Existentiell hälsa

För några år sedan gav Regeringen ett uppdrag till Folkhälsomyndigheten (FHM) om att utveckla arbetet med existentiell hälsa. Ett oerhört välkommet initiativ och ett område som Sverige ligger långt efter andra länder inom. Läs gärna regeringsuppdraget HÄR.

Nu tar jag del av Aftonbladets artikel där handläggare inom FHM citeras med märkliga uttalanden om vad existentiell hälsa är. Det är klart att inkompetenta handläggare finns säkert inom alla myndigheter men det trodde jag inte om FHM, som ändå ska kalla sig expert inom området Folkhälsa. De torde mer än väl veta vad existentiell hälsa är och hur välbehövligt det är att utveckla området. Aftonbladet för ju ett drev just nu mot statsministerns fru så jag förstår att detta är en del av detta drev, men det undantar inte att själva ämnesområdet, existentiell hälsa, är ett oerhört angeläget område att utveckla.

Det finns mängder av sätt att beskriva existentiell hälsa på där forskare inom områden som filosofi, teologi, antropologi, psykologi, psykiatri, religionsbeteendevetenskap med flera har sina tydliga utgångspunkter med allt från hälsofrämjande aspekter till fokus på hur människor ska leva för att få ett meningsfullt liv. Idag finns det dock ett tydligt forskningsläge som visar att insatser som främjar existentiell hälsa är en undernyttjad resurs inom svensk hälso- och sjukvård och som samhället borde öka sina insatser kring.

Forskning som berikar

Vi behöver inte resa långt för att dra lärdom av andra länders framgångsrika insatser inom detta område. I Norge erbjuds alla som kommer till psykiatrin möjlighet att delta i en existentiell samtalsgrupp, som vanligtvis leds av en sjukhuspräst och en samtalsterapeut/psykolog från sjukvården. Dessa grupper utgår mycket från olika teoretiska inriktningar och behandlingsmodeller. I två norska studier som jag tog del av år 2021 visade det sig att samtal kring andliga frågor och meningsfullhet gav en signifikant minskning av psykiska besvär (Frökeldal et al 2021 samt Viftrup et al 2013). Egentligen finns det mängder med forskning som visar på ett samband mellan deltagande i existentiella samtalsgrupper/individuella samtal och hälsofrämjande variabler och upplevelse av mening/meningsfullhet. P.T.P Wong kom redan år 1998 ut med en integrativ modell för meningsterapi med utgångspunkt från existentiella samtal. Många är vi dessutom som berikats med kunskap kring Antonovskys modell KASAM om viktigheten av sammanhang, begriplighet och meningsfullhet för den psykiska hälsan. Många är vi även som tagit del av Victor Frankl och dennes bok Livet måste ha en mening.

Det forskningen slår fast är mycket att behandlingsmetoder inom existentiell hälsa utgår vanligtvis från människan i sin sociala kontext, att människor i relation till sin omgivning strävar efter att upprätthålla trygga relationer och skapa mening med sig själva och sina liv och att dessa processer ofta blir aktualiserade vid utmaningar och kriser. Detta skrev Johan Cullberg om redan år 1975 i sitt 12 kapitel i sin bok Kris och utveckling. Den samlade forskningen visar att upplevelsen av mening i livet som utgår från existentiella frågor har en rad positiva effekter på vår hälsa och utveckling som människor. I Sverige finns det goda exempel, exempelvis ”Livstilsverktyget” i Göteborg eller ”Strategin för ökad existentiell hälsa” i Jönköping men dessa känns mer som öar som flyter för sig själva. Den stora frågan är därför varför detta med existentiell hälsa fortfarande är ett ämnesområde som inte med naturlighet genomsyrar all form av samhällsinsats när det gäller psykisk hälsa?

Hur ser verkligheten ut?

I Sverige ser vi tyvärr att många siffror gällande den psykiska hälsan pekar åt fel håll. Om vi bara tar den senaste tidens statistik till hjälp så larmade Socialstyrelsen att utskrivningen av sömnmedel och lugnande åt unga har femfaldigats på 10 år, Folkhälsomyndigheten och MIND meddelade att självmorden bland unga ökar och det är långa väntetider till Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP). Antalet patienter till BUP har ökat med 14% de senaste 5 åren och besöken likaså (en ökning med 16%). Att det här är en samhällsförändrande trend visar analysföretaget Kairos senaste rapport, Svenskarna, samtiden, framtiden, där en fjärdedel av samtliga utfrågade beskrev sitt liv som meningslöst. Det är en rejäl ökning på tjugo år då samma fråga gav en svarsprocent på 6%. Det är ett tydligt genomgående mönster då liknande frågor i undersökningen ger liknande resultat. En fjärdedel svarar exempelvis att de lever ett innehållslöst liv, liknande svar hade 5% för tjugo år sedan. Vad beror detta på?

Som alltid när siffror som dessa visas upp finns det experter som har tvärsäkra svar medan andra ser en mer komplex orsaksbild. Jag tenderar att tillhöra den senare skaran. Jag tror att de senaste årens samhällsförändringar ger en rad olika faktorer som på olika sätt bidrar till psykisk ohälsa. Hit hör naturligtvis ekonomiska klyftor, arbetsmiljöfaktorer med ökad stress, , omvärldsfaktorer, den digitala tekniken med dess sociala medielandskap, ökad ensamhet och en minskad tilltro till samhällets förmåga att upprätthålla ett tryggt samhälle mm. Om vi till detta lägger till vår oförmåga att lyfta det existentiella samtalet med ett mer utarmat andligt språk, som forskningen visar att vi mår bra av, ja, då kanske det inte är så konstigt att vi mår som vi gör.

Hur ska vi lyfta det existentiella samtalet?

Just nu är det migrationsfrågor, kriminalitet och krigen i vår omvärld som upptar mediautrymmet och det politiska. Det är otroligt viktiga frågor och är en stor del av vår grundbult i samhället. Det jag dock vill tillföra är det där existentiella perspektivet utifrån hur vi upplever vår tid här på jorden. Vad betyder ett samhälle om vi som bor här upplever livet som meningslöst och innehållslöst? Tystnaden som jag upplever råder kring det existentiella perspektivet kan ha olika orsaker, en av de viktigaste orsakerna är säkert att vi är ovana att föra sådana samtal. När räntor och inflation skenar finns det visserligen nationalekonomer som ser olika på både orsak samt rätt åtgärdsinsatser men samtalet och åtgärdspaket sker med en viss naturlighet. Ifall en fjärdedel av befolkningen känner livet som meningslöst vad blir det då för frågor och åtgärdspaket som följer?

Ytterligare en junidag – helhetssyn på människan

Om vi går ytterligare några junimånader bort i tiden, nämligen till den 5 juni år 2008, antog Riksdagen proposition 2007/08:110 om förnyad folkhälsopolitik. Där står det bland annat att ”Människan har såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov”. Propositionen tog en helhetssyn på människans behov av folkhälsa och då inkluderas på ett naturligt sätt den existentiella dimensionen på folkhälsa. En fundering som jag har haft sedan dess är skillnaden mellan själsliga och andliga behov, vilket det står i propositionen. Vår syn på människan (den västerländska) som utvecklats genom historien har mycket gått från en helhetssyn med kropp, själ och ande (grekisk kontext sarx/soma, psyche och pneuma) till att allt mer bestå av olika delar där man separerade delarna, till att sedan återigen bli en helhet. Människan är i mångt och mycket bestående av en fysisk, psykisk och existentiell (body, mind and soul) helhet. Det engelska ordet Spirit har ibland utmanat möjligheten att inkludera den existentiella dimensionen inom området hälsa, inte minst i WHO:s olika hälsodokument genom årens lopp. Kanske är det där sistnämnda (Spirit/Ande) där en stor del av utmaningen ligger för oss i Sverige? Vi som befinner oss som det mest extrema landet i världen när det gäller värderingar. Ett av de mest välkända resultaten från WVS (World Value Survey) är den så kallade kulturkartan. Den kombinerar ett antal värderingar nedkokade i två dimensioner, traditionella mot sekulärrationella värderingar på ena axeln och överlevnads- mot självuttryckande värderingar på den andra. Enligt skaparna Inglehart och Welzel kan dessa två dimensioner förklara en stor del av skillnaden i värderingar mellan nationer. Vi i Sverige är i den undersökningen det mest individualistiska och sekulariserade landet i världen. Att då i ett sådant land prata om Spirit/Ande i existentiella samtal kanske blir en extra utmaning?

Allt är frågan om perspektiv

Även om WVS visar sin tydlighet tänker jag att existentiell hälsa och samtal kring existentiella frågor inom området psykisk ohälsa inte handlar om religion. Kanske är det dock många som gör den kopplingen, vilket kan vara ett hinder för att acceptera existentiella hälsoinsatser. Jag vilar mycket på de både professorerna inom folkhälsovetenskap på SydDansk Universitet (SDU), Nils Christian Hvidt och Peter la Cours definition av existentiellt meningsskapande i en sekulariserad kontext. Enligt deras forskning finns det två huvudspår inom området, nämligen den som utgår från det andliga, där religion och tro är en naturlighet och det andra spåret som är filosofi där det blir en stark psykologisk inriktning. Enligt Hvidt och la Cour går det att förena dessa båda spåren inom området existentiell hälsa. Det existentiellt meningsskapande utgår i deras forskning från tre delar där samtliga i befolkningen kan delas in i:

• Sekulärt meningsskapande som grundar sig till exempel i en filosofisk, politisk eller ideologisk inriktning. Här är det naturligt att tänka på existentialismen, liberalismen eller sekulär humanism.

• Personligt/privat andligt meningsskapande. Här är det naturligt att tänka på panteism, astrologi, naturens inneboende kraft eller personligt valda delar från exempelvis religion eller filosofiska rörelser. 

• Religiöst meningsskapande där en tro skapar mening. Exempelvis kristendom, islam, judendom eller buddhistisk tradition.

Oberoende av inriktning tror jag att det är dags för oss att på bred front börja införliva existentiell hälsa i vårt samhälle som en naturlig del av åtgärdspaketet kring psykisk hälsa. Vi har egentligen inte råd att inte lyfta in detta område längre, vi förlorar både liv och olycka om vi inte lyssnar på forskning och den kunskap som redan finns.

Det handlar om existentiell mognad

För egen del är jag präst och som sådan är det naturligt att befinna sig i gränslandet mellan liv och död. Det existentiella samtalet blir en naturlighet och att då ha en existentiell mognad är helt avgörande. Det finns så mycket som förenar oss människor, mer än som skiljer oss åt, inte minst i existentiella frågor. Det meningsfulla är något vi skapar varje dag och att ha en existentiell mognad handlar mycket om att ha en tydlighet i svar på frågor kring exempelvis,

• Vad är målet med mitt liv?

• Vad är viktigt för mig?

• I vilka sammanhang ingår jag i?

• Vad kan jag göra för dig?

Idag är suicid 94% av allt dödligt våld i Sverige. Tittar man på nyheterna eller lyssnar på politiker så verkar det dödliga våldet mest bestå av kriminella som dödar andra kriminella, vilka kräver mängder med åtgärdsplaner, men så är alltså inte fallet. Det dödliga våldet vi skapar mot oss själva är det område som borde ha störst uppmärksamhet och här är den existentiella hälsan helt avgörande. När jag arbetar som präst arbetar jag mycket med skälen till att leva, till skillnad från skälen till att ta sitt eget liv. Tyvärr skulle jag gärna vilja ordinera livsvilja eller ta över någon annans liv för att lätta på dennes börda men så är ju inte livet. Inom den existentiella hälsan handlar det mycket om att acceptera och respektera. Att inte ge upp. Det finns alltid skäl till att leva, ibland är mörkret och tunnelseendet till ett djupt hål det enda människor ser, då är det existentiella samtalet ofta något som kan vara en bit på väg att ändra riktning.

Den existentiella mognaden handlar också om sig själv och sitt eget sammanhang. Att lära sig mer om sig själv och sina egna reaktioner i möten med andra är en resa som aldrig tar slut. Dag Hammarskjöld kallade den resan ”den längsta resan”. Ibland handlar det om att ha förtröstan och ta in lite mer förundran i sitt liv. Är inte det ett osedvanligt vackert ord? Förundran! Varför inte ge en stund varje dag i ditt liv för att ta in lite mer förundran. Skapa en inre balans mellan det svåra och det glädjefulla. Var medveten om vad du utstrålar till andra. Det är okej att tycka om att prata mycket likväl som det är okej att vara tyst. Tyck om att uppskatta båda. Våga lyssna på andra och din inre röst och dela med dig till andra med respekt.

Jag har ofta sett min inre resa hela tiden som en källa till lärande. Jag är glad när kroppen säger ifrån ibland. Det är en tydlig signal. Jag säger ofta till mig själv, både i möte med andra och när jag är själv, ”Så intressant att jag reagerar så där…intressant att jag går igång så där på hens prat…intressant att jag….”. Jag tänker att jag går i Riksdagens folkhälsopropositions ledband från 5 juni 2008. Min fysiska, psykiska och existentiella dimension är en helhet. Min existentiella mognad följer mitt livs upp- och nedgångar.

Kanske borde FHM ta del av lite mer kring dessa tankegångar innan de ”dissar” hela området?

/m