O, vad världen nu är skön

Året är 1861 och det är en stilla vårdag i Uppsala. Snön har dragit sig tillbaka från slottsbacken, lämnat jorden mörk och fuktig, den är redo att bära nytt liv. Luften är sval, men fylld av något som nästan inte låter sig sägas, en föraning om sång.

Han går där, Jacob Axel Josephson, mellan domkyrkans skuggor och Fyrisåns långsamma vatten. Stegen är inte hastiga utan snarare prövande, som om varje steg lyssnar. Kanske har han nyss lämnat orgeln, eller kanske är det precis dit han är på väg. Nu är det inte tangenterna som bär melodin utan det är staden själv. Han går och nynnar på strofer ur en av Mozarts stycken. Melodislingan biter tag i honom och släpper honom inte. Det vill han inte heller.

Ungefär 165 år senare vandrar jag ned mot Hallaröds Sankt Olofskälla och nynnar på en melodislinga av Mozart. Jag har nördat ned i Mozarts musik på sistone. Inte så konstigt, det finns mängder av vackra verk som detta geni har skapat. Inte blev det bättre när jag av min musikerkollega, Danny, fick upp ögonen för att Mozart faktiskt hade bidragit med musiken till en psalm. Det hade mig helt gått förbi.

Nu var inte det heller så konstigt. Den här psalmen är psalm 751 i psalmboken och tillkom således år 2003 när Verbums tilläggspsalmer tillkom i vår psalmbok. För egen del som är konfirmerad på -80 talet så är tilläggen inget som sitter i nervsystemet.

O, vad världen nu är skön är en psalm med text skriven 1861 av tonsättaren och organisten Jacob Axel Josephson. Musiken är skriven år 1776 av Wolfgang Amadeus Mozart. Psalmen utgavs för första gången i boken En- och flerstämmiga sångstycken till begagnade vid undervisningen i elementera- och folkskolor, 2 år 1861.

Det är en tydlig sommarpsalm med vackra toner men det är texten som jag som teolog dras till. Jag ser visserligen ganska snabbt att Första Moseboken kapitel 1 och Psaltaren 65:10-14 har använts som underlag men det är helheten som jag försöker förstå, försöker begripa för texten förmedlar en hel del oanat som jag inte har reflekterat över innan. Jag blir nyfiken på textförfattaren och varför de ord han har valt sätter sig innanför skinnet på mig.

Jag sitter vid källan i Hallaröd och omges av naturens skönhet. Här finns inte Uppsalas domkyrka eller fyrisåns porlande. Ett vittnesbörd finns om skapelsens skönhet. Jag sitter på det själv. Undrar hur Josephson såg på det i stadens myller? Domkyrkans torn reser sig mot himlen i Uppsala, inte bara som sten, utan också som ett vittnesbörd. Kanske är det vittnesbörd som Josephson går och tänker på och undrar vems vittnesbörd. Hans eget vittnesbörd eller Guds?

Ljuset faller märkligt denna dag, som om det inte bara belyser, utan uppenbarar. Teglet, vattnet och träden, allt tycks säga samma sak, om och om igen, i stillhet, ”O, vad världen nu är skön”.

Det är dock inte en skönhet som bländar. Det är en skönhet som bär. En skönhet som kommer ur det genomlevda, vintern, mörkret och väntan. Han känner det i kroppen, som en tonart som funnit sitt hem. Det är inte bara naturen som öppnar sig utan det är skapelsen som andas.

Kanske stannar han till vid kanten av fyrisån som ringlar sig mitt igenom staden. Vattnet rör sig, obevekligt och ändå mjukt. Som tiden. Som nåden. Och i det rinnande finns något tröstande i att allt får fortsätta, att allt får börja om. Kanske är det där orden börjar formas, inte som en tanke, utan som ett svar. Inte att världen är skön utan att världen är skön just nu. Nuet verkar vara viktigt för Josephson och det får bli hans utgångspunkt, det får stanna i titeln.

När jag söker efter Jacob Axel Josephsons bakgrund visar det sig att han var jude sedan födseln men konverterade i början av 1840-talet till kristendomen. Han var född I Stockholm men verkade större delen av sitt liv i Uppsala. Han skriver egna verk, främst som tonsättare. Det här med textförfattande går i andra hand för honom.

När jag tänker mig att Josephson gick där i Uppsala år 1861 och fann vädret och livet osedvanligt bra vet jag inte hur sommarvädret faktiskt var år 1861 och jag vet naturligtvis inte om hur han tänkte men jag inbillar mig ändå att han gick där och tänkte på skapelsen i 1 Mos och Psaltarens text om hur Gud verkar i skapelsen. Allt blandas med Mozarts ljuvliga toner och en psalmtext föds.

”O, vad världen nu är skön” — så börjar psalmen. Och bara i den första raden finns något av det mest grundläggande i den kristna tron: att världen inte är tom, slumpartad eller meningslös, utan bär spår av Guds godhet. Att se skönheten i skapelsen är inte bara att vara naturälskare. Det är också att ana Skaparens hand.

Som om skönheten inte bara är ett faktum, utan en händelse. Något som ges, i detta ögonblick.
Jag ser framför mig hur han går vidare och i träden skimrar det första gröna. Inte fullbordat, inte färdigt men levande. I denna bräckliga början anar han något större. Inte bara vårens återkomst, utan en skapelse som ännu är i rörelse, ännu blir till.

Kanske är det därför tonen bär så varsamt. Inte triumferande, utan förundrad. Som en människa som ser på världen och plötsligt förstår att den är älskad. I Uppsala denna dag år 1861 bland kullerstenar, kyrkvalv och spirande grenar föds inte bara en psalm, utan en blick. En blick som ser jorden inte alltid som den är, utan som den kan bli, när den betraktas i ljuset.

Psalmen leder oss nämligen in i ett sätt att se. Den säger att vi ska se skogen, se ängen, se sjön, känn den milda fläkten, höra fågelsången, känna dofterna och att vi ska göra det fullt ut. Inte bara som en tillfällighet när vi har tid, utan alltid. Allt detta är så vardagligt och ändå så stort. För ofta är det just det nära och enkla vi inte längre lägger märke till. Jag tänker att Josephson vill väcka oss. Psalmen vill öppna ögat för det som redan är oss givet. Och när människan ser rätt, då föds också lovsången. Här delar Josephson sin text med Psaltaren 65:14.

Det är därför psalmen inte stannar vid naturbeskrivning. Den går vidare: ”Mänska, höj ock du din sång!” Det är en kallelse. Skapelsen har redan börjat sjunga, och nu får människan stämma in. Tron är inte först och främst att vi producerar något religiöst, utan att vi svarar på det Gud redan gjort. När världen är fylld av skönhet, blir lovsången det naturliga svaret.

Sedan kommer en stark bild: ”Jorden, smyckad som en brud.” Det är ett vackert och rikt ordval. Jorden framställs inte som kall och neutral, utan som högtidlig, prydd och festklädd. Det är som om hela skapelsen är i brudskrud. Det påminner oss om att världen inte bara är materia, utan en stor gåva till oss. Den är inte bara något vi använder, utan något vi får ta emot med vördnad. Brudbilden ger också en aning om en relation, nämligen att skapelsen hör ihop med Gud, och dess skönhet är ett uttryck för hans omsorg.

Sedan nämns något mycket intressant, lite av en subtil vändning som jag först hade svårt för, men kanske handlar detta om Josephsons judiska arv eller så vill han helt enkelt vidga vårt synsätt. Jorden smyckad får i texten som effekt att ”Herren lovsjunger”. Vanligtvis sjunger vi människor lov åt Herren för skapelsen, men här är det omvänt. En inte helt vanlig tanke ur det kristna perspektivet…att vi namnger att ”Herren lovsjunger”. Men varför inte egentligen? Kanske tänker Josephson att det helt enkelt är så att när skapelsen visar sin skönhet svarar Gud i bekräftelse. Skapelsen och Gud sammanvävs i en lovsång.

Psalmen säger vidare att Guds Ande skapar nytt. Det är en mycket viktig rad. Här blir psalmen mer än en sommarpsalm. Den blir också en psalm om förnyelse. Guds Ande är inte en frånvarande kraft, utan den som verkar med liv där det tidigare varit trötthet, tyngd och vinter. Vinterns välde har flytt. Det är en bild för allt det som binder och kyler ner livet. Sorg, hopplöshet, skuld, andlig torka. Och där säger psalmen att Gud skapar nytt.

Det är en mycket trösterik tanke för oss som lever i en värld där mycket kan kännas tungt. Vi vet att livet inte alltid är som sommardagen. Det finns vintrar i själen, årstider av mörker, oro och kamp. Men psalmen påminner oss om att vintern inte har sista ordet. Gud gör nytt. Guds Ande verkar stilla men verkligt. Därför finns det hopp även när livet känns fruset.

I psalmens tredje vers blir tonen mer personlig: ”Skulle ej min själ, min mun honom offer bringa.” Här går texten från skapelsens lov till människans svar. Det är som om psalmen säger att när jag ser allt detta, när jag hör skapelsen sjunga, hur skulle jag då kunna tiga? Lovsången blir ett offer, inte ett tungt och kravfyllt offer, utan ett frimodigt och tacksamt gensvar. Vi lovar inte Gud för att förtjäna Guds kärlek, utan för att vi redan fått den.

Det är här jag tänker att det blir personligt för Josephson. Han vill verkligen att psalmens text ska förena själ och mun. Tron är inte bara en inre känsla, och den är inte bara yttre ord. Den kommer från hjärtats grund och får klinga till Guds ära. Det är en vacker påminnelse om att äktheten rör hela människan. Hjärtat tror, munnen bekänner, kroppen stämmer in, och livet riktas mot Gud.

Och så avslutar han psalmen med en underbar fråga: ”Är vår jord så rik på fröjd, o, hur blir då himlens höjd!” Det är en rörelse från det synliga till det osynliga, från det tillfälliga till det eviga. Om jorden redan kan vara så rik på fröjd, hur mycket större är då inte den fullhet som väntar hos Gud? Här öppnas ett hopp som sträcker sig bortom årstiderna, bortom vår nuvarande värld, bortom all blandning av glädje och sorg. Himlen är inte mindre verklig än jorden, men större. Jordens skönhet blir en försmak av Guds fullhet.

Så vad säger denna psalm oss idag? Kan vi vara med i Josephsons tankegångar från 1861 och se dem som universella över tid? Ja, varför inte. Psalmtexten säger att vi får se världen som Guds gåva. Den säger att vi får svara med lovsång. Den säger att Guds Ande förnyar det som blivit trött och fruset och den säger att det som vi här bara anar i skönhet en dag ska fullbordas i himlens höjd.

Därför tänker jag att Josephson vill inte låta oss gå genom skapelsen med stängda ögon. Han vill att vi ska öppna ögonen och att vi ska se. Att vi ska höra. Att vi ska dofta. Inte bara gå förbi det vardagliga. Vi ska förundras och vi ska tacka. Vi ska sjunga med i den lovsång som redan ljuder från världen/naturen/skapelsen omkring oss och skaparen sjunger med oss.

Nu återstår två frågor…undrar vad Mozart tyckte om Josephsons text och vad skulle Josephson tycka om min tolkning av psalmens text? Här kommer i alla fall texten i sin helhet:

Musik efter W.A. Mozart
Text: J.A. Josephsson

O vad världen nu är skön
klädd i sommardräkten.
Känn i skog, på äng, på sjön
milda, friska fläkten,
ljuva dofter, fågelsång.
Mänska, höj ock du din sång!

Jorden smyckad som en brud
högt lovsjunger Herren.
Jubla, lund i vårlig skrud,
ängder när och fjärran.
Allt hans Ande skapat nytt,
vintern tunga välde flytt.

Skulle ej min själ, min mun
honom offer bringa,
helig sång av hjärtats gund
till Guds ära klinga?
Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

/m