Kanske är jag bara trött…

Tack för alla kommentarer på mitt förra blogginlägg, som ni har skickat till mig. Era kommentarer stärker mig i min uppfattning, som jag försökte beskriva i blogginlägget, att en 15-årig flicka i Haparandas armlyft kan knappast 18 år senare vara skäl nog att bli en nationell snackis, inte ens om den då 15-åriga flickan nu blivit civilminister. Ingen kan ju med sinna sinnens fulla bruk på allvar tro att flickan då var nazist och inte nu heller, så varför blir det här en stor ”snackis”?

Jag tar en paus mitt under natten från min hemtentamen och uppsatsskrivande. Klockan närmar sig 1 på natten och jag kämpar på några timmar till. Går ifrån köksbordet en stund och vilar huvudet en stund. Tröttheten smyger sig på men jag tänker som vanligt på ett Hammarskjöld-citat som stärker mig. Bestämmer mig för att göra annat och väljer att skriva dessa rader.

Funderar på det här med snackisar och journalistik. Ni som har läst min bok, Jag är paria, vet att jag är starkt kritisk till dagens journalistik. Det känns som om de medvetet missar bollen hela tiden eller så är de så korkade att de inte ser skillnad på bra journalistik och dålig journalistik? Jag menar att en 15-årig flickas armlyft blir en stor snackis och fyller löpsedlarna känns inte riktigt seriöst. Det borde finnas annat att fokusera på men det lätta och enkla känns som journalisters livselixir just nu. Jag kan höra deras rop: ”Vi tar den enkla bollen och struntar i det komplexa, även om vi är medvetna om att världen är komplex, för det orkar vi inte beskriva för våra läsare.”

Ett annat exempel är nästa ”snackis” i media. Tydligen hade en journalist på TV intervjuat en annan journalist (tror det var Anna Hedemos TV-program Min sanning) och den här andra journalisten blir ”så kränkt” av frågorna att vederbörande går ut hårt på Twitter och i media att vederbörande är ”fruktansvärt kränkt” av SVT. I ett annat blogginlägg ska jag lyfta det här gisslet med att ”journalist intervjuar journalist” men låt oss denna gång hålla oss till ”snackisar”. Återigen blir min fråga, ”Herregud, finns det verkligen inget annat som journalistiken vill lyfta till oss läsare?”

Jag prenumererar på New York Times och Washington Posts nätupplagor. Rekommenderas för alla. För egen del som fattig student har de dessutom generösa studentpriser. I dessa tidningar syns inga ”snackisar” just nu. Det är mest om den nya Corona-vågen som sveper in över världens länder och hur den sveper med sig ytterligare nedsänkningar och ytterligare nedskärningar hos ett redan prövat näringsliv. Den smygande ”statskuppen” som en journalist beskrev det på NYT angående Trumps fortsatta undergrävande av demokratin är en stor del av båda tidningarnas huvudartiklar och naturligtvis täcker tidningarna mycket kring alla beslut som nu tas i senaten innan årsskiftet. I Sverige rapporterar media om en 15-årings armlyft och en kränkt journalist.

Jag vet inte, kanske är jag bara trött…för trött. Det är klart att media även i Sverige lyfter ämnen som är viktiga för oss alla. Skjutningarna, inflationsökningen, slutförvaret av kärnavfall men sedan ser jag en ny ”snackis” i en ledare. Tydligen är det några kvinnor som inte längre vill visa sig i offentligheten längre för att de själva inte tycker att de är lika snygga längre. Då blir det en ”snackis”.

Kanske är jag för kritisk. Journalisterna gör så gott de kan med de förmågor de har till sitt förfogande. Det är klart att de blir kritiserade av oss läsare, oavsett vad de tar upp i sina artiklar. Jag får nog helt enkelt gilla läget och stå ut med att ”snackisar” är det nya mediasverige. Det är helt enkelt viktigt att rapportera att den nya klimatministern har två obetalda fakturor som nu är betalda, en 15-årings armlyft för 18 år sedan i Haparanda spelar roll och att en journalist blev kränkt av en annan journalist.

Jag går tillbaka till mina studier, klockan har passerat 1 och jag är nu redo för nya stordåd!

/m