Skorna och Buber

Det finns texter som inte bara vill förklara något för oss, utan snarare stanna i oss och vandra med oss. 2 Mosebok 3:1–15 är en sådan text. Jag har i ett blogginlägg för cirka två år sedan skrivit om denna text (kan läsas här)…men som sagt…texten släpper en aldrig. På min födelsedag fick jag nåden att predika och celebrera mässa och då passade jag på att välja andra årgångens GT-text…om skorna och det heliga.

Mose är på väg, mitt i sitt liv, mitt i vardagen, när han plötsligt ser något som avbryter det vanliga, en buske som brinner utan att förtäras. Han går närmare, och där börjar allt. Inte med en teori, inte med en metod, utan med ett tilltal. “Mose! Mose!”

Och innan Mose får något uppdrag, innan han får höra något om Israels lidande eller sin egen kallelse, säger Gud: “Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.”

Det är på ett sätt en märklig detalj…”ta av dig skorna”…men å andra sidan säger den allt. Ska du möta det heliga, ska du möta Gud måste du närma dig genom att vara utan distansen som en skosula är mellan din barfota fot och golvet, gräset…det heliga. Du måste närma dig utan distans, utan något som skyddar dig…du måste vara naken.

Det är lätt att läsa detta som en from detalj, men det är mer än så. Skorna symboliserar inte bara respekt. De symboliserar också vår mänskliga vana att alltid vara på väg, alltid vara lite förberedda, alltid ha ett lager mellan oss och verkligheten. Vi är så vana vid att förhålla oss till världen genom kontroll, analys och effektivitet att vi ibland glömmer hur det är att bara vara närvarande. Hur det är att bara vara jag-själv, utan prestationer eller försöka att vara någon annan för att förhäva mig själv.

Här blir Martin Bubers tänkande hjälpsamt. I sin klassiska bok Ich und Du beskriver han hur människan kan förhålla sig till verkligheten på två grundläggande sätt. Det ena är relationen till “Det” – världen som något vi använder, granskar, mäter och hanterar. Det andra är relationen till “Du” – mötet där den andre inte reduceras till ett objekt, utan träder fram som någon verkligt närvarande. För Buber är det i Jag och Du-förhållandet som livet blir verkligt på ett djupare sätt.

Det är svårt att inte höra en sådan resonans i Moseberättelsen. Vid den brinnande busken möter Mose inte Gud som ett “Det”, inte som ett objekt för religiös observation, inte som något man kan hålla på avstånd och analysera färdigt. Gud kallar honom till ett möte. Inte ett tema, utan en närvaro. Inte en idé, utan en relation. Mose måste ta av sig skorna just därför att han står inför en verklighet som inte låter sig behandlas som något han kan ha kontroll över.

Bubers språk hjälper oss att se att helighet inte först och främst handlar om avskildhet i fysisk mening, utan om relationens kvalitet. Det heliga uppstår där vi inte längre bara använder, förklarar eller förbrukar, utan där vi verkligen möter. Och kanske är det därför Gud säger “ta av dig skorna”. För att Mose ska kunna gå från ett förhållningssätt av distans till ett förhållningssätt av närvaro. Från att vara den reserverade till att fullt ut vara…dig själv.

Detta är en mycket samtida fråga. Vi lever i en tid där nästan allt riskerar att bli ett “Det”. Människor blir profiler. Liv blir projekt. Erfarenheter blir innehåll. Även andlighet kan lätt reduceras till något vi konsumerar, producerar eller beskriver. Vi lyssnar på predikningar, läser texter, delar tankar men hur ofta står vi egentligen stilla inför den levande Guden? Hur ofta låter vi oss själva bli tilltalade i stället för att bara informera oss?

Det är här Mose blir en bild för vår egen längtan. Han går inte till Gud som en expert, utan som en människa som stannar upp inför ett mysterium. Han får inte börja med att definiera Gud. Han får börja med att lyssna. Och när Gud väl talar, sker det med en närhet som både tröstar och omkullkastar: “Jag har sett mitt folks lidande… Jag har hört deras rop…” Gud är inte avlägsen. Gud är inte ett religiöst begrepp. Gud är den som ser, hör och sänder.

Buber skulle säga att ett verkligt “Du” inte är något vi kontrollerar, utan någon som möter oss och gör anspråk på oss. Det är precis vad som sker här. Mose blir inte bara andligt inspirerad. Han blir kallad. Ett “Du” har riktats till honom, och därför kan hans liv inte längre fortsätta som förut.

Det här har också konsekvenser för hur vi förstår våra relationer med andra människor. Om Gud inte är ett “Det”, då är inte heller människan det. Om vi står inför Gud som Du, kan vi inte samtidigt behandla vår nästa som ett objekt. Den heliga marken vid busken blir en skola i mänsklighet. Där lär sig Mose att den som möter Gud också måste lära sig att möta sin nästa som en person, inte som ett medel, en funktion eller ett hinder.

I vår samtid är detta kanske en av de viktigaste andliga övningarna, nämligen att återupptäcka Duet. Att se den andra människan. Att inte genast kategorisera, diagnostisera eller nyttomaximera. Att i stället närma sig med lyhördhet, ödmjukhet och respekt. Det kräver att vi tar av oss skorna också i umgänget med varandra. Inte bokstavligt, förstås, men i den mening att vi lägger bort våra förutfattade meningar, våra snabba etiketter och vårt behov av att alltid ha rätt.

Och kanske är detta också den djupaste innebörden av Gudsnamnet “Jag är den jag är”. Gud låter sig inte fångas. Gud låter sig inte bli en sak bland andra saker. Gud är närvaro, frihet, liv, relation. Därför är varje verkligt möte med Gud också ett möte som förändrar vårt sätt att se på världen.

Att ta av sig skorna blir då en bild för omvändelse. Inte bara moralisk förbättring, utan ett nytt sätt att vara människa. Att leva mindre som herrar över tillvaron och mer som mottagare av liv. Att inte stå inför världen med stängda händer, utan med öppna. Att våga låta både Gud och nästan vara Du.

Det är en övning som aldrig blir färdig. Vi återgår ständigt till våra skor. Vi återvänder till kontrollen, distansen och rationaliseringen. Men texten från den brinnande busken påminner oss om att det finns en annan väg. Den heliga marken finns mitt i livet. Tilltalet kan komma mitt i vardagen. Och den Gud som ropar vårt namn kallar oss inte först till prestation, utan till närvaro.

Kanske är det där den verkliga revolutionen börjar, inte i att vi tar fler steg, utan i att vi stannar upp. Inte i att vi talar mer, utan i att vi lyssnar. Inte i att vi tar på oss skorna, utan i att vi vågar stå barfota inför det heliga.

/m