Det fanns en tid…

Predikarens tredje kapitel och dess första åtta verser hör till ett av mina favoritstycken i den Hebreiska bibeln. ”Allt har sin tid” är de inledande orden och de sätter sig djupt i ens inre. Allt har verkligen sin tid. Nu har vi dock kommit till en tid, vår samtid, när jag är mer alienerad än någonsin när det gäller våra politiker.

Det fanns en tid som nu är svunnen och förbi. Det fanns en tid när politiker argumenterade för sin egen sakpolitik. Där vi väljare kunde jämföra olika politikers ståndpunkter om vad de ville med sin egen politik. De satte inte klisterlappar på andras politik, de hittade inte på lögner om andras partiers sakpolitik, de höll god ton i debatter och de var respektfulla mot varandra även om de tyckte diametralt motsatt varandras ståndpunkter i det sakpolitiska. De målade upp en bild av hur deras politik kunde förändra det ena eller det andra, inte säga hur illa det skulle gå om ”andra” sidan vann. Jag saknar den tiden.

Jag vet att jag börjar att bli gammal men jag saknar helt enkelt politiker från förr. Oavsett politisk färg. Jag saknar tiden när politiker kunde vara skarpa i sak, men ändå visa respekt för sina politiska motståndare. Jag saknar tiden när man kände att det fanns klokskap, erfarenhet och visdom inom politikens värld. Det fanns en tid när jag blev imponerad av politiker och dess kunskap och kompetens. Jag har inte alltid tyckt lika i sak med olika politiska företrädare men så är det i en demokrati, man tycker olika, men respekt har alltid funnits. Den tiden är nu förbi. ”Allt har sin tid”.

Det fanns en tid när Per T Ohlsson (krönikör på Sydsvenskan), en av mina absoluta förebilder när det gäller det journalistiska arbetet, kunde förklara världen för mig och det politiska spelet. Han kunde förklara det sakpolitiska och utspel från olika företrädare som varandes just utspel och inte sakpolitik. Jag saknar honom. Han varnade för det som vi nu ser och det är ofta jag faller in i tankar kring en undran om vad han hade haft att säga om dagens politiker.

I en av sina sista krönikor innan han gick bort skrev han ned en dikt av Tranströmer i sin krönika, en av mina favoritdikter. Om det oförutsägbara, om att ständigt möta, parera och förhålla sig till det oväntade, överraskande och osäkra.

”Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”.

Den första söndagskrönikan publicerades i Sydsvenskan i januari 1988, vid hans hemkomst från New York och några år som tidningens USA-korrespondent. Lika lite som någon annan var han förberedd på att allt snart skulle förändras i och med Berlinmurens fall och kalla krigets slut. Tiden vände.

Drygt trettio år senare vände den igen, med Trump och mitt i en eskalerande klimatkris och en envist grasserande coronapandemi beskrev Per T Ohlsson förklaringar som jag kunde förstå. En era tynade dock bort och övergick i något annat. Dagens politikers utspel känns inte som något jag kan förstå. Per T Ohlsson hade kunnat förklara för mig varför dagens politiker gör som de gör. Jag saknar honom.

För när jag ser och hör hur dagens politiker, till och med hur ministrar uttrycker sig, kunde jag först slå bort det med argument som att de inte är så erfarna, de kommer nog att växa in i sina roller, de lär sig nog men jag var naiv. Jag slog bort det med att deras oerfarenhet hängde ihop med ålder, hängde ihop med att de inte fått tillräcklig formell utbildning eller att de inte formats under en statsförvaltning som bygger på en rättsstats principer. Men jag hade fel.

För när ministrar slänger ut sig uppenbara lögner och epiteter på andra politiker så blir det vi väljare som blir förlorarna. När ett oppositionsparti säger nej till en föreslagen proposition för att de anser att det är en undermålig proposition när den inte anger igångkraftträdandedatum och således inte kan bli verklighet förrän 2040 så förstår vi väljare, eftersom vi kan läsa allt underlag, att det är detta det handlar om. Vi väljare är då intresserad av hur regeringen har tänkt att lösa det. I en demokrati kan en sakpolitisk proposition bli bättre om man stöter den ett antal gånger mellan partierna. Vi väljare vill dessutom veta det sakpolitiska.

Istället får vi höra, från ministrar, att den andra sidan är är för straffrabatter på våldtäkter, förnedringsrån och bedrägerier mot äldre. Det står ingenstans i den andras sidans motförslag och vi väljare kan läsa. Tror socialministern att det verkligen finns en enda politiker, oavsett partitillhörighet, som vill tillåta bedrägerier mot äldre?

När Sveriges justitieminister dessutom går ut och säger att det är ett svek mot brottsoffer att S vill behålla mängdrabatten faller min tes om att det är ungdomligt oförnuft som gör att dessa lögner spelas ut. För justitieministern är visserligen några år yngre än mig men ingen ungdom som många av de andra ministrarna är.

När oppositionens finansministerkandidat går ut och på sina sociala medier och friserar siffror och budskap för att det ska låta värre än vad det är med nuvarande regerings politik, ja då faller även det platt, för vi väljare kan ta reda på underlagen själva. Vi kan se hur överdrivet utspelet är och jag blir bara så trött.

Det fanns en tid när jag efter en sakpolitisk debatt kunde höra på visdomen som las fram och så kunde jag ändra min ståndpunkt. Goda sakargument i vårt demokratiska samhälle vinner alltid men just nu när lögner om andra sidans politik framförs så öppet känner jag att det är något som jag inte förstår som sker. För inte är socialministern och justitieministern så korkade att de inte förstår att vi väljare kan läsa och se att den andra sidan inte vill slopa straffrabatten? För inte är det väl så att de kanske inte har något svar på varför de inte satt något igångkraftsdatum på propositionen för att de helt enkelt inte har något svar på det och istället försöker avleda alla genom att istället sprida lögner om andra sidan? Och inte är det väl så att ledande oppositionspolitiker tänker att vi måste också ljuga för att hänga med i den andra sidans utspel?

Jag kan helt enkelt inte förstå att svenska ministrar väljer att uttrycka sig så här när de vet sanningen. Jag kan helt enkelt inte acceptera att man klistrar in så grova anklagelser på sina politiska motståndare. Är det bara jag som tycker att något har gått sönder i den politiska debatten?

Det som bekymrar mig mest är inte att vi människor tycker olika. Det ska man göra i en demokrati. Det är dessutom så att ärenden kan bli bättre ju mer sakargumenten möts mot varandra och jag ser med respekt mot människor som säger att de ändrat sig i sak efter att de hört att andra sidan hade bättre argument. Så gör jag. Tonen har dock blivit så rå att ministrar verkar tycka att den här typen av budskap är en rimlig del av den politiska debatten.

Jag saknar tiden när man kunde vara skarp i sak, men ändå visa respekt för sina politiska motståndare.
Sverige verkar ha drabbats av en pandemi av politiska dumheter. Det värsta är att den har nått ända in i regeringen.

Det fanns en tid när Per T Ohlsson kunde förklara det här för mig, men å andra sidan, dumhet är svårt att förklara på något annat sätt än att bara att konstatera att det är dumt. I sin sista krönika citerade Per T Ohlsson Tranströmer och jag tänker på raderna att döden kommer på natten och tar mått men att livet fortsätter och att allt glöms. Kanske hoppas politikerna på att vi väljare kommer att glömma att söka sanningen och enbart se deras utspel, men vi väljare är smartare än så. Vi syr kostymen i det tysta och glömmer aldrig!

/m