The show must go on

Det är den 22:a dec. Jag handlar julklappar och julmat, slår in paket, bokar om SJ-tåg som ställts in, städar, tvättar och däremellan försöker jag skriva på min uppsats. Det är som det ska vara dan, före dan, före dan. Det enda som saknas är snön, grönare gräsmatta är svår att få, även under sommaren.

Dock är jag en aning stressad förstår jag, för jag har helt glömt bort. Helt glömt bort att det är idag mailet kommer. Så klockan 14 går jag in på mailen men fortfarande inget. Jag går ned till tvättstugan och fortsätter. Tänker på slumpartade möten. Finns det sådant som slumpen? I min värld finns inte det, det är meningen att möten mellan olika människor sker. Det gäller att lista ut varför man träffas vid till synes slumpartade tillfällen.

Minnet går tillbaka 10 år i tiden. Det är den 22:a dec. Platsen är Stockholms central. Jag har varit på något direktörsmöte på SKL. Det är julrusch, tågförseningar och jag slår mig ned vid ett café på centralstationen, tar fram mina jobbpapper och börjar läsa. Tåget är en timme försenat så tanken fladdrar förbi ifall jag ska gå ut i Stockholmskvällen och besöka någon affär i väntan på tåget men då jag ser alla människor i omlopp får det stanna vid en tanke.

Det är fullt vid alla borden så när en kvinna kommer med sin nyligen inhandlade kopp kaffe, finns det enbart en stol ledig. Jag ser att hon sneglar sig omkring och jag möter till slut hennes blick och nickar som en tyst signal att det är ok att sätta sig mitt emot mig vid den lediga stolen. Hon tackar. Ett möte har uppstått mellan två främlingar som kunde ha stannat vid det. Vi kunde ha druckit ur våra respektive kaffekoppar, sneglat på våra respektive jobbpapper och sedan lämnat caféet lagom då våra respektive tågavgångar väntade. Nu blev det inte så. Nu blev det ett möte vi burit med oss sedan dess.

Då jag hänger upp tvätten tänker jag på varför jag är så fascinerad av möten. Dels hur de uppstår men också hur vi tar hand om det som uppkommit under mötet. Vissa möten existerar bara i stunden medan andra lever kvar…länge. Tillfälliga möten och relationer som varar en livstid. Möten som känns helt rätt, möten som känns helt fel, möten som är privata och möten som är offentliga. För mig har det alltid varit viktigt att ta vara på varje möte, kanske för jag har min grundsyn i att det inte finns några slumpartade möten, det finns enbart möten som är menade att bli till.

Åter till centralstationen. Jag och kvinnan mitt emot mig börjar prata med varandra. Det visar sig att vi båda har offentliga jobb och vi båda har chefsjobb i stora organisationer. Vi utbyter erfarenhet om jobbrelaterade delar. Kanske gör vi det av artighetsskäl, kanske gör vi det för att vi inte längre vill bläddra i våra respektive jobbpapper, oavsett skäl berättar vi om varandras utmaningar. Det blir ett trevligt och stimulerande samtal. Till slut måste jag tacka för mig, tåget väntar, då kommer nästa överraskning, vi ska med samma tåg.

Tvättstugan är äntligen klar. Jag återgår till datorn och loggar in på mailen. Där står det, samma rubrik som varje år, ”The show must go on”. Det känns befriande. Hon mailar fortfarande, hon har inte glömt. Jag läser raderna och skickar mitt svarsmail. Vi har nu gjort samma procedur i 10 år. Ett mail per år, ett svarsmail per år, inget mer.

Tåget rusar mot Östergötland. Slumpen…eller ödet har gjort att kvinnan jag fikade med hamnar i samma vagn, dock några säten ifrån varandrat. Efter Stockholm syd kommer hon bort till mig, sätet bredvid mig är ledigt. Vi fortsätter vårt samtal där det slutade. Nu kommer vi in på privata delar i våra respektive liv. Både hon och jag har gått igenom tuffa delar. Hon frågar om ett råd vid ett tillfälle i samtalet och jag stannar upp. Jag vet så lite om den här kvinnan och vad som försiggår i hennes tankar, vilket gör det sårbart och vanskligt att ge något råd. Istället för att ge henne ett råd svarar jag med en historia som hjälpt mig många gånger. Jag berättade om Freddie Mercury och hur han, trots hans sjukdom och trots alla svårigheter han brottades med, lyckades genomföra en av de bästa konsertturnéer man kan tänka sig genom ett mantra…”The show must go on”.

Nu, 10 år senare läser jag rubrikraden igen, ”The show must go on”. Mycket har hänt i våra respektive liv under dessa år. Både hon och jag har blivit befordrade och sagt upp oss. Jag har varit arbetslös, konsult och studerat, min vän har jobbat på men bytt jobb lite då och då. Nu har det gått 10 år sedan vi träffades. Min vän har hjälpt mig mycket, inte minst genom mailet den 22:a dec 2017, och jag har stöttat henne. Resultatet av ett möte, ett försenat tåg, och två främlingar som tog sig tid. Vi har enbart träffats en gång i livet…en gång…men den 22:a dec varje år hörs vi av genom en julhälsning på mail. Så även detta år.

”The show must go on”

/m