Väntan

Vi har varit i väntans tider efter att ett nytt barnbarn till min fru ska se dagens ljus. Nu äntligen har det skett och vi fick möjlighet att hålla det lilla undret och fira hans ”en dags dag” igår.

Jag har på sistone reflekterat lite över det här med väntan. Jag läser i Per Svenssons sista bok När jag dog som precis har kommit ut att han också reflekterar över fenomenet. Han skriver på följande sätt:

”Jag har bestämt mig för att tålamod ska vara mitt modus. Väntan är ju inte det värsta som kan drabba en. Tvärtom skulle jag säga. Jag väntar gärna länge på det oundvikliga.”

Per skriver detta när han väntar på att få en stent inopererad precis när han har fått besked om att han har en obotlig cancerform och vet att han har kort tid kvar i livet. Man kan tycka att väntan då skulle vara det sista man vill ha, men Per beskriver istället väntan som en gåva.

För egen del måste jag erkänna att jag har omvärderat det här med väntan fullständigt. Mitt unga vuxna jag hatade väntan. Jag förstod inte syftet. Valde jag en kö på ICA som tog längre tid än den andra så kunde jag till och med bli irriterad på mig själv att jag valde fel kö. Nu är jag precis tvärtom. Tacksam för att jag fick ytterligare tid i väntan.

För det här med väntan hör till det mänskliga livet. Vi väntar på besked, på bussen, på att kaffet ska rinna ner, på att någon ska höra av sig. Vi väntar på förändring, på läkedom, på klarhet. Ibland väntar vi med förväntan, ibland med oro och ibland utan att riktigt veta vad det är vi väntar på.

Det finns en naturlig rastlöshet i väntan. Vi vill gärna att det som ännu inte har hänt ska börja hända. Framtiden drar i oss. Den lockar oss med möjligheter men påminner oss också om allt som ännu saknas. Därför kan väntan kännas som ett tomrum. En tid mellan det som varit och det som ska komma, en plats där vi ännu inte är framme.

Men jag tänker att väntan är inte alltid tom. Den kan vara en särskild sorts närvaro. En särskild sorts existentiell plattform. Jag har börjat att älska väntan.

När vi väntar på en vän vid ett kafébord kanske vi först tar upp telefonen. Vi kontrollerar meddelanden, läser nyheter, låter minuterna fyllas av sådant som egentligen inte behöver fylla dem. Men så händer något om vi lägger undan telefonen. Vi ser människorna omkring oss. Vi hör porslinet klirra, dörren som öppnas, samtalet vid bordet bredvid. Kanske upptäcker vi ljuset över husfasaden eller en fågel som hoppar fram på trottoaren. Det som nyss var fördröjning blir en stund av liv.

Jag har helt enkelt lärt mig att ta tillvara på väntans möjligheter och inte fylla den med annat. Passa på att vara maximalt i nuet. Att ta vara på väntan betyder att vi inte måste göra varje ledig minut produktiv. Också det kan bli en form av otålighet, nämligen att ständigt vilja förbättra sig, hinna mer och omvandla varje paus till prestation. Att ta vara på väntan kan i stället vara att låta tiden vara vad den är. Att andas. Att lyssna. Att inte genast fly från det obestämda.

I väntan möter vi något viktigt om oss själva. Vi är inte fullständigt självbestämmande. Vi kan planera, arbeta och påverka, men vi kan inte bestämma över allting. Vi kan inte skynda på andras beslut, årstidernas växlingar eller den tid det tar för ett sår att läka. Väntan påminner oss om vårt beroende, av andra människor, av tiden, av kroppen och av livet självt.

Det kan vara smärtsamt. Vi vill gärna vara den som handlar, ordnar och löser. Men det finns skeenden där vår uppgift inte är att göra mer, utan att hålla ut. Ibland är väntan det enda sättet att ge något möjlighet att mogna. En tanke behöver tid innan den blir en insikt. Ett samtal behöver tystnad innan de riktiga orden kan komma. En människa behöver få vara på väg utan att genast bli färdig.

Jag tänker att det finns också en förtröstan i väntan. Inte en säkerhet om att allt kommer att bli som vi önskar, men en tillit till att det ännu inte är avgjort. Så länge vi väntar finns en öppning. Framtiden är inte helt sluten. Det kan komma ett mail, ett möte, en oväntad möjlighet. Men även när det vi hoppas på inte infrias kan väntan ha förändrat oss. Den har kanske gjort oss mer uppmärksam på det vi tidigare tog för givet. Den har lärt oss tålamod eller visat oss vad som verkligen betyder något.

I vardagen försöker jag numer öva mig i att inte betrakta väntetid som bortkastad tid. Jag låter promenaden till affären bli en promenad och inte bara en transportsträcka. Jag kan stanna kvar en stund i samtalet efter att det praktiska är sagt. Jag kan dricka mitt kaffe utan att samtidigt försöka hinna med tre andra saker. Jag kan ge mig själv några minuter där inget särskilt ska åstadkommas.

Kanske är det just där, i de små mellanrummen, som livet ofta visar sig tydligast. Inte bara i det stora som vi planerar och längtar efter, utan i det som redan händer medan vi väntar.

För vi väntar aldrig helt utanför livet. Vi väntar inne i det. Medan vi väntar förändras ljuset, kroppen åldras, relationer tar form och världen fortsätter att kalla på vår uppmärksamhet. Väntan är inte en paus från tillvaron. Den är en del av tillvaron.

Och kanske är frågan inte enbart när ska det som jag väntar på komma? Kanske är frågan också ”Vad händer här och nu, medan jag väntar?”

/m