Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Vad hände med grästuvan?
Jag är på väg till Stensö udde. Jag och mina närmaste släktingar är ute och vandrar på de härliga naturstigar som finns på denna ö. Vi firar min far som i dagarna fyller 75 år. I dessa Covid-19 tider är en vandring i det fria med naturligt avstånd till mina föräldrar det närmaste en fysisk kram man kan komma. Vi gör det bästa av situationen och vi bubblar på och möts i det verbala. Min far berättar om sin senaste släktforskning och den eventuella uppkomsten av ett släktskap med Erik XIV:s frilla, Agda Persdotter. Symboliken är stark efter att vi besökt Agdas kammare på Kalmar slott under gårdagen och att vi nu är på väg till minnesstenarna efter Gustav Vasas landstigning här på Stensö år 1520.
Min far fyller 75 år den 31:a maj och just den dagen för 500 år sedan sägs Gustav Vasa ha landstigit på Stensö udde efter att ha seglat över Östersjön från Lubeck. Jag och min far diskuterar rimligheten i att vara släkt med Agda och min far säger att ”det vore kul att kunna verifiera sanningshalten”. Jag bär med mig orden då vi vandrar vidare. Funderar på det här med sanning. Ett ord som för mig betyder ett faktum eller ett tydligt konstaterande, nästan som en grundmurad princip, något dogmatiskt som för evigt ligger fast.
Vi går vidare och vi ser minnesstenen på kullen och sedan den andra minnesstenen nere vid stranden. Jag, min bror och far står och ser ut över vattnet vid den andra stenen. Min far säger till slut, ”Var det verkligen här han gick iland?”. Jag svarar med ett diplomatiskt svar i stil med, ”Det kan man ju aldrig veta” medan min bror slår till med ett något mer konstaterande svar, ”Det är klart det är här. Annars har de ju totalt misslyckats med stenens placering i alla fall”.
Berättelsen om Gustav Vasa kan ni. Alla som kan kalla sig svenskar känner till historien. Vi har hört den berättats sedan barnsben och vidare via historielektionerna i skolan och de som är extra nördiga via otaliga biografier över den svenska konungen. Ni vet att Gustav Vasa steg iland här på Stensö udde den 31:a maj år 1520 och att han försökte förmå Anna Bielke och hennes knektar på Kalmar slott att förena sig med med honom i en motståndsrörelse mot Kristian II. Ni vet att knektarna inte uppskattade Gustavs invit och att han hals över huvud flydde vidare från Kalmar och fortsatte uppåt landet. Han mötte idel njugghet i sina försök att rekrytera män och kvinnor att uppvigla mot danskarna. Till slut tänkte han fly Sverige genom Dalarna och upp mot Norge då Kristian II hjälpte honom på traven.
Den danske konungens kröning i Stockholm med utlovad amnesti för de som tidigare stött Sten Sture skulle nog ha varit slutet för Gustav Vasas tid i Sverige om det inte vore för hämndbegäret hos den danske kungen. Nu kunde han inte låta bli att ge igen för de som stöttat hans antagonist och Stockholms blodbad var ett faktum. Gustav Vasas far mötte sin baneman och då nyheten om blodbadet nådde Dalamännen satte de kurs mot Sälen för att hinna ifatt Gustav Vasa. De lyckades och resten är historia som man brukar säga. Gustav Vasa blev först riksföreståndare år 1521 och sedan kung år 1523.
Sanningshalten i var Gustav Vasa steg i land var så starkt att en minnessten sattes upp på platsen år 1804. Lite otippat är det en fransk greve som initierar minnesstenen. Greven av Provence, levde ett kringflackande liv, efter att hans bror, Ludvig XVI, avrättats under den franska revolutionen. Till hösten år 1804 reser han till Kalmar. Han kan rabbla den svenska kungalängden utantill och hans stora förebild är Gustav Vasa. Han författar inskriptionen till minnesstenen och säkerställer att den kommer på plats på Stensö udde. Vid invigningen faller han på knä framför minnesstenen och drar fram sin kniv. Han skär bort en grästuva och vårdar den sedan ömt. Tuvan följer med till Paris och finns i hans ägo då han sedan blir kung i Frankrike med titeln Ludvig XVIII efter freden i Tilsit och efter slaget vid Waterloo.
Nästa minnesmärke kommer upp på Stensö uddes närmaste kulle den 31 maj år 1851. Denna gång en staty över Gustav Vasa. Monumentet flyttades sedan till stadsparken och år 1933 placerades ett nytt minnesmärke på kullen. Denna gång ett gigantiskt stenblock som står där än idag.
Nu kommer vi till min fundering. Gick verkligen Gustav Vasa iland på Stensö udde? Vi kan vår historia och har lärt oss att det är sanningen. Vi har till och med satt upp diverse minnesstenar på platsen, så nog måste det vara sanningen. Eller? På vägen hem till Skåne från Kalmar tänker jag att jag ska ta reda på sanningen. Det måste ju ha funnits ögonvittnen till Vasas ilandstigning och det måste ju finnas källor nedtecknade? Jag läser ett antal biografier och läser artiklar på nätet. Till slut kan jag konstatera att ”sanningen” om Gustav Vasas ilandstigning bygger på mycket svag is. Det finns inga ögonvittnen till händelsen. Det närmaste vi kommer är en biskop. Det är nämligen biskop Peder Svart som har skrivit ned händelsen i sin krönika över Gustav Vasa. Det är den enda källa som finns. Var fick då biskop Svart uppgiften ifrån? Jo, från Gustav Vasa själv som dikterat sin egen krönika för biskopen. En propagandaskrift kan man således säga.
Hela historien som vi således har fått berättat för oss sedan barnsben bygger således på en biskops nedtecknade ord som dikterats av Gustav Vasa, säkerligen i förskönande termer. Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med en annan historisk person och dennes liv, Jesus. Här är inte alls sanningshalten lika stark i jämförelse med vad vi fått oss berättat kring Gustav Vasa. Vissa hävdar t.o.m. att Jesus inte ens existerat. I Gustav Vasas fall kring landstigningen på Stensö saknas ögonvittnesskildringar, det gör det inte med Jesus. Både Matteus och Johannes har nedtecknat sina ögonvittnesskildringar som hans lärjungar. Vi har dessutom brev från Jesus närmaste man, Petrus, och vi har dessutom brev från Jesus bror, Jakob. Ändå är sanningshalten hos många större kring Gustav Vasas landstigning än Jesu liv.
Då jag sätter mig för att skriva dessa rader är det en annan fråga som dyker upp i mitt huvud. Vad hände egentligen med grästuvan som greven skar bort vid minnesstenen vid vattenbrynet år 1804? Hände verkligen det förresten? Där fanns det ju ögonvittnen. Jag vet att han dog på Palais de Louvre i september år 1824, grästuvan kanske är kvar där? Mitt sökande efter sanningen fortsätter……….
/m
Mats Uddin 