Göra det omöjliga

Jag sitter i stugan och pustar ut efter en dag med olika frilansjobb, kurs i att restaurera gamla hus med lera och naturligtvis läsande och skrivande. Slår på TV:n och det är friidrott från stadion. Tror förresten att mitt personliga 3000 meter banrekord är från stadion. Vi pratar -80 tal och en sen kväll med löpning i stadionlyse. Jag minns fortfarande mjölksyran som sprutade sista varvet.

Tänker på det omöjliga och att göra det möjligt. Oxford den 6:e maj 1954. Läktarna fullsatta. Solen spred en varm värme. Friidrott i världsklass. Höjdhopp, häcklöpning, kulstötning med fantastiska deltagare och fantastiska resultat. Alla åskådare väntade dock på ett enda lopp. Den klassiska ”engelska milen” skulle avgöras i slutet av tävlingarna. Sju löpare skulle ställa sig på startlinjen, dock anlände Miller som åskådare och förstod först på plats att han var anmäld och gav walk over.

Sex löpare ställde sig på startlinjen. Det hade tävlats i grenen ”den engelska milen” länge och det var många som sa att det var omöjligt att komma under 4.00 minuter. Ingen hade någonsin lyckats springa under 4.00 minuter. Det var helt enkelt en magisk gräns, omöjlig att passera.Mängder med tävlingar hade passerat och mängder med lopp hade slutat med resultat mellan 4.01-4.10. Det verkade helt enkelt vara en fysiskt omöjlig gräns, i alla fall skrev tidningarna det.

Startskottet gick och löparna var iväg. Två farthållare hade anlitats. Dels Cris Brasher och dels Chris Chataway. Trots dessa farthållare tog Roger Bannister ledningen redan det första varvet. Det gick fort. Väldigt fort. Tempot skulle inte hålla, det tänkte nog alla som satt i publiken. Drömgränsen var ju omöjlig. Bannister skulle tvingas att minska farten.

När Bannister närmade sig upploppet var dock publiken i extas. Skulle det omöjliga trots allt vara möjligt. När Bannister passerade mållinjen stannade klockan på 3:59,4. Det omöjliga hade hänt. Drömgränsen var krossad!

Efter detta lopp blev det stora löpsedelsrubriker. Det omöjliga hade hänt. Det som varit så svårt visade sig nu vara möjligt och redan veckan efter var det ytterligare en löpare som sprang under drömgränsen. Efter några månader hade faktiskt ett tiotal löpare sprungit den omöjliga ”engelska milen” under 4 minuter. Alla visste ju nu att det inte var omöjligt. Den omöjliga gränsen verkade mer finnas i löparnas huvud som tankar mer än i deras fysiska kroppar.

Varför skriver jag detta? Jo, jag tänker att i oss alla finns det omöjliga gränser. Vi målar upp omöjliga tankar som säger till oss att just det där är en omöjlighet, eller att just det där kommer aldrig att funka. Gränserna är olika för olika människor men det är mänskligt att sätta upp gränser för vad man tror är möjligt. Det kanske handlar om att det är omöjligt att få det där yrket man drömmer om. För någon annan kanske det handlar om att det är omöjligt att bli tillsammans med den där personen som man drömmer om att bli tillsammans med. För någon annan kanske det handlar om att det är omöjligt att bli frisk från den sjukdom man lider av. För någon verkar det omöjligt att Gud finns eller att Gud älskar varje människa så som den är. Det finns mängder med olika skäl som bekräftar hur omöjligt det är. Det största hindret finns dock inom oss själva. För ingenting gör något möjligt ifall vi har föreställningen och inbillar oss att det är omöjligt. Fråga Roger Bannister. Han trodde att det omöjliga var möjligt och plötsligt trodde många att det var möjligt.

Behöver du en coach i livet? Hör av dig så gör vi upp en plan tillsammans. Tillsammans göra vi det omöjliga möjligt!

/m