Att spegla Guds hjärta

Söndagens evangelietext är en av mina absoluta favoriter i Lukas (Luk 6:36-42). Jesus är i högform. Han uppmanar oss att vara barmhärtiga, inte döma andra och dumheten i att inte se sin egen bjälke hos sig själv men vara snabb att påpeka flisan hos någon annan. Fantastiska ord…men ack så svårt att leva upp till men åh vad jag önskar att fler verkligen försökte. Speciellt i dessa tider.

I evangelietexten möter vi Jesus ord som både tröstar och utmanar: “Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig. Döm inte, så blir ni inte dömda.” Det är ord som kan låta enkla, men som i praktiken går rakt in i våra mest mänskliga vanor.

För visst dömer vi. Vi gör det ofta snabbt, ibland omedvetet. Vi ser någon och tänker snabbt sådan är hon, sådan är han. Vi hör en berättelse och placerar genast människor i fack, rätt eller fel, god eller dålig. Det ligger nästan i vår natur att bedöma.

Dagens politik speglar ofta precis det Jesus varnar för, där människor snabbt dömer, fördömer och ibland gaslightar varandra i stället för att tala sant och barmhärtigt. Samtidigt visar samhällsdebatten att politisk retorik ofta bygger på ömsesidiga anklagelser, där partier skyller på varandra och där misstro lätt blir starkare än sakfrågan.

I vår tid är politiken inte bara en plats för meningsskiljaktigheter, utan också ett språk för identitet. När man inte längre främst försöker förstå motståndaren, utan vinna över vederbörande, blir den andra sidan snabbt en motbild, en okunnig, ond, hycklande eller farlig motpart. Då glider bedömning över i fördömande. Det som kunde ha varit ett sakligt avgörande om politikens innehåll blir i stället en dom över människors värde.

Det här syns tydligt i hur ord som “fördöma” används i offentligheten. Bedöma kan ibland vara nödvändigt när något är orätt eller farligt, men det blir problematiskt när det ersätter eftertanke, proportion och självkritik. Då fungerar det inte längre som moraliskt omdöme, utan som en markering av överlägsenhet. I den logiken finns en väldigt liten plats för nyanser, och ännu mindre för omvändelse eller försoning.

Samtidigt har samtalet blivit mer präglat av anklagelser om gaslighting. I politiken används begreppet om att förvränga verkligheten, förneka uppenbara samband eller att få människor att tvivla på sin egen uppfattning, det används också som ett vapen i retoriken mot motståndare. Det gör att beskrivningar av hur verkligheten egentligen är blir central, inte bara vad som är sant, utan vem som får definiera vad som är sant. När den kampen hårdnar börjar människor misstänka varandras motiv i stället för att pröva sakfrågan.

Luk 6:36–42 ställer en annan ordning mitt i detta. Jesus säger inte att allt ska relativiseras, utan att människan ska börja med sig själv: “ta först bort bjälken ur ditt eget öga.” Det är en kritik av den människa som ser allt klart hos andra men dunkelt hos sig själv. I politiken betyder det att den som vill avslöja andras fel också måste tåla att pröva sin egen sida, sitt eget språk och sina egna strategier. Ungefär som jag upplever att Palme och Fälldin gjorde på -70 och -80 talet och som är långt ifrån det dagens politiker lyckas åstadkomma.

Det är här skillnaden mellan att bedöma och att fördöma blir avgörande. Att bedöma hör till ansvar, man måste kunna värdera förslag, avslöja lögner, säga ifrån när något är fel. Men att fördöma är något annat, det låser fast människor i en identitet av skuld och utesluter möjligheten till rättelse. Jesus öppnar för ansvar utan avhumanisering, sanning utan förakt, kritik utan självbedrägeri.

I en polariserad tid blir det därför nästan revolutionerande att tala om barmhärtighet som politisk dygd. Inte sentimentalitet, inte konflikträdsla, utan den form av klarhet som inte behöver förlöjliga motståndaren för att vara stark. När politiken tappar den blicken blir den lätt en arena där alla misstror alla, där varje budskap tolkas som manipulation och varje felsteg används som bevis för att den andre är hopplös.

Vår samtid saknar sannerligen inte åsikter, utan omdöme med ödmjukhet. Vi behöver fortfarande bedöma politik, makt och ansvar, men vi måste vägra den kultur där motståndaren aldrig får vara mer än sin sämsta handling. Jesus kallar oss bort från fördömandets reflex och in i ett sanningsmässigt liv där vi granskar både andra och oss själva. Om vi tar vår utrikesministers senaste uttalande om en svensk artist som efter att ha deltagit i ett klimatmöte i Almedalen sedan tar ett flyg till USA och därmed tycker utrikesministern att artisten är en hycklare. Samtidigt har ju knappast utrikesministern själv gjort något för att minska utsläppen, snarare tvärtom. Vi granskar andra men ser inte vårt eget.

Det finns ord som jag tycker passar politiken väl men som sällan görs…professionaliteten har försvunnit. Var gärna skarpa i analysen, men milda i människosynen. Var vaksamma mot lögner och manipulation, men också mot den frestelse som säger att den egna sidan alltid ser klart och att den andra alltid är blind. Där, i den spänningen, blir evangeliet inte privat fromhet utan ett motgift mot samtidens hårdnande ton.

Jesus säger inte att vi aldrig ska bedöma. I livet måste vi urskilja, ta ställning, fatta beslut. Vi behöver kunna se vad som är gott och ont, sant och falskt. Att bedöma är en del av att vara människa. Det Jesus varnar för är något annat: att fördöma.

När Jesus talar om flisan i din broders öga och bjälken i ditt eget, så visar han hur lätt det är att gå från bedömning till fördömelse. Vi ser något litet hos någon annan, en svaghet eller ett misstag, och gör det till hela deras identitet. Samtidigt är vi blinda för våra egna brister.

Och det är här barmhärtigheten kommer in.

“Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.” Gud ser allt, både flisan och bjälken, men Gud fördömer inte på det sätt vi gör. Gud ger inte upp om människan. Gud ser djupare än handlingen, djupare än felet, och ser hjärtat, möjligheten, framtiden.

Att leva som Jesu lärjunge är därför inte att sluta se fel, utan att se med andra ögon. Det är att våga bedöma utan att fördöma. Att kunna säga, det där var fel och undvika att säga att du är fel. Att kunna hjälpa utan att sätta sig över.

Jesus säger, “Ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så kan du se klart nog att ta bort flisan ur din broders öga.” Lägg märke till att han inte säger att vi ska ignorera flisan. Vi får hjälpa varandra. Men hjälpen börjar i ödmjukhet.

När jag ser min egen brustenhet, då förändras mitt sätt att möta andra. Då blir jag mindre snabb att döma, mindre benägen att fördöma. Då kan jag istället bli ett redskap för Guds barmhärtighet.

Och kanske är det just där evangeliet blir levande, inte i att vi blir perfekta människor, utan i att vi blir barmhärtiga människor. Människor som ser klart ser fel och brister men älskar ändå. Människor som urskiljer men inte dömer ut. Människor som, mitt i en värld av snabba domar, vågar ge varandra nåd.

Så är det något jag skulle vilja se förändras i vår värld är att fler vågar leva fullt ut utifrån Lukas 6:36-42. Att se oss själva med den sanning som trots allt finns kring våra egna fel och brister och se andra med barmhärtighet. Att leva utan att fördöma och därigenom spegla något av Guds eget hjärta.