Den trånga porten

På söndag läser alla Sveriges kyrkor texten från Matteus 7:13-14 om den trånga porten. En fantastisk text. För dig som inte har läst den så kommer den här:

”Jesus sade: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Det är lätt att se den vida porten som vår tids motorväg, som de flesta åker på. Den vida porten är en bekväm likriktning där algoritmens flöde i sociala medier lockar, där konsumtionens lockrop hörsammas, där prestationskravets ekorrhjul rullar på. Här ryms allt som åsikter utan fakta, moral utan offervilja, spiritualitet utan omvändelse. Egots vinst över allas bästa.

Vi ser inte ens den trånga porten. Vi stressar förbi den lilla avtagsvägen från motorvägen, vi ser den inte ens. Rätt som det är har vi susat förbi vägen där medmänsklighet, kärlek och Gud bor. Bort från kärleken och Gud, egentligen inte genom så medvetet val eller genom grova synder utan genom att följa med alla andra på den breda portens motorväg. Den breda portens väg erbjuder ett slags frihet från val, men priset är frihet från mening.

Kanske är det likgiltigheten som Jesus vänder sig emot i sitt fördömande över den breda porten. Att inte ens aktivt göra ett val och välja den trånga porten, att inte ens tänka sig den vägen som ett alternativ i ens liv. Att helt enkelt inte förvalta sitt pund utan bara hänga med i den breda portens alla möjligheter utan att reflektera över varför.

Det är precis här jag stannar upp varje dag, varje ögonblick och försöker att leva den trånga portens väg. Det är inte lätt, den kräver sin människa, den kräver att man arbetar hårt. Porten är trång inte för att Gud vill stänga ute, utan för att kärleken inte kan bäras med mitt ego som bagage. Vi kommer inte igenom om vi inte först lägger ned vårt stora, egoistiska, ömtåliga, märkliga, ibland osäkra lilla jag. Där ligger det svåra, det jobbiga, det som många tycker är att försaka sig själv men jag ser det mer som att Jesus tar hand om allt vårt eget, innan han ger oss allt sitt.

I en tid där självförverkligande blivit religion, är den trånga porten ett radikalt motdrag, nämligen att helt ge upp rätten att vara centrum. Att aktivt välja perifin. Att välja ödmjukhet framför bekräftelse, sanning framför popularitet, kärlek framför strävan att ha alltid ha rätt. Detta är inte en engångshändelse utan en daglig övning. Varje morgon ett nytt val att gå in genom den trånga porten innan vi möter världen.

Om nu den breda vägen är motorvägen, är den smala vägen skogsstigen. Den kräver uppmärksamhet, steg för steg. Här finns inga filer att växla mellan, ingen autopilot. Här blir du lugn. Här andas du. Den trånga porten är att välja närvaro före distraktion, tacksamhet före otålighet, gemenskap före isolering. Det är att bygga livet på ord som håller när stormen kommer.

Jesus sa dessa ord för ungefär 2000 år sedan men de pratar väl in i vår samtid. Den breda portens motorväg låter oss scrolla oändligt. Den trånga porten lär oss att stanna i nuet, stanna i bön, i tystnad, i det oväntade mötet. Den vida porten mäter värde i likes, konsumtion, prylar och levererade resultat. Den trånga porten viskar att ”Du är älskad precis som du är, innan du presterat något alls”. På ett sätt är nutidens frihetsideal att slippa välja mellan alla val som finns men för egen del är nog sann frihet att välja det som binder oss till det goda. Att frivilligt begränsa mig för att få plats med kärleken. Få plats med det goda.

De som verkligen har gått in genom den trånga porten brukar vara mer bekymrade över sin egen ofullkomlighet än över andras vägval. Kanske är det själva nyckeln, att sluta snegla på andra, sluta peka finger åt andra och istället börja att gå tillsammans i ödmjukhet och sprida kärlek och godhet. Det är den trånga porten – pröva gärna att välja den vägen. Den berikar.

/m