Hur många har jag tappat?

Jag vet inte hur många jag har räddat livet på. I alla fall för en stund. Däremot tror jag mig veta exakt hur många jag har tappat. Det är midsommardagen år 2022 och jag sitter på landet under ett träd. Skriver olika texter åt företag medan min sambo trimmar det höga gräset i tomtens utkant. Det är olidligt varmt. Tar en paus i mitt frilansliv och företagens texter och läser istället MIND:s temperaturmätning över den psykiska hälsan i landet. Har inte haft tillfälle förut. Rapporten kom i oktober förra året och jag deltog på länk vid seminariet då rapporten släpptes.

Rapporten innehåller 35 nyckelindikatorer som ger en bred bild över hur befolkningen i detta land mår. Det är en fascinerande och samtidigt skrämmande läsning. Jag råder er alla som har möjlighet att ta er tid att läsa rapporten. För mig är psykisk hälsa och mående ingen isolerad fråga som enbart hälso- och sjukvården hanterar. Det är en viktig fråga för hela samhället och för var och en av oss. Inom hälso- och sjukvården är symptombehandling i fokus snarare än på vad som orsakar det psykiska lidandet och hur det kan förebyggas. Jag vill slå ett slag, liksom MIND, för en helhetssyn på vår hälsa och med ett gemensamt ansvarstagande är jag övertygad om att vi kan vända trenden med ökande psykiska besvär och främja det psykiska välbefinnandet.

Jag tänker inte återupprepa det som står i rapporten utan det kan ni ta del av själva. En länk till rapporten finns längst ned i detta blogginlägg. Istället sitter jag här och reflekterar allmänt över mina egna erfarenheter utifrån mitt arbete som volontär i MIND:s självmordslinje. Jag har naturligtvis tystnadsplikt över samtalen och dess art men några allmänna funderingar tänkte jag dela med mig av. Alla ni som har läst min bok, Jag är paria, kanske förstår varför jag sitter som volontär. Naturligtvis ett otroligt påfrestande volontärsarbete men ack så viktigt.

Ibland misströstar jag något kopiöst. Jag känner att den psykiska ohälsan hos unga eskalerar för var dag som går, för varje volontärpass som passerar. Statistiken visar sitt tydliga språk med en suicidökning bland unga varje år sedan millenieskiftet. Numer är den vanligaste dödsorsaken hos unga just självmord.

Ett pass på MIND:s självmordslinje innebär att du möter unga som hatar sig själva, som skadar sig själva, som har svåra ätstörningsproblem och som har svårt i sina relationer med sina föräldrar, skola och sjukvård. Fantastiska ungdomar som har hela livet framför sig men som av olika anledningar känner att de inte duger till, så till den mildra grad att de är beredda att ta sina liv.

Ibland när jag scrollar på Instagram och går in på funktionen med det där förstoringsglaset. Då kommer populära konton, så kallade influencerkonton upp, som blandas med konton om kyrkor, fotboll, Jesus, författare och konstnärer….konton jag tycker om. Dessa populära konton märker jag handlar ofta om ytlighet, om skönhetsideal, kläder och smink. Jag läste en artikel i New York Times för något år sedan där en psykolog uttalat sig om att ungdomar skulle må bäst av att inte ha Instagram alls men om man vill ha det skulle man följa ett selfietestindex. Man skulle enbart följa konton som hade vänt på kameran och inte visade bilder på kontots innehavare (selfiebilder). När jag scrollar och tittar på populära svenska influensers konton är i princip varje upplagd bild en bild på dem själva.

Det här med att duga som man är har försvunnit. I mina samtal på MIND möter jag unga som mobbas och kränks i skolan för deras utseende. Som möter en skönhetsindustri som gör miljoner på dessa ungdomars skam över sin egen kropp. Som möter influensers som enbart promotar yta. Att försöka föra ett samtal där ingången är att ”du duger precis som du är” och att ”du är värdefull precis utifrån den unika person som du är” kan många gånger kännas tröstlöst men vi får aldrig ge upp.

Att arbeta med ungas självmedkänsla och välmående måste vara en otroligt prioriterad fråga för oss alla. Samtidigt hör jag hur många unga som jag pratar med för initierade diskussioner om depressiva tabletter, sömntabletter och andra farmaceutiska substanser som om det vore en vardaglig grej för alla ungdomar, något som jag tycker en ungdom aldrig skulle behöva befatta sig med. Nu möter jag till allra största delen unga som mår väldigt psykiskt dåligt. Psykisk hälsa för mig är ett brett område. Jag har ju märkt i samhället i stort att unga med lättare former av psykisk ohälsa (oro och ängslan) har också ökat. Här borde ju den förebyggande delen sättas in starkt. Utifrån mitt arbete som Regiondirektör läste jag många forskningsrapporter som lyfte upp att det lönade sig både ur ett mänskligt och samhälleligt perspektiv att sätta in förebyggande insatser innan unga hunnit utveckla allvarligare psykiatriska tillstånd.

I princip hela mitt vuxna liv har jag varit chef och jag kan naturligtvis inte låta bli att se även på denna fråga ur ett chefs- och ledarperspektiv. Som alla chefer som närmar sig en fråga så inser man att frågan är komplex, vilket gör att det ofta inte finns ett svar på hur man ska hantera en fråga. På frågan om vad som krävs för att öka ungas välmående finns det naturligtvis mängder med svar men ur ett ledarperspektiv vore det bra om man såg på detta så som man brukar se på andra komplexa frågor. Många samverkande aktörer måste samverka och för mig vore det bra om man tog dessa självklara steg:

• Kartlägga problemets omfattning och orsaker. Detta ger oss bättre kunskaper om var det är bäst att sätta in olika åtgärder.
• Utifrån kartläggningen…prioritera. Här tänker jag att det förebyggande arbetet är otroligt viktigt. Det finns mängder med forskning inom området. Den gamla devisen, ”rätt insats, till rätt individ i rätt tid”, håller alltid.
• En stor del av de samtal jag för med unga är att de tappat framtidstron. Ett av de viktigaste åtgärderna måste därför vara att återupprätta något form av hopp inför framtiden. Jag brukar tänka på Antonovsky i dessa sammanhang och KASAM. Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.
• Samverkan. Det känns som om många aktörer är i farten men eftersom psykisk hälsa är ett komplext område med många olika påverkande faktorer vore det på sin plats om aktörerna kunde samverka mer. Jag märker på samtalen jag för med unga att de faller ofta mellan stolarna mellan hem, skola och omsorg.
• Avslutningsvis vill jag slå ett slag för min käpphäst som chef. Ständiga uppföljningar och utvärderingar löpande för att se att insatserna leder åt rätt håll. Ständigt vara beredd på att ompröva och ta nya beslut.

Se där. Nu har min sambo slutat trimma och lagt sig i solstolen för att läsa. För egen del måste jag återgå till mitt arbete med olika texter. Hoppas jag har väckt en viss nyfikenhet kring frågan om psykisk hälsa. Klockan tickar och vi behöver hjälpas åt för att bryta trenden. Om ni vill får ni gärna ta del av rapporten. Ha nu en fortsatt härlig midsommarhelg.

Länk till MIND:s rapport.

/m