Lyssna på Skau

Jag har lyssnat på ett enda sommarprogram i år. Jag är inte objektiv, utan helt klart subjektiv, men ska du bara lyssna på ett enda sommarprogram i år ska du lyssna på Carl Skau. Hans sommarprogram sändes den 10:e juli.

Det är -90 tal i Sverige. Jag arbetar på Länsarbetsnämden i Östergötland och har Carls mor, Britt, som min närmaste chef. En fantastisk människa och chef på alla sätt och vis. Jag stöter naturligtvis på Carl, som nog är 16-17 år första gången vi ses. Vid födelsedagskalas hemma hos familjen Skau i Borensberg diskuterar Carl och jag framtidsval för honom, studier i Lund lockade.

Några år senare har vi glidit in i 2000-talet och jag har lämnat arbetsmarknadsverket och börjat arbeta i regionens värld. Carls far, Tommy Skau, och jag blir direktörskollegor i regionledningen och arbetar under några år nära tillsammans. Tommy är skarp, analytisk och oerhört intelligent.

Med Carls påbrå från sina föräldrar, uppväxttid i Borensberg/Motala, dedikerade studier så var nog vägen utstakad. Han valde FN, eller så var det FN som valde honom. Med Dag Hammarskjölds ord snarare ”Vägen valde dig”. Carl är nu chef för FN:s livsmedelsprogram (WFP).

Jag sitter på tåget mellan Höör och Malmö och lyssnar på Carls röst i hans sommarprogram. Med lugn röst och med en saklighet och skärpa i det innehållsmässiga beskriver Carl en värld där stora delar av västvärlden har tittat bort under en längre tid nu och konsekvenserna har blivit förödande. För barnen, för de fattigaste, för de mest utsatta.

Under flera årtionden fick jordens fattigaste det allt bättre. Fler barn överlevde sin femårsdag, fler gick i skolan. Demokratierna blev stadigt starkare, krig och konflikter minskade. Framtidshopp fanns. Hans Rosling missionerade runt i världen med sina diagram över att det gradvis blev bättre och bättre. Sedan några år är detta historia och det gick snabbt.

Nu ökar i stället svält och utsatthet i världens fattigaste länder. I nationalismens tidevarv vill de rika länderna inte längre vara med och ta ansvar…och inte betala. De vill varken göra det som krävs men ej heller se konsekvenserna av att de drar bort sitt stöd. Nu ska varje land klara sig själva och helst även skicka tillbaka människor som ej passar in i någon slags nationalistisk mall, vad det nu än må vara. Nu är det ”vi” och ”alla andra” där det egna ”vie:et” alltid prioriteras..

Det här är förstås idioti. Det här är vansinnigt. Det här är omänskligt. Det här är inte värdigt en värld som bygger på principer som vi varit överens om sedan länge, nämligen FN:s mänskliga rättigheter och en världsordning, vi kan kalla den en regelbaserad världsordning, där vi hjälper varandra och stöttar de mest utsatta. Om vi dessutom lägger till våra kristna värderingar med Jesus bergspredikan och liknelsen om den ”barmhärtige samariten” som grund…ja, då är vi inne på ett sluttande plan. Vi kan diskutera omfattning och storlek på bidrag och stöd…men att vi helt vänder de utsatta ryggen, som nu sker, känns bara ovärdigt.

Utifrån alla sina möten med utsatta runt om i vår värld, och inte minst drabbade barn, har Carl en närmast unik position i att både se hur världen har utvecklats åt fel håll över tid gällande bistånd och stöd men även att sveket från väst får så oerhörda mänskliga konsekvenser. Lyssnar man på Carls program är det omöjligt att inte bli berörd.

Allt har gått fort också. Carl beskriver vad som händer när den så kallade regelbaserade världsordningen med FN, internationell folkrätt och internationellt samarbete faller samman. Under enbart ett år, från år 2024 till 2025, skars det globala biståndet ned med en fjärdedel. Trumps strypande av USA Aid skapade även en trend som gör att liknande sker även inom EU och inte minst här i Sverige där Tidö gjort historiska nedskärningar på biståndet. Det sistnämnda är egentligen inte oväntat och ej heller Trumps borttagande av biståndsstöd globalt, detta ligger i dessa politikers DNA och något som de hade med sig in i föregående valrörelse inför riksdagsval och presidentval. Biståndet skulle minska. Med en nationalistisk, politisk inriktning följer att den egna vinningen går först, jordens fattiga står då långt ned i prioritet.

När jag lyssnar på Carl tänker jag på att vi saknar verkligt ledarskap i världen idag. Det finns naturligtvis de som har ledarroller och som sitter på olika beslutande poster och har auktoritet men det är något annat än vad jag menar. Vi behöver ledarskap som behövs för att ta oss an det gränsöverskridande, det internationella, det övergripande, det mänskliga som inte enbart tittar på det nationalistiska utan även är djärv nog att se på en global mänsklighet. Vi behöver ett sammanflätat ledarskap som är tillräckligt moget och modigt för att våga ta tag i komplexiteten i att stötta och hjälpa de mest utsatta i vår värld och som förstår att mänsklighetens existens och framtid bygger på att vi alla hänger ihop. Detta gäller naturligtvis inte enbart utifrån det livsmedelsprogram där Carl är chef utan för hela skapelsen, naturen och alla djuren.

Det är nog en medvetenhet jag saknar hos dagens nationalistiska politiker att inte alltid agera och tänka utifrån egenintresse. Att inte vara upptagen i att hela tiden göra populistiska utspel eller klanka ned på andra politiska partiers företrädare för deras politik utan mer lämna utspelen och nedklankandet helt och hållet och istället agera och göra gott i vår värld. Jag saknar helt enkelt ett gott ledarskap.

Det goda ledarskapet ser det unika och ytterst Skaparen i andras ögon. Att verkligen se var och en av oss som bebor denna värld som skapade av Gud, unika varelser, som är värda att leva sitt liv utan grymheter som vi skulle ha kunnat undvika om vi bara hade samverkat. Mänskliga rättigheter, som vi gemensamt har kommit överens om, är möjliga enbart ifall vi själva, var och en av oss, lever och upprätthåller dess principer. Att vi i varje möte, i varje beslut, i varje ögonblick, gör vad vi kan för att se att andra får det lite bättre.

När jag växte upp var enprocentmålet till bistånd (investera en procent av BNI till bistånd) något som vi var överens om. Det var heligt. Att hjälpa andra genom internationellt bistånd innebar samtidigt att dessa satsningar var inrikespolitiskt klokt. Vi fick så mycket tillbaka, inte minst i form av en utrikespolitik där vi sågs med respekt från andra länder och där biståndet verkligen gjorde skillnad i människors liv. Numer ses vi på med andra ögon.

Min tro driver mig till handling. Den hjälper mig i att inte enbart upptäcka och se det omänskliga utan även verka för dess eliminering. Att inte enbart se hur vår värld lider utan även försöka att göra något åt det. Att veta om sanningen och att verka för att göra mänskligheten bättre.

Det jag har lärt mig är att för att arbeta för rättvisa och för att vi alla ska få det bättre måste man först förstå orättvisa och vara nära de fattiga och utsatta. Man måste vara nära de utestängda, de som har det tufft, de marginaliserade, de som lider. Att verkligen ta sig tid att vara där. Att verkligen på djupet försöka att förstå. Där delar jag Carls bild över att vara nära de utsatta, Carl på en global nivå och jag i min lilla bubbla här i Skåne.

Närheten ger perspektiv. Man hör saker man annars inte kunnat höra. Man ser saker man annars inte hade sett. Närhet kan visserligen göra att man själv blir utmanad i sina uppfattningar. Man kan bli överväldigad, nedbruten av allt lidande man ser, men allt detta öppnar upp för något oerhört viktigt. Vi inser att avstånden mellan de som vi är och dem vi försöker hjälpa är inte så långt.

För egen del, med egen erfarenhet som grund, kan jag på djupet säga att när vi själva är nedbrutna, det är först då vi förstår nådens kraft, det är först då vi förstår upprättelsens kraft och det är först då vi förstår kärlekens fulla potential och kraft. När du står nära de som är de mest svaga och använder barmhärtighet som verktyg kommer något vackert ut ur det, även om det gör ont.

Alla kristna vet att Jesus säger att när vi matar hungriga, hjälper främlingen, klär de nakna och besöker sjuka och fängslade så gör vi det för honom (Matt 25:35-40). En direkt koppling mellan tro och konkret omsorg. En annan är naturligtvis Lukas 10:25-37 med liknelsen om den barmhärtige samariten. Jag vill gärna också slå ett slag för Jakobsbrevet 2:14-17 om att ”tro utan gärningar är död”, Galaterbrevet 6:2 om att ”bära varandras bördor” eller Hebreerbrevet 13:16 om att ”göra gott och dela med er”.

Det här synsättet om närhetsperspektivet gör att jag är orolig för dagens politikers agerande eftersom jag inte ser att närhetsprincipen tillämpas. De vänder bort blicken och ser enbart det egna. De kommer aldrig nära de utsatta. Deras indragna bistånd ger mer klirr åt någon annan som står dem närmare. Jag är rädd för att vi polariserar för mycket, att vi berikar oss själva och inte ens bryr oss om andras lidande. Har vi som lever i kristna länder med kristna värderingar som grund glömt bort att leva vår tro? Är tro bara ord utan handlingar?

Kanske är det därför vi behöver en proximitypolitik? En närhetsprincip? Inga indragna bistånd får göras förrän du har spenderat tid med de utsatta som det indragna bidraget påverkar. Du måste leva ut din tro, du måste agera enligt de kristna värderingarna. Du måste handla.

Nu finns det ytterligare ett sätt att i alla fall förstå allvaret i vår samtid. I bästa fall kan det leda till handling och i värsta fall bidraga till vidgad förståelse och det är i så fall en bra start…nämligen att lyssna på Carl Skaus sommarprogram. Gör det!

/m