Tankar inför jul….bloggtankar 14/24

Det finns en slags tacksamhet som uppstår mellan en bloggare och dennes bloggläsare. Något av en osynlig förbindelse som existerar mellan dessa båda i en icke-fysisk relation. Jag som bloggare är tacksam att jag får skriva ned dessa mina spretiga tankar helt ocensurerat och dessutom oändligt tacksam över att det finns någon där ute i cyberrymden som vill ta del av raderna. Sedan är det naturligtvis tacksamt när jag förstår att ni bloggläsare uppskattar mina tankar som sätts på pränt. Jag vill därför, så här under årets sista dagar, sända en tacksamhet till er cirka 15 000 bloggläsare som följer min blogg. Det är en ynnest! Som ett sätt att ge tillbaka till er som läsare tänkte jag försöka ge mig på att skriva ned några rader varje dag fram till jul. Lite som en bloggkalender. Varje dag fram till julafton 2022 får ni därför ett nytt blogginlägg. Samtliga inlägg har någon slags temarubrik. Själva inlägget kan vara långt eller kort…det får vi se. Nu kör vi!

Nr 14/24 – tankar om en framtid

Då är jag klar med min magisteruppsats. Jag har skickat den till min handledare, professor Jayne. Vi har en sista handledarstund imorgon innan slutexamination den 10:e januari. På sätt och vis känns det märkligt att den här resan är över. Förhoppningsvis är det min sista examinerande uppsats. Nu är det klart, färdigt, förbi. Även om det kan bli justeringar i själva texten så är det stora jobbet nu klart. Jag andas ut. Jag är klar.

Jag vet inte hur det är för er när ni är klar med något ni har kämpat länge för? Efter att ni är klara, känns det tomt, skönt, lugnt eller stressande? Egentligen kan jag nog förstå alla dessa känslor. Det är antagligen också så att du kan känna många känslor samtidigt. Inte bara en. Nu är jag i alla fall i sluttampen på något jag ägnat de senaste 3,5 åren åt. Vad ska jag göra nu?

Nästa steg i livet finns oftast där innanför näthinnan, likt en dröm. Framtiden känns ofta så given men är egentligen bara en tanke. Drömmen kan naturligtvis bli sann. En enträgen strävan mot en framtid som du målat upp åt ett visst håll och sedan uppnår…..ja, det är nog stort.

Samtidigt finns det något stort i det där att aldrig bli färdig. Att bara få vara i ett sammanhang, bland människor du älskar, med saker du älskar att göra. Den envetna strävanden av att inte göra något spektakulärt eller speciellt. Det är väl inget fel med det? Att hela tiden vandra på vägen, oavsett om den är smal eller bred, utan att avvika in på någon sidoväg. Det stora i att bara få leva och finnas till. Räcker inte det?

Nu är jag i alla fall klar. Nu väntar något annat.

/m