Med folkrättens rätt att förhindra krig

Vi åker till biblioteket i Södra Sandby. De har ”meröppet” så vi kan sitta där och jobba likväl som i stugan. Här är vi ju dessutom omgivna av böcker och tidningar, något jag älskar. Min sambo behöver dessutom utskriftsmöjligheter så då fungerar ”meröppet” perfekt.

För egen del har jag skrivit det jag ska göra från mina uppdragsgivare för denna vecka (ge mig gärna mer uppdrag – ni som läser detta :-)). Känner mig rastlös och tar fram böcker ur den historiska sektionen. Bläddrar förstrött i olika faktaböcker kring första världskriget. Bläddrar sedan i någon bok kring Balkanländernas historia och fastnar för ett kapitel om den internationella tribunalen i Haag (ICC). Tydligen firade tribunalen 20 år i förra veckan.  

Jag tänker att den ryska invasionen har blåst nytt liv i ett internationellt rättssystem som allmänt setts som tandlöst och ineffektivt. I centrum står just tribunalen i Haag. Domstolen inrättades för att åtala de mest allvarliga internationella brotten, inklusive folkmord. På två decennier har tribunalen fått kritik för att de bara fällt tre krigsförbrytelser och fem för att ha stört rättvisan. Det har, föga förvånande, visat sig vara utmanande att få misstänkta till domstolens säte i Haag. Ledare i Afrika har dessutom i flera år anklagat domstolen för partiskhet. Stormakterna, dvs, Ryssland, Kina och USA, har dessutom vägrat att acceptera domstolens jurisdiktion. Detta har naturligtvis inte hjälpt att effektivt skapa ett internationellt rättssystem eftersom rättssystemet därmed släpper de mäktigaste länderna.

Kriget i Ukraina har dock satt fokus på detta med folkrätt högt på agendan igen. Om jag förstår saken rätt har en aldrig tidigare skådad global ansträngning för att undersöka och åtala krigsförbrytelser satts igång. Detta med hjälp av både lokala och internationella utredare som reser ut över det krigshärjade landet för att samla bevis på ryska illdåd, även när striderna fortsätter.

Fokus på krigsförbrytelser har också förnyat intresset för frågor om styrkor och begränsningar av internationell rätt när det gäller att begränsa aggression och ålägga ansvar.

Tre ryska soldater har redan dömts i ukrainska domstolar. Pengar och resurser har strömmat in för att hjälpa den ukrainska riksåklagaren, Iryna Venediktova, att utreda de nästan 20 000 påstådda brotten mot krigslagarna som hennes team har registrerat. Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som öppnade sin egen undersökning i mars, skickade sin största fältutplacering någonsin till Ukraina. I sammanhanget är det värt att nämna att USA skickade sin justitieminister, Merrick Garland, till Ukraina, där han tillkännagav skapandet av justitiedepartementets ansvarsgrupp för krigsförbrytelser, som ska styras av den amerikanske ”nazistjägaren” Eli Rosenbaum. 

Den internationella uppmärksamheten återspeglar det fräcka i Rysslands kränkningar av krigets lagar. Bilder av massgravar, bombade sjukhus och barn som saknar lemmar, i kombination med upprörande berättelser om våldtäkt, tortyr och tvångsdeportation, har väckt utbredd moralisk upprördhet. Min fundering gäller dock också i sammanhanget de konflikter där västvärlden är medskyldig, då är inte den internationella uppmärksamheten kring folkrätt så utbredd.

Ni minns väl George W. Bush-administrationen och hur de drog tillbaka USA:s underskrift från domstolens grundfördrag, med hänvisning till farhågor för att amerikanska tjänstemän, militärer eller trupper skulle kunna ställas inför rätta. ”Internationella brottmålsdomstolen är oroande för USA,” sa Bush till reportrar i juli 2002, när hans krig i Afghanistan var nästan ett år gammalt och när han lade grunden för en invasion av Irak. Denna invasion förverkligades sedan, av flera klassad som omotiverad och olaglig. 

Jag tänker också på när USA stoppade ett försök från tribunalen i Haag år 2003 i att utreda brott som begåtts i Afghanistan. Även Trump-administrationen hindrade tidigare ICC-åklagaren Fatou Bensouda för hennes försök att undersöka möjliga amerikanska krigsförbrytelser i den konflikten. Även om Biden-administrationen hävde sanktionerna, valde den nuvarande åklagaren Karim Khan förra året att inte fokusera på eventuella brott av amerikanska trupper där.

När det gäller Rysslands invasion har dock USA vänt sig till Haag, utan att gå så långt som att bli part i den. Det känns som om att nu då hela övriga världen fördömer Ryssland, då är en internationell tribunal ok, men inte om det gäller konflikter där USA själv är inblandade i. Jag kan känna en viss dubbelmoral i det tänket.

Kanske är detta dock chansen världen får, för att se och skapa ett ökat värde, som nästan alla länder kan acceptera kring en internationell folkrättsdomstol. Kina och Ryssland lär väl även fortsättningsvis stå utanför ICC men kanske kan kriget i Ukraina möjliggöra en större acceptans hos exempelvis USA.

För egen del måste jag nog tillstå, som den pacifist jag är, att det största brottet i alla konflikter bör väl rimligen vara igångsättandet av själva kriget som sådant. Här saknar tribunalen jurisdiktion överhuvudtaget, nämligen för själva krigsutbrottet i sig. Vore inte det något som en internationell folkdomstol eller FN-organ borde ha som det absolut viktigaste mål, att förhindra och lagföra de som inleder en konflikt? 

Några tisdagsfunderingar från ett bibliotek i södra Skåne.

/m