Livet kan inte styras

Det är fredag och jag sätter upp solskyddet på balkongen. Bruno har namnsdag och jag tänker att namnet måste utgå från färgen brun men erkänner för mig själv att det är en killgissning. Jag tror mig äntligen ha förstått ordet killgissning, det är när sådana som jag gissar, svårare än så är det inte. Men även det är förstås en killgissning.

Enligt prognosen blir det ytterligare en dag med olidlig värme. Tomatplantorna behöver skydd och jag gör mitt bästa att förankra solskyddet. Vindarna i Limhamn är ibland inte att leka med, inte ens under gassande solväder.

Min son har precis lämnat lägenheten. Han ska fara iväg på en veckas segling resa i Kroatien med 8-9 okända människor. För en far känns kombinationen utomlands, okända människor och min son inte bra men jag gläds och hoppas att han får en fantastisk resa. Nu är han ju 26 år och borde klara sig själv men är man far så går ränderna aldrig ut ur kroppen, det är som om en faderlig oro föds in i ens inre så fort man får reda på att ens älskade väntar barn. Sedan sitter oron där för evigt.

Förankringen går hyfsat på balkongen med hjälp av ett spännband. Vi får se när jag kommer hem i kväll, då kanske tomatplantorna har dött och solskyddet flugit in i grannens fönster och orsakat att polis tillkallats för förstörelsen jag har orsakat. Polisen står utanför och frågar hur jag kunde vara så dum att bara använda ett spännband. Jag chansar.

Klockan närmar sig 6 på morgonen och morgonbestyren i övrigt har avlöpt enligt rutin. Jag sneglar in på min sovande fru och ger henne en slängpuss innan jag slår igen dörren. Som vanligt möter måsarna mig med sitt skrattande. Jag försöker visa mig stark och visa upp att jag inte bryr mig om deras högljuda läte. Inom mig är det annorlunda.

Jerker möter mig som vanligt längs vägen och vi går några 100 meter ihop. Han går på semester idag. Jag avslöjar för honom att jag har två veckor kvar. Hur känns det, frågar han. Jag svarar att det är ok, jag älskar ju mitt jobb. Samtidigt som jag uttalar orden känner jag ett stråk av längtan efter ledighet. Känns märkligt men är enbart att bejaka. Längtan är en fin känsla.

Ensamheten som Jerker bär är inte självvald. Den ofrivilliga ensamheten har varit en central punkt i våra samtal under flera månader nu. Vi människor är sociala varelser men inte lika. Vissa drar sig självvalt undan det sociala livet medan andra försöker, försöker och försöker men lyckas inte. Min vän vill passa in, få uppskattning för den han är och vill bryta sin ofrivilliga ensamhet och vi har arbetat med olika redskap så länge nu. Hans semester ser han som en utmaning, då finns inte ens jobbet.

Att vara ensam är till viss del ett yttre tillstånd men att känna sig ensam är en inre upplevelse och man kan känna sig ensam både när man är själv men även bland andra människor. Jerkers utmaning är det sistnämnda. Han känner sig ensam när han är bland andra människor, när han är själv mår han bra. Men han vill inte vara själv.

Det här med trygghet är centralt. Under våra samtal har vi ofta berört det här med relationen till sig själv kontra relationen till andra. En relation med någon annan kan lindra ensamheten för en stund. Du kan få bekräftelse från arbetskamrater, prestation eller annat men den kan vara tillfällig och så plötsligt är tomheten där igen. Min vän försöker hela tiden få feedback från andra och längtar efter det, vilket är förståeligt. Vi har pratat mycket om att den stora läkningen ligger i att försöka finna tryggheten hos sig själv, istället för att söka trygghet hos andras feedback. Jerker ska arbete med det under semestern. Han ska försöka finna sin egen karta till sig själv, inte använda någon annans.

Vi säger farväl och så fortsätter jag ned mot bussen via folktomma gator. Han ropar ”grattis, förresten”. Jag responderar med en fråga om varför jag förtjänar denna gratulation. Han skrattar och säger ”till dag 4100”. Han hade koll att jag sprungit så många dagar i rad. Imponerande. Han är fin, min vän.

Det märks att det är tidig morgon mitt i den svenska högsommaren. Värmen slår emot mig och jag tänker att det måste ha varit en tropisk natt även denna natt. Nu har man inte enbart ålderns krämpor emot sig, nu har man även vädret. Jag framför min vandring i en slags dvala där varje steg känns som gummi i benen.

Några få svettiga själar sitter i bussen mot Hyllie. Likt mig har de kanske några veckor kvar innan semestern men min villfarelse får sig en törn när en kvinna, jag har sett henne förut, lutar sig fram emot mig och säger att hon minsann går på semester idag och att det ska bli ”sååå skönt”. Först tänker jag att det kanske kommit någon ny lag som säger att alla måste meddela sin lokala präst när de går på semester men inser att hon bara vill konversera. Alla andra sitter och tittar på mobilen eller har hörlurar i öronen så vi är de enda på bussen som är i verkligheten. Vi kallpratar lite innan vi skiljs åt vid Hyllie. Jag lyckönskar henne till semestern. Hon ler tillbaka som ett slags tack.

Det fläktar en del när jag går mina steg ned mot perrongen. Öresundståget mot Kastrup tar upp ett antal resenärer på andra sidan och jag påminns om min son som nu är på Kastrup någon kilometer längre bort från mig och är på väg ut på sitt äventyr. Motstår impulsen att skicka ett sms och höra hur det har gått. Han arbetar till vardags i Köpenhamn och inser det patetiska i att fråga hur det har gått just den här dagen när jag inte frågar hur det har gått alla andra dagar. Just idag åker han ju dessutom inte så långt. Bara en station. Klart det gått bra.

Tar fram min bok som jag tillfälligtvis läser och väntar in tåget. Tänker på Jerker. Är han en läsande person? Tänk, det har jag glömt att fråga. Nu får jag vänta ända till september, för om två veckor har jag fem veckors semester. Jag längtar. Kanske både till semestern men även att komma tillbaka efter semestern. Känns bra. Jag vet ju inte hur många fler sommarsemestrar jag får vara med om. Livet har ju en tendens att inte kunna styras.

/m