Själens läkande

Jag älskade att spela fotboll när jag var yngre. Otaliga är minnena från diverse grusplaner och gräsplaner runt omkring i Sörmland där jag växte upp. Eftersom jag var en uppoffrande och löpvillig grabb som hade en otrolig passningsförmåga var mittfältare mitt naturliga element. Därifrån kunde jag både vara en del av anfallet men även en del av försvaret. Likt Frank Vercauteren i Anderlecht kunde jag slå dessa precisa inlägg eller likt Kevin Keegan i Liverpool kunde jag springa och kontrollera det mesta som skedde på plan. Naturligtvis minns jag med välbehag all den kamratskap som följde med laget men jag minns också alla dessa blodiga knän.

Antingen var det sår på det högra eller det vänstra knät, ibland lite sår på båda samtidigt. Blod övergick till en stark sårskorpa och hade jag tur slog jag inte upp sårskorpan innan den försvunnit av sig själv. Ibland kunde jag till och med pilla bort sårskorpan och det var läkt under den. Vilken känsla. De vita blodkropparna hade gjort sitt. Jag slutade aldrig att förundras över kroppens fantastiska läkeförmåga. På bara några minuter kunde ett uppkommet sår levra sig och omedelbart börja läka. Kvar sedan denna tid är några ärr som jag bär likt påtagliga minnen från en svunnen tid.

Även om detta är ett exempel på kroppens fantastiska läkeförmåga tror jag att själens fungerar på samma sätt. I alla fall när det gäller skador. Den stora skillnaden är att ärren syns inte efter de sår som bildas i själen. När något skadas i själen, när något jobbigt sker, när det gör ont, blir det som ett blödande sår i själen. Omedelbart börjar själen att försöka laga sig själv. Kroppens vita blodkroppar gav sig omedelbart iväg till mitt knä för att starta processen med att levra blodet, på liknande sätt tänker jag att koaguleringen kring själens sår sker. Själens vita blodkroppar sätter omedelbart igång.

Livet är inte likt en rak, flack väg som hela tiden flyter på utan varken kurvor eller backar. Vägen utanför vår sommarstuga går rakt fram i flera kilometrar. Vissa bildårar får då för sig, att likt när livet bara rullar på, att gasa på som om det inte fanns någon fartrestriktion. Även om vägen ser ut att gå rakt fram uppstår ibland hinder. Ett dött rådjur ligger i dikeskanten mitt emot vårt hus som ett monument för att visa på hur snabbt något oväntat kan uppkomma på en till synes rak väg.

När allt i livet bara rullar på, likt en rak väg, och inga sår varken på kroppen eller i själen uppkommer, är det lätt att tänka att det är så här livet är. Vi tänker att det är så här livet ska vara för att göra oss lyckliga. Vi målar upp den raka vägen som aldrig böjer sig, där rådjur aldrig hoppar upp, där minsta backe saknas men en sak är säker…det blir aldrig som vi har tänkt oss. En kurva uppstår alltid, en uppförsbacke kommer och rådjur eller andra liv ställer sig plötsligt framför oss. Vissa kallar dessa misslyckanden eller motgångar, jag kallar dem lärtillfällen.

Jag ser dessa sår som uppstår i själen som lärtillfällen där jag behöver växa och läka. Dessa misslyckanden eller motgångar är i många stycken mer lärorika än framgångarna du har i ditt liv. Efter att ha varit med på en lång framgångsrik väg så kan ett plötsligt gupp i den till synes spikraka vägen vara ett ovälkommet tillskott i den till synes uppgjorda, spikraka vägen. Läromässigt finns det där guppet där som en möjlighet för dig, en möjlighet till att lära sig något, ta vara på den möjligheten.

Livet blir inte sämre ifall man saktar ned lite och inte kör raksträckan det fortaste man kan, livet blir inte sämre för att man får ett eller flera misslyckanden längs ens livsväg, livet blir inte sämre för att man ibland behöver stanna upp för gupp eller gropar längs ens livsväg. De sår som bildas, kanske både på kropp och själ, visar att du lever och att du lär dig något nytt hela tiden. Likt kroppens sår ibland behöver omplåstras och kanske sys av någon behöver även själens sår ibland plåstras om av någon annan. Själens sjuksköterska/läkare kan vara vem som helst. Någon som lyssnar, tröstar, finns där. Någon som är där i de mörka stunderna, som inte säger de där klichéartade orden som ”du ska se att allt blir bra” utan istället stannar med dig i det mörka. Kanske ger dig nya perspektiv. Så småningom läker såret och blir till ett ärr. Det kommer en tid då det inte gör lika ont längre. Likt sårskorpan har du pillat bort det koagulerade men ärret är kvar.

Med tiden kanske du till och med kan känna att det där jobbiga, det där misslyckandet, det där själsliga såret som du helst skulle velat slippa, det där hålet längs den spikraka vägen som du inte förutsåg…var inte meningslöst. Det fyllde en funktion. Det gjorde att du växte som människa, det kanske till och med gav dig en oanad styrka. Dina själsliga ärr kan bli din tillgång.

Andra människor kan inte se dina själsliga ärr och dina inre sår. Ibland förstår de när du vittnar om det du gått igenom. Skadan fick inte sista ordet, det fick du. Nu är du en ny människa. Så är det för mig. Jag bär alla mina sår, både de kroppsliga och själsliga med mig. De finns där som en påminnelse om att livet är inte en rak, utstakad väg…och tur är väl det, även om det gör otroligt ont ibland.

/m

P.S. Hör av dig om du behöver en coach i livet eller behöver stöd inom något annat. Läs mer på www.matsuddin.com D.S