Några minuter om morgonen

Vissa av oss människor är rutinmänniskor. Går upp exakt liknande tid varje dag. Har liknande morgonrutiner och liknande färdsätt till arbetet. Varje dag. Oavsett väder och årstid. Jag tillhör dessa människor.

05:30 ringer klockan och sedan har jag en halvtimme på mig innan jag lämnar lägenheten. Beroende på gårdagskvällens tid när läggning skedde eller hur nattens sömn har varit kan jag känna mig mer eller mindre trött men 05:30 sker alltid uppstigning. Alltid. Utan undantag.

När jag låser om mig och går ut från lägenheten bär jag med mig samma ryggsäck som jag ända sedan 2016 burit till och från de arbeten och uppdrag jag har haft. Den börjar bli sliten nu, likt en trött gammal vän. Ibland packas något upp under kvällen, ibland står den på samma ställe där jag lämnade den när jag kom hem. Den står där och väntar på mig. Igår sa jag till min fru att jag nog behöver en ny ryggsäck, det tog emot att säga orden. Som om jag gjorde något svekfullt mot min vän. Jag ljudar ordet ”förlåt” till ryggsäcken när jag greppar den och sveper den upp på ryggen och går ut.

Idag sveper en sommarvärme in över vår stad. Jag trivs bäst i skuggan. Rör mig längs byggnadernas skuggsida. Känner ett visst vemod när jag ser att trädens blomningar nu övergått i olika nyanser av grönt. Sommarens intrång är både välkommen samtidigt som den bär något slags definitivt över sig. Nu får jag vänta till nästa vår att se trädens prakt igen.

Han står och väntar på mig på samma ställe som vanligt. Min nyfunna vän. Det började för några månader sedan när vi möttes längs min väg till busshållplatsen. Vi sa ”God morgon” till varandra och sedan dess har våra mornar blivit korta ögonblick av samtal och samvaro. Min prästskjorta hade nog betydelse i sammanhanget. Jag har märkt att dess blotta existens är en vattendelare, vissa människor börjar direkt öppna upp sitt liv för mig medan andra ser med förskräckelse på mig. Min nyfunna vän är av den första kategorin människor. Han öppnade direkt upp sitt liv. Kändes fint.

Vi vet varandras namn men det är inte det viktiga. Vi vet om varandras arbeten, men det är inte det viktiga. Det viktiga är de få minutrarna vi får per dag där vi får dela för varandra vad hjärtat har närmast. Jag måste erkänna att min vän är oftast den som får verbalt utrymme, min närvaro räcker.

Min vän är Malmö FF-fan så just idag var det en oro kring lagets situation i Allsvenskan och spekulationer om vem som nu kommer som huvudtränare istället för den sparkade spanjoren som var närmast hans hjärta. Jag frågade om det var ok att jag bloggade lite om våra möten. Han svarade att det var helt i sin ordning,

”Det är ändå ingen som känner mig.”

Orden slog mig hårt. Det fanns något sorgligt över dess innehåll. Något ensamt. Jag hann inte beröra spörsmålet vidare eftersom våra minuter var slut och han fortsatte med sitt och jag fortsatte ned till hållplatsen.

Jag blir nästan omsprungen av den unga killen med Nike-skor. Han har bråttom för att kunna ställa sig och röka några minuter nere vid hållplatsen. Idag hade han nya skor, samma märke som tidigare.

Byggnadsarbetaren som kommer ut från en portuppgång nära mig har alltid en annan taktik än den unga killen. Båda är rökare men byggnadsarbetaren har en tänd cigarett redan när han kommer ut på gatan från sin lägenhet. Bolmandet sker gåendes medan den unga killen låter stunden äga sin tonalitet nere vid busshållplatsen. Jag har aldrig sett att han rökt i farten.

Nere vid busshållplatsen står redan kvinnan med det mörka håret som också är rökare. Vi nickar till varandra när jag passerar. Det gör vi varje morgon. Mannen med e-cigaretten som sprider sin fruktdoft är lite sen idag. Jag blir orolig att han ska missa bussen men plötsligt ser jag honom komma runt hörnet. Ordningen återställd.

Jag läste i en artikel att Sverige nu får anses vara ett rökfritt land eftersom mindre än 5% av befolkningen är rökare. Jag ser mig omkring och ler lite inombords eftersom jag varje morgon verkar hamna med de fåtalet människor som försöker upprätthålla arten rökare från att dö sotdöden. Några måste ju hålla arten vid liv för kommande generationers skull och de står runt omkring mig.

Den blinda mannen imponerar som vanligt. Han rör sig fortast av oss alla till busshållplatsen på andra sidan vägen. Han åker motsatt håll varje morgon. Nu har restaurangen på andra sidan satt ut sitt uteserveringsmöblemang. En av stolarna står oroväckande långt ut på trottoaren och jag blir lite orolig för ett ögonblick. Det behöver jag inte vara. Den blinda mannen sveper sin vita käpp från sida till sida som om det vore förlängda armar och noterar stolen med ett kling och går runt den utan att tappa fart.

Bussen är några minuter sen och det är alltid byggnadsarbetaren som snabbast tar fram sin mobil och ser hur det går för bussen. Det är som om vi alla fortfarande bär hölster men det är alltid han som drar snabbast. Han lägger ned mobilen i fickan direkt vilket är en tyst signal till oss andra att allt är i sin ordning. Bussen kommer snart. Hade han fortsatt att scrolla hade vi andra blivit orolig och till slut tvingats dra i våra hölster. Nu slapp vi det. Den tysta vetskapen sprids mellan oss. Mycket riktigt, längre bort skymtar bussens siluett bakom trädet.

Vi går på och sprids ut i den långa bussen. Vår stund tillsammans på morgonen är slut. Vi stiger av vid Hyllie och sedan rör vi oss åt olika håll. Nästa morgon ses vi igen.

Pax/m