Det är inte vad vi sa som människor minns—utan vad vi gjorde

Det är lätt att tro att ord väger tungt, kanske allra tyngst. Vi formulerar oss, förklarar vad vi tycker, försvarar våra värderingar. Men i längden är det inte det vi säger som formar världen mest—det är det vi gör. Ord har betydelse men efter ett möte med en 19-åring på en buss i Malmö inser jag att handlingar är viktigare.

Bibeln återkommer gång på gång till denna enkla men utmanande sanning. I Jakobsbrevet står det: “Var ordets görare, inte bara dess hörare” (Jak 1:22). Det räcker alltså inte att förstå, hålla med eller ens tala varmt om det som är rätt. Tron, övertygelsen, värderingarna — allt detta får sin verkliga betydelse först när det tar form i verklig handling.

Jag tänker på Jakobsbrevets vers när jag precis har träffat en 19-åring som riskerar utvisning från Sverige. Vi sitter på samma buss ett tag i Malmö och han noterar min prästkrage och börjar prata. Han har bott här hela sitt liv, föräldrarna har utländsk bakgrund och nu riskerar de alla utvisning på skäl jag inte riktigt förstår. Inte 19-åringen heller.

Han förklarar att det gavs ett hopp när han fick upp i sitt flöde att vice statsministern i Sverige hade skrivit att ”Nu stoppar vi S orättvisa tonårsutvisningar” på sina sociala medier. Det dröjde dock inte länge förrän 19-åringen fick klart för sig att det bara förskjutits till 21 år istället. Utvisningen sker då istället.

Han visar ett klipp från Almedalen på sin mobil där samma person, Sveriges vice statsminister, håller en Sverige-tröja framför publiken och säger tårögt någon anekdot om en 16-åring som var rädd för att utvisas ända tills vice statsministern symboliskt överräckte en svensk landslagströja tillsammans med orden: ”Sverige är ditt lag. Här är platsen där du kan skapa din framtid”. 19-åringen säger till mig:

”Det är ju bara något som hon säger. Det har ingen betydelse.”

Jag kan inte göra annat än att hålla med honom. Det här är samma vice statsminister som för inte så länge sedan sa ”håll packet borta” och ”varför sköt inte polisen skarpt och skadade 100 förortskids… jag menar islamister?”

I Första Johannesbrevet står det: “Låt oss inte älska med ord eller fraser, utan i handling och sanning” (1 Joh 3:18). Det är en tydlig uppmaning till oss alla att låta kärlek bli något konkret. Inte något vi bara pratar om, utan något vi gör. Efter mötet med 19-åringen (som precis har tagit studenten och sommarjobbar på en restaurang) är det svårt att förstå för mig hur våra svenska politiker, från både höger och vänstersidan har vridit om politiken till denna icke-mänskliga hantering.

Samma politiker säger att tonårsventilen är en slags fin handling, som en slags kärlekshandling i medmänsklighet. Om vi enbart tar 19-åringens fall som exempel så handlar det om en tonårsventil som känns som allt annat än en kärleksfull handling:

• De som fyller 18 kommer få en chans att stanna i Sverige…i alla fall tills de fyller 21.
• Detta förutsatt att de arbetar och tjänar minst 34 470 kronor i månaden. Vilka 19-21 åringar tjänar den summan?
• De kan förstås också välja att studera men då måste de själva betala för studierna, vanligtvis mellan 120 000 och 400 000 kronor per läsår. Därutöver måste de visa att de varje år har ytterligare 130 000 kronor på kontot till försörjning och självklart införs samtidigt en ny regel som säger att man får jobba max 15 timmar i veckan vid sidan om studierna. (CSN är liksom tidigare, enligt huvudregeln, uteslutet för den som inte har permanent uppehållstillstånd, och nu får ingen permanent uppehållstillstånd längre).
• Ventilen omfattar bara dem som fått utvisningsbeslut efter den 1 januari 2025. Delar av ventilen är dessutom tillfälliga och gäller endast fram till 1 januari 2028.

Vad jag kan googla fram så var det visserligen Tidöpartierna som röstade fram denna nya lag, men Socialdemokraterna vill ju också ha liknande hårda regler och drev ett eget förslag om ventil och stopp. Mp, V och C var emot.

När jag åter är hemma tar jag fram min Bibel vid nattduksbordet och försöker hitta något liknande som Jesus säger om att det är handlingen som avgör och hittar i Matteus:

“På deras frukt ska ni känna igen dem” (Matt 7:16).

Glasklart! Inte på deras formuleringar, inte på deras intentioner, utan på vad deras liv faktiskt producerar. Frukt tar tid, kräver omsorg och visar vad som finns på insidan. Jesus formulerar det som vanligt bäst.

Som vanligt utmanar men samtidigt befriar Jesus oss. Detta är både utmanande och befriande. Utmanande, eftersom det innebär att vi inte kan gömma oss bakom vackra ord. Befriande, eftersom det betyder att även små handlingar räknas. En vänlig gest, ett ärligt beslut, ett steg i rätt riktning — det är där förändring börjar.

Kanske är det just här vi hittar en mer hållbar väg. Att inte lägga all energi på att formulera det perfekta, utan på att leva det vi redan vet är gott. Att låta våra handlingar tala, även när orden är få. Jag har sagt det förr – om politikerna backar och säger, ”Vi hade fel, det blev fel, nu rättar vi till” och i handling gör ett mer medmänskligt system så är jag den första att hylla ett sådant agerande…men är det enbart ord, mjukare ton i ett Almedalstal…ja, då faller det platt.

För i slutändan är det ofta inte vad vi sa som människor minns — utan vad vi gjorde. Kanske finns det ett hopp i att också dessa hårda handlingar i form av beslut som våra politiker har fattat kan bli en väckarklocka i att så här kan vi inte fortsätta. Vi är människor och vi är varandras medmänniskor. Även här formulerade Jesus det bäst. Med en förhoppning att detta får vägleda våra politikers handlande lite mer och att det får slå rot hos dem:

”Du skall älska din Gud med hela ditt hjärta , med hela din själ, med hela ditt förstånd och Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 22:37-39)

/m