Funderar på Estland och Kennedy

Har de senaste dagarna gått och funderat på Estland och Robert F Kennedy. Det är svårt att i dessa valtider inte gå och tänka på våra politikers beslut och inriktningar de senaste åren. Jag tar del av en anmärkningsvärd placering av en moderat valaffisch och kan inte låta bli att fördjupas i reflektion kring vår svenska kriminalpolitik.

Sverige har nu börjat skicka dömda till Estland för att avtjäna sina straff. De första svenska intagna har anlänt till Tartu, visserligen enbart 4 personer men avtalet kan på sikt omfatta upp till 600 platser. Den estländska kriminalvården ansvarar för driften och verkställigheten enligt estnisk lag, medan svensk kriminalvård bland annat ska ansvara för utbildning, programverksamhet och administration.

Det är en historisk och på många sätt märklig situation Har vi egentligen diskuterat dess konsekvenser tillräckligt? Ur en aspekt så handlar det om en politik som nu genomförs där Sverige har så många dömda att våra egna anstalter inte räcker till. Jag funderar dock på det omvända. Estland har nämligen det motsatta problemet, många fängelseplatser står tomma. Vid början av 2026 var omkring 1 618 personer intagna i estniska fängelser, medan landets totala kapacitet var ungefär 3 000 platser. I Tartu var bara drygt 30 procent av platserna belagda.

Det är svårt att inte stanna upp inför denna bild. Sverige hyr fängelseplatser av Estland. Men borde vi inte också fråga oss varför Estland har fått tomma platser? Stanna upp och reflektera lite kring det omvända perspektivet.

Två olika vägar

Det är viktigt att inte romantisera Estland. Landet saknar inte kriminalitet och dess kriminalpolitik är varken enkel eller felfri. Inte heller kan den estländska utvecklingen förklaras av en enda reform eller en enda metod men faktum kvarstår, Estlands fångpopulation har minskat kraftigt under det senaste decenniet. I den estländska kriminalvårdens utveckling har bland annat kortare frihetsberövanden, fler alternativa påföljder, elektronisk övervakning och ökad användning av villkorlig frigivning spelat en viss betydelse. För minderåriga har alternativa åtgärder fått större betydelse. Ja, ni läste rätt, minderåriga har alternativa åtgärder. Sverige för en omvänd politik och sätter minderåriga i fängelse.

Estlands riksrevision har pekat på att öppna anstalter, där intagna kan arbeta, sköta ärenden och gradvis återvända till samhället, kan vara mer rehabiliterande och kostnadseffektiva än slutna fängelser. Det är inte ett argument för att avskaffa fängelser. Ett samhälle måste kunna skydda människor från den som är farlig. Grova brott måste få tydliga och kännbara konsekvenser men frågan är vad vi tror att ett straff ska åstadkomma.

Är straffets främsta uppgift att uttrycka vår vrede och ett slags pris som ska betalas för att vederbörande gjort fel? Handlar det om att ge en känsla av handlingskraftiga politiker? Jag tror båda dessa spelar in men jag tänker även på en annan aspekt, att kriminalpolitiken framför allt ska göra samhället tryggare och att det inbegriper efter den dag då fängelsedörren öppnas.

Hur unga kan vi låsa in?

Samtidigt som Sverige bygger ut fängelsekapaciteten diskuteras lägre straffålder, längre straff och hårdare reaktioner mot allt yngre personer. För egen del vet jag att en viss sida av politiken tycker detta är bra, för egen del tycker jag det är vansinnigt. Kanske har Estland ett alternativt sätt att se på saken och kanske hade Robert F Kennedy en poäng i sitt tal i Cleveland 1968? Om vi börjar med frågan kring barn/ungdomar i fängelse. Är det vettigt att sätta dessa i fängelse?

Om jag googlar rätt och ser på erfarenheter från andra länder och även läser utskottshandlingarna från riksdagsbeslutet så ger forskningen inget stöd för tanken att längre frihetsberövanden automatiskt minskar ungdomars återfall i brott. En metaanalys av unga som begått allvarliga vålds- eller sexualbrott fann ingen statistiskt säkerställd koppling mellan längre frihetsberövanden och minskad återfallsrisk. Forskarna konstaterade att det saknas belägg för att längre straff i sig påverkar återfallen i någon tydlig riktning.

Detta betyder inte att frihetsberövande aldrig behövs. Det betyder dock att inlåsning inte kan vara hela svaret. Den kan skydda samhället under en begränsad tid, men den skapar inte automatiskt ansvarstagande, mognad, utbildning, empati eller en väg bort från kriminaliteten.

Tvärtom finns det risker. En forskningsöversikt om ungdomars frihetsberövande pekar på möjliga negativa konsekvenser för utbildning, arbete, hälsa och fortsatt utveckling.  En ung människa kan gå in genom fängelseporten med en kriminell identitet som ännu inte är färdigformad och komma ut med ett starkare kriminellt nätverk, sämre skolbakgrund och färre lagliga möjligheter.

Det är här jag sneglar lite på Estland som verkar tänka så här i stället. En 14-åring som rekryteras av ett kriminellt nätverk behöver möta ett samhälle som är starkare än gängen:

– en skola som ser vederbörande innan rekryteraren gör det,
– en socialtjänst som har tid och mandat att ingripa,
– en fungerande barn- och ungdomspsykiatri när livet rasar,
– fritidsverksamhet och vuxna som finns kvar,
– polis som kan stoppa brottsligheten tidigt,
– och efter ett brott: tydliga konsekvenser, behandling, utbildning och en verklig väg tillbaka.

Jag tycker inte att det är att vara naiv eller ”snäll mot kriminella”. Det är istället att vara kompromisslös mot kriminaliteten.

När jag tar del av Estland samt många andra länders tänk funderar jag på varför våra politiker går åt ett helt annat håll? Är det inte så att den verkligt hårda kriminalpolitiken är inte den som producerar flest fängelseår utan den som producerar färre brottsoffer? Det är här jag går tillbaka till Robert F Kennedy.

Den långsamma våldsamheten

I ett tal i Cleveland 1968 talade Robert F Kennedy om våldet i det amerikanska samhället. Han gjorde en skillnad mellan det synliga våldet, skotten, bomben, mordet, och en annan form av våld, nämligen institutionernas likgiltighet, passivitet och långsamma förfall.

Han nämnde barn som förstörs av hunger, skolor utan böcker och hem utan värme. Han talade om hur människors liv bryts sönder när de förvägras möjligheten att leva som fäder, mödrar och medborgare. Kennedy kallade detta ”våldet från institutionerna”.

Jag tänker att han kunde lika gärna hållit talet idag, dess innehåll tycker jag känns igen i vår samtid. För visst ser vi våldet när en människa skjuts. Vi ser det när en familj förlorar en son. Vi ser det när ett barn rekryteras och ett område präglas av rädsla. Men ser vi också det långsamma våld som består i att samhället inte upptäcker barnet i tid? Att skolan saknar resurser? Att vården inte hinner möta den unge? Att socialtjänsten arbetar med för stora ärenden och för små möjligheter?

Det är inte samma sak som att säga att samhället bär skulden för varje brott. Människor har ansvar för sina handlingar. Brottsoffer får aldrig försvinna ur bilden. Men om vi enbart talar om individens skuld och aldrig om samhällets ansvar så blir vår analys för enkel.

Det var ett tag sedan jag läste talet men om jag minns rätt sa även Kennedy något i stil med att våld föder våld och att förtryck föder motreaktioner. Jag tror inte att han menade att rättsstaten skulle ge upp. Han efterlyste nog i stället en rättvisa som erkänner människors gemensamma värde och vägrar bygga den enes framtid på den andres olycka.

Här finns en viktig existentiell insikt, nämligen att ett samhälle blir också det som det gör med den människa som har misslyckats. För mig är det viktigt att hur vi behandlar oss alla som misslyckats i livet är ett mått på hur väl vårt samhälle fungerar. Det finns en människa bakom alla våldsdåd.

Människan bakom domen

I den kristna människosynen är människan aldrig identisk med sin värsta handling. Det betyder inte att handlingen förnekas eller att skulden försvinner. Det betyder att även den som har gjort något fruktansvärt fortfarande är en människa och att varje människa är mer än den etikett samhället har satt på henne.

I Bibeln finns ingen sentimental föreställning om att ondskan inte spelar någon roll. Profeterna talar skarpt om våld, förtryck och blodspillan. Jesus möter inte synden med likgiltighet. Men den bibliska rättvisan har aldrig enbart med vedergällning att göra. Den söker även sanning, upprättelse, omvändelse och återställda relationer.

Det är skillnad mellan att förlåta och att låtsas att inget har hänt. Det är skillnad mellan nåd och ansvarslöshet. Nåd innebär inte att ondskan förminskas, utan att människan inte överges åt den.

Kanske är det detta som är kriminalpolitikens djupaste fråga: Tror vi att människor kan förändras? Det är här jag tänker att nuvarande regering har missat en viktig poäng. För jag ser egentligen att deras politik bygger på att svara Nej på den frågan. För då återstår egentligen bara längre straff, högre murar och allt fler låsta dörrar. Precis den politik som nu förs. Men om människor istället kan förändras måste rättssystemet utformas så att förändring blir möjlig. Fängelset måste då vara mer än en förvaring. Det måste, där det är möjligt, också vara en plats för ansvar, behandling, utbildning och förberedelse för det liv som kommer efteråt.

Ett fängelse kan skydda samhället från en människa så länge dörren är låst. Men det långsiktiga samhällsbygget handlar om vad som händer innan dörren behöver låsas och vad som händer när den en dag öppnas igen.

Vilken väg vill vi gå?

Den nya kriminalpolitiken som Tidö lagt fast är att värna brottsoffern mer än gärningspersonen. En sund omläggning kan tyckas. Även S står bakom den omläggningen. Och ingen kan bortse från att Sverige har ett akut problem. Det behövs platser för människor som har dömts till fängelse. Avtalet med Estland är ett försök att hantera platsbristen, och det finns säkerhetsmässiga och rättsliga frågor som måste tas på allvar.

Men det jag är rädd för är att en akut lösning blir en långsiktig vision.

Det vore tragiskt om vi började betrakta fulla fängelser som ett tecken på en framgångsrik kriminalpolitik. Fulla fängelser kan lika gärna vara ett tecken på att skolan, vården, socialtjänsten, bostadspolitiken och det förebyggande arbetet har misslyckats långt tidigare.

Estland har inte gett Sverige ett färdigt recept. Men de tomma cellerna i Tartu kan fungera som en spegel. De visar att ett land kan hamna i en situation där fängelsekapaciteten minskar därför att färre människor sitter inlåsta.

Den viktigaste frågan är därför inte hur många platser Sverige kan hyra utomlands. Den är vilket samhälle vi vill bygga här hemma. Ett samhälle där det kriminella nätverket är den första vuxna gemenskap som ser barnet? Eller ett samhälle där skolan, föreningslivet, kyrkan, vården, socialtjänsten och närvarande vuxna finns där först?

Nog borde vi väl kunna skapa ett samhälle som håller fast vid både rättvisa och hopp?

För mig blir Estland ingången till att målet kan aldrig vara fulla fängelser. Målet måste vara färre brott, färre brottsoffer och färre barn som går förlorade. Målet måste vara tommare fängelser, inte därför att vi har blivit mindre allvarliga inför ondskan och våldet utan därför att vi har blivit bättre på att förebygga den, ingripa mot den och hjälpa människor bort från den.

Det är kanske det som är den verkligt hårda vägen och den synen saknar jag idag hos våra politiker. För mig är den vägen också den mest mänskliga. För alla.

/m