Psalm 278

Jag har nog ända sedan konfirmationstiden funderat på begreppet ”efterföljelse”. Dag Hammarskjöld använder begreppet några gånger i sin bok Vägmärken och det var på så sätt jag kom i kontakt med den bok som dedikerat hela sitt innehåll till begreppet, nämligen Thomas a Kempis Om Kristi efterföljelse.

För egen del tolkar jag in förmaningar och uppoffrande livshållning i både Hammarskjöld och a Kempis tolkning av begreppet ”efterföljelse”. Nästan lite stoiskt och förmanande om vad som är rätt eller fel. Att det finns något som heter ”rätt tro”. Kanske ska det tolkas så men när jag sjöng och fram för allt läste psalm 278 i den svenska psalmboken fick jag nya tankar kring begreppet.

”Frälsare, tag min hand.” 
Så börjar psalmen, och så börjar nog den kristna efterföljelsen i mina ögon. Inte med vår egen styrka, utan med Jesus hand. Inte med vår egen förmåga, utan med hans nåd. Vi börjar inte med att vi har allt klart för oss eller att vi av egen kraft lyckas göra saker och ting, utan med att vi behöver honom.

I vers 3 heter det, ”Jesus, i dina spår följa jag vill”. Där finns nog själva kärnan. Att följa Jesus är inte först och främst att göra stora saker för honom, utan att gå nära honom, där han går. Att låta hans väg bli min väg.

Texten till psalm 278 skrevs av Fredrik Engelke år 1883 som översatte en engelsk originaltext från Charles Seymor Robinson från 1862. Texten bär tydliga spår av en enkel och personlig fromhet där bön om ledning, fostran och närhet till Kristus är den röda tråden. Den talar nog till mig inte för att den visar på att tro rätt eller att det enbart finns en väg att gå i trons spår utan om att gå med Kristus i vardagen, oavsett hur livet ser ut.

Psalmen är ärlig nog att säga att efterföljelse gäller i både med och motgångar. Under livets alla beståndsdelar. Det betyder att efterföljelsen inte bara hör till de ljusa stunderna, när allt känns lätt och självklart. Den hör också till de tunga dagarna, när vägen är oklar och när livet kostar på. Just då får vi lita på att Jesus går före oss och faktiskt går bredvid oss hela tiden. I stunder kanske till och med bär oss.

Det är därför psalmen är så fin tycker jag. Den säger: ”Du som behovet ser, allt vad mig fattas ger”. Där ligger trösten. Kristus kräver inte att jag ska vara fullkomlig innan han kallar mig. Han ser min brist, min svaghet och min otillräcklighet och han ger det jag behöver på den fortsatta vägen.

Så efterföljelse handlar nog inte om att vara tillräckligt stark. Det handlar om att hålla sig nära den som är stark nog. Inte om att ha allt under kontroll, utan om att gå i Jesu spår, steg för steg, ögonblick för ögonblick, dag för dag.

Och kanske är det just där den kristna tron blir som tydligast, att vi får följa honom som redan har gått före oss. Han leder, han bär, han ger. Och därför kan vi säga med psalmens enkla och starka ord,

”Jesus, i dina spår följa jag vill”.

/m