Jag skall göra det som är rimligt

Det sägs att vårt historiska minne varar ett par generationer, så länge det finns en farmor, farfar, mormor, morfar som är av den berättande sorten som kan berätta på ett fängslande sätt det de har upplevt. Efter det blir det svårare. För även om du av eget intresse kan söka och ta till dig via historiska källor och böcker blir det aldrig riktigt den nerv och genuitet som du får ifall du hör någon berätta något som de själv har upplevt.

1983 kom Etty Hillesums dagböcker ut på svenska och dessa böcker tycker jag är nästan som om hon satt bredvid mig och berättade om det hon upplever. När jag i början av -90 talet kom i kontakt med dagböckerna blev det som ett uppvaknande för mig. Dels det språkliga som bar ett flöde som nästan kan karaktäriseras som odödligt och dels innehållet som bar den där äktheten, nerven och inte minst känslan av att befinna sig där, mitt i andra världskrigets lidande vardag.

När jag läste dagböckerna för första gången var jag en ung man med ideal och egna ambitioner, nu bär jag erfarenhetens och en åldrande mans brustenhet där strålglansen är någon annans. Det gör något med mig, men det gör också något med min läsning av Etty Hillesum.

Den 11 juli 1942 kl. 11 skriver hon så här i sin dagbok,

”Om Gud anser att jag ännu har mycket att uträtta, skall jag väl försöka göra det sedan jag har utstått allt vad andra kan utstå. Och om jag är en värdefull människa kommer det att visa sig först i mitt sätt att förhålla mig under de förändrade omständigheterna. Och även om jag inte överlever kommer det sätt varpå jag dör att vara utslagsgivande för vetskapen om vem jag var. Det är inte längre fråga om att till varje pris hålla sig utanför en viss situation utan om hur man uppför sig och lever i vilken situation som helst. Jag skall göra det som är rimligt att jag gör.”

De två sistnämnda meningarna har jag burit med mig under många år nu och jag har försökt att värja mig. Jag har försökt att hålla mig utanför exempelvis politiska ställningstaganden i olika frågor, inte för att jag inte har en åsikt i frågan, utan helt enkelt för att jag inte tycker att polariseringar i olika frågor leder framåt. I den värld vi nu lever i har Ettys två meningar etsat sig fast på min näthinna och jag inser att jag det finns en anledning till att dessa meningar etsat sig fast hos mig – de ligger helt enkelt där och skaver i mig för att jag ska förändra mig.

”Det är inte längre fråga om att till varje pris hålla sig utanför en viss situation utan om hur man uppför sig och lever i vilken situation som helst. Jag skall göra det som är rimligt att jag gör.”

Etty påminner mig om att det spelar roll hur jag lever, uppför mig och verkar, oavsett situation. Jag ska alltid, i varje ögonblick, göra det som jag tycker är det rimligaste att göra.

Etty påminner mig också om att jag är viktig och att det visar sig i mitt sätt att förhålla mig i olika situationer. Du kan helt enkelt inte råda över omständigheterna, i Ettys fall ett världskrig och i mitt fall en polariserad värld där sociala medier och lögner och misstro äger en stor del av narrativet. Kontexten finns där och du kan alltid önska något annat, men allt hänger på hur du lever i varje situation, oavsett omständighet.

När jag nu läser om Ettys dagböcker är det en röst från en svunnen tid som jag hör i mitt inre men samtidigt är budskapet evigt. Hon bär en insikt som fördjupas allt efter mörkret tätnar runt omkring henne ju längre kriget varar att Gud kan inte ställas till svars för dessa grymheter,

”Gud är inte skyldig oss någon redovisning för de meningslösa saker vi själva ställer till med. Vi bär hela ansvaret.”

Med Ettys ord ringande i öronen tänker jag på alla de konflikter som pågår i vår värld, alla de politiska beslut som tas för att inleda ett krig eller invadera ett annat land. Alla de politiska beslut som tas för att minska biståndet till krigsdrabbade länder eller politiska beslut för att öka utvisningstakten från vårt land. I mitt tycke, alla dessa meningslösa saker vi själva ställer till med…vi bär hela ansvaret.

I Ettys värld är hon upprörd över människor som in i det sista är mer rädda för att missta sina ”silverskedar och gafflar” än om Gud. I detta formulerar hon något vitalt. I det ögonblick när människan tänker mer på egen vinnings skull, egna ägodelar, egenmakt, då förlorar människan Gud och då förlorar människan också möjligheten att se Guds boning hos andra människor. Det blir som Nietzche säger, ”Människan har dödat Gud”.

Två månader innan hon deporteras till Auschwitz skriver Etty i ett brev till sina vänner i Amsterdam,

”Vi måste bygga en helt ny värld efteråt – och mot varje illdåd, varje skändlighet ställer vi lite av den kärlek och godhet som vi måste producera inom oss själva.”

Tänk om hennes ord fått större verkan i den värld vi nu lever i. Att vi sprider kärlek som vi själva producerat inifrån – inte hat och misstro, att vi sprider godhet – inte misstänkliggörande och att vi låter historiens lärdomar ta plats i vår samtid. För är det något som historien lärt oss, oavsett om vi har hört farfar, farmor, mormor, morfar berättat det för oss eller om vi har läst det i någon historisk skrift så är det kärlek och öppenhet för varandra och medmänsklighet som alltid vinner över krig, misstroende och protektionism.

Pax/m