Misstag är en tillgång

Just nu pågår något allmänt slags mediadrev mot ministrar som har gjort misstag i deras tidigare liv. En av dessa ministrar sägs som 15 åring ha hållit upp handen i en slags hitlerhälsning. Det finns bildbevis men jag kom i sammanhanget ihåg när det på -50 talet uppstod en liknande debatt kring dåvarande SAF-chefen, Bertil Kugelberg.

Den 17 juli 1957 publicerar Aftonbladet en bild på Bertil Kugelberg. Journalisten Thor Brunius artikel i anslutning till bilden påstår bland annat att ”…SAFs ledning ansåg sina intressen identiska med Hitlers”. Bilden ger intrycket av att Kugelberg gör Hitlerhälsningen och det är svårt att inte hålla med. Bilder brukar ju inte ljuga, eller….?

I själva verket föreställer bilden Kugelberg när han några år tidigare kastar varpa på Gotland tillsammans med LO-ordföranden Axel Strand och Folket i bild-redaktören Ivar Öhman. Men den snäva beskärningen har avlägsnat både männen och varpan. En dryg månad senare går Expressen ut och publicerar både den beskurna och obeskurna bilden under rubriken ”Snudd på bildförfalskning”.

Jag har funderat länge på det här med journalisters vilja att hänga ut människor. Jag har till och med skrivit en hel bok i ämnet, Jag är paria. Boken bygger på egna erfarenheter av att ha blivit uthängd, försvarslös, utifrån tvivelaktig journalistisk professionalism. Eller det kanske är det som är det önskvärda i medialogikens värld. Journalister som älskar att gräva upp någonting och vända och vrida på det och sedan hänga ut. Vad som är sanning eller ej, det bryr man sig inte om.

I det aktuella fallet hängs nuvarande ministern ut för att hon som 15-åring gjort en hitlerhälsning. Bildbevis finns som sagt. Jag har läst kvällstidningarnas artiklar på nätet och textmässigt försöker journalisterna naturligtvis vinkla det till att ministern har nazistsympatier, det är därför hitlerhälsningen fångats på bild. Att hon vid tillfället var 15 år och i mina ögon blott ett barn, eller att hon kanske tvärtom vad artiklarna ger sken av gjorde narr av ideologin är det inget som nämns eller tas hänsyn till.

Naturligtvis är det inte bra att göra en förbjuden hälsning, det är ett lagbrott i Sverige, men det jag vill komma till är att vi nu har en medialogik och ett samhälle där misstag inte ses som något bra. Perfektionism i all ära, men är inte grunden i all förändring att misslyckas, lära sig av misstagen och bli en bättre människa. Varför är inte en sådan människa någon att se upp till?

Jag drar mig till minnes en eftermiddag för många år sedan. Jag skulle ha ett samtal med en av mina underchefer. Vederbörande hade misslyckats. Ganska grovt dessutom. Då jag öppnade dörren till mitt tjänsterum såg jag oron i den flackade blicken som jag mötte hos min underchef som väntade på mig ute i korridoren. Min känsla av att chefen var orolig besannades då jag frågade hur vederbörande mådde då vi satte oss ned på mitt kontorsrum. Chefen var öppenhjärtig och sa att hen förstod om jag nu var tvungen att göra sig av med hen. Misstaget hen gjort var trots allt stort.

Jag skakade bara på huvudet och sa:

”Det misstag du har gjort är lärpengar. Du kommer aldrig göra om samma misstag och du kommer ägna varje sekund av ditt chefskap till att rätta till misstaget. Om jag så hade skickat dig till alla världens chefsutbildningar hade du inte lärt dig det du nu har lärt dig. Gå ut och bevisa att jag har rätt”

Chefen lyste upp och än idag får jag ett tackmail lite då och då från denna chef, vars karriär bara fortsatt i rätt riktning.

Det här med att vilseleda sina läsare och försöka göra scoop på något som inte är ett scoop har således pågått länge i jornalistkretsar, minst sedan 1957 och artikeln om Kugelberg i alla fall. Jag tar i min bok, Jag är paria, upp andra fall och jag ställer mig lite frågande kring om det verkligen är en sådan här typ av journalistik vi läsare vill ha? Är det en sådan här värld vi vill ha?

Att jag i alla fall vill ha ledare och chefer som inte är perfekta står utom all tvivel. Kanske är jag ensam om att se det så. Alla gör vi misstag och jag vill ha chefer som erkänner sina misstag, står för dem, lär sig något av dem och bygger vidare i sin förändringstrappa på de erfarenheter man drar från dessa misstag. Av egen erfarenhet har jag mött en arbetsmarknad som dömer hårt. Chefer och rekryterare går på alla tidningsrubriker som om dessa vore sanningar och sedan är man rökt på arbetsmarknaden för evigt.

För egen del bibehåller jag min naiva bild av att jag ser gott på människor som har erfarenheter av misstag. De är mina förebilder, inte de som till synes föreställandes vara perfekta. Misstag är tillgångar i en utvecklingstrappa och är du perfekt har du inte utvecklats eller ännu inte lärt dig något.

/m

En kommentar på “Misstag är en tillgång

  1. Pingback: Kanske är jag bara trött… – Mats Uddin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: