författare/konstnär/coach/föreläsare
Jag har hög respekt för mina vänner och deras åsikter. Vi lever i en demokrati och vi har både yttrandefrihet och tryckfrihet som jag håller högt. Nu när valet närmar sig märker jag dock en sak som eskalerar och det är normaliseringen av lögnen, även bland mina vänner, och jag vägrar att acceptera det. Jag vägrar.
Vi lever i en tid där lögner sprids snabbare än sanningar, och där medvetna misskrediteringar av politiska motståndare blivit en del av det politiska spelet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, alla politiker som medvetet misskrediterar den andre sidan tycker jag gör fel. Nu tycker jag det har eskalerat, så till den milda grad att det i sociala mediers ekokammare inte enbart handlar om politikers utspel utan här väljer även vänner till mig att medvetet sprida förenklade OCH förljugna bilder om partiföreträdare som man ej sympatiserar med. I sociala medier förstärks förenklade narrativ, medan komplexitet och nyans försvinner ur debatten. För mig som vill leva i sanningens värld blir detta inte bara en politisk fråga utan en existentiell och en etisk utmaning.
Jag ser bilder som sprids på Magdalena Andersson med texter som att hon slarvat bort 88 miljarder på Northvolt eller bilder på Ulf Kristersson med texter att alla skattesänkningar han gjort varit för att gynna egna plånboken. Det här är medvetna nidbilder som sprids, allt för att misskreditera den andra sidan. Alla vet att det är inte sanningsbilder, långt därifrån, men ändå väljer folk att sprida dessa bilder vidare. Helt utan reflektion.
Självklart vet jag att desinformation inte längre bara är ett marginellt fenomen. Den är industrialiserad, automatiserad och ibland styrd av främmande makter med syfte att polarisera och försvaga demokratin. AI-genererade videor, falska nyhetsflöden och botnätverk skapar parallella verkligheter där fakta ersätts av känslor och propaganda. Men det här är något annat. Det här är når lögnen normaliseras.
I Sverige har vi dessutom sett hur politiska aktörer systematiskt misstänkliggör journalistik, forskning och myndigheter. När institutioner som ska bära samhällets tillit målas ut som partiska, urholkas grunden för en gemensam verklighetsuppfattning.
För egen del som alltid har värnat om sanningen, som aldrig vill sprida någon lögn, så blir denna samtid svår för mig att hantera. Ska jag bemöta varje medveten misskreditering i kommentarsfälten? Ska jag scrolla vidare? Ska jag se ned på min vän som lagt upp något lögnaktigt om en politiker, eller låtsas som ingenting?
Är jag den enda som har det så här?

För jag är fullt medveten om att sanningen är sällan enkel. Den kräver tid, eftertanke och vilja att se flera sidor av en fråga. Men i en debattkultur där snabba svar värderas högre än genomtänkta resonemang, blir komplexitet ett hot mot den som vill vinna kortsiktiga poänger och för mig blir det ytterligare ett kvitto på hur vi håller på att ”dumifiera” vår samtid. När seriösa politiker, till och med ministrar eller höga oppositionspolitiker, medvetet lägger ut lögner i förhoppning att vi väljare inte ska läsa utskottshandlingarna i Riksdagen eller se Riksdagsdebatten eller läsa underlagen till motionen gör vi oss dummare än vad vi är. Vår verklighet är komplex och bör behandlas med respekt för komplexiteten och inte visa förenklingar som dessutom skruvas på för att misskreditera den andra sidan..
Att trycka på komplexitetens värde är därför inte ett tecken på svaghet i vårt samhälle tycker jag utan tvärtom. Det är ett tecken på mognad. Det är att säga: ”Det här är viktigt. Det förtjänar att vi stannar upp, lyssnar och tänker efter.”
För mig är frågan om sanning inte bara en intellektuell övning. Den är rotad i en djupare övertygelse: att sanningen har en andlig dimension som bär både frihet och ansvar. När jag ber om ”led oss icke i frestelse” ber jag också om styrka att stå emot frestelsen att förenkla det som är komplext, att döma ut människor jag inte förstår, att sprida det som känns rätt men saknar grund.
Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer, som levde i en tid när lögner blev statsbärande, skrev att ”lögn är först och främst en förnekelse av Gud”. För honom var sanning inte bara korrekt information utan ett sätt att leva i överensstämmelse med den verklighet Gud har skapat. När vi ljuger, sprider medvetet lögnaktiga bilder förstör vi inte bara förtroendet mellan människor utan vi förnekar också den grundläggande ordning som håller världen samman.
Bonhoeffer skrev också: ”Lüge zerstört die Gemeinschaft. Wahrheit aber zerschneidet falsche Gemeinschaft.” (Lögnen förstör gemenskapen. Sanningen däremot genomskär den falska gemenskapen.) I en tid där politiska gemenskaper byggs på fiendebilder och där tillhörighet köps med lojalitet mot partilinjen, är detta en påminnelse om att sann gemenskap kräver ärlighet även när den gör ont.
För egen del har jag stärkts i min övertygelse att jag ska inte sprida en enda lögn. Jag har själv känt frestelsen att välja sida i debatter, att förenkla för att bli hörd, att använda retorik som träffar hårt men inte nödvändigtvis sant. Men ju mer jag läser och ber, desto tydligare blir det för mig att sanningen är inte ett vapen. Den är en väg.
När Bonhoeffer frågade: ”Hur ska Kristus bli även de religionslösas Herre?” pekade han på en sanning som inte stänger ute, utan söker upp. En sanning som inte dömer, utan befriar. I en politisk debatt som alltmer liknar ett skyttegravskrig, är detta en radikal tanke: att sanningen inte vinner genom att krossa motståndaren, utan genom att visa en annan väg.
Demokratin är inte bara ett system för att fördela makt. Den är också ett sanningssökande projekt, ett försök att låta många röster, många perspektiv och många erfarenheter få forma en gemensam bild av verkligheten. När lögner sprids och komplexitet försvinner, urholkas demokratin inifrån.
Som den svenska kyrkans forskning om teologins demokratiska bidrag visar, kan teologisk reflektion hjälpa oss att tänka kring hur vi lever tillsammans i en mångfaldig värld. Teologin påminner oss om att varje människa bär på en del av sanningen och att ingen ensam äger hela sanningen. Vi är bara människor och vi gör fel. Vi kan omedvetet sprida lögner men då får vi alltid en chans att be om förlåtelse när sanningen sedan visar på lögnen. Så är vår kristna tro och ”sanningen gör oss alltid fria”.
Bonhoeffer skrev: ”God’s truth judges created things out of love, and Satan’s truth judges them out of envy and hatred.” (Guds sanning dömer det skapade av kärlek, och Satans sanning dömer det av avund och hat.) I en politisk debatt där motståndare målas ut som fiender, är detta en påminnelse om att sanningen utan kärlek inte är sann sanning.[
Jag vill verkligen leva i sanningens värld och inser att det då finns ett etiskt ansvar, både som privatperson och som offentlig röst. De cirka 8 000 bloggläsare jag har gör att jag inser att jag inte enbart är en privatperson. För egen del har jag landat i detta:
– Värdera källor och inte sprida det som känns bra men saknar grund.
– Uthärda ovisshet och inte ge vika för frestelsen att förenkla det som är svårt.
– Möta de som tycker annorlunda med respekt och se dem som medmänniskor, inte fiender eller motståndare.
– Våga säga ”jag vet inte” när svaret kräver mer efterforskning.
Jag är fullt medveten om att varken jag eller vi kan inte stoppa alla lögner. Men vi kan välja att inte sprida dem. Vi kan välja att stanna upp innan vi delar. Vi kan välja att lyssna mer än vi talar. Och vi kan välja att tro att sanningen, i all sin komplexitet, är den grund vi behöver bygga vidare på.
För jag är övertygad om att i slutändan är det inte vinnarna i debatten som formar framtiden utan de som vågar leva i sanningens värld.
/m