Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Prövningens tid – fastan dag 37
På förmiddagen ringer en gammal konsultkollega. Han har blivit av med alla sina uppdrag och känner sig helt håglös. Det gör ont i mig att höra hur nedstämd han är. Han säger att han finner tröst i mina bloggtexter och hur stark jag måste vara som varit arbetslös i tre år och trots det aldrig verkar ge upp. Han klarade inte en dag utan att ge upp. Jag peppar honom och coachar i acceptans så gott det går. Då vi avslutar samtalet tackar han och frågar om han får återkomma om någon dag. Självklart, svarar jag.
Tänk så mycket erfarenhet och ledarskap som nu går förlorat på arbetsmarknaden på grund av Covid-19. För egen del hade jag en period då jag för tre år sedan såg hur chefer gjorde totalt bort sig med ekonomisk härdsmälta som följd. Med min erfarenhet hade min kunskap lätt kunnat använts till att i alla fall mildra negativa effekter. Kunskap och erfarenhet som ingen ville ta del av. Så kände jag det och så kände min konsultkollega det idag. Han vill bidra med all sin erfarenhet och kunskap men ingen efterfrågar det just nu.
För egen del har jag gått vidare och tänker att varje ledare och varje organisation måste göra sina misstag på sitt sätt. Om de inte vill ha hjälp av erfarna chefer som varit där så är det inte mitt problem utan deras. Ungefär som Jesus säger på korset då han ser ned på de som gjort honom så illa,
”Förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)
Lite av det förhållningssättet är nyttigt att använda sig av i dessa tider. Jag slås av okunnigheten hos journalister som intervjuar experter kring Covid-19. Det är bara att säga ”förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Eller då chefredaktörer på kvällspresstidningar inbjuder läsare att ”fråga mig om Covid-19”, som om chefredaktörer helt plötsligt har utvecklats till statsepidemiologer. Det är bara att säga ”förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Eller då sociala medier översvämmas av okunniga individer som lider av begreppsförvirring och inte kan skilja på karantän och isolering. Det är bara att säga ”förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Ibland slås jag av att det finns två typer av människor, vilket denna kris tydligt visar. De som alltid letar fel och skyller allt på andra och de som lyfter sig själva och hjälper andra ut ur problemen. Då jag stöter på någon ur den första gruppen människor underlättar det att i mitt huvud tyst för mig själv säga ”förlåt dem, de vet inte vad de gör.”
Då jag reflekterar vidare slås jag av insikten att varje generation verkar inte lära sig något av generationerna innan. Är vi så historielösa? Som om exempelvis erfarenheterna från Spanska sjukan inte existerar i folks medvetande. Är det inte märkligt? Kanske ska det vara så, kanske inte. Just nu är det verkligen prövningarnas stund och jag har alltid älskat utmaningar. Det är bra att i stunder utmana sig själv och sin omgivning, det är på det sättet man växer som individ och organisation. Tänker på det då jag går igenom den här fastan. Prövningar och utmaningar behöver vi i livet. Se på historien, lär av den. Se på Bibelns texter, lär av den.
Som exempel kan jag ta Mark 1:12-13 där Jesus drivs ut i öknen av Anden. Han är i öknen under fyrtio dagar och sätts på prov av Satan. Markus skriver att Anden drev Jesus ut i öknen. Lägg märke till ordvalet ”drev ut”. Liknande uttryck har använts tidigare i Bibeln på flera ställen. Ta exempel Första Mos 3:24 när Adam och Eva drivs ut ur Eden. De gjorde något de absolut inte fick göra, de åt av frukten från kunskapens träd, de klarade inte testet, de stod inte emot frestelsen. Berättelsen om Jesus är en slags omvänd historia. Adam och Eva drevs ut för att de inte klarade testet. Jesus drevs ut i öknen och klarar provet. Det Adam och Eva inte klarade, det klarade Jesus i vårt ställe, för oss.
Direkt efter denna händelse i öknen börjar Jesus predika. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Det är precis som om prövningen behövs för att något nytt och bättre ska komma. Det är precis som om prövningen gör Jesus redo för nästa steg i livet. Utan prövningen, ingen utveckling. Inte konstigt att jag känner en bejakelse för olika prövningar/utmaningar. De är övergångar till något bättre, om vi tar oss igenom dem. Alla prövningar har något att lära. Ta exemplet i Edens lustgård igen.
I berättelsen i 1:a Mos 2 är det första bud som Gud ger till människan,
”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det ska du dö.”
Det första Gud säger till människan är således att de får äta av trädens alla frukter. Inte som belöning för goda gärningar utan som ett erbjudande. Gud visar det goda. Gud erbjuder en gåva, där tanken var att vi skulle njuta, men så kom det här med prövningen. Adam och Evas prövning.Trädet som ger kunskap om gott och ont. Den listiga ormen vänder på Guds gåva och får det till att Gud undanhåller något. Plötsligt ser människorna att det finns något som de inte har men som de väldigt gärna skulle vilja ha och så äter de den förbjudna frukten.
Jag tycker det är en väldigt talande berättelse som är lätt att känna igen sig i. Vi ser inte allt det vi har. Vi ser det vi inte har. Och inte minst ser vi det alla andra har. När de har ätit av frukten står det: ”Då öppnades deras ögon och de såg att de var nakna”. Helt plötsligt börjar de se på sig själva. Förut har de sett Gud och varandra men nu blir de självmedvetna och medvetna om andras blickar. De skyler sig för varandra och de gömmer sig för Gud.
Berättelsen om Jesus prövning och Adam och Evas prövning lär oss mycket. Vi möter prövningar och utmaningar av olika slag dagligen. En del självförvållade, andra drabbar oss utan att vi förstår varför. Att utsättas för prövning kan ses som ett sätt att se hur detta något verkligen är. Ett test för att se hur vi klarar oss. Hur vi tar oss an prövningar och utmaningar säger mycket om vilka vi är. Om våra innersta tankar och motiv.
Då jag arbetade som chef sa jag ofta till mina medarbetare i förändringsarbetena vi alltid hade.
”Fortsätt att testa gränserna. Det kan verka som om vi är nära ett sammanbrott men tänk att det är inte många bokstäver som behövs för att istället kalla det ett genombrott.”
/m
Mats Uddin 