Mångfald är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet att förvalta.

Här om dagen började ett antal nya lagar att gälla som innebär att Sverige numera kan ståta med EU:s mest restriktiva invandringspolitik. Detta ska då jämföras med tiden när jag växte upp när Sverige hade en av västvärldens mest generösa invandringspolitik. Då talades det om att mångfald berikar och olika rapporter som släpptes från olika utredningar visade på det berikande med mångfald. De flesta ministrar och partiledare i dagens politiska värld är yngre än mig så jag må förlåta deras bristande erfarenhet och därmed en hel del märkliga uttalanden som de gör men klokskap sitter oftast inte i ålder och det kommer jag nog för evigt hålla emot dem.

När vi som nation dessutom för en migrationspoltik som helt glömt bort integration utan helt och hållet siktar in oss på något som de kallar återvandringspolitik då känns det som att Tidö-regeringens bristande erfarenhet och bristande klokskap går hand i hand. Å andra sidan kanske det mer handlar om politik än klokskap, där politik står för en vilja, en inriktning, något man vill åstadkomma och då har de ju verkligen lyckats. Att vara i beslutsfattande ställning handlar om att fatta beslut och ibland blir det fel. Så är det och med det kan jag också ha fördragsamhet mot korkade politiska beslut, men återigen…vi vet att mångfald berikar så varför föra en sådan här politik? De har ju verkligen lyckats föra vår nation till den mest extrema invandringspolitiken denna nation någonsin har haft, inte utifrån att vi ska utvisa brottslingar, för det ifrågasätter få, utan något annat och jag vet egentligen inte varför de vill utvisa fullt verksamma och integrerade svenskar. Exemplen är många. Handlar det om politik eller okunskap?

För om vi ska hålla oss till klokskap så vet vi alla att mångfald berikar. Så enkelt är det. Mångfald berikar, ett påstående som ofta upprepades när jag växte upp som något som alla nästan tog för givet men som numer närmast är paria. Om vi ändå ska ta uttrycket på allvar så kan man ju ändå fråga, vad innebär det egentligen? Är det enbart en politisk formulering, eller rymmer det något djupare – något som berör både skapelsen, människovärdet och vår gemensamma kallelse?

Redan i Bibelns första kapitel möter vi en Gud som skapar i överflöd och i variation. Ljuset skiljs från mörkret, hav från land och jorden fylls av liv i en mångfald som nästan tycks gränslös. Ingen enformighet präglar skapelsen, tvärtom är det variationen som bär skönheten. “Gud såg att det var gott” (1 Mos 1) återkommer som en refräng, inte trots mångfalden, utan på grund av den.

Denna skapelsens rikedom speglas i människan. Vi är skapade till Guds avbild men inte som kopior av varandra. Istället bär varje människa ett unikt uttryck av något gudomligt. Aposteln Paulus fångar detta i sin bild av kroppen: “Kroppen består inte av en enda del utan av många” (1 Kor 12:14). Ögat kan inte säga till handen: “Jag behöver dig inte.” Här blir mångfalden inte bara en estetisk idé, utan en existentiell nödvändighet. Utan olikheterna upphör helheten att fungera.

Men mångfald är inte bara en teologisk eller poetisk sanning, den är också en etisk och juridisk grundprincip i vår moderna värld. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast i artikel 1: “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Detta är inte ett krav på likformighet, utan en bekräftelse av värdighet mitt i olikheten. Vår olikhet fråntar oss inte värde, den förutsätter det.

Forskning inom samhällsvetenskap och organisation visar dessutom att mångfald ofta leder till bättre problemlösning, större kreativitet och mer hållbara beslut. När olika perspektiv möts utmanas invanda tankemönster. Det kan skapa friktion, men också fördjupning. Ett samhälle som rymmer många röster står bättre rustat att förstå sig självt.

Samtidigt är det viktigt att inte romantisera mångfalden. Den kräver arbete. Den kräver lyssnande, tålamod och en vilja att ibland bli ifrågasatt. I Apostlagärningarna ser vi hur den första kristna församlingen brottas med just detta hur människor från olika bakgrunder ska leva tillsammans. Pingstdagen (Apg 2) blir ett starkt tecken: människor hör evangeliet på sina egna språk. Enhet uppstår inte genom att alla blir lika, utan genom att olikheterna får finnas kvar och ändå förenas i något större.

Kanske är det just här vi finner nyckeln. Mångfald berikar inte automatiskt den berikar när den tas emot som en gåva. När vi väljer att se den andre inte som ett hot, utan som en möjlighet till vidgad förståelse.

I en tid där röster höjs för att dra gränser, för att definiera “vi” och “dem”, blir detta perspektiv avgörande. Den kristna tron pekar mot en gemenskap som överskrider sådana gränser: “Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). Det är inte en uppmaning att sudda ut identiteter, utan att låta dem rymmas inom en större gemenskap.

Mångfalden är alltså inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet att förvalta. Den är en spegling av skapelsens rikedom, en grund för mänskliga rättigheter och en möjlighet till djupare gemenskap.

Och kanske är det först när vi vågar leva i denna spänning mellan olikhet och enhet som vi verkligen börjar ana vad det innebär att vara människa.

Nästa regering, oavsett vilken färg av nyanser den kommer att bära, måste enligt mig återgå till att inte enbart ha migration för ögonen utan mer arbeta med integration. Migration just nu handlar om hur många som ska stanna och hur många som ska utvisas. Fokus hamnar på det som ibland blir fel. Det blir fokus på regelverk, gränser, ”vi” och ”dom”, försörjningsnivåer, hur länge dröjer beslutet och vart ska de ta vägen.

Jag träffar allt för många som har bott här, vissa till och med födda här, som hamnar i ett slags limbo med nuvarande regerings politik. Inte för att de gjort något brottsligt utan för att de försöker integrera sig i vårt samhälle. De får inte stanna men ej heller utvisas, de får inte jobba men ej heller får de bidrag. Det finns verkligen en märklighet i denna politik som bortser från det som jag tycker är det viktigaste, mångfald berikar så varför lägga all denna tid på en politik som skapar en utdragen ovisshet när vi vet att mångfald berikar? Varför skapa en politik där det blir allt svårare att integreras (ta det höjda lönekravet på cirka 34 000 kr som exempel) istället för att underlätta integrationen?

Kan vi inte återgå till att ha en integrationsminister och agenda som fokuserar på integration, hur vårt samhälle på bästa sätt integrerar istället för att sluta sig? Vår nation behöver oliktänkande. Människor som kommer från olika kulturer som öppnar oss och vår trångsynthet till att berika oss, till att vidga våra vyer, till att göra vår nation bättre.

Mångfald kräver arbete men det berikar oss och gör oss bättre. Mångfald kräver lyssnande, tålamod och ett accepterande i att andra tycker annorlunda. Mångfald berikar inte automatiskt utan den berikar när vi accepterar att andra inte är ett hot utan en möjlighet. Jag vill därför slå en lans för att dagens politiker, oavsett partitillhörighet, får en vidgad förståelse för det perspektivet, oavsett om det handlar om politisk agenda eller okunskap. Mångfald berikar!

/m