författare/konstnär/coach/föreläsare
Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!
Nr 16/24 – tankar kring psykisk ohälsa
Här i Malmö var det faktiskt kallt i morse. Det blev visserligen varmare under dagen men det höll sig nog under – 0 hela dagen.
Har ägnat dagen åt diverse saker som jag har haft hängande efter mig. Fick ändå tid att läsa diverse rapporter och artiklar på nätet. I förrgår släppte Folkhälsomyndigheten en rapport om psykisk ohälsa bland arbetslösa och sysselsatta under covid-19 pandemin (se rapport här). Läste den som hastigast. Psykisk ohälsa påverkar livet i sin helhet och medför stora kostnader, både i termer av mänskligt
lidande och dess påverkan på samhället. Jag tycker det är ett litet märkligt samhällsfenomen att ju bättre vi i väst rent materiellt verkar få det, ju sämre verkar vi må.
Stigmatiseringen av psykisk ohälsa är också ett fenomen i sig och beror naturligtvis ofta på okunskap och
fördomar men får till följd att många inte berättar hur de mår och därmed kanske inte får stöd i tid. Psykisk hälsa är ingen isolerad fråga utan en angelägenhet för hela samhället och för var och en av oss. Ofta hanteras frågor som rör psykisk hälsa enbart inom hälso- och sjukvården, med stort
fokus på symtombehandling snarare än på vad som orsakar psykiskt lidande och hur det kan förebyggas.
Med en helhetssyn på psykisk hälsa och ett gemensamt ansvarstagande är jag säker på att vi kan vända trenden med ökande psykiska besvär och främja det psykiska välbefinnandet i befolkningen.
Trots allt vårt välstånd har psykiska besvär ökat de senaste decennierna och psykiatriska
tillstånd är idag den vanligaste orsaken till långvarig sjukskrivning. Allt fler söker vård och
ca tio procent av befolkningen äter antidepressiv medicin. De totala samhällskostnaderna
av psykiatriska tillstånd uppskattas till nära 170 miljarder kronor årligen, vilket är den
största kostnadsdelen för sjukdomar i Sverige.
Ju mer jag läser på om detta, ju mer fundersam blir jag ifall den psykiska ohälsan egentligen ökar eller om det är något annat som står bakom ökningen? Statistikmässigt uppger dock allt fler att de mår dåligt men kan detta egentligen bero på att vi vet inte hur vi ska lida? Att lidandet är en naturlig del av livet? Att det uppstår problem längs ens väg och att allt inte är en dans på rosor? Att upplevelsen av att må dåligt är något som vi människor numer tycker är något som är fel och som borde hanteras som en sjukdom, som vilken sjukdom som helst? Vi har helt enkelt blivit sämre på att hantera våra nedgångar i livet.
Naturligtvis finns det de som verkligen har depressiva sjukdomar och som måste vårdas därefter. Det är inte dessa jag tänker på, utan jag tänker på att den psykiska ohälsan bland befolkningen kanske egentligen har varit relativt konstant genom historien men att vi nu, i vår allt mer sekulariserade värld, har glömt bort att lidande är en naturlig del av livet och inte alltid behöver behandlas som en ohälsa i så måtto att det kan ses som sjukdom. Vi behöver helt enkelt bli bättre på att hantera motgångar i livet.
Vad tror ni?
/m
Spännande! Jag tänker mig snarare att betoningen bör ligga i att även den oberoende variabeln i resonemanget ovan förändrats, ex. allt mer haltande vardagliga kvalitativa sociala kontakter, ex. att vår jämförelsepool är otaliga gånger större i en digital värld, konsekvenser av betoning på independens snarare än interdependens i ”the swedish theory of love, vilka självfallet får en effekt på grottmännisko-hjärnan, oavsett individens mentala styrka, förståelse och förmåga till hantering av naturligheten i lidandets existens. Jag uppfattar ditt resonemang som att graden av lidande utgår från individens upplevelse av den, jag ser det snarare som en rimlig socioemotionell kohort respons på vår miljö.
GillaGilla
Jag tänker att det hänger ihop. Vår samtids existens av sociala medier gör naturligtvis att det inkommit en ny förutsättning för individen i ett historiskt perspektiv att interagera med andra, samtidigt som det är en icke-fysisk social interaktion. Därmed tror jag, precis som jag uppfattar att du ger uttryck för, att en viss del av psykiska ohälsan är en respons på den miljön. Konsekvenser på vår tids ”Independence” får naturligtvis konsekvenser.
GillaGilla