Livsresan från stillhet till frid

Jag sitter ensam på landet i en stuga utanför Södra Sandby. Om man undantar den bitvis hårt trafikerade landsvägen utmed husets framsida är det stillheten som råder i den trädgård som breder ut sig på baksidan. Det är långt från stadens myller eller hetsens och stressens Almedal just nu.

Minnet går tillbaka till alla de åren jag var ansvarig för våra arrangemang i Almedalen eller alla de panelsamtal och debatter jag medverkade i. Det känns avlägset nu när stillheten växer i mitt inre här på landet.

Visst var det roliga år men samtidigt en ytlig värld som enbart handlade om att synas. Jag vet att jag uttalade mig i lokalmedia varje år och svarade på journalisternas frågor om varför vi satsade skattepengar på att åka till Almedalen. Jag blev bättre och bättre på att finna hållbara argument. Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att nyttan i att synas på Almedalen är en kortvarig ögonblicksföreteelse som sällan skapar långvariga värden.

Det största värdet är nog att det är lätt att mötas i Almedalen. Alla är ju där inom samhälle, politik och affärsliv. Att mingla och skapa värdefulla möten är lätt och det är där du kan skapa värdena, de bestående intrycken, de bestående mötena mellan personer som kan leda till något stort. Jag minns knappt någon av våra tältaktiviteter men jag minns mötena. Jag minns människorna. Många har jag fortfarande kontakt med.

Jag läser ofta ur Vägmärken, Dag Hammarskjölds bok. Stillheten är ett ofta förekommande begrepp i hans värld. Jag kan förstå det. Stunder av stillhet har alltid haft väldigt positiv effekt på mitt sätt att vara effektiv och beslutsfähig. För Dag Hammarskjöld var stillheten en nödvändighet för att han skulle klara av sitt tuffa uppdrag. Stillheten och tystnaden var en nödvändig motvikt till den intensiva FN-verksamheten och en förutsättning för att han kunde fatta kloka beslut i konflikter med freden som ledstjärna.

När Dag Hammarskjöld invigde meditationsrummet i FN sa han:

”Inom oss alla finns en kärna av stillhet omgiven av tystnad. Här i denna byggnad, där så många arbetar och debatterar för fred, behövs ett rum, som är avskilt för tystnad i yttre mening och stillhet i inre mening. Här finns inga andra symboler, inget som distraherar eller stör stillheten i vårt inre … Enligt ett urgammalt ordspråk karaktäriseras ett kärl av sitt tomrum och inte av sina väggar. Det ankommer på var och en av oss, som besöker detta rum, att fylla tomrummet med det som vi själva finner i vår kärna av stillhet.”

För Dag Hammarskjöld, likväl som för mig, spelar de medeltida mystikerna och deras tänkande en stor roll för mig. Deras tid och värld var en helt annan men de landade i många sanningar som vi i dagens självupptagna värld har förträngt eller inte velat ta till oss. Just stillheten är jag säker på att Dag ”lånade” från Johannes av Korset, Thomas af Kempis och Mäster Eckhart. Samtliga tre nämner stillhet och frid i vördnadsfulla termer.

För egen del går jag ett steg längre än Dag och jag tänker även på frid, inte bara stillhet. Det är möjligt att även Dag såg på resan från stillhet till frid. Han benämnde ju den längsta resan som resan inåt och då kanske han tänkte på resan från stillhet till frid. När ni tänker på stillhet och frid kanske ni ser dem som synonymer, som utbytbara begrepp som beskriver samma sak. För mig är det stor skillnad på dem, egentligen ett livs erfarenheter och upplevelser emellan. Ungefär som skillnaden mellan att vara på Almedalen och i en stuga utanför Södra Sandby.

Inspirerad av de medeltida mystikerna som levde ett inrutat liv med bön och reflektion kan jag tänka mig att även de separerade begreppen. Frid var målet och stillheten ett medel. Liknande känner jag. Kanske är det det som är mödan värd med vår strävan här på jorden, att finna frid. Mystikerna hade säkert delat upp det i fem steg och sagt att stillhetens frukt är bönen, det första viktiga steget där du pratar med Gud. Det andra steget är resultatet av bönen, nämligen tro. Har du tro når du det tredje steget som är kärlek, både att ge och ta emot kärlek. Du går då in i det fjärde steget som är tjänande, du tjänar och utför kärlekens handlingar och resultatet av ditt tjänande är frid. Du har därmed vandrat från stillhet till frid genom fem steg.

För mig är det en livslång resa att färdas från stillhet till frid. Kanske når jag aldrig fram? Till alla de som är stressade och befinner sig på Almedalen just nu, i en ytlig värld, ser de säkert ingen skillnad på stillhet och frid. För dessa är de synonymer som kan liknas vid ett modernt begrepp som semester. För mig är det så långt därifrån det bara kan gå att komma. Jag tänker att många människor nöjer sig med stillheten, på sin höjd under semestern, men de når aldrig längre. Frid finns inte för dem. Stillheten kan de ordna själva och jag delar den bilden. Stillheten kan du själv frambringa genom lugn och stilla harmoni men den verkliga friden kan du bara ta emot från Gud. Den kan du inte själv erhålla. Den blir ett resultat av din strävan. Vägen kan vara svår, ogenomtränglig och bitvis hård men den är väl värd att vandra.

För har vi egentligen något val? Att vandra mellan stillhet och frid ser jag som det mest naturliga att göra med stillhet, kärlek och tjänande som ledstjärnor. Finns det någon annan väg?

Nu har jag givit dig färdbeskrivningen. Fem steg på vägen mellan stillhet och frid. Vägen är lång så min uppmaning är…att ta första steget. Börja gå.

/m