Ogrumlat öga

Det är årets mörkaste dag. För egen del ser jag ljuset i tunneln. En hemtenta har hållit mig inlåst dygnet runt några dagar nu. Är som vanligt inte nöjd men skickar in ändå. Det finns ett begrepp som heter ”good enough” som jag alltid haft ett komplicerat förhållande till. I min värld kan det alltid bli bättre men till slut får man bara ge sig och gå vidare i livet. I min ålder vore det kanske patetiskt att tenta överhuvudtaget men jag följer inte strömmen.

Får ett sms från min bror med en bild på Tomaskorset. Min bror heter Tomas och han skickar det som svar på namnsdagsgrattiset jag skickade i morse. Han har alltid namnsdag på årets kortaste dag eller som andra säger, årets längsta natt. Nu vänder det, nu lämnar vi det mörka och välkomnar det ljusa. Jag tänker på ljus och mörker. Naturligtvis går tankarna till Johannesevangeliet. Det gör det alltid den här tiden på året. Hans första 18 verser är som ett förord till ljuset. Att lämna det mörka och upplyftas av det ljusa.

Det är lustigt det här med mörker och ljus. Få saker saknar jag från mitt gamla liv i Östergötland men jag saknar mörkret. De där stjärnklara, krispiga, iskalla nätterna då man gick ut på tomten och bara njöt av himlens skådespel. Långt ifrån stadens ljus, långt ifrån gator och torg, långt ifrån gråheten. Här i Skåne är mörker en bristvara. Naturligtvis är gatubelysning en säkerhetsfråga men jag saknar det totala mörkret. De där stunderna då du omsluts av det totala mörkret med enbart en myriad av stjärnor omkring dig. Det saknar jag.

Jag läser några rader ur ”Vägmärken” och den inre resan, som är den längsta, får mig att tänka på mörkret inom mig och ögat som kroppens lampa. Där sipprar ljuset in och fyller mitt inre med lust och liv. Seendet är verkligen en gudagåva i vissa sammanhang. Inte minst för att se både mörker och ljus, inte minst för att kunna skilja gott från ont, inte minst för att njuta av det obeskrivliga. Jesus bergspredikan, som Matteus beskriver för oss, innehåller så mycket men de två verserna han väljer att lägga in efter att Jesus talat om skatterna på jorden och i himmelen är nog väl valda. Precis efter orden om var ens hjärta bör vara står det:

”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” (Matt 6:22-23)

Jag bär en längtan efter att mitt öga inte ska vara ogrumlat längre. Att jag ska se och uppmärksamma de små sakerna i livet, se det fördolda som uppenbarar sig framför mig, se de problemfyllda sakerna som blir till klarhet och inte minst att tvivel blir till fast övertygelse. Det drömmer jag om, det längtar jag efter, det får bli min julönskan.

Min kropp och själ är trött. Upprepningar är monotona. Ledsen och arg. Irriterad och i otakt med min egen samtid. Förtvivlan växer och blandas med tristess. Dagarna går och dyrbar tid går förlorad. Sakta ser jag dock ljuset. Ett moln på himlen, en stjärna på natten, en stråle av solen. Ögonen är inte längre grumliga. I det klara blickfånget ser du möjligheterna bakom molnet, styrkan bakom stjärnan och inte minst kärleken i solens strålar. Det är nu du är som starkast, det är nu du skiner, det är nu du ser det lilla med sådan klarsynthet att allt blir en del av det större. Hungern är väckt och den mättas aldrig.

Ditt öga ser ljuset med ogrumlad blick.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: