Jag ger mig av en aning senare än vad brukligt är på mina morgonjoggar. Har unnat mig en sovmorgon ända till 8 idag. Det är söndag, andra advent, och sista gången för detta besök i Linköping som Tinnerö eklandskap blir mitt andningshål. Löpningen går förvånansvärt lätt och jag njuter av varje steg och dess tassande på grusvägarna och stigarna.

Har tidigt på morgonen läst att syriska rebellstyrkor med diverse olika grupperingar har lyckats störta al-Assad i Syrien. Tydligen har han redan flytt Damaskus. Världens olika krigsskådespel blir min inre resa denna löptur. Den 10:e december varje år infaller Internationella dagen för mänskliga rättigheter som instiftades av FN år 1948, och på tisdag infaller detta års internationella dag. Jag är en varm anhängare av dess anda i form av att skydda och främja alla människors rättigheter och lika värde. Rättigheterna är universella och gäller för alla människor. Rättigheterna är ovillkorliga, men just nu är det väldigt många humanitära katastrofer som pågår runt om i världen för att det ska kännas som en fullgod efterlevnad av FN:s stadgar för mänskliga rättigheter. Nu väntar väl en ny flyktingkatastrof i Syrien.

Det är mycket som händer i mellanöstern och det är sannerligen en komplex situation där dåtid och nutid faller samman i en slags hopplöshet kring framtiden. Varje enskild människa och enskild gruppering verkar äga sanningen om just varför vi har hamnat i denna situation och vad som behöver göras åt situationen. De mänskliga rättigheterna för människorna som verkar och bor i dessa områden hamnar tyvärr långt bort i prioritet när maktens män (för det är i princip enbart män i dessa länder) försöker agera politiskt med det de har att ta till i form av retorik och vapen. Hur hamnade vi här?

När den förra regeringens UD kom ut med sina olika bedömningar om situationen i olika stater brukade jag ta del bland annat bedömningen av hur det går med utvecklingen av mänskliga rättigheter i exempelvis Palestina-området. Jag kommer ihåg rapporten från 2019 vilket var en osedvanligt nyanserad bild över staten Israels arbete med mänskliga rättigheter. Där berördes naturligtvis även ockupationen av landområdena och det upptrappade våldet. Inte minst racketattackerna från Gaza mot civila mål i Israel. Jag slogs dock över hur det betonades att staten Israel är uppbyggd enligt rättsstatliga principer och att det i sig skulle vara en garant för bland annat arbetet med mänskliga rättigheter i området. Med tanke på allt som skett i Gaza efter Hamas vidriga terrorattack så kan man verkligen undra om 2019 års konstaterande att den rättsliga staten som garant är trots allt ingen garant för mänskliga rättigheter.

När jag springer längs Tinnerös åkermarker och njuter av mina löpsteg kan jag inte låta bli att kontrafaktiskt gå tillbaka i tiden och fundera på vad som skett ifall inte Oslo-processen misslyckats? Tvåstatslösningen var nära men samtidigt härskade ayatollorna i Iran och PLO är något annat än en politisk aktör i en rättstat. Hamas grund i att verka i denna komplexa situation kanske hade sett annorlunda ut ifall Oslo-processen lyckats?

Jag har precis läst Magnus Ranstorps bok, ”Hamas: Terror inifrån”, för att få en inblick i hur en terroristorganisations logik, om det nu finns någon logik, ser ut. Det är en fascinerande läsning som ger en inblick i Hamas grundande fram till terrorattackerna den 7 oktober. Genom att undersöka Hamas historiska utveckling belyser boken på ett fascinerande, men även skrämmande sätt, hur en terrororganisation frodas och växer och hur en framtida tvåstatslösning kan te sig. För något som allt sedan oktober förra året varit något av en gåta för mig är hur Hamas kunde bli så starka och hur Israel kunde underskatta denna organisation så fatalt?

Rent militärt var ju angreppet den 7 oktober en framgång för Hamas, enligt Ranstorp hade Hamas förberett sig över 10 år för denna operation. Den israeliska militären var mycket i Västbanken och koncentrerade sig på skyddet av de illegala bosättarna istället för skyddet för de som bodde nära Gazaremsan på israelisk mark. Israel regeras också av en högerregering som jag kallar högerextremister och denna har visat med tydlighet att de vill begrava demokratiska värderingar, vilket påskyndat Hamas och dess allierade i Iran att påskynda dessa destruktiva handlingar.

Benjamin Netanjahu har ju hela tiden ansträngt sig för att förhandlingar med Palestinska företrädare ska misslyckas. Han har nämligen aldrig velat ge upp de ockuperade områdena, jag tror helt enkelt inte han vill ha en palestinsk stat, en tvåstatslösning. Här har naturligtvis Hamas kunnat frodas. Efter Obamas presidentperiod med försök till förhandlingar begravde ju Trump och Netanjahu dessa förhandlingar. Något som Biden-administration har fortsatt med. Eftersom de palestinska myndigheterna inte riktigt fungerar sökte naturligtvis palestinier i ren frustration sig alltmer till en organisation som Hamas. I denna miljö växte Hamas och lovade att slå till, med hopp om brett stöd från övriga araballierade.

Häftigheten och den oproportionella motattacken från Israel efter terrorattacken den 7 oktober har dessutom skapat en polarisering som övergår allt sunt förnuft. Som exempel kan nämnas att de palestinska invånarna på Västbanken blir allt oftare offer för våld från fanatiska bosättare. Otroligt tragiskt, inte minst ur ett perspektiv som kallas mänskliga rättigheter. Israel har envist hävdat rätten att försvara sig efter Hamas terrorattack men det är svårt att bortse från den brutalitet som drabbar civila palestinier där över 70% som dödats av israelisk militär är kvinnor och barn. Efter att ha läst Ranstorps bok förstår jag Hamas taktik med att använda sin egen civila befolkning som mänskliga sköldar i detta krig. Vidrigt.

Begreppet folkmord är det som Internationella brottsmålsdomstolen nu använder om israeliska statsledningens agerande i detta krig. Oavsett historien, Hamas frodande, terrorattacken den 7 oktober så är det svårt att inte hålla med ICC. Israels totala belägring av Gaza, med avstängning av vatten, el och mat, samt inskränkningar i tillgången till sjukvård och avhumaniserade åtgärder tillsammans med urskillningslöst bombande gör det svårt att tycka annorlunda.

Den tvåstatslösning som Oslo-processen var inne på är långt borta. Avståndstagande från FN:s stadga om mänskliga rättigheter samt demokratins liberala principer spelar hela den här situationen i händerna. Populismen i Israel och väst samt auktoritära strukturer i arabländerna gör att båda sidorna häller bensin på elden.

När jag tassar hemåt från Tinnerö eklandskap kan jag inte låta bli att fundera över om staten Israel, de Palestinska representanterna och hela det internationella samfundet inte hade givit upp fredsprocessen, som Oslo ändå initierade och som var så sent som under Obamas presidentperiod högst aktuell, skulle Hamas verkligen ha kunnat utföra denna terrorhandling? Och om staten Israel upphört med sin bosättarpolitik, skulle verkligen detta krig ens funnits?

En sak är dock säker…om alla levt efter FN:s stadga om Mänskliga rättigheter skulle världen verkligen vara en bättre värld för oss alla.

/m

Följ mig gärna och ge ett litet bidrag på min resa ned till run streak 10 år. Swish/qr-kod här nedanför:

Jag springer förbi min gamla arbetsplats under min morgonjogg här i Linköping. Klockan är strax efter 07:00 på morgonen. Det är dag 3514 på min run streak och jag är tillbaka vid regionkansliet. För 7.5 år sedan gick jag ut ur dörren och har inte varit tillbaka sedan dess. Jag stannar upp vid dörren och säger,

”Fader, förlåt dem, för de visste inte vad de gjorde”.

Jag lämnar regionkansliet och springer vidare. Tänker på Hammarskjöld. Det är påsk år 1960. Dag Hammarskjöld sätter sig vid sitt skrivbord i våningen på 73:e gatan i New York. Det är den första anteckningen det året. Han skriver,

Förlåtelsen bryter orsakskedjan genom att den som ”förlåter” – av kärlek – tar på sig ansvaret för följderna av vad du gjort. Den innebär därför alltid ett offer.

Jag har ägnat många timmar de senaste 30 åren till att grubbla kring dessa rader. De innehåller de typiska Hammarskjöldsliknande orden såsom förlåtelse, orsakskedja, kärlek och inte minst offer. Orden är teologiska av sin natur och det är inte konstigt att tankarna dras till Hammarskjölds inledning i sin bok om att dessa rader är hans ”förhandlingar med mig själv – och Gud”. Förlåtelse är svårt. Det är något vi människor gör, men är det vår sak att göra?

Jag har skrivit en bok i ämnet, Jag är paria, om vem som kan be om förlåtelse och inte minst för vad och sedan har jag skrivit en kandidatuppsats i teologi om ämnet, där försonings- och förlåtelseprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna granskades. Jag kommer helt enkelt inte runt ämnet förlåtelse. Det ligger där som en slags sten i höger löparsko när man precis har kommit in i andra andningen. Förlåtelse ligger där och skaver.

Jag brukar ibland bläddra i min konfirmationsbibel. Egentligen bara av nostalgiska skäl. Eftersom jag är konfirmerad i början av -80 talet så är det den nya NT-varianten, NT-81, som finns. Det här är således mellanperioden innan Bibel 2000. Det finns få anteckningar i min konfirmationsbibel, men det finns en vers som är understruken. Det är när Jesus hänger på korset och ser ned på sina bödlar, de romerska soldaterna, alla människor som står där, sin mor, Johannes och Maria Magdalena. Enligt Lukas sa Jesus,

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör (Luk 23:34)

Ni som kan er Bibel vet att Jesus ofta återkom i sin undervisning kring att vi människor skulle förlåta varandras synder. Han lät det till och med gå in i den bön han lärde lärjungarna som vi fortfarande ber i varje gudstjänst,

Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss (Matt 6:12)

Han själv förlät människor för deras synder och skulder och kort före sin död vände han sig således direkt till sin Fader med en begäran om att han skulle förlåta dem som sett till att han hamnat på korset. Ja, hängandes på korset förlåter han inte själv, utan han ber sin fader förlåta människorna. Har det betydelse i sammanhanget?

Jag tänker att Hammarskjöld har en poäng. Den som förlåter tar på sig ett ansvar. Man bör vara respektfullt medveten om hur svårt det är i en relation med någon annan människa att kunna förlåta. Vilken ansträngning som krävs. Att försöka tvinga fram en förlåtelse är en inre självmotsägelse och att alltför lättvindigt bara kasta ur sig ett ”Förlåt, då” är en pyrrhusseger. Vi bör därför vara tålmodiga om vi själva eller andra behöver en viss tid för att låta förlåtelsen mogna fram. Man får inte ha för bråttom. Den som säger förlåt för tidigt kommer märka att marken inte bär längre fram. Ett förlåt ska göras, men det handlar om att ta förlåtelse på allvar.

Behovet av förlåtelse i vår värld tror jag är väldigt stort. Vi är människor och vi är sociala varelser. Vi hamnar i situationer där både osämja, aggressivitet, missförstånd och våld är en naturlig del av vårt samhälle. Även här tänker jag att Hammarskjöld var inne på något viktigt, nämligen att förlåtelsen bryter orsakskedjan. Utan förlåtelse förblir vi fångna i en ond cirkel av orättfärdighet och ytterst våld. Här tror jag det är viktigt att understryka att förlåtelse är inte blåögd naivitet som slätar över allt. Förlåtelse är ej heller bortträngning som strävar efter lugn och ro. Bortträngning kan aldrig vara en lösning på ett problem. Att svälja sin ilska har alltid ett pris. Förlåtelsen om den är välgrundad möter ondska, ilska och orättfärdighet på ett modigt sätt. Det är det verktyget som finns där vi kan gå vidare sida vid sida.

Förlåtelse är dock aldrig detsamma som att glömma. Det är viktigt. Om vi har blivit utsatta för en djup oförrätt så finns det kvar i vårt minne, det kan sitta kvar både i vårt psyke men även kroppsligt, fysiskt. Blir vi sårade lämnar det ärr efter sig som påminner oss. Förlåtelsen betyder inte att vi glömmer, utan att vi minns annorlunda. Vi minns på ett sätt som inte låter ilskan, förbittringen och agget ligga kvar och förstöra nuet för oss. Förlåtelsen öppnar upp en väg in i framtiden, medan det som ligger där, det som ännu ej blivit förlåtet håller oss fångna i det förgångna.

Förlåtelse är inte en svaghet, utan kräver mod och kräver stor kraft. Det föregås av en tid med oftast stor vånda. Dock är förlåtelse inte detsamma som straffrihet. Ett juridiskt straff är något annat, det sker i en domstol, ett förlåt sker i hjärtat. Förlåtelse är dock inte detsamma som omedelbar försoning. Här är Antje Jackelen, emeritus Ärkebiskop, oerhört tydlig i den försoningsprocess som nu sker mellan Svenska kyrkan och samerna. Hon säger att förlåtelsedelen ”äger inte Svenska kyrkan” och kan därmed inte ställa krav på samerna om och när ett förlåt kan ske. Utifrån Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket har Svenska kyrkan diskuterat det teologiska försoningsbegreppet. På Svenska kyrkans hemsida har det lagts ut områden som de benämner ”försoning i ett teologiskt perspektiv”. Texten börjar med ett konstaterande att om kyrkan har gjort sig skyldig till oförrätter mot en grupp eller gemenskap så behövs det en försoningsprocess i vilken ånger, bekännelse, gottgörelse och förlåtelse är igenkännbara steg på vägen mot en fullbordad försoning. Förlåtelse är därmed en del av försoningsprocessen som lyfts upp i synen på försoning på Svenska kyrkans hemsida.

Den som ber om förlåtelse förväntar sig att den andra parten både kan och vill förlåta. Vi ber Gud om förlåtelse eftersom vi har löftet om att Gud förlåter. Något sådant löfte kan inte begäras av ett folk som lidit under förtryck. En ursäkt uttalas; den kan bejakas och accepteras. Men först och främst är den ett erkännande av den felande partens moraliska ansvar – utan att motparten förväntas svara med att förlåta.

Kanske handlar förlåtelse mycket om en mognadsprocess för en människa. Att förlåta innebär att du lämnar agget och ilskan bakom dig och för vissa kanske det känns som att du lämnar en dold skatt bakom dig. Vissa för sin livsenergi av att vara bittra. Vi kan alltid dra oss tillbaka in i vår känsla av att känna oss oförrättade och då skylla allt på den som gjort oss illa. Detta kan bli som ett sorts beroende. Att hålla fast vid vårt agg är något vi inte vill släppa för då dör något inom oss. Sann förlåtelse befriar oss från denna dystra och olycksaliga skatt. En definition av förlåtelse skulle därmed kunna vara ”att släppa det agg som man är berättigad till och därmed vår längtan efter hämnd och vedergällning”.

Att förlåta är därför för mig en mognadsprocess. Att gå från att vara ett passivt offer utan kontroll över sina känslor, till insikten att våra känslor har sitt upphov i oss själva. Förlåtelse är en långsamt växande insikt att vi inte kan kontrollera andra människor. Sann förlåtelse är en oerhörd utmaning, att övervinna sin mänskliga natur med dess behöv av vedergällning. Det är där Hammarskjölds ord om att ”den som förlåter tar på sig ett ansvar kring följderna” slår så rätt. Det är verkligen så. Du tar kommandot, du tar över ansvaret. Förlåtelse är en långvarig process. Du måste bestämma dig för att gå den vägen och då krävs det tålamod att gå förlåtelsens väg. Ungefär som Kolbs lärcykel där du sakta vandrar i en spiral uppåt och varje gång kommer du inte tillbaka till samma ställe utan kommit lite högre upp.

För om vi människor tycker att det är svårt att förlåta, då är det för Gud det omvända. Kanske är det därför Jesus så tydligt vänder sig till sin Fader när han hänger på korset. Gud älskar förlåtelse över allt annat. Hela Bibeln är full med tecken på det. Läs gärna Mik 7:18-20 om en Gud som finner glädje i att vara barmhärtig eller Sef 3:15-17 där Gud i sin kärlek upphäver domen och jublar över dig i sann kärlek. Det är det här som även Jesus understryker. Tre tydliga exempel på det är Jesu liknelser med det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen (Luk 15). Innebörden i alla tre pekar åt samma håll, nämligen mot glädjen man känner när man återfår något och förlåter som verktyg. Gud är kärlek och eftersom kärleken fullkomnas i förlåtelse kan vi säga att Gud är som mest gudomlig när Gud förlåter. Det finns väl knappast nån människa i världen vars livshistoria inte innehåller några episoder som hon skäms för eller känner skuld för. Skulden vilar ofta tungt på oss människor. Alla människor behöver förlåtelse och för mig som troende finns det därför en väg som är tydlig där förlåtelse är en naturlighet.

Jag tänker att ge och ta emot förlåtelse är gåvor som är två av människans viktigaste uppgifter här i livet. De utgör troligtvis nyckeln till den klarhet och fris som vi så innerligt behöver för att kunna vandra vidare på vår livsväg. För egen del är jag så oerhört tacksam för nåden. Jag tänker på att Hammarskjöld och Jesus, när han vänder sig uppåt till sin Fader, vet vem som bär nådens gåva. Det bästa sättet att lära sig hur man förlåter är därför kanske att sätta sig under ett krucifix och betrakta Jesus hängande på korset och lyssna till hans ord,

”Fader, förlåt dem…”

…och sedan upprepa de orden många ggr.

Det är därför jag står utanför regionkansliets dörr, tidigt en lördag morgon, och säger,

”Fader, förlåt dem, för de visste inte vad de gjorde.”

/m

Fortsätt att stödja min kampanj…runforACT….swish/QR-kod här nedanför

Jag vet inte hur det är för dig men jag antar att du blir lite ledsen ibland. Du kanske till och med kan känna frustration, ilska men även glädje och sorg i perioder av ditt liv. Det tycker jag är precis så som det ska vara här i livet. Ibland är man på ett fantastiskt humör och ibland är det precis tvärtom. Det går upp- och ned allt eftersom livet rullar på. Då vet du att du lever och det finns något gott i det.

I går kom jag dock i samspråk med en församlingsbo om likgiltighet och vad det är bra för och jag måste medge att jag blev ställd. Likgiltighet gör mig rädd. Likgiltighet är inget som ger mig positiva signaler, enbart negativitet.

När församlingsbon ställde sin fråga färdades jag ögonblickligen tillbaka i livet. För några år sedan när jag själv var i det där mörkaste av hål och kände att jag inte ville leva så var faktiskt likgiltighet en av de faser jag gick igenom. Jag brydde mig ingenting. Inte om någonting. Så här i perspektiv känns det väldigt märkligt. Jag måste ha varit hemsk mot min omgivning.

För på ett visst sätt måste likgiltighet vara det värsta du kan göra mot en annan människa, inte tycka illa om den människan utan helt enkelt visa likgiltighet. Älskar man eller hatar man en annan människa bekräftar man den människan men om du använder dig av likgiltighet så rubbar du i princip hela den människans existens.

Dagens morgonjogg sker i Tinnerö eklandskap. Jag är tillfälligtvis i Linköping och hälsar på mina älskade barn. Det här med likgiltighet upptar mina tankar. Ibland möter man människor som säger något och sedan fastnar de där orden några dagar hos en. Jag märker att det här med likgiltighet berör mig på något märkligt sätt.

När påven Gregorius den store mejslade fram de sju dödssynderna var det en form av lättja och lathet som han tog in som en av de sju dödssynderna. De sju dödssynderna kan betraktas som normativa, det vill säga de anger vilka beteenden som inte är önskvärda. Eftersom Gregorius tog fram dem kopplas de oftast till den katolska läran men deras betydelse går djupare än bara till religionen, de utgör även moraliska normer som kan existera inom en kultur även utan en religion. De har formulerats i syfte att visa vilka beteenden som inte är önskvärda men även för att uppmuntra deras motsats, det vill säga önskvärda beteenden.

För mig är det dock en stor skillnad mellan lättja och likgiltighet, även om många lägger in likgiltighet under dödssynden lättja. För mig är just likgiltighet ytterligare en nivå där en människa överhuvudtaget inte bryr sig. Lat kan man ju vara men ändå bry sig om andra men av egoistiska skäl väljer man lättjans kraft. Likgiltighet så bryr du dig inte överhuvud taget.

När jag springer i eklandskapet lyser snön vitt och solen håller på att gå upp bakom träden. Jag njuter. Som boendes i Skåne är det ovanligt för mig med snö och minusgrader så jag njuter för fullt av det vackra och friska. När jag gick ut ur tåget från Malmö vid ankomsten till Linköping igår kväll var kylan det som slog emot mig direkt. Då njöt jag inte direkt, nu under löpturen på morgonen efteråt är det njutning jag känner. Det skiftar fort.

Jag bestämmer mig för att likgiltighet inte får bli en del av mitt liv. Det finns inget positivt med likgiltighet. Hellre mår jag nog dåligt än att vara likgiltig. När jag skriver det här är jag frisk och tillfreds och jag inser att jag är priviligerad som mår bra. Vore jag sjuk och kanske obotligt sjuk, kanske jag skulle tänka annorlunda. Hoppas dock inte det. Känslor är bra, det är kroppens inre signaler som vill säga dig något, sedan hur du hanterar dina känslor…ja, det är en annan sak.

Jag stannar upp efter 5 kilometers löpning och tar en morgonbild. Njuter och är tacksam. Jag tänker tillbaka på alla de löprundor jag har avverkat genom årens lopp här och runt Rosenkällasjön. Jag bodde 32 år här i Linköping så det är med mixade känslor jag är tillbaka. I den här miljön har jag sprungit i sol, regn, snö och blåst. Jag har hört de sjungande fåglarna, sett trädverkens skiftningar och upplevt skymningar och soluppgångar med löpskorna. Så länge jag andas kommer tacksamheten bära mitt signum. Jag lovar mig själv det och springer åter hemåt till min sons lägenhet.

Jag begraver likgiltigheten bakom mig, den är jag doch fortfarande rädd för.

/m

Följ gärna och stötta min kampanj med nedräkning till 10 års löpning varje dag! Skänk gärna ett bidrag till ACT. Varje krona räknas!

Jag säger ofta att jag är i otakt med min samtid. Vad menar jag med det? Jo, att jag många gånger finner mig själv stå långt ifrån den rörelse i samhället som verkar vara den allena rådande för stunden. Låt mig ta några exempel. Jag är pacifist och således motståndare till att Sverige gick med i Nato. Jag är en varm anhängare av värnande av klimat- och miljöåtgärder och är således emot exempelvis flygning, skogsskövling eller bensinskattesänkningar. Jag är vegetarian, för miljöns skull men även för djurhållningens skull. Jag gör hellre saker för andras skull än för min egen skull. Jag tycker riksdag och regering borde förbjuda sådant som jag inte tycker tillför något värde i världen, såsom reklam och spelande. Jag är för mångfald, tycker om sanningen och har svårt för människor som delar upp världen i ”vi och dom”. Har svårt för rasister och sådana som lyfter sig själva över andra och inte minst trycker ned andra för egen vinnings skull. Vissa ser mig som radikal men för egen del brukar jag säga det med andra ord…jag är i otakt med min samtid.

För visst är det så att världen generellt just nu premierar individualism och negligerar vetenskapliga rapporter som varnar för vårt hanterande av vår jord och ser ned på värnandet av medmänsklighet? Det kan väl inte bara vara jag som är i otakt med min samtid, eller? Precis när jag skriver detta så läser jag i en nyhetsartikel att infrastrukturminister Andreas Carlsson (ni vet han som reviderade sitt CV från tre års studier till en fristående kurs på tio veckor när journalister frågade honom) går ut och uppmanar Sveriges kommuners anställda att flyga mer. Detta trots att det skulle utöka utsläppen. När jag var regiondirektör uppmanade jag alla mina 14 000 anställda att undvika flyg så mycket det bara gick för klimatets skull. Fanns det exempelvis tåg så skulle man välja det istället för att flyga. Som sagt…jag verkar vara i otakt med min samtid.

Angående utsläppen så har ju ändå CCPI:s rapport inför varje klimatmöte som FN har haft varit något av en boost utifrån våra svenska ögon. Vi i Sverige har verkligen varit ledande i vår gröna omställning. När jag nu läser CCPI:s rapport i samband med COP29 har något drastiskt hänt. Vi brukar ligga topp 3 på alla dessa listor, med denna regerings klimatpolitik med alla utsläppsökningar som nu sker visar rapporten under kategorin ”nationell klimatpolitik” att Sverige har fallit ända till 54:e plats. Sämre än länder såsom Kazhakstan, Indonesien och Thailand. Att vi inte strävar efter att få en bättre miljö- och klimatpolitik understryker bara att…jag verkar vara i otakt med min samtid.

Tillväxten är på många sätt ett heligt begrepp i vår samtid. Vi ska bara öka, öka, öka. Inte bara det ekonomiska värdet i form av bruttonationalprodukt ska öka, utan även löner, ha möjlighet att köpa fler prylar, större prylar, köpa större bostäder och inte minst ha mer pengar att röra sig med i plånboken. För egen ser jag gärna ett fokus på nerväxt. Jag fattar att det är svårt att resonera om detta men skulle det inte vara bra om vi skippade allt som heter black week, om vi tar bort alla spelföretags erbjudande om spelande, egenodlar så mycket som möjligt själva och inte reser så mycket längre utan njuter mer av vår egen närmiljö? Skulle inte det göra underverk för våra sinnen och kanske skulle det göra att vi mådde lite bättre? Jag fattar, det är svårt att prata om nerväxt som ett naturligt steg, men för egen del ser jag gärna det som mål istället för tillväxt. Men som sagt…jag verkar vara i otakt med min samtid.

När jag tar upp ovanstående exempel för en gammal vän blir vederbörande först tyst. Efter en stund skiner dock min vän upp i ett leende och säger att det låter som om jag har blivit ”en grinig, gammal gubbe”. Vi skrattar, men kanske är inte min vän så långt ifrån sanningen. Jag är visserligen gammal gubbe…men så värst grinig är jag dock inte…men jag är i alla fall i otakt med min samtid.

/m

Är på Åkersberg i Höör och springer en lugn kvällsjogg. Tar en bild vid Skånes geografiska mittpunkt. Det blir en skön runda på 5 km. Mitt bakre lår känns bättre…ja, mitt bakre lår har stört mig ett tag men så är livet…

Var i Örebro över helgen med mina barndomsvänner. Sprang som vanligt mina morgonjoggar och vid en av löpturerna gled jag en aning med vänsterfoten i en kurva och jag kände direkt att det sträckte till i vänster baklår. Det gick bra att springa vidare men dagen efter och sedan dess har jag haft svårt att röra mig obehindrat. Det blev helt enkelt någon form av muskelskada. Dags för några vilodagar och i lugn och ro komma tillbaka…ja, visst det får bli det även om man sysslar med den ädla formen av rinstreak. Dags för vilodagar.

Tar du upp samtalsämnet med vilodagar för någon som håller på med en runstreak så kommer svaret omedelbart. Inga vilodagar finns, du måste springa varje dag. Så är det, däremot kan definitionen av vilodagar diskuteras. För egen del är en lugn jogg i 2-3 km detsamma som en vilodag. Jag blir knappt trött men jag håller min streak levande, även om jag bär på en mindre skada så kan jag ändå fortsätta. I mitt fall har jag nu haft två dagar av väldigt lugn jogg i tre kilometer och mitt bakre lår läker lugnt och fint ändå.

Självklart finns det tillfällen när det verkligen kan diskuteras om man inte bör bryta sin run streak. Jag är dock av den uppfattningen att testa och se, oavsett hur skadad du mår vara. Här kan man tycka olika men å andra sidan är det nog därför min run streak nu börjar närma sig 10 år. Jag har helt enkelt ut och testat, oavsett hur jag mått, varje dag. Bjuder här på ett tillfälle där det var nära att min streak bröts.

Jag är i Schweiz med mina kurskamrater och besöker det ekumeniska centret utanför Bossey. Vi ska vara här under en vecka och vi har anlänt sent, så mörkret har redan lagt sin mörka filt över landskapet när jag och några kurskamrater ger oss ut på en löptur. Allt går bra, löpningen går lätt och jag är så där förväntansfull och glad över att vara på ett helt nytt ställe. Löpstegen bär ovanligt lätt denna kväll. När vi så är på väg att återvända till vår inackordering får vi på sista raksträckan ett möte med en mopedist. Lyset från mopeden är det enda vi ser, i övrigt är det mörkt.

Jag springer på sidan av vägen för att ge plats åt mopedisten men plötsligt springer jag ned i ett slags hål och vrider till vänster fot och ligger sedan på asfalten som en platt groda. Jag känner att höger knä har skadats och att fotleden värker. Med hjälp av mina kamrater får jag hjälp att komma upp på fötterna igen. Min vänsterfot bär mig inte. Först tänker jag att den är bruten, men efter några försiktiga vridningar med fotleden inser jag att det är en kraftig stukning. Mina tankar går till Predikarens ord om ”att det finns en tid för allt”. Är inte livet så? Ena stunden njuter du av livet och på ett ögonblick förändras det och kampen börjar. För mig började kampen där, att försöka bibehålla min ”running streak” som överlevt det mesta under över 8 års tid. Skulle den nu brytas?

Morgonen efter min vrickning haltar jag så ut från vårt hus där vi har vår tillfälliga vistelse. Sömnen har varit brutalt frånvarande. Foten värker och är svullen. Varje steg känns som en plåga. Jag tänker på Predikaren och att allt har sin tid och att jag oavsett vad som händer ska njuta av livet. När jag får glädje av all min möda så är det en gåva från Gud.

Jag påbörjar min morgonjogg med att släpa mig ned längs den asfalterade vägen som går mot slottet Bossey. Det gör verkligen ont i min fot. Det går dock att haltandes jogga och jag inser att det håller. Foten håller. Jag fylls av en inre glädje att min ”run streak” kommer att överleva även detta trauma. När jag kommer ned till slottet öppnar landskapet upp framför mig och jag ser dagens första solstrålar titta fram över bergen på andra sidan Genévesjön. Jag gläder mig och njuter av livet.

Väl hemma i Sverige röntgas min fot och det visar sig att ledbandet är av…inget att göra…det läker av sig självt…men jag säger inget till läkarna om att jag håller min run streak levande…och kryckorna hämtar jag aldrig ut…

Allt gott, min streak lever. Dag 3505 idag! Följ min nedräkning och min kampanj och ge gärna ett bidrag – Swish här nedanför.

/m

Det är min run streak dag nummer 3500 och jag springer runt omkring i Örebro tidigt en morgon. Jag och mina barndomsvänner är här över helgen och jag njuter av den friska luften och ögonblicket som varar. Min löprunda är snart slut och den här helgen med mina älskade barndomsvänner likaså och jag försöker stanna upp och njuta av varje meter, av varje ögonblick, för jag vet att det kommer inte bestå.

Det kan låta ödesmättat men jag försöker att vara tacksam för allt jag får vara med om i mitt liv. Varje ögonblick bär på sin egen tonalitet och med en pånyttfödd känsla för detaljer försöker jag närma mig varje stund i livet.

Vi vill bestämma själva och säga att det är ”mitt liv och min stund”. Jag själv har exempelvis valt att resa till Örebro med mina barndomsvänner, jag väljer att springa tidigt på morgonen istället för att ligga kvar i hotellsängen och jag väljer att leta reda på Engelbrekt Engelbrektssonstatyn klockan 06.30 en lördag morgon, bara för att jag vill det.

Mina val, mitt liv, men allt är trots allt till låns. Jag lever en kort stund på denna jord och sedan återgår jag till jorden. Är det då verkligen mitt liv, mina val…kanske har jag alla stunder till låns?

Om livet och alla stunder är till låns är dessa stunder inget vi disponerar efter eget tycke och smak. Något eller någon la det i våra händer och när vi har haft det ska vi lämna tillbaka det. Ett lån fungerar så. Vi måste lämna tillbaka det. En dag är denna löprunda inte längre min, då är det någon annan som får möjlighet att springa längs dessa dagar. En dag är allt förbi och då är det andra som bär upp himmel och jord.

Vid första tanken kan detta låta en aning vemodigt men tänker man ett varv till så äger detta en slags befrielse inom sig. Allt vilar inte i mina händer, det mesta av livet kan faktiskt vara svårt att påverka och i det finns det en lättnad. Så är det i alla fall för mig. Det mesta av livet fick jag…som gåva…och jag bejakade varje stund i varm tacksamhet.

Därför springer jag denna löptur i en varm känsla av vördnad för livet och tacksamhet över att ha haft möjlighet att springa varje dag i 3500 dagar i rad. Tacksamheten bär mig ända tillbaka till hotellet. Jag vill verkligen ta vara på så mycket jag kan av livets ögonblick…för jag vet att det inte kommer att bestå.

/m

P.S. Stötta gärna min kampanj med ett bidrag…runstreakförACT…valfritt swish-belopp här nedanför D.S.

Jag tassar omkring längs Limhamns gator. Mina andetag och löpskornas nedslag mot asfalten är det enda som hörs. Klockan är 05.00 och jag springer min dagliga run streak. Det är min dag nr 3499 eller 9 år 6 månader och 29 dagar. Jag fortsätter min nedräkning och min kampanj för ACT. Följ gärna min nedräkning här och bidra med en liten gåva. Swish finns längst ned!

Det finns något speciellt över att springa tidigt på morgonen mitt i en storstad och veta att i alla hus ligger det människor och sover medan jag springer här utanför. Det ligger en egen ritualitet i morgonjoggar. Jag har alltid fascinerats över det här med run streakens olika ansikten. Du upplever allt. Löpning sena kväller eller tidiga morgnar, i soligt väder eller hällregn, i huttrande minusgrader eller i allt för varma plusgrader. Du kan vara superpigg eller jättetrött, du kan ha haft en underbar dag bakom dig eller ser fram emot vad dagen kan ge. Du kan ha det tufft i livet eller helt underbart. Allt omkring dig kan svaja men din run streak består. Run streaken erbjuder olika förutsättningar men det konstanta består – du springer alltid. Varje dag.

Under den här morgonjoggen låter jag tankarna vandra till det här med kontraster. Jag upplever att vi just nu lever i en tid där det hela tiden är för eller emot, svart eller vitt, antingen eller. Det där mellanrummet det verkar försvinna i den polaritetsiver som omger vår samtid. Jag går som vanligt mot strömmen och vill hellre verka i mellanrummet. Helst vill jag exempelvis möta morgonen löpandes där solen bryter upp över horisonten, just nu sker min morgonjogg lite för tidigt för mitt dagsschema tillåter inte senare löpning, men helst vill jag springa där kontrasterna slår till. Vid soluppgång eller solnedgång.

Tänker att vår värld är alltför komplex för att vi ska kunna ha tvärsäkra för eller mot-svar på allt. Visst finns det sådana frågor där ett tydligt ställningstagande krävs men de här frågorna som bär ett ställningstagande av komplexitet är inte alltid svart eller vitt. Jag brukar ofta tänka på Johannes av Korset och då kommer jag ofta in på det här med ljus och mörker. Det är kontrasterna som känns i livet. Inget mörker utan ljus, inget ljus utan mörker, ingen sorg utan glädje och ingen upprördhet utan likgiltighet. Det är skillnaden mellan olika känslolägen som vi oftast upplever som svårt och smärtsamt här i livet.

När jag står och blickar ut över Öresund och Öresundsbron hör jag vågorna slå mot stranden och där vattnet möter strandens stenar, där är kontrasten som störst, samtidigt är det där jag vill vara. Inget kan bara vara vatten och inget kan bara vara strand. Inget varar för evigt och även i det mörkaste kan ljuset plötsligt bryta in och en ny verklighet visar sig.

Efter mörker kommer alltid ljus, det har vi lärt oss. Det omvända likaså. Inget ljus varar för evigt, det mörka kommer någon gång. Alla tårar du gråter ibland kan torkas och plötsligt ler du igen. Värme och ljus sprider sig i en kropp som bara för någon minut sedan huttrade. Det är så det ska vara. Det är det som är livet.

När jag avslutar min morgontur och står där i den värmande hallen tänker jag på hur ingen av oss i livet undgår kontrasterna. Ingen av oss kan leva ett liv utan kriser. Vi vet dock att ljus och mörker lever sida vid sida och efter mörker kommer alltid ljus. Så har det alltid varit och så ska det förbli.

/m

Tack för all positiv feedback för min kampanj och tack för att ni följer min resa ned till 10 år. Några av er har ställt frågan kring vad jag menar med ”streak-saver days” som jag skrev i tidigare inlägg. Det passar väldigt bra att svara på det just idag när jag genomförde ett ”streak-saver löppass”.

När man springer varje dag är det oundvikligt att vissa dagar kan man känna sig lite förkyld eller inte har så mycket tid till sitt förfogande för ett längre löppass, då tar jag till mitt ”streak-saver” tänk. Det är löppass som innehåler den mini midistans som jag har satt upp för mig själv att jag ska springa varje dag. Dessutom blir passet väldigt lugnt, ifall jag exempelvis känner mig förkyld. Idag var en sådan dag. Känner mig inte 110% frisk och då tog jag ett lugnt pass på 3 km. Allt för att hålla streaken levande.

De internationella run streak reglerna är få, man kan säga att det är tre regler:

1, Du ska spronga minst 1 mile

2, Du ska göra det under dygnets timmar

3, Du ska springa eller jogga…inte gå

Du själv är din egen domare och det är väl självklart att du ibland måste stanna för en bil som kommer farandes, då får du vänta helt enkelt, och sedan fortsätta. För egen del har jag alltid haft en viss distans till det här med 1 mile, min minimidistans är 2 km. Jag har helt enkelt aldrig sprungit under 2 km. Idag blev det exempelvis 3 km och det är nog det jag brukar ta till som ett ”streak-saver pass”.

Fortsätt att ställ frågor så ska jag försöka besvara dem så gott jag kan. In och ge ett bidrag till min kampanj om ni vill. Bifogar som vanligt QR-koden för Swish här nedanför.

Allt gott!

Mats

Ni är många som frågar mig om hur jag orkar springa varje dag, och jag brukar lite skämtsamt svara att jag kan inte förstå dem som inte springer varje dag. Lite skämt är det, men även lite allvar. För det här med run streak ger så mycket positivt i livet så jag har svårt att förstå varför inte alla som kan springa inte håller på med det varje dag. För oss som sysslar med runstreak har vi eliminerat frågon Om vi ska springa till att handla om När under dygnet detta ska ske. Svårare än så är det inte.

Idag, under min 3495:e löprunda, fick jag med min fru på löprundan. Vi var båda lediga idag efter att ha jobbat under helgen och det blev 5 km in på löpkontot. Underbar tur men en aning blåsigt och ett märkligt väder med ömsom sol och ömsom duggregn. Väl hemma såg jag att en av mina följare av min kampanj ställde just frågan kring run streak som livsstil och hur det är. Ska försöka besvara den.

Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning.

Jag planerar min träning utifrån det som förväntas hända dagen efter. Har jag någon kvällsaktivitet, ger jag mig ut tidigt på morgonen, annars brukar jag köra på kvällarna. Det här har varierat genom årens lopp. När jag var Regiondirektör och jobbade 16 h per dygn blev det naturligt att springa tidigt på morgonen, numer är kvällslöpningen det mer vanliga för mig.

Jag är fullständigt övertygad om att kroppen är skapad för att vara i rörelse och att vi är beroende av fysisk aktivitet för att vi ska må bra. Utifrån våra levnadsvanor är det många människor, både vuxna och barn, som inte når upp till de globala rekommendationerna om fysisk aktivitet. Att genomföra en run streak är på många sätt ett universalpiller för god hälsa och gott humör. Jag rekommenderar det till alla.

För egen del har det här blivit en livsstil. Det är ingen belastning utan bara något jag gör varje dag. Ungefär som att borsta tänderna. Jag ger mig bara ut på en daglig runda någon gång då det passar under dagen.

En stor utmaning är dock variationen. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från mitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt. Att springa varje dag innehåller naturligtvis en del utmaningar i övrigt. Tidigt märkte jag att den utmaning jag nu påbörjade var något helt annat än att träna inför ett maratonlopp. Några hela vilodagar var naturligtvis inte att tänka på men med variation i tempo och längd kunde korta pass i lågt tempo närmast beskrivas som vilodagar. Jag kallar dessa ”streak-saver days”.

Fysiskt var det ingen större svårighet för mig att få till passen från början, däremot mentalt. Vissa dagar när jag kom hem från jobbet efter en lång och hård arbetsdag kunde klockan närma sig 23 och då var jag inte så jättesugen på att snöra på mig löparskorna och ge mig ut men det var bara att slå bort negativa tankar och köra en runda.

En av de vanligaste frågorna kring min ”streak” handlar om det här med sjukdomar och om jag aldrig blir sjuk. Jag blir sällan sjuk och jag tror att jag har mina dagliga löpturer att tacka för det. Ägnar man sig åt fysisk aktivitet varje dag så fungerar det som ett slags vaccin mot förkylningar och andra sjukdomar. Jag tror också att min streak är skadeförebyggande. Innan min streak hade jag i omgångar problem med både knä och hälsenor. Numer känner jag inget sådant. Sedan barnsben har jag astma- och pollenallergi. Under vissa dagar när vädret är emot oss allergiker är det tungt men den dagliga aktiviteten är också något som mildrar min astma.

Hoppas att jag inspirerat några av er att börja motionera mer!

Ge gärna ett bidrag till min kampanj för ACT.

QR-kod kommer här:

/m

Jag tassar fram längs Limhamns gator. Run streak day #3494. Kampanjen och nedräkningen fortsätter! Det är sen söndag eftermiddag. Jag har arbetat hela veckan och helgen och i fredags kväll var vi på konsert, så vilan och sömnen har fått stå tillbaka. Det känns i kroppen men det är ändå skönt att få springa av sig lite tankar och känna hur musklerna bär.

Det är så pass mörkt så jag hör smällen innan jag ser vad som har hänt. Någon har kastat sin glasflaska på marken, bara några meter från närmaste papperskorg. En mörk gestalt ser jag lämna platsen men jag är för långt borta för att se identiteten. När jag kommer löpandes fram till platsen är det glassplitter över hela gångbanan och jag stannar och börjar plocka upp. Det blir sedan några vändor fram och tillbaka till papperskorgen innan allt är upplockat och jag kan springa vidare.

När jag fortsätter min löprunda kommer naturligtvis nya tankar upp i mitt huvud, det gör det alltid. Händelsen med den krossade flaskan får mig att tänka på ”mitt eget Varför” jag gör saker och ting här i världen och om det är ”mitt Varför” som definierar mig som en viss sorts människa? Låter det konstigt? Jag tänker så här:

Hur och Vad jag säger och gör har naturligtvis stor betydelse för hur du är som person men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Hur spelar en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger och gör spelar en helt avgörande roll i fall vi håller med vederbörande eller inte. Eller om vi tolkar dennes Vad som märkligt. Jag tolkar naturligtvis in i att den person som krossade flaskan gjorde fel, i mina ögon.

Det jag nu pratar om är inte dessa saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna. Varför krossade exempelvis den där personen flaskan, till synes helt ologiskt när det bara var några meter till papperskorgen och dessutam antagligen fullt medveten om att glassplitter är farligt för andra? Ens Varför säger mycket om vem man är som person…

I min värld är ditt Varför något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud. Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar och kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är. Ditt Varför kanske blir tydligast när ingen ser vad du gör men du gör det ändå. Då är det bara du och Gud som ser och vet.

Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud, är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.

I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken du upplever att andra ger till dig har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.

Min fundering handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.

När jag avslutar min löprunda har det blivit 8 kilometer in på dagens löpkonto. Känns bra. Mina tankar har jag delat med Gud och de brukar stanna där, nu har jag delat en del med er också. Det känns också bra.

Ha en fortsatt härlig helg! Fortsätt att stötta min runstreak-kampanj. In och ge vad ni kan till ACT. QR-kod finns som vanligt längst ned.

/m