Oro och acceptans – fastan dag 21-36

I dag är det fastans dag nr 36 för mig. Jag har tyvärr inte hunnit att uppdatera denna blogg på senaste tiden men jag har fortsatt med min andliga fasta varje dag. Tack för alla uppmuntrade meddelanden om att ni saknar mina blogginlägg och er genuina undran hur det går med min fasta. Uppskattas!

Jag har lämnat en hektisk period bakom mig. Det har varit två veckors intensivt packande och flyttande som varit i fokus. Jag har naturligtvis fortsatt med mina teologiska studier och hunnit med en tentamen i systematisk teologi i förra veckan, mitt i allt flyttkaos.

Nu har jag lämnat Linköping för gott. Efter 32 år i Östergötland är det dags för något nytt. Jag tackar länet för att det på många sätt har skapat mig. Omdefinierat mig. Gjort mig starkare. Vänner och före detta kollegor kommer jag naturligtvis att sakna men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och jag ser hellre framåt än bakåt. Tack, Östergötland.

Kärleken och livet har istället fört mig till Skåne. Min ängel i livet, Anette, och jag bor nu tillsammans i en liten tvåa på Limhamn. Från 200 kvadratmeters villa med ett stort uthus bredvid på tomten fullt med 32 årigt insamlande av möbler och prylar till en tvåa på Limhamn. Livet ger och livet tar. Helt underbart! Nu är jag här istället.

Mina dagliga andliga reflektioner under dessa flyttdagar har varit fantastiska. Jag har skrivit ned dem och någon gång kanske jag delger er dem men just nu behåller jag dem för mig själv. Imorgon börjar jag åter med att ge er dagliga inlägg om min fasta. Om man ska sammanfatta mitt reflekterande under  de senaste veckorna med två ord skulle det kunna vara oro och panik.

Det är naturligt att känna oro i dessa Covid-19 tider. Oron tar sig olika uttryck. Som människor vill vi försöka fastslå vad som ska ske och vad som kommer att hända i framtiden. Vi vill helt enkelt kunna förutsäga stunden och dagen, vilket alltid har varit en omöjlighet, men mer än någonsin ser jag hur min omgivning spekulerar om framtiden som om det fanns ett givet svar.

För mig finns det olika sätt att förhålla sig till sin egen oro. Det mest naturliga är förstås att försöka undvika eller eliminera orsakerna till oron genom ökad kunskap, säkerhet och kontroll. Tyvärr ser jag exempel på hur människor i egen ambition att hantera sin oro bygger murar, beväpnar sig och förskansar sig kring illvarelser och själviskhet. Det finns mängder med exempel att lyfta under de senaste veckornas Covid-19 hantering.

För egen del försöker jag utveckla vad jag kallar en ”accepterande teologi”. Det innebär att jag sluter fred med min osäkerhet och accepterar vad som än kommer i min väg. Det okända, det ovissa, det ovälkomnande kan leda till trons frigörelse och en frimodighet och kreativitet som annars inte skulle kunna uppkomma. I den djupaste svackan eller den djupaste dalen kan vi ledas in i ny kunskap. En kunskap som har varit fördold för oss för att vi helt enkelt aldrig velat hamna där. Den kunskapen övergår vårt förstånd. Psaltarens text 139:6 säger väl det mesta, ”Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.”

Avslutningsvis så här på fastans 36:e dag. Ta hand om er. Lev gärna i ett accepterande tillstånd. Där finns det djup, fördold kunskap. Prova – det funkar!

Ses imorgon!

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: