Många bo i all enkelhet

Det är den 58:e sommaren i rad jag befinner mig en stund på paradiset på jorden. Det kanske finns fler men för mig är det här platsen där mitt hjärta alltid befinner sig, oavsett var jag än är i världen, i en avlägsen skogsmiljö utanför Kalmar. Här växte min mor upp i min morfars hus som han byggde på 1930-talet. Här har jag spenderat samtliga somrar i mitt liv. Här trivs jag som bäst.

Under morgonens löptur slås jag över alla dessa ”bo” som jag springer igenom. Jag börjar vid stugan i Karlsbo, springer igenom Tombo, vid Tokebo viker jag ut på 125:an mot Bäckebo, svänger av och springer genom Knarrebo, Gelebo och Nickebo, innan jag återvänder till Tombo och Karlsbo. Alla dessa bo. Bygden bor verkligen i mitt hjärta. Den är svår att ta ifrån mig. Den bär jag alltid med mig.

Under löpturen tänker jag på allt som har förändrats sedan jag som barn sprang omkring längs grusvägarna. Alla dessa människor som befolkat bygden och som nu har lämnat oss. Alla dessa ögonblick där möten har skett. Här möttes min mormor och morfar för ungefär 100 år sedan och allt efter det är historia som man brukar säga.

Här kan man inte ha bråttom. Det finns ett lugn i hela atmosfären som gör det enkelt att befinna sig i nuet. I stugan hugger man ved i vedboden och bär vatten från brunnen. Så enkelt är det. Så underbart.

I mitten av -90 talet försökte jag ta till mig mycket av Dalai Lamas budskap. Det här med enkelhet lockade mig samtidigt som mitt liv gick på högvarv. Några år senare såg jag filmen ”Sju år i Tibet” och det här med att ta till sig och bejaka det enkla hade jag svårt att ta till mig då, nu 30 år senare bejakar jag det fullt ut. Ja, jag missionerar helt enkelt det enkla som vägen och livet. För 30 år sedan läste jag om en terminologi som jag hade svårt att ta till mig, nu tänker jag ofta på det.

“Chop wood, carry water.”

Orden är enkla, nästan prosalika. De talar om det mest vardagliga som finns, nämligen att hugga ved, att bära vatten, att göra det som måste göras för att livet ska fortgå. Ändå har just dessa ord blivit ett uttryck för något djupt mänskligt och andligt. I zenbuddhismen brukar de förknippas med insikten att det inte finns någon enkel flykt från vardagen när man når “upplysning”. Efter upplysningen hugger man fortfarande ved och bär vatten. Skillnaden ligger inte i vad man gör, utan i hur man förhåller sig till det man gör. Ursprunget brukar kopplas till den kinesiske chan-buddhisten Layman Pang, som beskrev sin “mirakulösa kraft” just i de vardagliga sysslorna, nämligen att hämta vatten och bära ved.

Här i Karlsbo och med ålderns rätt förstår jag exakt dess budskap. Det är en slående tanke. Inte därför att den är exotisk, utan därför att den är så nära livet självt. De flesta av oss lever inte i det extraordinära. Vi lever i det upprepade, det nödvändiga och ibland det tröttsamma. Vi diskar, handlar, skriver, kör, väntar, bär, lyssnar, svarar, planerar, oroar oss, tar nya tag. Och just där, i det som verkar så obetydligt, kan en hel livshållning bli synlig. Här i Karlsbo och det som budskapet försöker säga är att låt inte det vardagliga lura dig att tro att livet är tomt, det kan vara platsen där du verkligen är närvarande.

För mig, som har läst Bibeln många gånger och har den som ett arbetsredskap möter man inte riktigt samma formulering, men man möter en slående liknande rörelse. Bibeln drar inte en skarp gräns mellan det heliga och det vardagliga. Tvärtom, skapelsen, arbetet, relationerna och ansvaret hör ihop. I Kolosserbrevet heter det: “Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor”. Och i Första Korinthierbrevet läser vi: “Ät eller drick eller vad ni än gör, gör allt till Guds ära”. Det är en djup kristen ansats att det finns inget område i livet som automatiskt står utanför Gud.

Det betyder inte att allt blir religiöst i den ytliga meningen. Det betyder att vardagen kan bli genomlyst. Den kan bli platsen där kärleken visar sig, där trofasthet får kropp, där arbetet inte bara är produktion utan tjänst. Jakobsbrevet sammanfattar samma riktning när det uppmanar oss att vara “ordets görare” och inte bara dess hörare. Tron blir verklig när den tar form i liv.

Jesus själv levde i en värld där arbete, kropp, mat, vägar, damm, hem och måltider var själva scenen för Guds rike. Han stannade inte vid det abstrakta. I mötet med Marta och Maria finns en viktig påminnelse. Marta är upptagen, stressad, splittrad av allt som måste ordnas. Maria sitter vid Jesu fötter och lyssnar. Jesus föraktar inte tjänandet, men han avslöjar hur lätt även goda sysslor kan bli fyllda av oro och inre splittring. Det är inte “görandet” i sig som är problemet, utan att hjärtat förlorar sitt centrum.

Det finns en viktig skillnad mellan zenuttrycket och den bibliska vägen. “Chop wood, carry water” kan i sin zenform peka mot närvaro i det som är. Den kristna tron går längre och djupare genom att säga att det vardagliga är inte bara en plats för medveten närvaro utan för gemenskap med den levande Guden. Vi arbetar inte för att skapa mening ur tomheten, utan för att vi redan är burna av en mening som föregår oss. Vi tjänar inte för att bli värdefulla, utan därför att vi redan är älskade.

Det gör något med synen på vardagen. När vi byter blöjor, skriver protokoll, plockar disk, åker buss, lägger en hand på någons axel, lyssnar färdigt på en människa, svarar vänligt i ett mejl eller tar en promenad trots trötthet, då är det inte bara “förberedelser” inför livet. Det är det som är livet och det är där tron prövas. Det kristna livet består inte bara av högtider och stora upplevelser, utan av sådant som upprepas tills det nästan blir osynligt. Just där formas karaktären.

Detta blir särskilt viktigt i vår samtid, där många lever under trycket att allt måste vara effektivt, synligt och meningsfullt på en gång. Vi jämför oss, mäter oss, optimerar oss. Men både Bibeln och den gamla zenvisdomen påminner oss om att det som verkligen bär livet ofta är det långsamma, det trogna och det upprepade. Skillnaden är att Bibeln inte bara säger, “Var närvarande.” Den säger också: “Se Herren i det du gör.” Då blir inte vardagen mindre vardaglig, men den blir genomlyst av mening.

När jag springer där genom alla ”bo” kan jag inte låta bli att fundera på vad det här betyder för oss i nuet. Kanske att vi behöver återupprätta det enkla som heligt. Inte genom att romantisera slit, utan genom att sluta förakta det. En vanlig arbetsdag, en trogen föräldravecka, ett återkommande ansvar i sitt arbete, en stilla vana av bön och bibelläsning, en promenad med någon som behöver lyssnas på, allt detta kan vara “chop wood, carry water” i en kristen tappning. Inte som tom rutin, utan som trofast kärlek i det lilla.

Det handlar om att leva långsammare inombords, även när livet går snabbt utanför. Att inte låta varje uppgift bli ett krav på självhävdelse. Att göra det som behöver göras utan att hela tiden fråga om det är stort nog för att räknas. Den kristne behöver inte bevisa sig genom en ständig synlighet. Det räcker att vara trofast där man står. “Vad ni än gör, gör det av hjärtat”, där finns en frihet som vår samtid hungrar efter.

Och kanske är det just detta som är den verkliga förbindelsen mellan uttrycket och evangeliet, att de stora sanningarna ofta visar sig i de små handlingarna. Att det heliga inte alltid kommer med dramatik. Att Gud inte bara möter oss i det ovanliga, utan i det återkommande. I köket, vid skrivbordet, på väg till arbetet, i samtalet, i tjänsten, i det vi bär utan att någon annan ser det. I löpturen en morgon i augusti genom ett antal ”bo”.

För när allt kommer omkring kanske livet mestadels består av att hugga ved och bära vatten. Vardagens processer är livet. Frågan är om vi gör det som människor om vi är splittrade och jagar mening, eller som människor som redan fått ta emot meningens källa? Där, i den frågan, möts zenordens stilla allvar och det kristna hoppets ljus. Där befinner jag mig, vid Karlsbos enkelhet.

/m