Läraren är alltid tyst under ett prov

Det är sommar. Både kalendermässigt och vädermässigt. Solen skiner från en klarblå himmel och redan klockan 08.00 sitter jag på skuggsidan på balkongen och njuter av värmen och de ljumma vindarna. Limhamn har bjudit på några fantastiska dagar med solskensnedgångar man bara kan drömma om och en maj månad som badat i ett landskap med starka färger. Jag försöker ta in varje sekund och vara i nuet så mycket som möjligt. Några bilder att njuta av från de senaste veckorna kommer här.

Tyvärr har maj månad även inneburit stor prövning. Svärfar gick bort den 1:a maj och månaden har därför präglats av sorg och praktiskt hanterande i form av dödsbo, begravningsförberedelser, tömning av hans lägenhet samt begravningsakt. Jag har stöttat min älskade sambo så mycket jag bara kan. I sorgens mest intensiva skede var det som om det inte fanns någon dåtid eller framtid. Förlusten tog över alla tankar och känslor och det existerade bara en ihållande form av smärta. Det var då jag behövdes som mest. I sorgens mitt försökte jag vara där, vara det där lyssnande örat och vara den där som bekräftade hennes känslor.

Livet är prövningar. Livet består av problem. Ingen är immun mot smärta. Alla problem är inte lika svåra men alla har nog betydelse för vårt växande som människor. Många av mina mest karaktärsdanande förluster inträffade för många år sedan men ligger kvar inom mig som stenar som vilar i mitt inre. De gör inget väsen av sig men finns där. I stunder av oro pockar de på uppmärksamhet och då lyfter jag på dem men lägger varsamt tillbaka dem. Låter dem existera i mitt inre och jag fyller dem med ord som på många sätt är svar på varför de en gång uppstod. Ibland existerar inte några svar och jag söker inte alltid exakta svar men det är ändå befriande att få uttrycka ord och meningar.

För någon vecka sedan firade vi min fars 75 årsdag på sedvanligt Corona-avstånd. Vi fick möjlighet att träffas fysiskt men höll avstånd. Det blev ett välkommet avbrott från sorgens intensiva fång. Vid ett tillfälle gick vi på Stensös underbara naturstigar och tog oss ned till minnesstenarna vid Stensös udde. Mitt underbara brorsbarn, Stina, som för övrigt fyllde 8 år just denna dag, hade av naturliga skäl mycket spring i benen och på vår väg ned till minnesstenarna lekte vi ”kull”.

Hon hade en speciell teknik som jag måste delge er. I leken då det var jag som skulle jaga henne och då jag var precis framme vid henne så att jag bara kunde sträcka ut min hand och ropa ”kull”, sträckte hon istället fram sin hand och ropade ”paus”. Som om hon lyfte fram en osynlig fjärrkontroll och tryckte på paus. Jag var då tvungen att stanna upp och kunde då naturligtvis inte ”kulla” henne eftersom jag var i paus.

Det är lite så jag känner att mitt liv har varit de senaste åren, den senaste tiden. Jag har levt i pausläge medan världen utanför rullar på. Sysslolösheten har jag löst med olika skrivprojekt samt teologistudier men att stå utanför arbetsmarknaden under den här tiden då så många händer behövs i exempelvis vården är svårt att acceptera. Jag brukar ibland tänka att ”läraren är tyst under provet”. Mitt prov, min prövning är nu och då är läraren tyst. Jag prövas och då finns inte de självklara svaren från någon annan.

Liv och död. Smärta, förlust, misslyckanden och framgångar. Stora ord med kraft och tyngd men jag lever i dem varje dag. Så gör vi alla, vare sig vi vill det eller inte. Vi vaknar och vi somnar. Vi lyckas och vi misslyckas. Vi sviker människor och vi blir svikna. Kärleken kom och gick. Husdrömmen förverkligades och såldes. Ungdomsåren ledde till medelålder och ålderdomen kom snabbare än förväntat. Vi dör och lever hela tiden. Att leva är en konst men så är också döden.

Just nu under den här sommarens första sommardag på balkongen här i Limhamn känner jag ändå tacksamhet. Det liv jag har är det liv som berikar och besjälar mig. Det är värt att levas och jag gör det fullt ut. Jag minns mitt livs alla sorgenheter och jag minns alla glädjestunder. Många kommer att komma. Jag vet det och jag ser fram emot att växa. Jag vill bli äldre men samtidigt vuxen nog att bejaka med- och motgångar. Lära mig av livets resa. För vem är jag att säga nej till den bägare som vår skapare sträcker fram till mig?

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: