En annorlunda nyårsafton

Det är en timme innan midnatt. Millenieskiftet står inför dörren och -99 ska vändas till -00. Alla är rädda för att samtliga elektroniska prylar ska sluta att fungera. På Arbetsförmedlingen har vi lagt ned enormt mycket tid och resurser på att säkra allt. Redan fem år tidigare hade vi börjat med riskanalyser då hela vårt operativa system skulle bytas till ett nytt, kallat AIS-95. Trots det nya systemet var programmerarna osäkra ifall systemet verkligen skulle klara Y2K-problemet.

Nu stod jag hemma i vårt kök och svarade i mobiltelefonen då det återstod en timma till midnatt. På den tiden var en mobiltelefon inte alltid var mans eller kvinnas egendom men som chef hade jag möjlighet att hämta ut en Ericsson-telefon från Telia. Jag var en av dem som undvek Nokia och således också snake-spelet. Då det ringde i jobbtelefonen och inte på vår fasta telefon tänkte jag därför att nu är det något om Y2K-problemet. Mycket riktigt. Min ingivelse stämde men kanske inte på det sättet jag hade trott.

I andra änden hör jag en välbekant röst som pratar ivrigt. Jag förstår dock ingenting. Mannen är arbetsförmedlingschef och  pratar med en hög röst och med en intensitet som gör det svårt för mig att bryta in och stoppa svadan. Jag har lärt känna chefen under de senaste två åren. Jag har coachat honom så gott jag har kunnat, trots våra olika förutsättningar. Han har ett tufft uppdrag med 10 medarbetare och med en ytmässigt stor kommun med relativt få invånare med en officiell arbetslöshet på närmare 35%. Vad den inofficiella är, törs varken han eller jag spekulera kring.

Under de år vi lärt känna varandra har vi blivit goda vänner. Trots åldersskillnaden och min vid den här tiden begränsade  chefserfarenhet tycker jag att han tar till sig av de råd jag och min kollega ger. Förmedlingsmässigt har kontoret utvecklats och de få lediga tjänsterna som finns på arbetsmarknaden har alltmer synliggjorts för vem som helst att söka, något som inte direkt varit självklart tidigare. Ledarmässigt tar han till sig av råden om tillit och medarbetarskap, även om det är svårt för honom att förstå.

Nu är det nyårsafton år 1999 och min chefsvän pratar om något som är ”netsrada”. Jag ber honom prata långsammare, vet egentligen inte varför, för jag förstår honom ändå inte och han förstår inte mig. Min vän pratar nämligen bara lettiska och jag försöker tolka enstaka ord och besvarar honom med enstaka engelska respektive tyska ord. Jag är en av två arbetsförmedlingschefer som arbetar med att bygga upp tre modellkontor i Lettland. Vi arbetar i ett SIDA-finansierat projekt för att stötta lettisk arbetsmarknadspolitik. Ett av dem viktigaste ingredienserna i vårt projekt är att skapa tre arbetsförmedlingskontor som får stå som modeller för övriga landet. Min vän är chef för Arbetsförmedlingskontoret i Ludza, längst bort mot ryska gränsen, cirka 24 mil från Riga.

Jag förstår av min väns intensivitet i rösten att något har hänt. Jag sneglar på klockan och inser att millenieskiftet nyss har skett i Lettland. Till slut efter att ha sagt några få lettiska ord jag besitter….”zvana vēlu”….som jag tror betyder ”ringer senare”  får jag min vän att avsluta samtalet. Medan jag letar upp telefonnumret till Generaldirektör Vitols funderar jag på vad min vän i Ludza egentligen ville. Under alla år vi har jobbat tillsammans har han aldrig tidigare ringt till mig i Sverige. Just det faktumet får mig att ana det värsta.

Efter att ha letat reda på numret till Vitols slår jag numret medan min fru och vänner som är mitt i nyårsfirandet undrar vad jag håller på med. När jag på stapplig tyska börjar prata med Alvis Vitols noterar jag hur min fru tar fram den lettiska champagnen från kylskåpet inför tolvslaget. Jag försöker förklara för Vitols om min vän från Ludza och dennes mystiska telefonsamtal. Vitols börjar skratta. Han förklarar att han har bett samtliga hans Af-chefer att vara på plats på deras respektive kontor när tolvslaget inträffar för att säkerställa att all utrustning fungerar då år 1999 blev år 2000. Han säger att han ska ringa till Ludza-chefen och höra vad han ville och sedan önskar han mig ett Gott Nytt Millenium.

Jag låter därefter saken bero och firar in det nya året med min familj och närmaste vänner. Millenieskiftet går utmärkt och allt verkar fungera, både hemma och vad vi förstår även hos både myndigheter och företag. Jag går och lägger mig vid två-tiden på natten. Klockan 4 eller 5 vaknar jag av att min mobiltelefon ringer. Jag går snabbt ut ur sovrummet för att inte störa sömnen hos min gravida fru. Det är Vitols i andra änden. Han ville bara återkoppla att allt gått bra med chefen i Ludza. Tydligen var det så att de datorskärmar som vi levererat från AMS (ett antal mycket gamla utrangerade skärmar) slutade att fungera vid tolvtiden och chefen för Ludza-kontoret ville säga det till mig innan det hände oss i Sverige. Han ville alltså ringa till mig och förvarna om att alla skärmar i Sverige skulle sluta att fungera. Därför ringde han mig på nyårsafton.

Tre veckor senare i ett kylslaget Ludza, när vintern intagit staden, återser jag och min kollega Arbetsförmedlingschefen. Det är en fråga som har hängt sig kvar i mitt huvud sedan nyårsnattens alla samtal från Lettland. Var det verkligen en milleniebugg i skärmarna som gjorde att de slutade fungera i Ludza? Och om det var det, varför slutade inte skärmarna att fungera på andra Af-kontor i landet dit vi också levererat ett antal skärmar?

Den här gången har vi en lettisk-engelsk tolk med oss så äntligen kan vi kommunicera med varandra. Jag tackar chefen för att han ringde mig på nyårsnatten och förvarnade oss om datorskärmarna. Jag ser att han blir lite obekväm då tolken översätter. Han ler lite stelt och svarar att han ber om ursäkt. Jag frågar varför. Han håller sedan en lång utläggning på lettiska innan vår tolk får chansen att översätta. När väl tolken översätter kan jag ändå inte låta bli att skratta, vilket får min vän att göra detsamma.

Svaret med de nedsläckta datorerna hade ingenting med milleniebuggen att göra. Tydligen släckte kommunen ned elen efter tolvslaget för vissa delar av stadens invånare i Ludza för att spara pengar. Detta visste inte min vän, arbetsförmedlingschefen i Ludza. Därför fungerade inte datorerna på Af-kontoret i Ludza…..

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: