ögonblick leder till att verkligen ta vara på varje stund.
När psalmen slutar med orden:
”Hjälp mig Herre, att vad helst mig händer, taga ur din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, till jag nått det goda land”.
Så är det livet det handlar om, ett ögonblick i sänder.
/m
Annorlunda
Semestern är slut, imorgon återgår jag till Svedala och mitt arbete. Jag är så lycklig. Inte för att semestern är slut, den har varit fantastisk, utan mer att jag har ett arbete att gå tillbaka till. Det lilla ordet ”tillbaka” gör mig glad, för alla har inte alltid något att komma tillbaka till. Tiderna förändras eller som Predikaren skriver, ”allt har sin tid”.
Det är första sommarsemestern jag har haft sedan år 2016 och dessa år utan semester har gjort något med mig. Inte bara med mig, det är en helt annan tid nu. När jag växte upp var industrisemestern ett verkligt begrepp. Min far som arbetade på Volvo Penta hade sin start och sin slutdag på semestern som alla andra, industrisemestern gällde alla. Det fanns ett före, ett under och ett efter industrisemestern. Det innebar en slags kollektiv semesterrörelse som alla följde. Idag är allt annorlunda.
Både före och inte minst efter pandemin har den digitaliserade semestern gjort sitt intrång och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med det. För egen del kommer jag ihåg semestrarna innan 2016 som semestrar där jag inte behövde åka till kontoret men var alltid nåbar och höll på med mail och sms ändå under hela semestern. För mig var semestern egentligen bara en rörelse från ett fysiskt ställe till ett annat men jag fortsatte att jobba. Den här semestern har jag gjort allt annorlunda.
Jag har återtagit industrisemesterns villkor med ett tydligt före och ett tydligt efter och ett under tiden där semestern har ägnats åt…ja, just det…semester! Jag har inte gått in på jobbmail och jag har inte ringt några jobbsamtal. Jag har gjort annat. Hur har det gått?
Jag kan konstatera att min ambition att ha en semester där jobbet helt kopplas bort är svårt. Under industrisemesterns glansdagar så släcktes maskinhallen och industriarbetarna kunde ägna sig åt något annat. Det där industriarbetet som de hade var ofta fysiskt och därför kunde de göra annat under semestern. För egen del är en stor del av mitt prästarbete att också arbeta med det intellektuella och fördjupa mig i diverse teologi och litteratur och tänka och läsa om erfarenheter från andra som jag kan ha nytta av i mitt arbete. I mitt arbete ingår det att dagligen umgås med Gud och det är klart…Gud tar inte semester…så jag har inte helt tänkt bort mitt arbete under semestern.
En fundering som ändå har fastnat hos mig nu när jag märker att både jag och samhället har förändrats sedan den tydliga industrisemesterns frånfall är denna…varför ska vi överhuvudtaget ha semester? Det kan låta som en idiotisk fråga men jag tycker ändå den är värd att begrunda.
Fördelarna med semester om vi avser att helt koppla bort arbete från semesterperiod vet vi alla om. Semester ger oss möjlighet att vila och återhämta energi. Efter en period av arbete eller studier behöver vi tid att koppla av, minska stressnivån och ta hand om vår fysiska och mentala hälsa. Semestern ger oss möjlighet att koppla av, få tillräckligt med sömn och ägna oss åt aktiviteter som ger oss glädje och avkoppling.
Semestern bidrar till att upprätthålla en hälsosam balans mellan arbete och fritid. Vi får tid att utforska våra intressen, tillbringa tid med vänner och familj, och odla våra personliga relationer. Det ger oss möjlighet att delta i aktiviteter som vi gillar, utforska nya platser och uppleva nya kulturer.
När vi tar oss tid att vila och ladda upp, återvänder vi till arbetet med förnyad energi och motivation. Vi blir mer fokuserade, mer kreativa och mer effektiva efter en bra semestertid. Semestern ger oss möjlighet att reflektera över våra mål och prioriteringar, och kanske lägga upp en ny plan för framtiden. Semestern ger oss också möjlighet att stärka våra personliga och sociala band, och ger oss tid att fokusera på oss själva och våra nära och kära.
Men…
…alla dessa punkter här ovan som är semesterns fördelar…kan vi inte ha dessa i vardagen ändå? När vi arbetar? Varenda punkt här ovan kan vi väl ändå se till att få in i vardagens pussel ändå?
För egen del går jag därför in i hösten med den utmaningen…att få in ovanstående semesterfördelar i vardagens arbetspussel. Det är klart att det borde gå att kunna kombinera allt detta…eller?
Allt gott!
/m
Följ mig…
Ibland nördar jag ned i något. Så där riktigt fördjupar mig och läser allt jag kommer åt i ämnet eller frågan. Just nu nördar jag ned i Jesus bergspredikan. Ni vet talet Jesus höll enligt Matteusevangeliet på ett berg vid Galileiska sjön. Det är ett så kallat undervisande tal och kan närmast beskrivas som en sammanfattning av kärnan i Jesus lära.
Bergspredikan är det längsta av Jesus tal som finns återgivet (Matt kap 5-7) och kan också ses som ett manifest för medkänsla och kristen livsstil. Texten handlar om hur vi ska leva som kristna och hur vi ska handla och bete oss mot varandra.
Det finns otroligt många infallsvinklar på talet men just nu håller jag på att fundera på varför Jesus skärper de tidigare buden som återges i den Hebreiska bibeln under talet? Varför gör han det svårare för oss människor att nå de bud och etiska regler som redan var tuffa från början? Jag tror mig ha funnit svaret…
Om vi tar det från början. Jesus har samlat mängder med människor som sitter och lyssnar på honom. Jesus står högt upp på ett berg, egentligen en liten kulle, och talar inför alla människor. Nedanför tornar Galileiska sjön upp sig i all sin prakt. Det är lärjungar till Jesus men även andra människor som samlats där. Bland annat fariséerna, som är nyfikna på denna man som samlar så många åskådare, men även för att försöka finna något som de kan slå ned på. Något de kan trycka till Jesus på.
Så börjar Jesus med sina ”Salighetsord….”. Saliga är de som….” Han säger det många gånger. Det blir tydligare och tydligare för alla som är där att det här är något helt annat än vad de har hört förut. Sedan kommer Jesus till den del i talet som jag funderat mycket på. Han har precis sagt till alla ”att han har inte kommit för att upphäva lagen eller profeterna.” Han lägger till, ”Jag har kommit för att uppfylla.” ….”Jag har kommit för att uppfylla”. Sedan säger han…”om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket”. Det är här jag fastnar lite i talet.
Tolkar man Jesus bokstavligen så säger han alltså att ingen kommer in till himmelriket ifall man inte överträffar de skriftlärda och fariséerna i rättfärdighet. Man måste alltså vara bättre än de som vigt sitt liv åt att uppfylla lagen till punkt och pricka. Menar verkligen Jesus det? Jag tror att Jesus visste exakt hur han skulle få åhörarnas uppmärksamhet och hur han kunde sända ut ett budskap in i evigheten…det här är ett sådant ögonblick.
För de som lyssnade på Jesus där och då så tror jag att de tänkte sig själva att välja mellan två val, eller två diken om man kallar det så:
– Jag ska kämpa mig in i himmelriket genom att hålla alla bud, oavsett om dessa skärps eller inte!
eller
– Det är omöjligt att hålla alla dessa bud. Dessutom har ju Jesus nu skärpt dem Jag är inte värdig himmelriket.
Fariséerna var duktiga på att följa lagar och regler. I den Hebreiska bibeln finns det 613 bud, etiska och religiösa (jag har inte räknat dem alla). Fariséerna menade att vägen till himmelriket gick genom att följa alla dessa bud. De menade att om man verkligen ville följa alla dessa bud så kunde man också göra det. Det handlade helt enkelt om dedikation och vilja. Fariséerna ansåg sig faktiskt leva så att de följde buden. Lite förenklat skulle man kunna säga att dom hade inställningen att om vi bara kämpar så får vi del av himmelriket.
Med den inställningen drar man en tydlig gräns för vem som kan komma i åtnjutande av himmelriket. Det blir en skillnad på de som är innanför och utanför. Vilka som platsar och vilka som inte gör det. Då kan man ställa sig frågan… menar Jesus verkligen att himmelriket hänger på hur duktig jag är på att klara dessa bud, som han dessutom förstärker i talet?
Jag tror, och är ganska säker på att jag har rätt, att Jesus menar precis tvärtom. På flera ställen i Bibeln kritiserar nämligen Jesus fariséerna just för att de är så duktiga. Han kritiserar dem för att de tror att de faktiskt klarar av att hålla alla buden. Han säger, till och med att det inte går att hålla buden, och det är det som är Jesus poäng. Det är därför som Jesus skärper lagens bud. För att få oss att förstå att det faktiskt inte går att hålla alla buden varje dag hela livet.
Det innebär således att det hänger på någon annan ifall jag kommer in i himmelriket eller ej, för jag själv kan ju inte kvala in genom att hålla buden. Exakt! Jag måste lita på någon annan. Och det är hela poängen med den kristna tron. Hela poängen med den här texten. Vi behöver inte lita till oss själva och vår egen förmåga. Vi får lita på Jesus istället, att det som han har gjort för oss räcker och blir över.
Vi är oändligt älskade som vi är och när jag vet att jag är älskad då vill jag ge kärleken vidare. Vi är oändligt älskade av Gud och om jag är älskad… det är klart att jag vill ge den kärleken vidare. Jesus sammanfattar själv hela lagens bud lite senare med dessa ord: ”Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv”.
Det är det som Jesus predikar. Han predikar inte blind lydnad och uppfyllelse av alla dessa regler. Jesus vill att vi ska leva ett bra liv där vi fokuserar på det viktigaste, nämligen att vara till tjänst för Gud och våra medmänniskor. Om vi då ägnar hela livet åt att försöka leva upp till krav som vi ändå inte klarar av att leva upp till… ja, då missar vi poängen. När Jesus skärper lagens bud vill han alltså flytta fokus från lagar och regler till det som verkligen betyder något. Den enda regel vi behöver är: ”Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv” och sedan lägger han till när han lämnar jordelivet, ”Älska varandra så som jag har älskat er”. Där är Jesus lag i sammanfattning och i all sin enkelhet.
När Jesus säger att jag har inte kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den så menar han nog bokstavligen sig själv. Han uppfyller lagen men vi som är människor ska veta att vi är älskade som vi är och det är omöjligt att nå alla lagar. Försök inte ens för då riktar du uppmärksamheten till dig själv och din egen förträfflighet när du istället ska älska din Gud och dina medmänniskor. Där är riktningen.
När jag läste Matteusevangeliet fram till och med bergspredikan så var det en annan sak som blev så otroligt tydlig för mig, som jag tidigare sett men inte riktigt reflekterat kring. När Jesus träffar lärjungarna första gången så är de längs stranden vid Galileiska sjön, samma sjö som Jesus ser när han gör sin bergspredikan. Jesus säger till lärjungarna ”Följ mig”. Han säger följ mig och de släpper allt och följer Jesus. Detta gör lärjungarna innan de vet vad Jesus budskap är. Det vill säga Följ mig kommer FÖRE Tro på mig. Följ kommer före Tro.
Kanske är det så enkelt. Vi kan bara följa Jesus och hans dubbla kärleksbudskap. Det är det enda vi behöver. För när Jesus skärper lagens bud… så gör han inte det för att sätta dit oss. Han gör det för att få oss att förstå att Guds kärlek står över alla bud. Guds kärlek är större än vad vi kan förstå. Den räcker och blir över för var och en av oss och ingenting vi gör, ingenting någon annan gör kan ändra på det.
När Jesus uttalar orden ”Följ mig” och inte ”Tro på mig” först (det kommer senare) tror jag att det är en stor poäng med just den ordningsföljden. För när ordet ”tro” kommer in handlar det ofta om vad vi ska tro på och om vi har den rätta tron eller ej. Mycket tenderar då att kretsa kring oss själva och vår egen andliga tro eller icke-tro. Då tänker jag att Jesus står där bredvid och väntar in oss och viskar:
”Följ mig istället. ”Rikta din uppmärksamhet mot mig, Jesus, istället för att tro på något speciellt sätt.”
”Följ mig”….så enkelt kan det vara.
/m
Kom ihåg att du är stoft
Jag har nu verkat som präst i fyra månader och 8 dagar. Det är fantastiskt. Jag har hittat hem. Visserligen coachar jag fortfarande chefer, håller föreläsningar, skriver böcker, målar tavlor, umgås med nära och kära och förkovrar mig i diverse litteratur men det hindrar inte att jag dessutom njuter av att vara präst. Omvärldens uppfattning är dock en annan aspekt på mitt nya liv. Jag får fortfarande en del samtal från rekryteringsfirmor som undrar ifall jag är intresserad av att bli chef för den eller den organisationen men samtalen brukar få en annan inriktning när jag säger att jag prioriterar prästyrket just nu. Då möts jag av en förvåning som jag ibland brukar se som komiskt. Hur kan en hög chef vilja välja bort hög titel och hög lön för att ”bara” vilja vara präst? Då tänker jag på orden, ”Kom ihåg att du är stoft, Mats.”
Under Överlåtelsen när jag begraver personer säger jag orden, ”Av jord har du kommit. Jord ska du åter bli.” Och medan mina fingrar sipprar ut mullen på kistlocket brukar jag tänka på att vi alla bekänner oss till denna värld av stoft och därmed förklarar jag mig redo att avstå alla föreställningar om min egen allmakt eller min egen betydelse som särskilt upphöjd över någon annan. Jag står inför Gud och erkänner att jag är inte Gud. Jag erkänner den avgrund som skiljer oss åt. Gud är det jag inte är, ändå bär jag spår av Gud inom mig. Orden om stoft och jord gör oss alla både sårbara och fria på samma gång.
När Gud ställer Adam och Eva till svars för den upproriskhet de visar prov på i Moseboken, det som vi i allmänna termer kallar ”syndafallet” säger Gud att ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden. Ty av den är du tagen, jord är du och jord ska du åter bli.” (1 Mos 3:19). Denna vers påminner mig om ödmjukhetens kraft. Adam och Eva som satte sina egna viljor och kriterier över Guds och ville bli jämbördiga Gud glömde att deras natur hade skänkts av Gud som nåd. Det hebreiska ordet för jord är adamah, vilket också kan betyda bördig eller fruktbar jord. På sjätte dagen i skapelsen böjde sig Gud ned till denna adamah, tog jord och formade Adam, det vill säga människan. De ord som Gud yttrar efter ”syndafallet” ser jag som en påminnelse till Adam och Eva…och därmed till oss alla människor att, ”Kom ihåg vad du är, och varifrån du kommit.”
När jag tänker på denna berättelse i Bibeln, känner mullen under mina fingrar, tänker på ödmjukheten i att inte vara förmer än någon annan tänker jag också på potentialen i att vi människor skulle vara mer än så här. Berättelsen i 1 Mos ekar om en förlorad potential. Att därför leva livet hela tiden riktad mot påsken är att lita på att det som har gått förlorat har blivit återställt. Det är i ödmjukheten som Gud svarar. Det är i ödmjukheten i att acceptera att vi alla är stoft och jord som Gud rör vid oss och återskapar oss. Ibland tänker jag på det ofattbara i berättelsen, att allt annat skapade Gud med sitt ord, men människan skapade Gud med sin hand. Gud tog upp en handfull jord (adamah) och efterlämnade sitt eget avtryck i den, nämligen i oss människor (Adam).
För mig ligger det därför något fint i att påminnas om att jag är stoft eller jord. Om jag kvarstår i ödmjukhet, riktar min strålkastare mot påskens mirakel fortsätter Gud att röra vid mig. I ödmjukhet känner jag att jag får läka och återställa alla vanställda delar kring min synd så att jag närmar mig delar av Guds avbild. Att vara ödmjuk är att vara nära marken. Stå med två fötter på jorden och ha markkontakt. En ödmjuk person trivs nära jorden. En människa är då i sitt rätta element.
Ödmjukheten är på många sätt kärlekens såbädd och kärleken till Gud driver ut all ogräs. En ödmjuk person är ständigt villig att offra allt. Dag Hammarskjöld beskriver det så bra i hans text från åren 1925-1930, dvs när han blott är i 20 års åldern,
”Leende, öppen, omutlig – kroppen behärskad och fri. En man som blev vad han kunde och var vad han var – ständigt färdig att samla allt i ett enkelt offer.” (Vägmärken av Dag Hammarskjöld, sid 12)
När ödmjukheten levs på detta sätt är det en långsam process. Varje ögonblick i sänder och du gör det själv och tillsammans med Gud. Varje försök att försöka göra andra ödmjuka, ger sig i kast med att leka Gud. Ödmjukheten kräver en självuppgivelse i tillit mellan dig och Gud och det är det som skapar friheten.
När jag minns att jag är stoft och jord försonas jag därför med mitt ursprung. Jag lever livet i kongruens med den jag är tänkt att vara samtidigt som jag uttrycker min längtan efter att bli något mer. Trots att jord är det vi består av, kan vi aldrig nöja oss med att vara blott jord och ingenting mer, för när Guds fingrar har berört oss kallas vi till Guds härlighet. Det är i det spänningsfältet jag vill leva. Att acceptera mitt väsen som ofullkomlig och som inte kan lindras av något som är skapat av andra människor, såsom ägodelar, prestationer, högre chefstitel, högre lön, likes på sociala medier, accepterar jag samtidigt att jag kan lyftas till andra höjder av någon utanför denna värld och det som en gåva, en nåd.
Ödmjukhet är inget för veklingar. Ödmjukhet är ingen tävling. Ödmjukhet finner man genom varje ögonblicks prövning, i fullkomlig bejakelse av ödet, en fullkomlig överlåtelse i tro.
Nästa gång en rekryteringsfirma ringer till dig så är därför mitt råd till dig att för ditt inre rabbla ”Kom ihåg att du är stoft.”
/m
Det enda konstanta i mitt liv
Jag ger mig ut på min löprunda med relativt lätta steg. Solen skiner, ingen större blåst att tala om och tankarna gör mig närvarande i nuet. Det är min 3 300:e löprunda i rad och som vanligt lockar en glimt av Öresundsbron innan jag ger mig hemåt igen. Tänker på alla de löprundor jag har haft under mitt liv. Om några veckor fyller jag 55 år och jag har sprungit till och från hela mitt liv men det är de senaste 3 300 dagarna jag har räknat varje dags löprunda.
Vi kom och prata om min run streak på jobbet härom dagen och jag slängde ur mig att det har varit det enda konstanta i mitt turbulenta liv de senaste 9 åren. Naturligtvis stämmer inte det, men inte långt därifrån.
Detta är det jag har gjort varje dag i över 9 år och det konstanta har en ritualitet i sig som gör det svårt för mig att bryta. För ett halvår sedan bröt jag ledbandet i ena foten och tänkte att nu är run streaken död. Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att ”allt har sin tid” och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. Jag kan inte säga att den löprundan och de efterföljande månaders dagliga löpturer var en njutning…men streaken höll och nu är foten relativt läkt.
Löpningen har också varit en konstant faktor genom mina upp- och nedgångar i livet. Jag har skrivit en hel bok om hur det kommer sig att jag hade bestämt mig för att avsluta mitt liv, så det låter jag bero. I boken, Jag är paria, som är en autofiktiv biografi beskriver jag en tid där jag gick från framgångsrik hög chef till ett mediadrev till ett beslut om ett sista andetag vid Backåkra en majdag. Symeons ord om att låta sin tjänare gå hem uttalade jag i bilen på väg till Backåkra kommer jag ihåg. Hur suicidal jag verkligen var får vi nog aldrig reda på så här i efterhand men jag träffade någon där som gjorde att mitt liv vände och tog en ny riktning. Den kvällsturen när jag återkom hem och gav mig ut på en löprunda kommer jag aldrig att glömma.
Det konstanta i mitt liv genom att springa varje dag handlar också om en frihet. Det kan låta märkligt men det finns ett beslut som jag aldrig behöver ta. Beslutet om jag ska träna idag eller ej, ett sådant beslut existerar inte i mitt liv längre. Jag tränar helt enkelt varje dag. Det är således inte en fråga OM jag ska springa en dag utan enbart NÄR under dagen det ska ske. Det finns således en slags frihet i att slippa ta ett sådant beslut.
Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med run streak.
Det enda konstanta som jag tycker alla borde hålla på med.
Allt gott!
/m
En bättre väg
Det är Valborgsmässoafton år 2024 och jag känner att våren äntligen har lagt sin filt över vårt land. Ser av vänners sociala flöden att körsbärsträden står i full blom i Kungsträdgården och här nere i Skåne börjar rapsens gula åkrar bli allt starkare. Våren är verkligen en tid när skapelsens prakt är som mest påtaglig.
Jag för ett krig mot min omgivning. Det låter nog värre än vad det är. Kanske är det bättre att kalla det att jag försöker visa på en alternativ väg.
Varje dag går jag från vår lägenhet i Limhamn och genom Limhamns centrum för att ställa mig vid busshållplatsen nere vid Gamla gatan. Där står jag sedan och väntar på buss 9 som går 06.50 till Hyllie station. Det är alltid ett antal andra Limhamnsbor som står där och väntar. Samtliga med lurar i öronen och sneglandes på sina mobiltelefoner. Ibland möter jag en del äldre personer som saknar hörlurar, dock är även dessa fullt upptagna med att snegla i sina mobiler. Här påbörjar jag krigsskådeplats nummer 1.
Det är nämligen här jag ställer ned min ryggsäck eller väska och tar fram en bok. Gärna någon lyrikbok eller teologisk litteratur. Tänker att min prästkrage gör att människor automatiskt tänker att jag ska hala fram bibeln, så jag chockar alla med att ta fram annan litteratur. Jag påbörjar min läsning. Med jäma mellanrum tittar jag upp från min bok och har jag tur kan jag då möta någon annans blick och då ler jag åt vederbörande.
Bussen gör sitt närmande och samtliga går på. Den är relativt tom när vi går på eftersom den i princip påbörjat sin tur eftersom Ön är där bussen börjar sin rutt. Jag väljer en plats längre bak i bussen och fortsätter att läsa i min bok. Det är här krigsskådeplats 2 tar sin gestalt. Alla nya resenärer försöker jag möta med värme och blir bussen full längs vår tur går det naturligtvis att sitta bredvid mig. Min väska är nere på golvet och inte ställd på sidan av mig, som många andras. Läsningen går bra även här. I bussen är det dock få människor som möter min blick. Här är det mobilernas land som regerar. Oavsett ålder är det mobiltittande på än det ena och än det andra som upptar resenärernas uppmärksamhet. Det finns dock en pappa som går på lite längre bort än Gamla gatan och som har två små barn med sig. Han brukar vara undantaget. Han har ingen mobil fastklistrad i handen. En busstur kom vi i samspråk, sedan dess nickar vi alltid åt varandra.
När bussen sedan når Hyllie har jag oftast 10-15 minuter på mig innan pågatåget mot Ystad kommer. Då kommer krigsskådeplats 3. Denna sker oftast inte ute på perrongen utan i de två värmeburarna som finns mitt emellan perrongerna. Där står vi resenärer ofta eftersom vårens intågande inte varit den snabbaste i världshistorien i år. Dessutom är Hyllie alltid ett blåshål. I dessa båda värmeburar är det verkligen hörlurar och mobiltelefonernas land som äger allt. Jag tar alltid fram min bok och läser eller står tyst. Aldrig att jag plockar upp min mobil. Kriget över ett alternativ bort från mobilen och hörlurarna ska vinnas. Det känns dock lite som att slåss mot väderkvarnar. Cervantes hade kunnat skrivit sin berömda roman utifrån dagens mobilanvändande kontra annat i livet. Under mina veckor som jag åkt denna tur sedan min prästvigning i januari är det en resenär som gjort liknande som jag. En enda under alla dessa veckor. Vi kom då i samspråk, två bokläsande människor. Hon läste ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Hon hade kommit halvvägs och således kommit förbi den krångliga inledningen och var nu inne i boken.
Den sista krigsskådeplatsen sker under pågatågets resa mellan Hyllie och Svedala. Här uppkommer en tredje variant, nämligen sovande klubben. Dessa vinner man aldrig över. Vissa kan sova under hela min restur, så dessa ser inte ens mobiltelefonen som ett alternativ. Oftast har dessa dock hörlurar. Även här är jag relativt ensam om att läsa en bok. Det finns undantag. På hemvägen kan en och annan student åka med och då är dator och kurslitteratur något som kan synnas till. Dator i form av laptop är relativt vanligt på pågatåget.
Jag kommer aldrig vinna detta krig. Det läsande folket iform av bokläsande håller på att dö sotdöden. Det är en sorglig mobil/digital värld som nu har tagit över. Jag verkar dock vara en av få som tycker som jag, därav inser jag att jag kommer att misslyckas i mitt egenpåtagna uppdrag. Jag har troligtvis inte lyckats övertyga någon enda om den alternativa vägens fördelar genom min blotta läsexistens.
Nu är det alldeles strax maj månad och mitt krig är över. Nu kommer jag att cykla till och från jobbet istället. Jag tänker att alla andra resenärer kan andas ut. Den läsande prästen är borta och de kan återgå till normalläge igen. Vid dåligt väder får dock cykeln vara och då ses vi igen!
Trevlig valborg!
/m
Måndag, igen.
Jag är ledig måndagar. Det är inget jag valt själv utan det följer med jobbet som präst i Svedala. Alla vi präster är lediga måndagar. Nu behövde jag en ledig dag efter att ha arbetat hela helgen och veckan så ledigheten var efterlängtat men jag tycker det är svårt. Missförstå mig rätt, en ledig dag kan fyllas med olika aktiviteter, men varför just måndagar?
När jag åker buss från Limhamn in till stan med ambition att sätta mig på något café i stan för att skriva lite på något av alla mina manus söker jag på mobilen efter något museum som har öppet. Tyvärr har alla kulturinstitutioner i Malmö stängt på måndagar och jag blir ännu mer fundersam på det här med ledighet på måndagar. Det är bara att konstatera att jag får anses tillhöra kategorin kulturarbetare, då dessa är lediga på måndagar. Museer, teatrar och konsthallar är stängda och dess personal är lediga alltså är jag kulturarbetare.
När jag går av bussen tar jag en tur i parkerna. Det är underbart väder i Malmö. Solen skiner och våren är äntligen här. När jag sätter mig vid ett café är jag i valet och kvalet ifall jag ska sitta utomhus eller inomhus men väljer till slut inomhus eftersom jag ska skriva en del på datorn och det kan bli kyligt om jag sitter för länge utomhus. Vårens intåg i Malmö är en skakig historia och jag litar inte riktigt på den ännu.
Beställer en latte och en stor kardemummabulle. Unnar mig lite lyx. När jag sätter mig tillrätta tar jag fram en bok av Nils Bolander och läser några dikter medan kaffe och bullen intas. De människor som kommer in i caféet verkar mest vara upptagna med mobil eller dator. Det finns inte en enda som läser en bok eller läser på något slags papper. Världen har verkligen blivit digital.
När Nils Bolander skriver de dikter jag för tillfället läser har världen precis lämnat andra världskriget bakom sig. Året är 1948 och jag ser Bolander framför mig hur han sitter I Stockholm och skriver på sina dikter. Han har vid tillfället en komministertjänst vid Engelbrekts församling. Hans dikter är ofta relativt långa och bygger upp till ett klimax i den absolut sista versen. Det är som om han gör det lite svårt för läsaren att förstå poängen förrän den allra sista versen då allt uppdagas och plötsligt blir allt solklart. Jag tycker om hans dikter. De håller för många läsningar och rätt som det är upptäcker jag något helt nytt som jag inte har sett förut.
Lägger ifrån mig Bolanders dikter och börjar gå igenom mitt senaste manus istället. Får egentligen ingen inspiration utan låter istället stunden vara för sig själv. Ibland måste jag lära mig att lita på Guds långsamma verk. Gud verkar olika med oss och på olika sätt. Jag litar på att när rätt tillfälle kommer så är det rätt tid för mig.
Inser att jag måste ringa till några dopföräldrar och boka in dopsamtal. Vips är jag inte ledig längre, eller? Efter att ha ringt samtalen känner jag mig trots allt lite bättre till mods. Jag är inte kulturarbetare längre. Jag har ringt några jobbsamtal, vilket glädjer mig. Nu känns den vita kragen runt min hals bekväm igen.
När jag återigen tar bussen hem igen är jag tillbaka hos Bolander. Läser några dikter. Noterar att alla andra på bussen sitter med sina mobiler. Kanske läser de också Bolander, fast digitalt. Önsketänkande, kanske.
Ha en bra måndag!
/m
Konfirmander som ljusbärare!
Ja, då har jag som präst konfirmerat två konfirmandgrupper. Det har varit en ynnest att få följa med på deras resa under 9-10 månader för att nu under en fin konfirmationsmässa medverka till deras konfirmation. När jag går runt och lägger min högerhand på deras huvuden i altarringen så tänker jag på att var och en av dem är som små ljusbärare i livet.
Det måste vara år 2009 eller 2010 och jag lånar Anita Goldmans bok, Människor som väljer glädje, på Linköpings stadsbibliotek. I den boken använder hon ordet ”Ljusbärare” om de människor som alltid väljer det goda och som inspirerar andra att välja goda gärningar. De har en sådan stark lyskraft att de inte kan låta bli att lysa upp sin omvärld och de smittar av sig av sitt ljus till andra. Dessa bär sitt ljus i alla stunder av livet, både i svåra stunder likväl som glädjefulla. Dessa ljusbärare är ljus och verkar vara oförmögna att se mörker.
Trots att det är över 15 år sedan Anita Goldman skrev sin bok är det få som pratar om dessa ljusbärare. De människor som sprider godhet i en värld där negativa påhopp eller negativa kommentarer i sociala medier är vardagsmat. Då tänker jag på mina konfirmander som ljusbärare. Människor som kan välja att göra gott för andra utan något annat skäl än att vara ett ljus. De som får andra att blomstra.
Egentligen har det nog alltid funnits ljusbärare genom historien. Människor som lyfter andra hela tiden och som har en attraktionskraft och ett lyster som gör att människor vill vara i deras närhet. Om vi går till Bibelns värld så är de många som har gått före och visat vägen. I vissa av berättelserna nämns det även om det exceptionella ljus som följer i deras närvaro. Ta Mose som exempel, efter 40 dagar på toppen av Sinai kommer Moses ned och det strålar från hans ansikte, så till den milda grad att människor i hans närhet blir bländade. I vår tid är det begreppet utstrålning som kanske närmast kan förklara en viss aura runt en människa. Lisa Ekdahl sjunger om att ”människor blir vackra av att följa sina drömmar” och kanske är det så. Människor som har tillit till sin dröm och väljer att följa den får ett visst lyster. Om den drömmen handlar om att göra gott åt andra, ja, då skiner det extra om dessa människor vill jag tro. De blir till människor som kan mjuka upp de mest hårdnackade egoister. För egen del är jag övertygad om att alla kan bli ljusbärare, det handlar om ett val du gör.
Vi ska inte vara naiva och tro att vi ska kunna utplåna världens fattigdom och svält genom några enkla beslut. Men jag är av den uppfattningen att vi har ett ansvar att drömma och hoppas på en bättre värld. Att låtsas som ingenting eller se åt ett annat håll är ett slags apati och vi som människor kan nog kalla det en synd. Apati, lathet och slöhet är synd. Det är här ljusbärarna i mina ögon även agerar. De vill inte bli satta på piedestal och beundrade på avstånd. De vill inte få några applåder och få berömvärda ord efter sig. De är inte ljusbärare för att få applåder. De har ett ärende till mig och till dig, att inspirera och göra så att jag tar tag i mina drömmar och själv agerar.
Förundran över livet och kontakt med vårt inre kan vi välja i varje ögonblick. Ljusbärarna visar att vi är mindre offer av omständigheterna än vad vi kanske tror. Vad som händer oss här i livet kan vi inte alltid välja men däremot kan vi välja hur vi reagerar på det som händer. Vi kan själva bestämma om vi i varje situation väljer att sprida ljus och positivism eller om vi väljer det mörka och negativism. Det gäller att ge möjlighet att sprida kärlek och att tro på kärlekens kraft. Att låta kärleken ta större utrymme i världen.
Om det nu egentligen inte är något annat än vår egen inställning som skiljer oss människor åt i varje given omständighet och om det enbart är ett val som skiljer oss i att vilja välja ljus istället för mörker, varför väljer då inte alla godheten, ljuset och att sprida positivism? Jag hävdar att det handlar om rädsla och egoism. Motgångar, svårigheter och lidande kommer vi alla att möta. Det gäller att förstå att livet till viss del är smärtsamt och fiender finns alltid där i form av andra människor som vill dig illa, sjukdomar eller fattigdom och svält. Det är nog rädslan och egoismen som styr vissa av våra val. Det är den som står emellan oss och möjligheten att vara mer kärleksfull, även mot människor som vill oss illa. Det är rädslan som är kärlekens baksida, inte ondska. Jag är övertygad om att det andliga spelar en stor roll vid dessa val i ditt liv.
I altarringen gör jag ett kors på varje konfirmands panna innan jag släpper dem. Lite som en påminnelse om att de är del av något större, något som på många sätt är en paradox och ett mysterium, och som det rationella har svårt att förklara. Något som ger dem ingången till en samvaro med det andliga. All andlig praktik handlar om att du är del av något större och att detta större inte handlar om dig. Det hänger inte på dig. Du erkänner en tillhörighet till något större och får då en närvaro tillbaka. Du upplever en förening och det kräver även din närvaro. Att då vara levande i möten med andra människor, dina medmänniskor på denna plats i jorden, ger dig en naturlig plats med en närvaro som utforskar livet och dess upp- och nedgångar.
Jag är övertygad om att en sådan närvaro är en rädsla för många. Dessa bär istället en egoistisk tankebana i grunden kring att allt hänger på mig. ”Det spelar ingen roll vad alla andra gör, det hänger på mig.” Det är rädslan för en andlig närvaro som gör att många vänder sig bort från det stora, det transcendenta, det heliga. I egoismens fotspår följer då ondska. Ondska blir då en slags frånvaro. Onda människor är alltid rädda och onda handlingar och ageranden uppkommer i bristsituationer, aldrig på grund av överflöd. Den yttersta friheten är friheten från rädsla och det är det som är nyckeln till att vara ljusbärare. En frihetens källa är alltid kärleken.
Ljusbärarna vittnar genom deras blotta existens om att verkligheten inte är något som sker utanför vår värld, något som vi kastas in i som oskyldiga offer. De vittnar om att vi alltid kan välja, inte våra omständigheter, men vad vi gör av dem och hur vi upplever och förstår dem. Dessa ljusbärare är inte människor med speciell talang för att vara just ljusbärare utan de är människor som i mötet med verkligheten och i möten med sina medmänniskor beslutar sig för en inställning där tacksamhet, glädje och meningsfullhet vägleder dem. Dessa lever exceptionella liv eller inte men de visar att oavsett villkor tror de på godhet, väljer att sprida kärlek och ger meningsfullhet vidare. Teresa av Avila, spansk mystiker, är en sådan ljusbärare som lär ha sagt,
”Det gäller att inte tänka så mycket utan att istället älska mycket.”
Att sprida kärlek är något som är gemensamt för alla dessa ljusbärare. Att ge kärlek till andra är också något som genererar kärlek tillbaka. Att ge utan att kräva något tillbaka är därför något fler borde anamma.
Nu kan ju vem som helst av oss välja att bli ljusbärare. Det är något jag önskar många skulle vilja vara. Det går naturligtvis lätt att skaka av sig denna uppmaning om att vara ljusbärare i livet genom att just vara egoistisk och säga att många ljusbärare är troende och ”för egen del tror jag inte på Gud”. Visst, det är ditt val, men samtidigt hoppas jag att jag har lyckats förmedla att det inte hänger på en religiös tro eller inte. Vi alla har väl erfarit stunder då vi har fyllts av inspiration och av kreativitet utifrån en kärlekskänsla. Att då stå kvar i kärleken, i hoppet, i glädjen, handlar inte om vi tror på Gud eller ej, det handlar om en inställning och ett val vi gör. Ibland kan det tyckas som att välja kärleken i andras ögon kan vara naivt och till och med en slags dårskap, men om kärleken till viss del handlar om dårskap vem vill då vara förnuftig?
Våga att pröva att välja att vara ljusbärare och låt kärleken guida dina beslut ett tag, oavsett om du är troende eller icke-troende, idealist eller realist. Det är ditt val, du väljer, men jag är övertygad om att både du och dina medmänniskor kommer att tycka om ditt val om du väljer kärlekens väg.
Till mina konfirmander säger jag – ”gå ut i livet och sprid era ljus, ni är redan ljusbärare.”
/m
Mats Uddin 