Själens mörka natt

Har lämnat Skåne för några dagars ensamtid i sommarhuset i de småländska skogarna. Har två samtida hemtentamina i form av Systematisk teologi Dogmatik och Religionspedagogik och vad passar då bättre än att låta mitt älskade sommarhus vardagsrum bli mitt kontor för några dagar och nätter. Här sitter jag och lyssnar på naturen utanför samtidigt som jag försöker sätta på pränt det jag har lärt mig från alla dessa föreläsningar och från kurslitteraturen. Ensamtiden tär inte på mig just nu, den är en gåva. Varken tid eller sociala relationer utanför detta rum spelar någon roll. Jag är ensam med mig själv och mina tankar.

Jag är väldigt förtjust i de medeltida mystikernas olika skrifter och Johannes av Korset bär jag nära mitt hjärta. Han har ett uttryck som jag många gånger återkommer till då jag känner mig ensam, det är Själens mörka natt, där Johannes av Korset beskriver en viss period i en persons andliga liv som speciellt mörk eller då det andliga livet känns torrt. Gud känns mer avlägsen än någonsin under dessa stunder.

Den självvalda ensamheten, vilket jag nu har påtagit mig under några dagar, är naturligtvis något helt annat än den påtvingande ensamheten. Själens mörka natt kan låta som något tungt, mörkt, sorgligt och hemskt men i mitt fall måste jag säga att det är det omvända.

Vid två eller tre-tiden i natt la jag av med mitt skrivande och gick ut för att andas in lite syre. Det var kolsvart, mörkt, ljudlöst och själens mörka natt intog hela mitt inre. Mellan vissa sprickor i molntäcket spred stjärnorna och månen sitt ljus. Kylan som omslöt mig var befriande på ett sätt som jag inte hade förutsett.

Jag tog in nuet. Stjärnornas ljus var starka eftersom det inte fanns några andra ljus i närheten. En lätt bris viskade i trädkronorna och jag satte mig på en av trädgårdsstolarna och njöt. Under ett ögonblick fick jag för mig att sluta mina ögon. Varför jag gjorde detta får jag kalla instinkt. Jag vet helt enkelt inte varför jag blundade för omgivningen som omslöt mig var minst lika mörk som då jag slöt mina ögon.

Det instinktiva blundandet fick mig dock att tänka på bedjande personer utifrån termen själens mörka natt. Att blunda är vanligt då man vill utesluta världen utanför och låta enbart tankarna äga seendet. Tror man på en transcendent (utomvärldslig) Gud och vill kommunicera med Gud, ja, då är nog ett letande efter Gud med ögonen öppna inte det bästa verktyget. Du ser helt enkelt inte en transcendent Gud med dina världsliga ögon.

Jag måste helt enkelt gå vägen via en mörk natt med mina sinnen för att ha en chans till kommunikation. Med mina sinnen, tankar och mörkret omslutande mig är jag nog närmast en Gud som beskrivs som bortom allting i denna världen. Då slår det mig plötsligt att eftersom Gud är bortom allting måste jag nog mörklägga allt. Det är ju därför jag ser stjärnorna. De är alltid där men på dagen är de omslutna av diverse annat ljus så vi ser inte de fantastiska stjärnorna förrän allt annat ljus tas bort. Det är det som är Johannes av Korsets terminologi och mening med själens mörka natt. Mörklägger jag allt kan jag ta in sådant jag annars ej kan ta in.

Jag försöker mörklägga mina sinnen, mörklägger mina tankar och jag omsluter mig av mörkret. För att kunna öppna upp mot det utomvärldsliga måste jag helt enkelt bejaka mörkret…omsluta allt med mörker.

Vet inte hur länge jag satt där i mörkret. Blundandes, med mörklagda sinnen och mörklagda tankar. Kanske sitter jag där än. Pröva själv…möt själens mörka natt någon gång. Du ångrar dig inte.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: